Header

​Hej på er!

Jag är nu i graviditetsvecka 24 och har känt rörelser i ungefär 4 veckor nu. Rörelserna började kännas tidigt då moderkakan ligger i bakvägg och uppåt som barnmorskan sa. Bebis Milo är en riktig vilding, han sparkar, snurrar och gör kullerbyttor konstant. Med andra ord känner jag av honom i princip någon gång varje timme, främst på morgonen och kvällen. Varje läkare och barnmorska vi träffat har sagt att vi har en extremt aktiv liten bebis i magen! Vilket bara är mysigt!
Det senaste dygnet har dock rörelserna minskat. Jag kände knappt av Milo på ett dygn vilket gjorde mig orolig. Jag har generellt vart väldigt lugn under graviditeten och inte oroat mig för någonting, jag har mått väldigt bra. Men nu blev jag faktiskt orolig. Därför åkte vi in akut till barnmorskan idag för att lyssna på bebbens hjärta. 140 slag/minut. Precis som sist. Vi behöver alltså inte oroa oss för någonting. Barnmorskan tycker ändå vi ska vara uppmärksamma och eventuellt åka in till förlossningen om det inte blir någon förändring. Lilla Milo har dock gett tre hårda kickar i magen nu, mindre än vanligt, men vi kan slappna av och avvakta en stund. Jäkla onge och skrämma oss så!
Minskade fosterrörelser ska tas på största allvar då det kan vara ett tecken på att fostret kan få för lite näring eller att det är något fel med moderkakan. Men oftast kan det bero på att fostret ändrat dygnsrytm och därmed nya sovrutiner, han växer, han sparkar inåt istället för utåt och så vidare.

Så allt är bra med oss! Jag och korven lever!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Det är som bekant ganska vanligt att man förlorar sin mens när man mixtrar med mat, träning och olika kompensationsmetoder på ett onaturligt sätt. Alla ätstörda tappar inte mensen, men många gör det och så gjorde även jag.

Det var för cirka två år sedan min mens försvann, den slutade bara att komma. Eftersom jag var i ett förhållande under den perioden var jag livrädd för att jag hade blivit gravid och gjorde gravtest efter gravtest (detta var innan jag förstod att det jag höll på med var sjukligt) i flera veckor innan jag faktiskt kom på vad som egentligen var anledningen: svält, kräkningar, överdriven träning, laxermedel etc (hur jag kunde vara så dum att jag inte förstod det från början är för mig en gåta). Till en början blev jag lite förtvivlad när mensen försvann och hypokondrikern i mig skrek till mig att detta är livsfarligt och att något allvarligt kommer att hända snart (viket det också kom att göra vid senare tillfällen). Men efter en stund blev den uteblivna mensen ett kvitto på att man var "smal", att man hade ätstörningar, anorexi, bulimi. Det var ett bevis och en slags trygghet på att man var sjuk, för om mensen var borta skulle jag inte bli tjock igen.

Vad fantastisk kroppen är egentligen. Att den på ett naturligt sätt drar in på funktioner för att få resterande, viktigare funktioner att hålla igång och fungera, för att hålla en vid liv så länge det bara går. Det fascinerar mig. Inte det faktum att det är fantastiskt att tappa mensen utan hur kroppen faktiskt fungerar i olika situationer.

Min mens var borta i ungefär ett och ett halvt år. Och det var tydligt att jag själv och min kropp inte mådde något vidare bra utav det. Mycket yrsel, domningar, svimningar, min kropp började odla ovanligt mycket hår medan håret på huvudet lossnade, ingen energi, aldrig glad, inget socialt liv, inget liv över huvudtaget skulle jag vilja säga. Nu har ju inte dessa konsekvenserna endast att göra på grund av den uteblivna mensen utan på ätstörningen i sig. Men det spelade ingen roll hur olycklig jag var, det enda som spelade roll var att mensen skulle hålla sig borta eftersom det betyder att jag fortfarande var i sjukdomen och jag var inte redo att lämna den just då. Och för att få tillbaka menstruationen innebar det också att jag skulle behöva gå upp några kilon, vilket var det mest skräckinjagande som skulle kunna hända

Den första november 2016 kom min mens tillbaka. Eftersom jag har kämpat och jobbat mycket med ätstörningen och sakta men säkert börjat äta igen var det ganska naturligt att den så småningom skulle komma tillbaka. Först var jag livrädd och bara "men va, är jag frisk nu då? Är jag inte kvar i anorexi/bulimi längre? Kommer jag gå upp ännu mer i vikt nu? Hur kommer min kropp se ut? Hur kommer det se ut om några veckor?" och så vidare gick tankarna. Och visst, jag har vart tvungen att gå upp några kilon för att få tillbaka mensen men min kropp mår så mycket bättre. Den är ju på väg att bli frisk! Min kropp fungerar! Jag vann denna gången, inte sjukdomen. Jag har nu fått mens några gånger sedan dess (väldigt oregelbunden p.g.a ätstörningen) och jag måste faktiskt säga att det gör mig lycklig. Jag är ledsen att jag behandlat dig så jäkla illa min kropp, en dag ska vi kunna bli riktigt bra vänner du och jag. Och tänk att jag kunde bli befruktad igen! Yey!

Att mensen försvinner är inget positivt över huvud taget. Det är ett tecken på att någonting är jävligt galet.

Likes

Comments

Hej!

Jag var vrålhungrig och har precis ätit upp en tallrik med spagetti och köttfärssås, pappas köttfärssås. Mmmmmm SÅ GOTT! Inte ätit pappas köttfärssås på så många år. Inte ens den psykologiska biten lämnade jag kvar, stolt tjej! När jag började äta lite igen var jag alltid tvungen att lämna kvar mat på tallriken även kallad den "psykologiska biten". På så sätt kunde jag "lura" min hjärna till att "ja, men jag åt faktiskt inte upp allting" och därmed lätta på den groteska ångest som kom efter varje måltid. En metod som faktiskt funkat för mig, nu börjar jag sakta men säkert kunna utesluta den psykologiska biten beroende på vilken maträtt det är. Tänk att jag sitter här och har precis ätit spagetti med köttfärssås, ni förstår inte hur stort det är för mig! Två ingredienser som vart förbjudet under tre års tid. Heja mig!

Likes

Comments

Godmorgon på er!

Här, i sängen sitter jag just nu och myser med min kaffekopp och läser i paddan, bebben i magen verkar ha vaknat för det bubblar och fladdrar som bara den. Just nu läser jag Sapiens : en kort historik över mänskligheten av Yuval Noah som kort och gott handlar om arten människans ursprung, nutid och framtid. En bok jag starkt rekommenderar, den är otroligt intressant!
Snart ska jag äta frukost. Idag blir det turkisk yoghurt med bär, frön och honung. Tidigare åt jag aldrig frukost (åt aldrig över huvud taget) men idag är frukost ett av dem mål som är lättast att äta psykiskt, jag behöver bara lite tid innan för att förbereda mig mentalt. Frukosten har med tiden blivit mer och mer accepterat vilket är otroligt avslappnande för kropp och hjärna, ingen ångest! 

Hoppas ni får en mysig söndag!

Likes

Comments

När man blir gravid sker ju en del förändringar. Både fysiskt och psykiskt skulle jag säga. En del tuffa att handskas med och andra helt underbara.

Fysiska förändringar:
Kroppen - herregud vad den har förändrats och ändå är jag "bara" halvvägs in i graviditeten.

Brösten - brösten har blivit enorma, jag var helt platt tidigare och nu har jag helt plötsligt fått en hylla! Till en början var brösten jätteömma, den ömheten har gått över och nu är det endast två meloner. Bröstvårtorna har blivit mörkare och större dem med. Jag ska inte klaga, det är mysigt med bröst!

Magen -
jag har gått från att ha haft en platt, smal och liten mage till att ha fått en kula. Detta faller ju sig helt naturligt men jag är inte van. Tidigare hade jag massvis med lös hud hängandes då jag gick ned så mycket i vikt snabbt under ätstörningen. Denna hud har nu stretchas ut och man kan inte längre se eller känna den lösa huden.

Vikten -
jag har ökat i vikt. Mer än vad som anses var "normalt" vid den här tidpunkten i graviditeten. Min behandlare och specialdietist menar på att i och med min underviktighet och hur jag svälte mig innan har gjort att all mat jag äter nu tar kroppen till sig snabbt eftersom den tror att den kommer hamna på svält snart igen. Dem säger också att kroppen kommer vänja sig vid att få mat regelbundet snart och därför kommer jag inte öka lika snabbt längre.
Viktuppgången har varit något extremt tufft att hantera. Jag accepterar det, men det är tufft. Mitt liv har styrts av vågen och alla möjliga siffror. Att se vågen öka och inte längre kunna få på sig kläder som tidigare var för stora (var tvungen att ha barnstorlekar på mig) är jobbigt psykiskt och har många gånger framkallat panikångest. Men jag har inget annat val än att acceptera det. Detta är som sagt inte för min skull.

Psykiska förändringar:
Alla ovanstående faktorer jag precis skrivit har varit en riktig kamp. Trots det tuffa det har resulterat i skulle jag ändå vilja säga att graviditeten har gett mig en slags inre ro. Jag känner lycka för första gången på flera år, jag känner mig målinriktad och exalterad. Jag vet att min bebis inte är född än, men tack min lilla ängel för att du gör livet värt att leva.

Likes

Comments

Hej från ett åskigt och blixtrigt Göteborg!

I skrivande stund sitter jag vid mitt skrivbord med en kopp kaffe (med mjölk i ;)) Precis hemkommen från en promenadtur. Idag har jag inte gjort något vettigt alls vilket såklart har satt igång ångest. Graviditeten gör mig trött vilket resulterade i att jag gick upp 11:00 (!!) jag och min sambo åkte då och köpte lite frallor och en tårta för att fira att vi ska få en son. Detta åt vi sedan och herregud vad gott det var. Ni förstår inte vilken lyx det är att få äta mjukt bröd, dessutom med en skiva ost! Ta aldrig en ostfralla för givet, det är fantastiskt gott. Lyssna på en som inte fått äta det på flera år. Tårtan var god den med, men jag föredrar ändå frallor före. Det blev en prinsesstårta, fast i vårt fall då en prinstårta då i väntar en liten pojke!
Detta har, precis vad jag väntat mig, satt igång en liten inre oro och ångest då det är förbjuden mat. Vilket resulterade i att jag stoppade i hörlurarna, maxade volymen och gick en promenad på 45 minuter. Inte överdrivet länge och inte överdrivet hetsig. Då jag är en allt-eller-inget person försöker jag finna balans i precis allt jag gör. Och jag tycker det går bra!
Ikväll ska min sambo laga pasta med kantarellsås till oss, han är så gosig och mysig! Även det blir en utmaning och jag lovar att jag ska äta en normal portion! Imorgon väntas jobb, är inte alls sugen då jag har ont i hela kroppen av någon konstig anledning, som växtvärk!

Hoppas ni får en mysig fredag, puss och kram.

Likes

Comments

Att vara gravid med ätstörningar är inte det optimala. Många gånger tänker människor att man kanske inte borde sätta ett barn till världen om man har problematik med sig själv. Det är många gånger tufft att ha ätstörningar och vara gravid. Att tvingas äta, tvingas se vågens siffror öka, känna hur kläderna blir mindre och tightare för varje dag, att inte kunna stoppa ned fingrarna i halsen efter varje måltid, inte kunna träna tills man svimmar och så vidare. Jag skulle ändå säga att graviditeten har blivit min räddning. Den har fått mig att se ljuset i tunneln och jag har kommit en bra bit ifrån den mörka plats jag funnit mig i. Jag känner att jag har någonting att leva för idag, något som är värt att leva för. Det är faktiskt ett under att jag ens lyckats bli gravid med tanke på hur jag svälte mig och hur underviktig och undernärd jag var innan graviditeten. Jag är lycklig och tacksam. I dagsläget stoppar jag inte ned fingrarna i halsen och kräks, jag svälter mig inte, använder inte laxermedel och jag tränar inte tills jag svimmar. Innan graviditeten lyssnade jag till ätstörningens röst och det gör jag inte längre. Jag hör rösterna och jag tvingas kämpa emot dem varje dag och inte göra utlopp för tankarna. Men det viktigaste är att jag inte gör det. Jag kan inte tänka på mig själv längre. Ångest får jag fortfarande varje gång jag vilar och äter, det är något som hör sjukdomen till. Min hjärna räknar fortfarande automatiskt ut hur mycket kalorier det finns i allting och hur mycket jag förbränt under dagen. Det finns fortfarande viss mat som är "förbjuden" för ätstörningen men det viktigaste är att jag äter. Jag äter när jag känner mig hungrig och jag får tvinga mig att äta fast ätstörningen säger att jag inte får. Jag kan fortfarande komma på mig själv att utföra mina "smal-checkar" ibland, ett gammal inrutinerat beteende som funnits med sen ätstörningens start.
Sedan graviditeten har jag tvingats att på ett extremt starkt kbt-behandlingssätt utsätta mig för mina största rädslor och jag vet att fortsätter jag med det kommer dem en vacker dag förhoppningsvis försvinna. Jag menar, jag vågar ju ha mjölk i kaffet nu, det fanns inte på kartan innan ("onödiga kalorier")
Vår bebis mer eller mindre räddade mitt liv.

Vänsterbilden är under en svält- och kräkperiod. Högerbilden är jag 18 veckor gravid. Brösten har verkligen vuxit, wow!

Likes

Comments

Igår steg vi in på Östra sjukhuset cirka 09.30 för att göra vårt efterlängtade rutinultraljud. När barnmorskan ropade upp vårt namn var vi snabba att skynda oss in på rummet, jag kastade av mig kläderna och la mig på britsen. Barnmorskan kletade på lite medel på magen och satte igång ultraljudet. Pappan satt på en stol bredvid och vi tittade tillsammans spänt på skärmen. Vår knodd! Allt såg bra ut enligt mätningarna. Lättnad! Vi låg där länge och gjorde mätningar (inte mig emot, kan kolla i evigheter) barnmorskan hade lite svårt att utföra dem då knodden inte ville ligga still. Hon hade svårt att se kön, men i slutet visade vår lilla korv fint upp sin rumpa, pung och snopp! Vi ska få en pojke! Wow! Det är så häftigt samtidigt som det känns overkligt. Det blir en liten Milo. Vi lämnade Östra sjukhuset och möttes av ett grått och regnigt Göteborg, men det enda vi kunde känna var värme och lycka.

Här försöker han sig på en kullerbytta av något slag. Vi ses 8:e februari älskling.

Likes

Comments

Extremt tidigt god morgon!!

Vet ni vad det är för dag idag? Idag är dagen vi alla har väntat på, det är nämligen äntligen dags för................ rutinultraljudet! Äntligen! Som vi längtat alltså. På rutinultraljudet ser man till så att den lille utvecklas som den ska, att den är frisk, man fastställer graviditetens längd, kollar upp hur många foster det är, eventuella missbildningar och om bebis ligger rätt kan man se vilket kön den har. Jag har längtat efter att få se vår lilla knodd igen, det är så himla häftigt! Det ska även bli en enorm lättnad att få höra att den är frisk och förhoppningsvis får vi reda på kön. Vi har bestämt oss för att ta reda på kön just för att vi är alldeles för nyfikna för att inte göra det.
Så, snälla lilla knodd, jobba med oss idag! Sist vi gjorde ultraljud var bebis så energisk, slog kullerbyttor, vinkade, visade rumpan och hade gympa där nere i magen. Vi förbereder oss på en vilding.
Klockan 09.30 ska vi vara där, det är bara några timmar kvar. Vi ses snart älskling!

Likes

Comments

Godmorgon!

Situationen igår löste sig fint och jag kan idag säga att jag mår bra. Ingen ångest. Skönt. Tankar jag har denna måndagsmorgon:

1. Idag går jag in i vecka 20 som gravid. Vilket är helt sinnessjukt! I början gick tiden så långsamt och helt plötsligt rusar den iväg.

2. Det måste vara en vilding jag har i min mage. Det sprattlar för fullt! Ungefär som en fisk. Det är en mysig/kittlande känsla och en bekräftelse på att mini faktiskt lever. När man är gravid oroar man sig tydligen för allting helt plötsligt.

3. På onsdag den 13:onde september klockan 09.30 är det äntligen dags för rutinultraljudet!!! Längtar ihjäl mig. Jag hoppas hoppas hoppas att fisen mår bra. Vi har också bestämt oss för att ta reda på kön. Vi är alldeles för nyfikna för att inte veta. Blir det en Milo eller Angelina? Det är frågan. Spännande!

4. Efter att ha jobbat långhelg är jag idag helt fysiskt utmattad och det enda jag vill göra är att ligga i sängen hela dagen, titta på feel-good-filmer och äta massa god mat. För Amanda är det inga problem men för ätstörningen är det strängt förbjudet. Jag kan ju inte ligga still hela dagen utan att förbränna någonting och känna hur varje kalori klistrar sig fast på min kropp. Jag kanske ligger i sängen halva dagen för att utsätta mig själv lite grann.

Likes

Comments