Header

Uppe med tuppen!

När min sambo åker till jobbet på morgonen har jag väldigt svårt att somna om. Därför är det lika bra att stiga upp själv. Det har inte blivit så mycket uppdatering här på grund av väldigt mycket jobb.
Förra veckan var vi på Närhälsan för att göra en KUB-undersökning. KUB-test är ett kombinerat ultraljud och blodprov för att se hur stor sannolikheten är att fostret i magen har någon form utav kromosomavvikelse. Vi gjorde testet ganska sent, i vecka 15 utav graviditeten, vanligtvis brukar man göra KUB någonstans mellan vecka 10-12. Det var riktigt häftigt att få se den lilla korven i magen, det är ju faktiskt en levande liten människa nu! Bebis var väldigt aktiv, den sparka, rulla runt, vinkade och sög på tummen. Jag hamnade i någon konstig känslo-chock och visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Det gjorde mig så lycklig att få se den lilla plutten.
Förövrigt gick KUB-testet väldigt bra och vi fick bästa resultat, 1 på 20 000 vilket var en stor lättnad. Det var också en stor lättnad och få se att den lilla korven levde, har nu gått in i andra trimestern av graviditeten vilket innebär att de flesta gravidsymtom försvunnit. Men den lever, den är frisk och vi lyckades se att den iallafall har 10 fingrar! Yey!

Hej sparven!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Hejsan

Jag har precis ätit upp mitt mellanmål eller ja, det blir väl frukost. Mitt första mål på dagen var nu och det bestod av grekisk yoghurt, bär, banan, pumpafrön, solrosfrön och honung. Aja baja mig som inte ätit något förrän nu, jag vet. Min behandlare kommer ge mig skäll på nästa behandling. Har helt enkelt inte haft någon hunger idag och hjärnan har skrikit lite extra åt mig att inte äta idag. Men jag tog tag i det och åt ett mål. Har också lagt fram kyckling som ska tinas inför middagen jag ska laga senare.
Lite tankar idag. I torsdags förra veckan gjorde vi första delen av KUB-testet vilket innebär att man tar ett blodprov. I och med min starka fobi för sprutor har jag inte tagit ett blodprov i armvecket sedan jag var 10 år. Nålar, blodådror, pulserade organ etc är något jag inte kan hantera. Det är inte smärtan jag är rädd för utan det är bara det faktum att en nål tränger in i min blodådra jag finner extremt obehaglig. Uuäää. Men jag klarade det och är oerhört stolt över mig själv! Och blåmärket som blev sträcker sig nog ut över halva armen. Känslig var man här.
På torsdag är det dags för andra delen av KUB-testet vilket innebär att man gör ett ultraljud där läkaren gör olika uträkningar och mäter bebis för att se hur stor sannolikheten är att bebisen kan få något fel på sig. Jag hoppas innerligt vår bebis mår bra där inne! Det ska också bli skönt att få se att den lever. Jag är nu inne i andra trimestern och känner inte alls av graviditeten på samma sätt längre. Faktum är att jag knappt känner av det alls vilket ska bli en lättnad att få höra bebbens hjärta på torsdag.
Maten är som vanligt en daglig kamp om att överleva. Försöker att inte reflektera över att jag äter men huvudet gör ändå automatiska uträkningar på hur mycket allt innehåller och hur mycket jag förbränt. Men en dag, hoppas jag att huvudet bara håller käften och låter mig njuta istället. Innerst inne älskar jag mat!

Har äntligen fått tillbaka min energi till att gå promenader igen. Känns bra i kropp och själ. Legat som en död fisk de senaste veckorna! Heja andra trimestern!

Likes

Comments

Jag tror det är väldigt vanligt att många känner vissa rädslor när man är med barn, vilket i sig inte är konstigt då det är en stor livsförändring på gång. Detta är mina rädslor.

Vikten - såklart. Jag är en tjej som i många år nu kämpat med ätstörningar. Min ätstörning har alltid sagt till mig att det är förbjudet att gå upp i vikt - om så endast ett hekto. Jag är nu gravid i vecka 14 och går in i vecka 15 imorgon och hittills har jag gått upp några kilo. 6-5 för att vara exakt. Min hjärna skriker åt mig att det är alldeles för mycket samtidigt som mitt sunda förnuft försöker säga till mig att det är helt normalt när man är gravid. Det är som att ha en god ängel på ena axeln som pratar sunt förnuft och en ond djävul på andra axeln som endast ska påpeka hur fel jag gör hela tiden och hur värdelös jag är. Andra tankar som jag brottas med är: tänk om jag går upp för mycket i vikt? Tänk om det inte försvinner efter graviditeten? Tänk om jag blir överviktig igen som jag var i tonåren och hade sådant starkt självförakt gentemot mig själv?

Kosten - sedan jag blev gravid har jag haft en sådan extrem hunger jag aldrig tidigare vart med om. Jag är hungrig nästan hela tiden vilket jag inte är van vid. När jag plussade på graviditetstestet insåg jag ganska snabbt att jag måste börja äta mer för bebisens skull - och för min. Mitt sunda förnuft vet ju om att det inte är hälsosamt att hålla på svälta sig själv, hetsträna och kräkas. Därför gjorde jag, min dietist på sjukhuset och min behandlare upp en plan, ett matschema som jag måste följa samt att jag måste skriva matdagbok. Matschemat ser ut såhär: frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag, mellanmål. Det har vart en stor omställning då jag tidigare kanske endast åt ett mellanmål om dagen och om jag inte hade rätt känsla efteråt kunde det innebära att jag kompenserade genom att antingen träna eller kräkas. Jag har ännu inte börjat äta 6 mål om dagen men jag äter iallafall frukost, mellanmål och lagad mat. Och bara det är en stor omställning. Tankar: tänk om jag äter för mycket? Tänk om jag äter fel mat? Tänk om det är maten som kommer göra mig överviktig? Får jag verkligen äta allting eller måste viss typ av kost fortfarande vara förbjudet? Tänk om jag går tillbaka till ätstörningen efter graviditeten?

Förlossningen - oj, oj, oj vad den skrämmer mig tyvärr. Jag är rädd för att det innebär en smärta som jag inte kan hantera, att jag kommer skita på mig, att jag kommer spricka där nere, att jag kommer förlora för mycket blod, att jag kommer vara tvungen att ta massa sprutor (har världens fobi för sprutor) att jag inte kommer vara redo när det väl gäller, att någonting kommer gå snett helt enkelt.

Min lilla bebis - jag är livrädd för att min lilla bebis inte kommer må bra eller inte kommer vara frisk. Men så känner väl alla blivande mammor inför sina kommande barn gissar jag? Men tänk om det skulle vara så att min bebis får komplikationer för att JAG har problematik med mat? Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig någonsin förlåta mig själv. Men jag kämpar på, för min bebis skull.

Likes

Comments

Godmorgon!

Tänkte skriva torsdag idag men det är ju för tusan fredag! Det är helg och jag är ledig, wiho! Klockan slog precis 08:32 och här i Göteborg lyser solen. Bredvid mig har jag en kopp kaffe med lite varm vispad mjölk i toppad med kanel. Det är rena rama lyxen för mig att ha mjölk i kaffet, det är en sådan grej som har vart förbjuden väldigt länge på grund av att hjärnan tyckt det inneburit onödiga kalorier. Men den rädslan är sprängd nu, gött är det! Den här gången vann jag och inte ätstörningen.
Idag ska jag och min sambo åka till min Baba (farmor) för att meddela henne den glada nyheten att jag är gravid och att hon ska bli gammelbaba. Det är dags att berätta nu när risken för missfall minskat så enormt. Det ska bli mysigt och rolig, jag hoppas att hon blir glad! Men innan det tänkte jag överraska A med lite lyxfrukost.

Likes

Comments

Hej!

Det är torsdag idag och jag är ledig från allt som har med jobb att göra. Skönt. I morse var jag på ett möte med min behandlare på sjukhuset. Idag ville de ha min vikt så alltså fick jag göra det jag hatar mest - klä av mig och ställa mig på vågen och låta någon annan kontrollera vad jag väger. Usch, ångest. Man känner sig väldigt sårbar när man behöver klä av sig och väga sig framför en främmande människa, det är sekreteraren som kontrollerar min vikt och inte min behandlare. Jag har dock lärt mig att acceptera läget mer och mer, i början vägrade jag ställa mig på vågen. Nu gör jag det utan några som helst komplikationer. Framsteg.
Vågade visade plus två kilo sedan jag var där sist för tre veckor sedan. Min behandlare har haft semester och därför har våra möten blivit fördröjda. Mitt sunda förnuft vet att det är normalt att gå upp i vikt när man är gravid men huvudet skriker ändå åt mig. Det är som en ständig kamp mellan de goda och det onda där uppe.
Igår gick jag in i vecka tretton. Det börjar ta sig nu och risken för missfall har minskat med 65%(!!) De jobbiga gravidsymtomen har börjat avta, illamåendet, tröttheten, den molande värken i magen och de ömma brösten börjar sakta försvinna och jag börjar äntligen känna att jag mår bra igen! Så himla härligt!!
Under många år har mycket mat varit förbjuden för mig, för att ätstörningen har sagt det. Men sedan jag blev gravid (vilket är ett under då mensen försvunnit under många och långa perioder) har jag självklart insett att jag måste ge min bebis mat där inne. Det är mycket förbjuden mat jag ätit sedan jag blev gravid. Bland annat bröd, potatis, kanelbulle, köttfärs, banan, melon, grekisk yoghurt, vissa såser och så vidare. Jag och min behandlare tar ett steg i taget för att utmana mina rädslor för maten, som nästa gång vi ses ska jag ha ätit ris. Helt vanligt kokt jävla ris. Jag kan inte minnas sist jag åt ris. Det ska bli spännande.
Ikväll ska jag laga en middag till mig och min sambo, därför tänkte jag passa på att laga ris. Det är lättare att äta när jag ser någon annan äta samtidigt. Vad mysigt det ska bli!

Likes

Comments

Lördag morgon..

Hej på er! Det är helg men varför sova ut när man kan gå upp 07.00? Skämt åsido. Jag vaknade för en stund sedan och kunde inte somna om. Efter att ha legat kvar i sängen ungefär en 20 minuter bestämde jag mig till slut för att gå upp och göra en kopp kaffe och nu sitter jag här. En kopp kaffe med varm vispad mjölk toppad med lite kanel. Mums. För bara ett par månader sedan var det förbjudet för "mig" (ätstörningen) att ha mjölk i kaffet, men nu har jag äntligen lyckats komma över den rädslan och hälla lite mjölk i. Det är ju så gott!
Andra tankar jag har i huvudet denna lördagsmorgon..
I torsdags var vi på det första ultraljudet. Jag är i vecka 10 nu vilket fortfarande är väldigt tidigt men man kunde allt se den lilla alien tydligt på displayen! Huvudet var större än övriga kroppen, hoppas den blir smart! Näe, jag vet att det ser ut så i början. Vi kunde även se hjärtrörelserna och höra hjärtat. Kan fortfarande inte riktigt förstå att det växer ett liv inom mig.
På onsdag börjar jag jobba igen. Hur ska jag orka det med denna trötthet, illamående och molande värken i magen? Kan seriöst sova 20 av 24 timmar på dygnet just nu vilket är så olikt mig.
Det går ganska bra med maten just nu. Ångesten finns alltid där när jag äter men jag tillåter mig själv ändå att äta lite om dagarna nu. Det måste jag ju för min lilla korvs skull.

Likes

Comments

Hej, eller god morgon.

Så, detta är då mitt första inlägg här. Känns väl en aning konstigt att skriva öppet egentligen. Tänkte bara ge en kort presentation om mig själv. Mitt namn är Amanda. Jag är 23 år och är född och uppvuxen i Göteborg där jag är bosatt just nu. Jag blev nyligen klar med min utbildning och jobbar nu lite extra på Circle K och som skribent samt att jag och familjen är mitt uppe i startandet av lite familjeföretag, bland annat ett café som det är tänkt att jag ska driva så fort det är klart.
Jag har under många år kämpat mot anorexi/bulimi och får idag hjälp på Drottning Silvias anorexi- och bulimimottagning. Dem är verkligen proffs där och jag är så tacksam över den hjälp jag får!
Den 31 maj i år plussade jag på ett graviditetstest och idag är jag gravid någonstans mellan vecka 9-10. Jag ska göra det första ultraljudet nästa vecka och får då reda på exakt vecka samt beräknad födsel. Det betyder att jag och min pojkvän, pappan, kommer få en liten korv någonstans i slutet på januari/början på februari. Vi är glada och exalterade. Men jag är också livrädd om jag ska vara ärlig, men det kanske är en normal känsla inför det första barnet?
Denna bloggen startar jag nog mest för ett ställe att ventilera, jag har alltid så jäkla mycket tankar i huvudet och det kan vara skönt att få utlopp för dem ibland.
Så, det här var lite om mig! Hoppas ni finner det intressant. Annars, var det ju tråkigt.

Hej.

Likes

Comments