​Ja, var ska jag börja egentligen? Fick ett besked igår som var bortom min vildaste fantasi. En våldtäktsman/pedofil har lämnat jordelivet och ingen kunde vara gladare än jag. Och säkert många fler! Den befriande känslan är oslagbar. Man sitter inte fast i ett fängelse längre... inte på den fronten iallafall.

Jobbhelgen är över och jag känner mig helt slutkörd. Fått gjort lite granna här hemma iallafall, jag gör det jag orkar helt enkelt. Med tanke på all energi som gick åt till lyckoruset igår, så var jag fullkomligt slut idag. Nu ska jag arbeta tisdag-fredag, sedan åker jag till min älskling i Sundsvall och spenderar helgen tillsammans med honom. Och Freja, såklart. Förhoppningsvis skulle han kanske jobba någon dag i Härnösand i veckan, så jag får hålla tummarna, så sover han över hos mig! Kanske ska tillägga att han verkligen gör mig till den lyckligaste någonsin och jag kan knappt tro hurdan underbar pojkvän jag faktiskt har! Så himla kärleksfull och omtänksam. Jag älskar dig så mycket!

Såatte... det var väl allt som jag hade att komma med idag. Är ni nyfikna på något, så är det ju bara att ifrågasätta.

Likes

Comments

​Det kunde man verkligen inte tro, att jag efter så många år skulle sitta här med en blogg igen. En förhoppningsvis aktiv sådan. Men jag tänkte att det kanske kan vara en bra sak för mig, att få skriva av mig de gångerna jag behöver.

Idag har känslorna varit rena mardrömmen. Jag har svårt att placera dom och när jag såväl försöker, så blir jag bara ledsen och känner att allting känns meningslöst. Jag önskar ju inget hellre än att bli frisk och kunna njuta av min tillvaro också. Jag har så mycket vackert i mitt liv att vara glad över, önskar att jag ibland enbart kunde lägga fokus på det. Men så kommer den där oron som jag inte riktigt kan styra över. Eller den oändliga saknaden efter min pappa. Ibland är det som att jag vägrar inse att det har hänt. Att han aldrig mer kommer tillbaka. Att jag faktiskt aldrig mer får sätta mig ner med honom, snacka skit och ta en öl. Jag vet inte... kanske tänker jag för mycket också. Fast det skyller jag faktiskt bara på min diagnos, eftersom jag inte alls var såhär förut. Jag längtar tillbaka till den där levnadsglada tjejen som alltid hade så mycket för sig och alltid hade ett gott humör. Eller ja, visst har jag väl fortfarande ett gott humör, ibland kan jag också visa att jag mår riktigt dåligt. Men jag syftar på de stunderna som jag är ensam. Förr kunde jag verkligen ta för mig saker att göra, till exempel hemma. Städa och andra små vardagssaker var ingenting. Så enkelt och gick snabbt, medans det idag kan ta mig en hel evighet. Jag kunde slappna av för en stund och faktiskt koncentrera mig på vad jag ville göra mot kvällskvisten. Tända ljus, kolla film, äta godis - Medans jag nu hamnar i någon slags ond cirkel och kommer inte för mig någonting alls. Jag hamnar oftast med godispåsen i sängen.

Men jag självömkar inte mig själv. Jag snarare trycker ner mig själv istället. "Bättre kan du, Annie!" - Tanken som oftast uppstår. Men så kommer jag inte för mig något ändå och trycker ner mig själv ännu mer. Därför vill jag verkligen kämpa för att bli friskförklarad. Någorlunda. Min PTSD kommer jag såklart aldrig komma ifrån, den får jag leva med. Men så länge jag kan leva med den och hantera vardagliga saker, så kommer det vara helt okej.

Nej, nu är det dags att avrunda. Arbetet kallar och jag borde dricka upp min energidryck!

Likes

Comments