Header

Han har blockat mig.

När jag fick reda på vad han gjort valde jag att för fem dagar sedan radera han överallt.

Men han har blockat mig nu. Nu, inatt. Varför? Varför har han medvetet valt att gå in på min sida och blockera mig? Nu? Jag vet att det är superduper fjantigt men det gör ont i mig. Och den här morgonen är den första sedan allt hände som tårarna faktiskt rinner ner för mina kinder och bildar två vita sträck i ansiktet på grund av pudret. Jag har så mycket frågor men inga svar. Jag är en kontrollmänniska. Nu kan jag inte ens gå in på hans sida för att se om han fortfarande lever, för att fortfarande ha lite koll på honom.
Inatt kunde jag inte sova. Jag somnade men vaknade 75 gånger under natten plus att jag drömde att jag var utomlands, tillsammans med honom och att vi var lyckliga. Det gör ont. Jag saknar en människa som behandlat mig illa.

Häromdagen såg jag en bild med citatet "If your ex blocks you, you won". Men varför sitter jag här och gråter då? Varför gör det ont? Varför blockera han mig? Det känns inte som jag vunnit ett jävla skit.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Det är idag tredje dagen sedan jag valde att lämna honom. Det är det läskigaste beslutet jag någonsin tagit, tror jag. Mest för att jag blivit så förnedrad och nedbruten under dessa år så jag knappt har någon styrka kvar. Det är fortfarande tyst från honom. Inget samtal, inget sms. Det skrämmer mig. Normalt brukar han terrorisera, ringa om och om igen tills jag svarar, skicka en miljon sms eller till och med åka utanför mig. Men inte den här gången. Jag undrar varför den här gången är annorlunda. Är det för han skäms för dem misstag han gjort? Är det för att han inte bryr sig? Är det för att han genom "the silent treatment" straffar mig? Kommer han låta mig vara eller kommer han börja terrorisera mig? Frågorna nöts i huvudet om och om igen. Och jag kan inte hjälpa att undra, varför vill jag att han ska börja ringa? Är jag också fast i loopen? Jag vet att jag måste gå vidare men det är svårt. Han har vart mitt syre samtidigt som han varit mitt gift.. Jag är rädd. Sårad. Besviken. Förkrossad. Ångestfull och panikslagen. Och det tar ut sig över ätstörningen. Jag vill både svälta mig och trycka ner fingrarna i halsen på samma gång och kräkas. Vilket egentligen är helt ologiskt. Jag måste ta sömntabletter för att kunna sova. Annars ligger jag vaken och stirrar i taket.
Det konstiga är att jag ännu inte fällt en enda tår. Har jag, under vår tid tillsammans, fällt så många tårar att dem tagit slut? Kan tårar ta slut? Eller förtränger jag bara dem där fruktansvärda känslorna? Kommer dem komma senare?
Kommer detta någonsin gå över?

Likes

Comments

Dag 1

Första dagen har nu gått sedan jag valde att lämna. Den här dagen har gått ut på att varje sekund vara så upptagen med vad som helst för att inte ha tid att stanna upp och reflektera över hur jag känner inombords, förrän nu. Jag har velat skjuta mig fyra gånger, ta livet av mig, supa mig redlöst full, trycka fingrarna i halsen och kräkas ut mina inälvor. Ständig ångest, panik och oro. Igår var dagen jag lämnade honom. Och idag har det vart helt tyst. Inte ett samtal, inte ett sms. Ingenting. Tyst. Tystnaden skrämmer mig. Vanligtvis hade han terroriserat mig vid det här laget, men inte den här gången. Den här gången låter han mig vara. Han har vart otrogen, tagit droger, hotat mig, kallat mig hora, smuts, varit både fysisk och psykiskt våldsam och ändå sitter jag här och väntar på att han ska höra av sig. Vad är det för fel på mig? Varför vägrar jag förstå mitt eget värde som människa? Hatar jag mig själv så mycket? Varför vill jag att han ska kontakta mig?

Är jag besatt?

Eller har jag under så lång tid blivit förnedrad och förminskad att jag faktiskt tror att jag inte klarar mig utan honom? Jag vet inte, frågorna ältar i mitt huvud.
För 10 minuter sedan tog jag en sömntablett. Ångesten dödar mig och jag kan inte somna. Jag vill bara somna för att slippa känna. Kalla mig svag, men jag vet inte hur jag ska lösa det här annars.

Godnatt.

Likes

Comments

Jag har precis svalt en ångestdämpande tablett. För det är precis det han ger mig, ångest. Och mest av allt vill jag egentligen låsa in mig på toaletten och trycka fingrarna i halsen så djupt att jag kräks.

Jag hatar det han gör med mig.

Med min hjärna.

Med mina känslor.

Med mitt hjärta.

Hur han manipulerar mig. Hur han har fått mig att tro att jag är en värdelös människa som inte duger till någonting över huvud taget. Hur han sakta men säkert lyckats få mig så liten och tro att det jag behöver här i världen för att överleva är han. Eftersom jag har tillåtit det.

Han är mitt syre.

Mitt gift.


Likes

Comments

Det är nu när småtimmarna in på natten börjar krypa fram som ångesten sakta närmar sig min kropp. Oron har lagt sig i magen och jag kan inte sluta pilla bort skinn på mina stackars läppar. Klockan slog precis 00:49 och jag sitter ensam hemma. I mörkret. Det är helt tyst. Tröttheten har slagit till hårt men jag kan inte sova. Hela tiden trycker jag på min mobiltelefon som ligger bredvid mig för att se om han hört av sig. Varje gång innan jag ska trycka hoppas jag så enormt för att sedan bli besviken när skärmen på telefonen lyser tomt. Han har inte hört av sig. Han lär inte höra av sig heller. Tänk att jag sitter här och hoppas på att han ska höra av sig. Han som igår låg och chattade med tjejer hela natten när jag låg bredvid och sov. Han som idag kallat min fucking hora, smuts, äckel och hotat mig.

Tänk att jag sitter här nu.

Kl. 00:52 ensam

och hoppas på att han ska höra av sig.

Jag vill ha honom fast han behandlar mig som skit, som ren smuts under hans sko. Jag vill ha han fast han nedvärderar mig, förminskar mig och förlöjligar mig. Trots att han inte ser något värde i mig. Kan någon vara snäll att förklara den logiken? För jag förstår den inte. Inte över huvud jävla taget.

Likes

Comments

En sten la sig över bröstet och det högg till i hjärtat på mig när jag såg hur mammas ögon sakta fylldes med tårar när jag berättade hur ofta jag kräks. Hon brottas nog med samma tankar som jag gör. Varför gör jag såhär mot mig själv? Varför skadar jag mig på detta sättet? Det är ingen idé att försöka smyga med det längre, eller ljuga. Den här ätstörningen tar kål på mig och jag orkar inte leva med den längre men jag vet inte hur jag ska sluta. För mig är det normalt att svälta eller kräkas, det är vardag, det är konstigt om jag inte gör det. Det är naturligt. För mig. Vad gör man annars efter man har ätit? Går och sätter sig i soffan? Läser en bok? Tar en dusch? Nej, man smyger in på toaletten och trycker ner fingrarna i halsen och kräks tills det inte kommer upp något annat än magsyra till slut.
Jag kämpar varje dag för att inte kräkas, eftersom jag egentligen hatar det. Men det är svårt när demonerna kommer krypandes. I början var det en lättnad att kräkas och jag kunde må bra efteråt. Men tre år senare orkar man inte mer. Det får en att känna lättnad ja, men känslan av att ha fingrarna i halsen hatar jag. Men jag måste. Jag kan inte sluta. Jag är beroende.

Likes

Comments

Hej på er!

Vem är jag? Jag är en helt vanlig tjej bosatt i Sverige precis som du, du som läser detta nu. En helt vanlig ungdom som precis som du gått igenom olycklig kärlek, fjärilar i magen, ångest, lycka, kärlek, hat, dåligt självförtroende, bråk, svek och så vidare. Allt vad som tillhör det ungdomliga livet.

Mitt namn är Amanda. Jag är 23 år och bor i Göteborg. Just nu studerar jag och arbetar extra på KappAhl. För 2,5 år sedan förändrades mitt liv totalt då jag gick ner 54 kg. Det var då mitt liv började kan man säga. Jag har vart överviktig.

Hatat mig själv.

Isolerat mig.

För 2,5 år sedan förändrades mitt liv totalt då jag gick ned 54 kg. För 2,5 år sedan förändrades mitt liv totalt då jag fick diagnosen anorexia nervosa och bulimia nervosa. Hur kunde jag hamna där? Jag som vägde över 100 kg.
Idag kämpar jag för att hitta en balans. En balans mellan vikt, kost, träning och självförtroende. Jag kämpar fortfarande mot mitt överviktiga-jag-tänk och mina ätstörningstankar. Jag är på väg mot ljusare tider även om jag ibland ramlar tillbaka i mörkret.

Men då är det bara att resa sig och börja om igen.

Jag startade denna sida som en plats för mig att ventilera en aning. Mitt huvud är aldrig tyst.

Välkommen till min blogg.

Likes

Comments