Jag läser gulliga saker om killar som älskar sina tjejer och gör gulliga saker och jag önskar mig precis exakt det.



Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Och han har min bok i sin bokhylla och jag skrev en dikt till honom i den. Och det känns bra att han någon gång kommer behöva röra vid den. Eller att någon han älskar efter kommer ta upp den och fråga honom vad det är för bok.

Och jag äter piggelin till frukost för att det är gott.

Men det gör ont i tänderna
men inget spelar roll längre



Likes

Comments


Skrev 2016 igen... hahaaaa är fan sämst.

Tycker att nyårslöften är lite skevt, jag orkar inte lova mig själv massa saker när jag vet att jag med största sannolikhet kommer svika mig själv. Det sköter andra mycket bra som det är redan! Tänker mer att jag kan ha lite "mål", saker jag vill hinna med och klara av under 2017. Saker att sträva mot mer. Kör utan någon specifik ordning utan som jag kommer på det bara.


Jag har raderat allt för att allt sög.




Likes

Comments


Jag skrev först 2 januari 2016, såklart. haha! Helvete, har ett helt år gått? Det känns helt sjukt, jag vet inte var all tid tar vägen, det är som att den bara rinner iväg, som att jag försöker springa efter, jaga den men aldrig hinner med. Jag har vuxit så mycket under 2016, men ändå känns det ibland som att jag är kvar på precis samma ställe. Det är också sjukt. Jag var nog lika ångestfylld under 2016 som jag var under 2015 och 2014, kanske till och med lite mer.
Men jag kände mig också mer trygg med min ångest. kände att jag inte var ensam med den. Jag har mognat och blivit starkare på andra sätt. Har jobbat med ett jobb som krävt att jag ska kunna svara i telefonen, stå för vad jag gör och ta intiativ. Jag har börjat i en ny klass, i en ny skola. Lärt känna massor med nya människor. Jag har blivit lämnad och varit sjukt ledsen. Jag har också blivit glad igen, lärt mig att tiden läker faktiskt såren. Tro mig, det gör den alltid.
​Tiden har den förmågan även om det kanske inte känns så i stunden.

Jag läste igenom inläggen jag har postat här och insåg att jag startade den här bloggen i januari 2016, som ett start på ett nytt år.


FLERA ÅR KVAR ATT LEVA OCH SEN FÅR MAN DÖ




Likes

Comments


Mina tårar faller som försynta bloddroppar och landar på hans lakan och han frågar om det gör ont. Jag vet inte vad jag ska svara. Det gör ont i hela mig, det känns som att jag har knivar i min kropp, som att jag har tyngder insydda innanför skinnet. Han säger att jag inte behöver förklara, att jag inte behöver säga förlåt. “Du har verkligen ingenting att säga förlåt för” säger han och jag minns inte om jag somnar. Men jag minns att jag nickar, att jag säger “kan du inte hålla om mig” och han kryper närmare, lägger sin arm runt min mage och i några sekunder känns det ingenting alls. Ingen smärta, ingen drypande rädsla som får mina fingrar att darra.

Jag söker hjälp hos psykiatrin. Jag skriver att ”jag vet inte om det här med internetbaserat psykologhjälp är det rätta för mig men jag känner att jag behöver ta tag i mitt mående och jag vill bli tagen på allvar. Jag väntar svar från psykiatrin. Dom kommer att kalla mig till Huddinge sjukhus och det är ju bra att pendel går utanför vår lägenhet för visst ligger Huddinge sjukhus vid Flemingsberg. Jag fyller i listor som ska handlar om mitt mående och jag svarar att jag vaknar flera gånger per natt och det påverkar min vardag ”väldigt mycket” och sen lägger jag mig utsträckt över mammas säng och funderar över om livet som blir kommer att förändras. 


Likes

Comments

Det som nästan är det mest knäppa av alltihop är det kommer i omgångar. Första natten jag spenderade i nya lägenheten, som vi flyttat till, mamma pappa och jag, låg jag och log och skrattade för att jag var så lycklig. Natten därpå grät jag tills det inte fanns något kvar av natten. Vissa dagar kan jag gå upp och jag kan gå på stan och kolla i affärer och köpa saker och ingenting kan nå mig, andra dagar kan jag inte ens röra mig. Mina sömntabletter kom bort i flytten och det kanske var positivt men nätterna blir ibland outhärdliga. Jag vaknar fyra-fem gånger och ibland dagen efter har jag svårt att skilja på vad som har hänt och vad jag drömt. Det är läskigt. För jag drömmer att du skickar sms till mig, att du skriver att du ångrat dig och att vi gör upp massa planer och sen vaknar jag och vet ingenting längre. Jag går igenom alla konversationer på min mobil men det finns inget spår av dig där. Jag drömmer att du ligger bredvid mig, att vi bråkar om vem som vänt på täcket och det är aldrig mitt fel. När jag vaknar svettas jag och täcket ligger som bly över min kropp. Och du är inte där. Det är också knäppt, att jag såg dig en morgon på centralen att jag samma dag ramlade ihop på toaletten i skolan för jag hade glömt att dricka, hade glömt ta med mig lunch. Samma kväll satt jag på en bänk ute och det kändes som att någon la händerna runt min nacke och hals och tryckte till. Jag har så himla svårt att skilja på vad jag föreställer mig och vad som händer på riktigt. Det enda jag egentligen vet är att det kommer att gå över. En dag kommer allt att bli som innan, jag vet det, även om nätterna fortfarande är outhärdliga.


Likes

Comments

Jag har ett hål i min kropp. Alltså, jag svär det är ett hål. Det är som ett stort svart tomt hål som bara värker. Jag vet inte om det var där delarna av dig satt, eller om det var där mitt hjärta satt. Något som fattas fanns där förut. Jag mår illa jämt. Det känns som att jag har en konstant magsjuka i min kropp. Hur ska jag någonsin kunna gå vidare. Jag kan inte förstå det. Jag hånglar med någon jag knappt känner och han vet inte vem han är utan henne och jag gråter så fort jag är ensam. Jävla tårar som aldrig slutar rinna. Det måste finnas ett stopp, säg inte åt mig att det inte finns ett stopp. Jag måste få höra att det går över. Att jag kommer kunna andas igen utan att det känns som att revbenen, lungorna, kroppen ska kapitulera. Jag har så mycket ångest att jag inte vet hur jag ska röra vid enkla saker som en penna eller en platssked. Det är så sjukt, att kroppen inte riktigt fungerar ännu. Jag vet, det har inte ens gått fyra månader och det känns som att jag får räkna med minst fyra månader till.

Likes

Comments

Jag tänker att om livet inte väntar på mig

kanske inte du heller gör det

Jag vill inte missa

allt det jag stressat så hårt för

jag vill inte missa dig

som jag älskat så hårt

Jag vet inte vad jag ska skriva längre

vad jag vill göra med mitt liv

Jag har så ont

hela jag är som ett sår

och jag glömmer köpa plåster jämt

Jag går upp på morgonen

och jag sätter mig på golvet

jag lägger mig i soffan jag rör mig knappt

Jag har som mål att komma utanför huset en kvart åtminstone

att klara av gå till skolan en dag i veckan

Jag har inga naglar kvar

jag har sår som kliar

och mitt bröst bultar så jävla mycket

jag kan inte kontrollera det längre


Likes

Comments

Jag mår inte så bra. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Men jag vaknar fortfarande flera gånger varje natt och jag drömmer de allra konstigaste grejerna. Jag stannar på väg hem och gråter rakt ut. Jag går upp för trappan men klarar inte av alla steg så jag måste sätta mig ner, hämta andan. Jag äter fyra mackor men jag spyr upp dom efteråt för det finns ingen plats i mig längre. Jag smeker med mina fingrar längs någon annans arm men jag tänker fortfarande på dig. På oss i vår soffa i vår lägenhet. Allt jag vill ha finns där men jag får inte röra vid det. Jag vet inte hur jag ska förklara det. 

Likes

Comments


Varannan dag känner jag såhär:
Jag överlever, det gör man bara.
Jag står framför spegeln och mina ögon är alldeles röda
det har blivit torrt under
huden liksom flagnar där
Nästan svårt att säga om de är röda för att jag gråter och torkar
eller om det är på grund av sömnbrist
ögonen är alldeles röda i alla fall.

Var ska jag ta vägen om jag inte får gå till dig?
vem ska jag prata med om allt?
det finns ingen annan.

Jag spenderade alldeles för lång tid till att ignorera mina känslor
med att vara arg när jag borde har gråtit
men jag skrek istället
jag borde ha gråtit.


Likes

Comments