tänkvärt

Märkbara förändringar på min kropp. Viktuppgång gör sig påtaglig där siffran på vågen visar att jag är gravt underviktig men inte inte längre ett benrangel i livshotande svälttillstånd.
Efter måltider är jag oftast uppblåst och uppsvälld. Gråtfärdig tycker jag att jag ser normalviktig ut och tanken på att jag kommer gå upp ännu fler kilon gör mig helt förstörd. Skam.
Kräks på min egna kropp. Känner mig konstant tjock där min egna spegelbild får mig att bryta ihop dag för dag ligger vaken om nätterna
Farligt. Bråkar inte längre om maten slipper inte, Jag äter eller ersätter med näringsdryck ligger inte back då man får tillägg, det vill säga mer näring fastän jag inte vill och förtränger att varje tugga jag sväljer omvandlas till viktuppgång. Hjärtklappning. Ångest.
Biter ihop det fräter inombords. Skenet bedrar.
Igenkänning.
Det får inte bli som tidigare vårdtillfällen en massa varningssignaler gå loss tillåter det inte, över min döda kropp.. tar hellre livet av mig.
Vandrar korridorerna i en stark vilja om att bromsa ett oundviklig viktuppgång men inser att det är lönlös och får bara ont i trampdynorna.
Har inget val än att välja att bli frisk vare sig ett tag på en avdelning eller livet ut.
Jag är så starkt övertygad och intalar mig att jag kommer ångra mig så fort jag har blivit utskriven som jag har gjort varenda vårdtillfälle hittills, ändå har mitt liv inte förändrats till det bättre i flera år kan det bero på sjukdomen?

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

tänkvärt

Gå och dränk dig.
Ligger på botten av simbassängen flera meter under vattenytan flera andetag av luft utom räckhåll. Försöker simma fort mot ytan annars drunknar jag, fuck nej inser att jag hinner inte. Lungorna fylls med vatten, inga ljud hörs bara luft bubblorna av livsångest som sakta släpps ut synbara. Min kropp blek som ett lik dras ur vattnet. Vattnen droppar från nästippen och rinner från mitt coppar färgade hår liggandes längs ryggraden min. Hostandes ut klor vatten, läpparna blå skakar kroppen gåshud håren reser sig över hela kroppen frysandes tas in, lindas in i flera sträva välanvända handdukar.
Viljan om att bryta tystnaden.
Inser att jag klarar mig inte utan vård och försöker försonas med tanken på viktuppgång.
Hjärntvättad i många år, svulten av omtanke och avsaknad på värme, detta gör att sjukdomen växer tar allt mer plats.
Beskyller mig själv och ifrågasätter den inte längre. Detta innebär att jag införskaffar fler regler och desto fler misstag begås. Det faktum att oförändrade vardagen väntar på mig att återgå till där jag avslutade. Stavas å n g e s t.
Jag vill inte leva. Jag är klar, finns det inget mer att hämta. Mätt.

Likes

Comments

tänkvärt

Kraftig pendling mellan olika känslolägen.
Instabil. I total förvirring Inlåst tvingas jag gå emot beteenden, det gör mig defensiv.
Jag står lika våldsam, oberörd och skonlös om vad som händer mig Amie, som omvärlden varit gentemot mig.
Fylld av hat, tårar och ångest om orättvisan jag tvingas leva i flyger glas, tallrikar och bestick i golvet bakom handlingarna döljer sig rädsla. Stötar bort dem få kvar i min närhet, det tar sitt uttryck i bitande ord som sårar. Kan ångra varenda ord och handling be om förlåtelse men gjort går inte att göras ogjort, hur stark viljan än är.
Obeveklig. En tanke i huvudet v ä g r a n inte få i mig ett enda kalorie av det som har slafsat på tallriken framför mig.
Om jag äter och går upp i vikt med varje tugga jag sväljer godkänner jag misshandeln och att fortleva. Mätt återupplever jag med alla mina sinnen hur dem hånler, förlöjligar och spottar på mig. Inträngd i ett hörn flykt omöjligt att ta till fasthållen, nertryckt och värdelös. Plötsligt bry jag mig inte längre om hur många kalorier jag får i mig och vikten blir oväsentlig. Kräks på mig själv.
Tvivlande på med egen förmåga i väntan på att avsluta mitt liv.

Likes

Comments

tänkvärt

Inlagd på SCÄ varje morgon kl 7.12 tas det blodprover, sticker mig flera gånger i armvecket men dem får inget blod. Uttorkad eftersom jag vägrar få i mig vätska.
Överläkaren kom in till mig precis och berättade att mitt kaliumvärde gör att hjärtat tar skada och levervärdena är så pass dåliga att jag måste skickas till södersjukhuset inom dem närmaste dagarna fastän det vill jag behålla min allvarliga låga undervikt. Jag struntar i det, motionerar fast jag inte får. Överläkare och vårdpersonal förklarar gång på gång att dem aldrig sett mig så pass utmärglad. Fortsatt behov av sängläge, förflyttning med rullstol och näring men själv begriper jag ingenting.

Tvekar varje tugga jag sväljer.
Under ständigt sondhot tvingar personal i mig näring, överleva fastän jag inte vill.
Veckansmål : klara av att äta måltider istället för sond. Mitt mantra är att jag tackar inte ja till maten utan nej till sonden.
Den enda av dem inliggande patienter som får kraftigt verkande phernigan injektioner på avdelningen. Anledningen till det är illviljan om att slå mig gul och blå tills inget känns längre. Impulser som endast går att beskrivas som våldsamma elchokar som far igenom kroppen, omöjligt att hantera och därmed handlingar omöjligt att kontrollera. Där personal blir tvungen att hålla fast armar, huvud och ben liggandes i sängen. Hindra misshandeln som drivs av självförakt, hat, äckel och avsky jämtemot mig själv.
Efter injektionen ser jag hur omvärlden hamnar ur fokus, mår illa och kommer förmodligen ha krampaktig ont i lårmuskeln några dagar framöver.
Ögonlocken blir tunga, kraftlös stretar jag inte längre emot sluter ögonen och somnar in. En stark önskan då när jag öppnar dem igen att oredan ha inrättat sig och ovissheten försvunnet.
Överläkaren och vårdpersonal ställer sig frågan
_ vad är det som egentligen hänt dig Amie?
Du är svår att få kontakt med, svarar inte när vi pratar med dig, det ända som kommer ut ur luftstrupen är skrik. Jag vill inte. Jag vägrar. Släpp mig. Jag vill härifrån. Tårarna rinner nedanför både kinderna.
Instabil, avkapad och feltolkas oftast.
Ihållande rädslan av tanken på att återvända till det vidriga lidandet jag levt i sen jag överlämnandes till psykiatrin.
Där dem lärde och intalade mig dagligen hur jag och mitt liv var av inget värde. Jag slutade berätta om hur jag kände och vilka tankar som ockuperade min hjärna. Inga åtgärder togs och mitt mående försämrades markant.
Bär på plågsamma minnen, där en borde lära sig av sina misstag men som farligt börjar blekna bort och försvinna.
Jag lämnades i min lägenhet, ruttnande i min tomhet och kvarstående ät bara ett skal. Livlös.

Likes

Comments

tänkvärt

Idag kl14.00 fick mina handlingar konsekvenser men det bara händer och jag bara följer efter följer med. Efter total M A T V Ä G R A N och vätska intag slutade med att personal höll fast mig medan larmet gick. Jag släps som sedan bärs in till behandlingsrummet. Skrik hat, ångest.
Skillnaden från tidigare sondningar som nu blivit vardag blänger jag på bältessängen som rullats in. Panik byts ut till skrik då jag begriper vad som kommer inträffa några minuter därpå.
Medan jag skrek och slogs tog dem tag i mig spände fast mina armar, ben och sedan runt midjan.
Fastspänd.
M höll fast huvudet på så sätt kunde dem enklare, snabbt glids en obehaglig tunn slang genom näsan och ner i matstrupen. Kräkreflexer, svälj Amie svälj skrek dem. Flera dl vanilj näringsdryck sprutats med stora sondsprutor ner i magsäcken på mig mot min vilja, känner hur det kallt rinner i mig.
Rödgråten, öm i hela kroppen sängliggandes finns det spår av sondvätska på min tröja jag bar på mig.
Smaken kvarstår i munnen märker hur sondnäringen rinner från näsan och hur det skaver i halsen blicken är död.
Utmattad och skakar av frustation slipper jag inte undan näringen och har fortsatt sondhot, vak 24timmar om dygnet, strängt sängläge och rullstol.

Likes

Comments

tänkvärt

Läkarsamtal och inskrivning.
Blänger på skattnings skalan jag fått i handen där jag ska skatta mitt nuvarande mående. Det låser sig.
Känner hur hela jag skakar av ångest, skriken som måste ut och tårarna som rinner nedanför både kinderna.
Får ångest lindrande en efter en på tom mage. Flyttande Theralen som byts ut mot Lergigan.
Inlindad i landstingets filtar och ett bolltäcke på det som håller ihop mig som annars skulle gå i bitar.
Personal som sitter med mig, klappar mig och tröstar mig.
En stark vilja att kunna få sudda bort ärren som konstant påminner mig om den genomträngande smärtan som är bestående.
Gå och dränk dig själv. Impulserna blir starkare.
Medicine som börja få sin påverkan, trötthet som slår till kraftigt och min existens blir en grå sörja.
Bokstäverna, orden, meningarna blir ur fokus och obegripliga på mobilen.
Orkar verken tänka eller känna efter längre.

Likes

Comments

tänkvärt

Inflyttning den 1 februari i min nya lägenhet kanske blir det en nystart?
Lära om lära rätt, det som känts rätt är fel och tvärtom. Obegripligt. Ovant.
Har jag påbörjat min DBT behandling.
Använder svälten men det kan inte fortgå. Jag står vid ett vägskäl.
Som ett bortsprunget barn ropar jag efter någon men får inget svar. Det är bara min röst som hörs. Kvarglömd.
Vaknar alert, på helspänn och med ångest i hela kroppen.
En stark saknad gör sig påmind, sveken gör sig synliga som snabbt slår över till en okontrollerbar känsla av att vilja bli omfamnad, brydd om men som kräver ständig påfyllning.

Likes

Comments

tänkvärt

Väntar på att någon, nånting ska rädda mig men börjar inse att detta kommer inte att ske.
Det finns en opålitlig röst i mig som intalar mig dagligen att jag kommer aldrig bli läkare.
Lidandes försöker jag förstå, sätta ihop bitarna men inser att jag kommer aldrig få en komplett bild i och med att vissa bitar saknas.
Går det att laga något är så trasig och livlös som jag?

Går på autopilot om dagarna. Livrädd att känna efter, det som jag oundvikligt försöker fly ifrån men som alltid hinner ikapp tillslut.
Känslorna känns intensivt som sedan känns inget alls. Kontroll. Anorexin dockmästare och jag dess marionett. Kilona rinner av mig, drar en suck av lättnad det håller ångesten i schack
Rösterna viskar lent som abrupt byts till utskällning. Att jag gör snedtramp, fel hela tiden. Jag står förstelnad, håller andan, inga misstag tillåtna. Jag är ett foster utan ett skyddande livmoder, skör och sårbar. Porslin som med vrede gått i golvet, där man har försökt limma ihop bitarna, dölja det som hänt mig men hur jag än gör kommer sprickorna alltid synas.
Skammen infinner sig. Det jag vill ska synas försöker jag samtidigt mitt allra yttersta dölja.
Med spritpenna står det otillräcklig skriven i pannan på mig, omöjligt att sudda bort. Den ständiga jämförande som får detta bara bekräftat gång på gång. Aldrig utvilad, med svår ansträngning och hög press vill jag skrika tills luften i mina lungor tar slut. Fick ett B som slutbetyg i biologi1 iallafall.

Likes

Comments

kent

Jag ville nå stjärnorna, så jag sträckte upp mina händer men dem var utom räckhåll.
Sen tog du din hand i min och jag såg i dina ögon, dem glittrade vackert.
I det ögonblicket förstod jag att jag behöver inte stäva mot himlen när jag har dig vid min sida.

Lukten av pommes, svett och tårar slår mina näsborrar. Sätter mig ner med en skön gäng personer jag precis lärt känna för 2minuter sen. Inga namn nämna Paul.
I väntan känner jag hur mitt hjärtat bultar adrenalin i mina blodådror. Fylls av en obeskrivlig känsla kanske ren lycka och eufori. Det är helt ofattbart, jag står första raden på Kent efter att ha köat i flera timmar.
Kent, 21år och 12 studioalbum har ni funnits vid liv och eran död blir på tele2 arena Stockholm den 17 december.
Lyssnat på er i repris med högsta volym, det ända jag har känt till sen mina tidigare tonår. (summerar min tonårsångest)
260kr fattigare men med två svarta Kent tröjor inköpta, den ena med guld tryck och den andra mörkgrön, bilder kommer sen!!!
Öm i hela kroppen. Hes i halsen efter att ha studsat och skrikit till varenda låt som spelats i 2 timmar och 30minuter.
I väntan på tunnelbanan tänder jag sista ciggen från min malbrogold paket.
Känslorna krockar i varandra och blir en kedjereaktion.
Frysandes blåser jag ut röken från mina lungor, kylan gör mina andetag synbara. Tomrummet, saknaden infinner sig.
Nu måste jag gå utan din luft i mina lungor och jag måste kunna stå när du inte längre ser på.
Fäller några tårar som jag snabbt torkar bort, sätter i hörlurarna med Jocke Bergs röst och lyckas ändå dra fram ett leende. Nu är det dags att jag återupptar det liv jag alltid velat vara en del utav.

Likes

Comments

läkare

Mina läppar ler. Lögnen. Jag har känslor utan uppehåll.
Jag har känslor som gör med besviken likaså lycklig. Tung som bly lätt som luft.
Spänd inväntar jag provresultaten, att jag inte kunde svara på dem sista provfrågorna.
fan, ett D.
Varje andetag omvandlas plötsligt till en prestation. Uppgiven. Besvikelsen infinner sig. Otillräckligheten blir påtaglig. Sveken av både vänner och familj. Ensam.
2 timmar hinner passera innan det vänder. Envis tänker jag inte ge mig viljan infinner sig kämparanda, when no one else believed in me, I did.
Jag har kämpat sen dagen jag föddes, från ett litet lik, omstoppad, kopplad till en massa apparater, lilla hjärtat som inte orkade slå ett slag till och kunde stanna vilken sekund som helst. Ett litet gossedjur, lejonet som symboliserade mod sittandes vid kuvösen som vakade över mig.
Ingen kan ta ifrån mig det.
Ställer mobilen på halvsex, tänker plugga ordentligt nu. Noggrant och strategiskt förstå dem frågor som jag inte tyckte krävde svar, tid och insatser från mig.
Jag kanske inte är ett A barn, men läkare vill jag bli. Ska slänga i mig ett packet snabbnudlar, dricka resterande varmchoklad och messa Hanna. Tack och hej, leverpastej.

Likes

Comments