tänkvärt

Läkarsamtal och inskrivning.
Blänger på skattnings skalan jag fått i handen där jag ska skatta mitt nuvarande mående. Det låser sig.
Känner hur hela jag skakar av ångest, skriken som måste ut och tårarna som rinner nedanför både kinderna.
Får ångest lindrande en efter en på tom mage. Flyttande Theralen som byts ut mot Lergigan.
Inlindad i landstingets filtar och ett bolltäcke på det som håller ihop mig som annars skulle gå i bitar.
Personal som sitter med mig, klappar mig och tröstar mig.
En stark vilja att kunna få sudda bort ärren som konstant påminner mig om den genomträngande smärtan som är bestående.
Gå och dränk dig själv. Impulserna blir starkare.
Medicine som börja få sin påverkan, trötthet som slår till kraftigt och min existens blir en grå sörja.
Bokstäverna, orden, meningarna blir ur fokus och obegripliga på mobilen.
Orkar verken tänka eller känna efter längre.

Likes

Comments

tänkvärt

Inflyttning den 1 februari i min nya lägenhet kanske blir det en nystart?
Lära om lära rätt, det som känts rätt är fel och tvärtom. Obegripligt. Ovant.
Har jag påbörjat min DBT behandling.
Använder svälten men det kan inte fortgå. Jag står vid ett vägskäl.
Som ett bortsprunget barn ropar jag efter någon men får inget svar. Det är bara min röst som hörs. Kvarglömd.
Vaknar alert, på helspänn och med ångest i hela kroppen.
En stark saknad gör sig påmind, sveken gör sig synliga som snabbt slår över till en okontrollerbar känsla av att vilja bli omfamnad, brydd om men som kräver ständig påfyllning.

Likes

Comments

tänkvärt

Väntar på att någon, nånting ska rädda mig men börjar inse att detta kommer inte att ske.
Det finns en opålitlig röst i mig som intalar mig dagligen att jag kommer aldrig bli läkare.
Lidandes försöker jag förstå, sätta ihop bitarna men inser att jag kommer aldrig få en komplett bild i och med att vissa bitar saknas.
Går det att laga något är så trasig och livlös som jag?

Går på autopilot om dagarna. Livrädd att känna efter, det som jag oundvikligt försöker fly ifrån men som alltid hinner ikapp tillslut.
Känslorna känns intensivt som sedan känns inget alls. Kontroll. Anorexin dockmästare och jag dess marionett. Kilona rinner av mig, drar en suck av lättnad det håller ångesten i schack
Rösterna viskar lent som abrupt byts till utskällning. Att jag gör snedtramp, fel hela tiden. Jag står förstelnad, håller andan, inga misstag tillåtna. Jag är ett foster utan ett skyddande livmoder, skör och sårbar. Porslin som med vrede gått i golvet, där man har försökt limma ihop bitarna, dölja det som hänt mig men hur jag än gör kommer sprickorna alltid synas.
Skammen infinner sig. Det jag vill ska synas försöker jag samtidigt mitt allra yttersta dölja.
Med spritpenna står det otillräcklig skriven i pannan på mig, omöjligt att sudda bort. Den ständiga jämförande som får detta bara bekräftat gång på gång. Aldrig utvilad, med svår ansträngning och hög press vill jag skrika tills luften i mina lungor tar slut. Fick ett B som slutbetyg i biologi1 iallafall.

Likes

Comments

kent

Jag ville nå stjärnorna, så jag sträckte upp mina händer men dem var utom räckhåll.
Sen tog du din hand i min och jag såg i dina ögon, dem glittrade vackert.
I det ögonblicket förstod jag att jag behöver inte stäva mot himlen när jag har dig vid min sida.

Lukten av pommes, svett och tårar slår mina näsborrar. Sätter mig ner med en skön gäng personer jag precis lärt känna för 2minuter sen. Inga namn nämna Paul.
I väntan känner jag hur mitt hjärtat bultar adrenalin i mina blodådror. Fylls av en obeskrivlig känsla kanske ren lycka och eufori. Det är helt ofattbart, jag står första raden på Kent efter att ha köat i flera timmar.
Kent, 21år och 12 studioalbum har ni funnits vid liv och eran död blir på tele2 arena Stockholm den 17 december.
Lyssnat på er i repris med högsta volym, det ända jag har känt till sen mina tidigare tonår. (summerar min tonårsångest)
260kr fattigare men med två svarta Kent tröjor inköpta, den ena med guld tryck och den andra mörkgrön, bilder kommer sen!!!
Öm i hela kroppen. Hes i halsen efter att ha studsat och skrikit till varenda låt som spelats i 2 timmar och 30minuter.
I väntan på tunnelbanan tänder jag sista ciggen från min malbrogold paket.
Känslorna krockar i varandra och blir en kedjereaktion.
Frysandes blåser jag ut röken från mina lungor, kylan gör mina andetag synbara. Tomrummet, saknaden infinner sig.
Nu måste jag gå utan din luft i mina lungor och jag måste kunna stå när du inte längre ser på.
Fäller några tårar som jag snabbt torkar bort, sätter i hörlurarna med Jocke Bergs röst och lyckas ändå dra fram ett leende. Nu är det dags att jag återupptar det liv jag alltid velat vara en del utav.

Likes

Comments

läkare

Mina läppar ler. Lögnen. Jag har känslor utan uppehåll.
Jag har känslor som gör med besviken likaså lycklig. Tung som bly lätt som luft.
Spänd inväntar jag provresultaten, att jag inte kunde svara på dem sista provfrågorna.
fan, ett D.
Varje andetag omvandlas plötsligt till en prestation. Uppgiven. Besvikelsen infinner sig. Otillräckligheten blir påtaglig. Sveken av både vänner och familj. Ensam.
2 timmar hinner passera innan det vänder. Envis tänker jag inte ge mig viljan infinner sig kämparanda, when no one else believed in me, I did.
Jag har kämpat sen dagen jag föddes, från ett litet lik, omstoppad, kopplad till en massa apparater, lilla hjärtat som inte orkade slå ett slag till och kunde stanna vilken sekund som helst. Ett litet gossedjur, lejonet som symboliserade mod sittandes vid kuvösen som vakade över mig.
Ingen kan ta ifrån mig det.
Ställer mobilen på halvsex, tänker plugga ordentligt nu. Noggrant och strategiskt förstå dem frågor som jag inte tyckte krävde svar, tid och insatser från mig.
Jag kanske inte är ett A barn, men läkare vill jag bli. Ska slänga i mig ett packet snabbnudlar, dricka resterande varmchoklad och messa Hanna. Tack och hej, leverpastej.

Likes

Comments

läkare

Släpp taget Amie, det du så krampaktigt håller dig fast vid. Ett abstrakt, falsk och opålitlig illusion av kontroll där du infinner dig kvar i ett upprepande destruktivitet, där ingenting förändras och kommer fortgå i all oändlighet. Det ända jag har känt till sen mina tidigare tonår. I utbyte får jag ingenting och plötsligt inser jag hur åren bara runnit iväg. Om jag inte släpper taget, kommer jag inte få någonting annat. Det är inte en fråga på om jag ska återuppta mitt liv utan när.
Jag vill bli läkare.
Tanken som har fastnat i min näthinna, ofrånkomligt att tränga bort. Jag vill köpa ett eget stetoskop, sträckkollar sjukhushus serier, följer medicinekonton på Instagram och kan inte än bara längta tills det blir min tur att få ta del av sjukvården.
Läkarlinjen är en lång och krävande utbildning. Jag har höga krav på mig själv och alltid haft men ett självförtroende som sviker rätt ofta.
Jag har fått en dålig hand, inte samma förutsättningar som dem flesta. Att komma in på högskoleprovet är en möjlighet alternativt studera i dem baltiska länderna såsom Ryssland, Polen mm.
kl 9.32 på morgon hade jag tid hos ortopedmottagningen. Efter att ha ätit antibiotika i tio dagar sedan jag skurit mig så djup vid handleden att 3 av mina 5 senor gick av från min ledband.
Minns att jag fascinerad inte kunde släppa blicken på hur läkaren ackurat och noggrant satte i stygnen.
Nu får jag bära gips i 6 veckor. Jag få stå för mina handlingar och ta konsekvenserna, aha.
Detta blir min resa. Häng på.

Likes

Comments

tänkvärt

Saker har hänt mig som aldrig bör fått hända. Dagar jag ber om att glömma.
Beslutsam med raska steg gick jag längs asfalten. Innan jag verken skulle kunna hinna tänka efter, ångra eller tveka på vad jag hade kommit överens om med mig själv. Gatlamporna som växlade ljus mellan varandra. Natten som skulle kännas som en evighet, det blåser kallt, med tunna bomberjackan på mig fryser jag. Andetagen som blir kortare och kortare. Fingertopparna blå, läpparna lilla traskandes till mitten av Västerbron.
Ringer Länsakuten, dem svarar direkt uppger namn, personnummer och plats innan jag snabbt lägger på i hopp om att dem finner mig i tid.
Järnstängsel fan, jag börjar klättra.
Vattnet nedanför är svart med vetskap om hur den kommer slå emot, kanske bryts jag i bitar men trasig är jag redan. - jag vill inte det här
skriker en rädd liten röst i mig.
Hör ambulanssyrener likaså polis som ropar - stanna! vänta klättra tillbaka
Polismannen som hade närmat sig utan mitt medvetande drar mig över järnstängslen och bar mig till ambulanstransporten.

Får åka ambulans till St.Görans psykakut ännu en gång.
På plats med EKG lapparna kvar på bröstkorgen, sluddrar jag med orden efter det jag hade svalt dem få resterande tabletterna ifrån överdoseringen jag hittat i min jackficka.
En lättad, förvirrad, omskakad 20åring har jag blivit omplacerad på en annan avdelning. En avdelning där personalen har stenkoll på mig, med bara plast tallrikar, koppar och bestick. Där sladdar, skor och ens saker lås in i ett skåp. En avskalad och tom avdelning. Skönt att slippa ta konflikten i huvudet.
Det i mig som vill mig bara illa som får mig att bryta ihop bit för bit varje dag.

Detta är en väg som jag vet går åt fel håll. Plötsligt inser jag hur åren bara runnit iväg.
Jag bryter mönstret nu. Jag ger mig, det räcker nu.

Jag har en fin tvilling och en underbar vän som likaså skulle kunna vara min syster. Du vet vem du är.
Jag vill annat än det här.
Jag vill bli läkare, rädda människoliv som dem gjorde med mitt när jag var sängliggandes på AVA på SöS.
Nu är det dags att jag återupptar det liv jag alltid velat vara en del utav.
Att få le, må bra och skratta tills magen gör ont igen.

Likes

Comments

tänkvärt

Möte med min psykiatriska öppevårdskontakt Atlasmuren 3.
Amie klockan slår 15, tiden är slut. Kräkte inte upp ett ord som vanligt. Instabil, svårläst och svårutredd.
- vi ses nästa tisdag som om hon tog föregivet att jag skulle vara vid liv ännu en vecka.
Impulsen kom stark, känslorna krockar i varandra och blir en kedjereaktion till vad som skulle hände kort där in på. Jag drar på mig min välanvända bomberjacka och tänder sista ciggen från min malbrogold paket.

Närmar mig närmaste apotek, tar en nummerlapp frågar efter min medicinelista och får som svar.
- nej du får inte hämta ut medicine själv utan läkare eller vårdpersonal.
Tänker så att det knakar, desperationen som vrålar.
När jag närmar mig St.Görans sjukhusområde ser jag flera missade samtal på min mobil, okänd nummer, dem ringer ännu en gång jag svarar
- hej, det är Amie.
En personal från avdelningen undrar vart jag är och ger för en gångs skull ett ärligt svar, att jag är 5 minuter bort.
Snabbt dyker en tanke upp i huvudet, omöjligt att tränga bort.


Jag minns när jag låg inlagd på SöS pga min allvarliga anorexi, där jag skrek, grät fylld av ångest fick näring mot min vilja, då jag rullades ut med rullstol och knappt orkade stå på mina egna ben.

Vid ingången fanns det ett apotek, snabbt går jag in till St.Görans sjukhus huvudentré bingo! ett apotek ännu en gång tar jag en nummer lapp. I väntan känner jag hur hjärtat mitt bultar, hur jag vill kräkas men ändå lyckas dra fram ett falsk leende. Vid kassan ber jag len i mun vad starkaste dosen och hur många tabletter det finns i en burk theralen, hon vid kassan ser fundersam ut men tillslut drar hon fram den. I det ögonblicket ser jag min chans, snabbt slitter jag burken från hennes händer och springer därifrån. Hon springer efter mig ropar som om det skulle ha hindra mig.

Andfådd går jag in på närmaste Pressbyrå och köper en Ramlösa. Minuter senare står jag där blängandes på dem rosa tabletterna i handen, dem som ska få slut det frätande i mig annars kommer detta helvete fortgå tills det ganska snart har sitt slut. Kall. Livlös. Död.
Nerbruten uppgiven rädd tårögd blir mina sista ord förlåt mig för mina misstag och dåliga val.
Det är bara en fråga om när dem hittar mig
Livet har misshandlat mig i 20år och jag dess slutproduktion. Hejdå jag är klar nu.

Det sista jag minns va en man som dess mun rördes men jag hörde inte vad han sa det va bara ljud som jag inte förstod mig på.
- ta inga fler av dem få tabletter jag hade kvar i handen efter att har spolat ner hela burken.
Avlägsen hör jag ambulanssyrener, sjuksköterskor som drar i mig men dem når aldrig riktigt fram till mig, jag är okontaktbar, slöt mina ögon, jag somnar in.
Nu är allt hopp ute och nånstans tycker jag att det är skönt.

Likes

Comments

tänkvärt

Dagarna går långsamma. Hör klockslag för klockslag från den plastmanick som jag glor föraktfullt på hängandes på väggen. Klockan slutar slå. Tystnad. Trasig. Precis som jag. Plötsligt blir ensamheten påtaglig.
Har nog spelat vänd tia (nyss lärt mig), skippo eller färglagt i en mandalabok för 539ggr nu i åtanke på alla vistelser bakom låsta institutioner.
Inlåst finner jag mig i ett slags tidlös vakuum men ändå sitter jag av oersättlig tid. Varenda minut av mitt liv som jag aldrig kommer få tillbaka. Det stavas ångest.
Stötar bort alla i min närhet som gjort mig illa som less drar ännu ett suck av besvikelse.
Det blir enklare så. Uppgiven, utmattad och olycklig faller jag några tårar när jag inser att egentligen vill jag inte det här.
Jag förstod aldrig själv vad det var jag hade gjort eller inte gjort, vad det var som utgjorde skillnaden mellan att få vara med och inte.
Ett utanförskap som förföljer mig en idag. Detta och annat som har hänt mig lade nog grunden till varför det blev som det blev.
Min självbild blev förstörd, jag insjukna i anorexi bl.a. diagnoser och med tidigare känd självmordsförsök och självskadebeteende klarade jag inte av gymnasiet särskilt länge.

Likes

Comments

tänkvärt

Ibland gör det så ont, att jag bara önskar att det skulle ta slut. Det är mitt fel, det är jag det är fel på.
Behöver avgiftning, plocka bort alla hinder, för att kunna leva fullt ut.
Blev sista utvägen. Det är bara en tidsfråga.
Om jag inte tar mitt liv kommer jag ändå ruttna inifrån och ut. Det har hänt mig förut och tog nästan livet av mig men ändå faller jag tillbaka i det destruktiva, det ända jag har känt till sen mina tidigare tonår.
Lyssnar Kent (dom andra) på repris i högsta volym medan jag vandrar korridorerna fram och tillbaka.
Matt, avstängt, yr och impulsiv beskriver mitt tillstånd just nu.
Fick veta att mitt lpt beslut fastställs, jag står kvar likblek och förstenad innan paniken bryts ut.
Får fram ännu en lögn från mina läppar bara med ett syfte i tankarna, att komma härifrån.
Läkaren går med på att jag får gå ut med två personal. I samma ögonblick som det låsta dörrarna öppnas ser jag min chans. Jag springer ifrån sjukhusområdet. Personalen drar i min landstings kofta men jag lyckas slingra mig ur den. Jag springer tills luften i mina lungor tar slut.
Hamnar tillslut vid en lekpark och gungar en stund. Minnen som tar mig tillbaka till när jag var liten, utan ångest och oförstörd.
Efter det har jag inget minne, jag hade tydligen svimmat, ambulans var på plats.
En maktlös, förtvivlad, missförstådd men ändå lite lättad Amie, att få slippa ta besluten.

Likes

Comments