​Utifrån​ de få tillfällen det har funnits för mig att vara med på en "riktig" lektion, så har jag märkt att eleverna verkar vara bekväma med varandra och det finns mycket ömsesidig respekt. Många svarar rakt ut utan handuppräckning. Jag har fått vara med på ett par muntliga nationella prov där alla skulle vara med och diskutera varje text. Detta togs på allvar och i de smågrupper som fanns var det många som tog åt sig och bidrog till diskussionerna men även fall där de andra uppmuntrade den som var lite tystare. De lät varandra tala till punkt (i de allra flesta fall). I det första kapitlet nämns även bikupor och jag hoppas att nu när det i kommande veckor är fler "vanliga" lektioner så kommer jag få upptäcka detta mycket mer. 

Veckans observation: 

15-åringar är mycket intelligentare än vad jag tror att jag var i den åldern. ;) Många djupa infallsvinklar och ämnen på de muntliga diskussioner i nationella proven i svenska. Jag tror att i och med internet så kan ungdomar redan från tidig ålder utsättas för politiska ämnen och bli insatta i det fortare. 

/Andreas

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Att säga att engelsklektionerna som jag har varit på under min VFU har använt sig av en monologisk förmedlingspedagogik vore att ljuga så det skriker om det. Eleverna är inte rädda för att säga vad de tycker och de blir även frågade om vad som skulle vara intressant att lära sig. Med viss knuff i rätt riktning då, såklart! Något intressant som jag har sett nu under min VFU är när eleverna har fått skapa sina egna dialoger under engelsklektionerna. Det har passat dem jättebra och även här har då eleverna val som att välja svårighet om man tänker på ord som de ska använda sig utav och även områden de kan prata om. Även här med stöd från läraren i fråga. Eleverna arbetar i antingen bikupor eller i smågrupper för att få ett par deltagare i den här dialogen de ska skapa och sen kan de även välja att spela upp den här dialogen för antingen en smågrupp och läraren, helklass, eller läraren för sig själv! Kommer bli väldigt kul att se ifall dialogerna blir stela eller flexibla och hur man kan hjälpa dem att få ett bra flyt under deras uppvisning!

Veckans spaning

Det som har överraskat mig mest över första veckans VFU är hur stor skillnad det är på elevernas nivå och skicklighet i engelska i ett klassrum. Det här gör jobbet oändligt mycket svårare om man som ensam lärare ska se till så att alla elever lär sig under lektionerna för vissa arbetar igenom materialet man har på tio minuter medan andra elever behöver två lektioner på sig för att göra klart samma uppgift. Krävs en riktig skicklighet i hur man ska göra och noggrann planering för att göra det så bra som möjligt!

Likes

Comments

Det är inte en nyhet att lärande är en lagsport

De flera klasser som jag har haft nöjet att bevittna under min första vecka på verksamhetsförlagd utbildning är väldigt obalanserade när det kommer till baskunskaper, ambition och framförallt närvaro. Många lektioner med en klasslista på upp till 28 elever har ofta en närvaro av omkring hälften av en ordinarie klass. Anledningarna bakom denna frånvaro är många. De elever som man har kunnat bevittna är dock ofta välvilliga, och där deras engelska kunskaper saknas byter till svenska, somaliska eller arabiska när kunskaperna saknas. Det är en otrolig språklig mångfald inuti klassrummen.
Första kapitlet i boken "Välkommen in i mitt klassrum" av Katja Hvenmark-Nilsson sätter vikt på betydelsen av ett dialogiskt klassrum, hur gör man då detta när elevernas språkfärdigheter är så splittrade? Många har problem med svenskan och den splittrade mängden språk gör det även svårt att få direkt hjälp av en klasskamrater.

Likt som boken uttrycker det under delen "Surrande bikupor" Så bildas små gruppkonstellationer i samtliga bevittnade klassrum, där elever med samma modermål samlas, här finner de en social säkerhet med hjälp av sina kamrater. Dock leder detta till att det kan bli väldigt mycket prat och ibland skojande inom grupperna vilket kan bli en distraktion. Men det är inte bara negativt många av lärarna jag har bevittnat använder sig av elevernas multinationalitet och lingvistiska mångfald som ett ytterligare verktyg i deras arsenal.

Det är många gånger jag har observerat en lärare förklara ett begrepp på engelska, någon elev i dessa konstellationer förstår och översätter det för sina kamrater vilket leder till att hela gruppen näst intill lyser upp som ett gäng lampor glada över att de förstod ett visst koncept, och lektionen kan nu fortsätta. Ibland när det engelska termerna inte vill in har en lärare även för vana av att byta till svenska och fråga om ett liknande begrepp på arabiska, något eleverna svara på nästan omedelbart efter att den svenska semantiska innebörden har kommit in. Läraren ler och svarar med "See, just like that, it's basicly the same thing".

Tankar bakom inlägget:
Det traditionella tankesättet av att ha en hel lektion strikt reglerad av målspråket ser ofta fint ut på papperet, men i ett splittrat multilingvistiskt klassrum verkar det inte funka i praktiken. Språket i sig är ett verktyg att använda. Jag har tänkt länge på hur jag skulle formulera detta inlägget, för det var en händelse under en lektion som inspirerade mig, då under en engelska undervisning gällande do/does omskrivning av meningar som jag hjälpte en arabisk elev. Eleven verkar förvirrad och förstår inte min svenska eller min engelska särskilt bra, då vänder sig en annan elev om och traskar över till vårat bord. Väl framme börjar eleven översätta på arabiska. Jag har aldrig bevittnat något socialt samarbete mellan de två involverade eleverna förut under veckan, och den eleven jag hjälpte så vitt jag förstår är sällan där. Men här har vi ett tydligt exempel på ett par elever som är enade lingvistiskt som involverar sig i ett meningsfullt utbyte av information.

Eller så var det bara att den som kom och hjälpte störde sig på min röst när jag försökte förklara. Men jag väljer att se optimistiskt på händelsen.

Likes

Comments

I det första kapitlet i "Välkommen in i mitt klassrum" talar hon om ett "dialogiskt klassrum", att aktivera eleverna att vara med och att eleverna ska vara delaktiga i hela sitt lärande. Eleverna på den här utbildningen är sällan blyga och pratar gärna, ibland fyller de ut sina meningar med nödlösningar på svengelska, helt okej, med stöd kan de sedan styras in på rätt spår. Men det finns ett par elever som som inte alls känner sig bekväma i att svara på en fråga på engelska inför klassen. Däremot känner de sig lite mer bekväma i att prata i små grupper (bikupor som nämns i boken) där de har en nära vän också, som verkar fungera som ett stöd för dem.


Veckans spaning:

Jag noterade en sak som jag inte tänkt på innan. När varje lektion startar strömmar eleverna in i klassrummet, det här är ett väldigt roligt fenomen, och fyller salen bakifrån och på sidorna (klasserna är ungefär 10 elever stora). I en klass finns en kille som alltid sätter sig allra längst fram i mitten, han svarar gärna på frågor och är generellt sett duktig på engelska. Men, när det kommer till dessa bikupor så pratar han ogärna och deltar helst inte i diskussionen. Så jag sitter just nu och funderar på hur han skulle kunna komma sina klasskamrater närmare och känna sig som en del av hela klassen, och vad jag skulle kunna göra eller läraren. Kanske har klasserna inte hunnit sätta sig riktigt än, de har bara känt varandra sedan slutet av augusti.


M

Likes

Comments