View tracker


Mina tårar faller som försynta bloddroppar och landar på hans lakan och han frågar om det gör ont. Jag vet inte vad jag ska svara. Det gör ont i hela mig, det känns som att jag har knivar i min kropp, som att jag har tyngder insydda innanför skinnet. Han säger att jag inte behöver förklara, att jag inte behöver säga förlåt. “Du har verkligen ingenting att säga förlåt för” säger han och jag minns inte om jag somnar. Men jag minns att jag nickar, att jag säger “kan du inte hålla om mig” och han kryper närmare, lägger sin arm runt min mage och i några sekunder känns det ingenting alls. Ingen smärta, ingen drypande rädsla som får mina fingrar att darra.

Jag söker hjälp hos psykiatrin. Jag skriver att ”jag vet inte om det här med internetbaserat psykologhjälp är det rätta för mig men jag känner att jag behöver ta tag i mitt mående och jag vill bli tagen på allvar. Jag väntar svar från psykiatrin. Dom kommer att kalla mig till Huddinge sjukhus och det är ju bra att pendel går utanför vår lägenhet för visst ligger Huddinge sjukhus vid Flemingsberg. Jag fyller i listor som ska handlar om mitt mående och jag svarar att jag vaknar flera gånger per natt och det påverkar min vardag ”väldigt mycket” och sen lägger jag mig utsträckt över mammas säng och funderar över om livet som blir kommer att förändras. 


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det som nästan är det mest knäppa av alltihop är det kommer i omgångar. Första natten jag spenderade i nya lägenheten, som vi flyttat till, mamma pappa och jag, låg jag och log och skrattade för att jag var så lycklig. Natten därpå grät jag tills det inte fanns något kvar av natten. Vissa dagar kan jag gå upp och jag kan gå på stan och kolla i affärer och köpa saker och ingenting kan nå mig, andra dagar kan jag inte ens röra mig. Mina sömntabletter kom bort i flytten och det kanske var positivt men nätterna blir ibland outhärdliga. Jag vaknar fyra-fem gånger och ibland dagen efter har jag svårt att skilja på vad som har hänt och vad jag drömt. Det är läskigt. För jag drömmer att du skickar sms till mig, att du skriver att du ångrat dig och att vi gör upp massa planer och sen vaknar jag och vet ingenting längre. Jag går igenom alla konversationer på min mobil men det finns inget spår av dig där. Jag drömmer att du ligger bredvid mig, att vi bråkar om vem som vänt på täcket och det är aldrig mitt fel. När jag vaknar svettas jag och täcket ligger som bly över min kropp. Och du är inte där. Det är också knäppt, att jag såg dig en morgon på centralen att jag samma dag ramlade ihop på toaletten i skolan för jag hade glömt att dricka, hade glömt ta med mig lunch. Samma kväll satt jag på en bänk ute och det kändes som att någon la händerna runt min nacke och hals och tryckte till. Jag har så himla svårt att skilja på vad jag föreställer mig och vad som händer på riktigt. Det enda jag egentligen vet är att det kommer att gå över. En dag kommer allt att bli som innan, jag vet det, även om nätterna fortfarande är outhärdliga.


Likes

Comments

View tracker

Jag har ett hål i min kropp. Alltså, jag svär det är ett hål. Det är som ett stort svart tomt hål som bara värker. Jag vet inte om det var där delarna av dig satt, eller om det var där mitt hjärta satt. Något som fattas fanns där förut. Jag mår illa jämt. Det känns som att jag har en konstant magsjuka i min kropp. Hur ska jag någonsin kunna gå vidare. Jag kan inte förstå det. Jag hånglar med någon jag knappt känner och han vet inte vem han är utan henne och jag gråter så fort jag är ensam. Jävla tårar som aldrig slutar rinna. Det måste finnas ett stopp, säg inte åt mig att det inte finns ett stopp. Jag måste få höra att det går över. Att jag kommer kunna andas igen utan att det känns som att revbenen, lungorna, kroppen ska kapitulera. Jag har så mycket ångest att jag inte vet hur jag ska röra vid enkla saker som en penna eller en platssked. Det är så sjukt, att kroppen inte riktigt fungerar ännu. Jag vet, det har inte ens gått fyra månader och det känns som att jag får räkna med minst fyra månader till.

Likes

Comments

Jag tänker att om livet inte väntar på mig

kanske inte du heller gör det

Jag vill inte missa

allt det jag stressat så hårt för

jag vill inte missa dig

som jag älskat så hårt

Jag vet inte vad jag ska skriva längre

vad jag vill göra med mitt liv

Jag har så ont

hela jag är som ett sår

och jag glömmer köpa plåster jämt

Jag går upp på morgonen

och jag sätter mig på golvet

jag lägger mig i soffan jag rör mig knappt

Jag har som mål att komma utanför huset en kvart åtminstone

att klara av gå till skolan en dag i veckan

Jag har inga naglar kvar

jag har sår som kliar

och mitt bröst bultar så jävla mycket

jag kan inte kontrollera det längre


Likes

Comments

Jag mår inte så bra. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Men jag vaknar fortfarande flera gånger varje natt och jag drömmer de allra konstigaste grejerna. Jag stannar på väg hem och gråter rakt ut. Jag går upp för trappan men klarar inte av alla steg så jag måste sätta mig ner, hämta andan. Jag äter fyra mackor men jag spyr upp dom efteråt för det finns ingen plats i mig längre. Jag smeker med mina fingrar längs någon annans arm men jag tänker fortfarande på dig. På oss i vår soffa i vår lägenhet. Allt jag vill ha finns där men jag får inte röra vid det. Jag vet inte hur jag ska förklara det. 

Likes

Comments


Varannan dag känner jag såhär:
Jag överlever, det gör man bara.
Jag står framför spegeln och mina ögon är alldeles röda
det har blivit torrt under
huden liksom flagnar där
Nästan svårt att säga om de är röda för att jag gråter och torkar
eller om det är på grund av sömnbrist
ögonen är alldeles röda i alla fall.

Var ska jag ta vägen om jag inte får gå till dig?
vem ska jag prata med om allt?
det finns ingen annan.

Jag spenderade alldeles för lång tid till att ignorera mina känslor
med att vara arg när jag borde har gråtit
men jag skrek istället
jag borde ha gråtit.


Likes

Comments

Det är som att jag blivit tömd på ord. Det är som att så fort det ljusnar utanför bygger jag upp fasaden igen. Lagom till mörkret kommer varje kväll gråter jag tills det känns som att jag ska svimma. Jag knyter näven runt täcket och skakar. Jag gjorde det inatt. Igår natt också. I natt när jag inte kunde sova gick jag upp och satte på mig golvet och bläddrade i en bok i en halvtimme och jag grät konstant. Jag läste ingenting, kollade på bilderna och försökte sluta gråta. Jag klarade inte av att ligga kvar i sängen. Jag ser huskanten och hustaket går runt mina fönster men jag ser aldrig dig. Jag ser bort till Farsta från terassen och jag ser till globen från mitt sovrumsfönster men jag ser fan aldrig dig. Jag har lärt mig att det inte är bra att älska, att det gör ont och att man ska vara försiktig. Jag har lärt mig att det känns som att man ska dö, att man ska kvävas och ramla genom jorden typ varje dag. Men grejen är väl egentligen den, att man inte gör det. Att även om jag ligger vaken till halv tre och gråter konstant vaknar jag ändå vid sju av att det sticker i ögonen. Ljuset som kommer, det är dags att bygga upp fasaden igen. Jag ska ju vara glad. Jag ska ju vara över dig. Jag är ju mycket bättre än dig. Det är åtminstone vad alla tror att jag känner och tänker men egentligen vet jag ingenting längre. 



Likes

Comments


Jag ringde dig varje kväll

och du svarade nästan varje kväll.

Du frågade vad jag hade ätit till middag.

Hur det hade gått på jobbet men jag bara grät.

Som en konstant flodvåg.

Konstant mörker i mig

aldrig utanför.

Jag svarade aldrig på dina frågor men du fortsatte

att ställa dom.

Tack för att du aldrig slutade.

Tack för att du drog. Lämnade mig.


Första månaden var bara mörker.

Jag var ute hos mormor och morfar och dom visste men dom frågade ingenting.

Vi plockade svamp och jag gick flera timmar ensam.

Plockade blåbär utan att se några blåbär jag såg bara dig framför mig.

Jag låg i sängen utan att röra mig. Hittade ingen ro.

Drack vin varje kväll och mormor ställde fram frukost men jag åt ingen.

Åt inget.

Sen åkte jag till Spanien.

Jag var i Spanien.

Värmen kvävde mig tillsammans med dig och saknaden av dig.

Vi åt god mat men allt smakade papper.

Drack vin varje kväll och blev så full att pappa fick bära mig mellan toaletten och sängen.

Så att jag kunde spy.


Vi var uppe i bergen och utsikten var fantastisk men det var så tungt att gå.

Så jag orkade inte kolla för all ork gick som åt till annat.

Jag köpte en silvrig fotkedja och tänkte att när den ramlar av ska jag ha kommit över dig.

Den lossnade efter två dagar men jag hade inte kommit någonstans.

Jag köpte ett par rosa sneakers för jag visste att du skulle ogillat dom.

Men dina åsikter var inte längre intressanta och relevanta och jag ville inse det.

Vi badade i poolen

i havet

och vår terrass var otrolig.

Jag stod och stirrade ut över utsikten, havet och himlen och stranden och staden.

Tänkte att det här måste jag minnas. Den här känslan måste jag ta med mig.

Jag gjorde det också.

När vi kom hem från Spanien började jag jobba igen.

Jag sa första gången till någon jag inte kände så väl att jag blivit dumpad.

Jag åkte till vår lägenhet, din lägenhet.

Packade ner mina saker i kartongen. Jag var så jävla stark.

Du stod som ett spöke och kollade på.

Jag sov över hos dig.

Du var inte där men du kom hem mitt i natten.

Väckte mig och sa “hej”.

Sen sov jag i din famn.

På morgonen var allt nästan som vanligt igen.

Vi åt rostmackor med nutella och överallt i lägenheten stod mina flyttkartonger.

Så allt var inte som vanligt.


Likes

Comments


Jag gråter lite mindre nu. Nästan ingenting alls. Jag stirrar mer in i väggar. Jag springer på löpbandet och jag ler av hur det bränner i låren och när jag kommer hem till en tom lägenhet som varken är din eller min eller våran eller ingens så lägger jag mig på golvet i badrummet och stirrar upp i taket. Jag vet inte varför det blir så. Det är som att det finns en trygghet där som jag saknat Eller så är det för att allt annat är så pass ansträngande att jag inte vill göra det. Jag vill inte ens skriva längre. Du tog det ifrån mig. Fan för dig.
Jag förstår att när ett uppbrott kommer så går det också. Det är inte meningen att den som gjorde slut ska fråga den andra om hur det går. Om en överlever. Men hade du frågat hur jag mådde nu hade jag svarat att jag mår bra. Jag hade sagt att jag är ganska glad. Har börjat träna igen och köpte sushi i älvsjö igår och den var jättegod. Men jag hade inte sagt att jag grät så mycket igår natt att jag inte kunde ligga ner. Jag skulle inte säga att jag tänker på allting, jämt. Att det snurrar i mitt huvud att du åker runt som i en torktumlare där inne. 



Likes

Comments


Vi åker till New York. Vi promenerar runt svandammen. Du vet dammen vid Fyrisån, i Uppsala. Vi flyger över svinhöga berg och åkrar som skiftar från mossgrönt till den ljusaste nyans av vit. Vi plockar blommor nedanför slottet. De är få men de finns där. Rastlösheten sprider sig i min kropp. Din kropp är så lugn. Den är säkert lika tung som den ser ut att vara. Vill bära den i mina armar och samtidigt släpa den i gruset under. Skulle du förlåta mig om jag släpade den i gruset? Jag lovar att jag skulle försöka ta det lugnt. Dra långsamma tag, stanna till vid den lilla kiosken där mjukglassmaskinen alltid är trasig och sedan igen vid järnvägen. Där bommen alltid åker ner när vi närmar oss. Sedan skulle jag släpa dig in genom porten och uppför de två trapporna.

-

Vi åker till New York. Vi tar bussen mellan Spånga station och Vällingby centrum. Där finns svandammen. Vi sätter oss på en bänk vid det lilla vattendraget. I jämförelse med Fyrisån och New York är allt här minimalistiskt. Det känns nästan larvigt. Jag vill inte sitta kvar på bänken längre. Flyger med bussen längs stationerna, den stannar aldrig. Tänk om vi skulle kunna flyga?

Du och jag.

-

När vi kommer fram finns det ingenting kvar av det vi trodde skulle möta oss. Det är tomt och tyst. Bussen har åkt i så många timmar non stop att den förvandlats till ett flygplan.


Likes

Comments