Header

Kom precis hem från morgonpromenaden som jag går varenda morgon. Jag tvingade mig själv ut och gå när jag var vrålhungrig. Bebis gör mig så hungrig konstant. Men jag får inte äta innan jag gått, inte för ätstörningen. Därför gick jag en runda på ungefär 45 minuter som resulterade i cirka 7000 steg. Den förbannade stegräknaren. Jag bara kan inte klara mig utan den, jag måste räkna, kolla hela tiden. Måste gå minst 10 000 steg varenda dag. Annars får jag inte äta.
När jag kom hem åt jag en Pro Pud med smak av choklad och apelsin. Samt att jag hällde över lite hallon och blåbär. Kan inte med ord beskriva hur gott det smakade. Ville aldrig att det skulle ta slut.
Försöker att lyssna på min kropp och gå efter kroppens signaler. När jag är hungrig, ska jag äta. När jag är mätt, ska jag sluta äta och så vidare. Men det är tufft när huvudet skriker en annan sak. Att jag ens äter över huvud taget är för bebis skull. Annars hade jag fortsatt svälta mig, kräkas, och träna maniskt. Men det funkar inte så längre. Vad sjukt, man tänker att det är jag, min kropp som ska ge liv åt en annan människa. Men det är snarare som så att bebis ger mig liv.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

God morgon!
Här i Götet öser regnet ner! Min gammelmormor sa alltid att det är Gud som kissar när det regnar. Sedan var hon ju en knäpp alkoholist också men fan så underbar!
Det är onsdag idag och jag gick upp för cirka 15 minuter sedan. Klockan 09:00 har jag tid hos min behandlare på Drottnings Silvias anorexi- och bulimimottagning. Det var ett tag sedan jag var där. Kan erkänna att jag undvikit en del att gå dit på grund av alla kontroller man måste göra varje gång. Det värsta är när dem ska kontrollera min vikt. Det är ett jätteångest-moment. Men det är bara att göra.
Ska bli skönt dock att prata med min behandlare om mat och graviditet. Jag försöker äta för bebis skull men många gånger är det svårt. Vi kanske kan lägga upp en plan för kosten? Som jag verkligen följer till punkt och pricko.
Nu måste jag fixa till mitt ansikte! Ciao!

Likes

Comments

​Jag vet att det i praktiken inte fungerar att ha ätstörningar när man väntar barn. Det kanske funkar, men inte är det hälsosamt iallafall. Varken för mig eller för bebis som ligger i magen. Varje dag får jag slåss med mig själv för att jag måste äta, men egentligen inte vill. Eller, egentligen vill jag äta. Det är det bästa jag vet. Men ätstörningen låter mig inte. Helst vill ätstörningen att jag svälter mig och är aktiv. Tränar. Det är förbjudet att gå upp i vikt, bli tjock. Jag vet att detta kommer ske naturligt när man är gravid. Kan dock inte hjälpa att tanken skrämmer mig. 
Jag tvingar mig själv att äta varje dag. För varje tugga jag sväljer känner jag hur kalori för kalori bara klistrar sig fast på min kropp och fettet växer. Och ätstörningen högsta vilja är att jag ska springa till toaletten och trycka ner fingrarna i halsen för att kräkas upp alla kalorier, så dem inte klistrar sig fast på min kropp. 
Jag har ett sunt förnuft. Jag vet egentligen att det inte bara är för kalorierna att "klistra" sig fast på min kropp. Jag vet att det har med energi att göra. Hur mycket man förbrukar, hur mycket man tar in och hur mycket man rör sig. Men i ätstörningens värld finns ingen logik. Och det sunda förnuftet, det är som bortblåst när ätstörningen kickar in. 
Men jag måste äta. För bebis skull. Kan inte låta mina ätstörningsproblem gå ut över bebis. Det kommer skada den lilla korven som ligger i magen. Och det är det sista jag vill. Jag ska äta. Inte kräkas, inte svälta och inte hetsträna. Gör jag detta vet jag att det kommer bli komplikationer för bebis. Och för mig också till slut. Jag kan inte låta det hända mitt barn. Min lilla gris ska komma ut stark och frisk. 
Det är dessa jäkla tankar som tar död på en. Jävla ätstörning. Jag tror dock att bebis kommer bli min räddning. Att det är nu, inom snar framtid som min sjukdom sakta men säkert kommer försvinna, på riktigt. Och inte komma tillbaka igen som den alltid gör. Mitt liv har helt plötsligt fått en annan innebörd. 

Så fuck you Hanna, det är dags för dig att försvinna för alltid. Jag ska vinna den här kampen.



 

Likes

Comments

Vi har bestämt oss för att försöka igen. Vi har bestämt oss för att behålla barnet. Helt plötsligt blev jag oerhört målinriktad, som att livet helt plötsligt fick en ny mening och jag är jättemotiverad. Men också skräckslagen. Livrädd och förväntansfull på samma gång. Min största rädsla är att jag kommer ångra mig när jag fött barnet. Tänk om jag inte älskar mitt barn? Är jag redo? Är VI redo? Är jag redo för att förändra mitt liv för all framtid? Är jag redo att ge upp oss två för att bli tre? Så mycket frågor men inga svar. Endast tid kan avgöra. Tiden ger mig magsår och gör mig stressad. Är detta normala graviditetstankar? Jag är LIVRÄDD. Och glad. Och splittrad. Och lycklig.

Tankarna kan inte sluta fokusera på det faktum att det just nu växer någonting inom mig. Häromdagen gjorde jag ett digitalt graviditetstest för att få reda på ungefär vilken vecka jag befann mig i. Vecka 2-3 stod det. Vilket är väldigt väldigt tidigt. Men ack så mycket jag känner av det redan. Svullen, hungrig, trött, känslig ledsen, lycklig och illamående. Allt på samma gång. Har en rädsla för att jag kommer ångra mig när barnet föds. Det finns ett konstigt faktum dock, det är att jag är livrädd för att jag kommer få missfall. Och jag vill inte göra abort. Ändå är jag så rädd för att jag kommer ångra mig för att jag inte gjorde abort när barnet väl föds. Det är så ologiskt. Nöter sönder min hjärna.
Har inte berättat för någon än. Förutom pappan. Är rädd för vad människor ska tycka, tänka, hur dem ska reagera.

Men en sak vet jag. Att oavsett vad som händer så kommer detta bli bra. Det blir bra.

Likes

Comments

Jag är gravid.

Igår kände jag starkt i mig att något inte stämde i kroppen. Därför tog jag mig snabbt till närmsta apotek och införskaffade mig ett graviditetstest. Hela vägen hem var jag skräckslagen och nervös. Direkt när jag kom innanför dörren gick jag raka vägen till köket, tog ut ett glas ur skåpet och gick sedan till toaletten. Kissade i glaset, förde ned stickan i 5 sekunder och sedan väntade jag bara där. Nervös, skräckslagen och panikslagen. Hjärtat dunkade hårt i bröstet. Först trädde ett tydligt rosa streck fram i rutan, kontrollstrecket. Inte många sekunder efteråt började ytterligare ett ljust rosa streck träda fram. Jag trodde inte det var sant. Var tvungen att kolla på det vad som kändes i en evighet, men antagligen bara var några få sekunder för att förstå att det verkligen var positivt. Att jag var gravid. Hur fan har jag kunnat bli gravid? Jag har både ätstörningar och väger för lite. Hur är det möjligt?

Jag är gravid. Med hans barn. Han med stort H. Som ger mig så mycket kärlek och hat på samma gång. Vad gör jag nu?
Med en miljon sprudlande hormoner i kroppen är det svårt att tänka klart. Ena sekunden är jag världens lyckligaste för att en sekund senare ligga med huvudet i kudden och gråta.

Han vill behålla barnet. Tro det eller ej. Hur ska jag kunna tro på det? Kommer han finnas där? Kommer han hjälpa till? Kommer vi bli en familj? Hur tar man hand om ett barn? Tänk om jag misslyckas? Är jag bunden för resten av livet? Ofri att göra vad jag vill? Kommer barnet göra mig lyckligast i världen som alla påstår att barn gör?

Likes

Comments

Hej på er!

Vem är jag? Jag är en helt vanlig tjej bosatt i Sverige precis som du, du som läser detta nu. En helt vanlig ungdom som precis som du gått igenom olycklig kärlek, fjärilar i magen, ångest, lycka, kärlek, hat, dåligt självförtroende, bråk, svek och så vidare. Allt vad som tillhör det ungdomliga livet.

Mitt namn är Amanda. Jag är 23 år och bor i Göteborg. Just nu studerar jag och arbetar extra på KappAhl. För 2,5 år sedan förändrades mitt liv totalt då jag gick ner 54 kg. Det var då mitt liv började kan man säga. Jag har vart överviktig.

Hatat mig själv.

Isolerat mig.

För 2,5 år sedan förändrades mitt liv totalt då jag gick ned 54 kg. För 2,5 år sedan förändrades mitt liv totalt då jag fick diagnosen anorexia nervosa och bulimia nervosa. Hur kunde jag hamna där? Jag som vägde över 100 kg.
Idag kämpar jag för att hitta en balans. En balans mellan vikt, kost, träning och självförtroende. Jag kämpar fortfarande mot mitt överviktiga-jag-tänk och mina ätstörningstankar. Jag är på väg mot ljusare tider även om jag ibland ramlar tillbaka i mörkret.

Men då är det bara att resa sig och börja om igen.

Jag startade denna sida som en plats för mig att ventilera en aning. Mitt huvud är aldrig tyst.

Välkommen till min blogg.

Likes

Comments