Tjing!

Men hallå vilken slö lördag!

Inte många knop görs i denna bostad. Har hamnar i ryggläge på soffan och inte lyckats ta mig upp :) Känns ganska tillåtet ibland.

Min yngsta lilla blomknopp drog iväg till kompisar och jag blev lämnad kvar i min ensamhet. Asch jag klagar inte. Klart de små liven måste ut och lufta sina vingar och denna mamsi klarar sig lika bra på egen hand. Finns ju alltid plock att pyssla med och saker att byta plats på. Tänk att det aldrig nånsin blir tråkigt! 

Det där att byta plats på sina pinaler. Kan jag hålla på i evigheters evigheter med. Världens roligaste har-inte-nåt-att-göra-så-jag-hittar-på-nåt-syssla. Och dessutom känns saker som nya när de helt plötsligt står på ett nytt ställe :) M U C H O smidigt!! Och bra för en liten tom platt plånbok ...

Nu ska jag leta upp nåt att se på tv:n innan lilltösen dyker upp och är hungrig. För då måste maten lagas illa kvickt. 

Till nästa gång ...

KRAM

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Spanar på änderna i stadsparken och vill helst hoppa i vattnet med dem.


Idag är jag barnvakt. Eller ja ... hundvakt är väl det korrekta uttrycket. Till min pappis hund. En golden retriever med det mest kärvänliga humöret på detta jordklot. Mår som allra bäst på rygg i soffan medans man klappar. Och klappar. Och klappar .... Och ute på promenad förstås. Vi tog oss ett varv genom vår stad med avslutning genom stadsparken. Vår tradition när hon är hos mig. Där ska vi gå så nära änderna vi bara kan utan att hon kan nafsa efter dem. Med livet som insats. För både änder och mig.

Vi klarade oss levande från äventyret allihop och nu är vi hemma igen. Och har intagit soffan båda två. Jag med den tydliga känslan av att det blev lite för långt spatserande. Som vanligt. Jag lär mig aldrig. Men ett par timmars vila ska väl få kroppen att kvickna till igen.

Tills dess så vilar vi. Voffsen och jag.

Ha en finfin lillelördag.

KRAM



Likes

Comments


Hej hej superhöst! Eller vad ska man säga? Den här helgen går knappast till historien som en av de piggaste om man säger så. Mörkt mörkare mörkast.

Skulle jag vilja säga i alla fall. Men supderdupermysig har den varit. Gått i kärlekens tecken och sånt gillar man ju!!

Hörrni. Det här med böcker. Kokböcker. Jag måste vara halvt galen när det gäller den biten.

Är ingen fena i köket. Ja jag kan ju laga mat alltså. Men fantasin är mitt stora problem. Inte sällan får barnen äta i princip samma rätter mest hela tiden. Kanske med nån minimal förändring som oftast medför rynkad näsa på de "små" (13, 16 & en utflyttad 23åring) och "men mammaaaa ... varför har du äääändrat på den här maten???".

Men det är då den här bokmanin kommer på tal. När fantasin tryter och man drömmer om att servera såna där perfekta instagramfina maträtter som får andra att trånande sucka ... Då inser jag ju naturligtvis att om jag köper YTTERLIGARE en tjusig bok så måste ju fantasin komma som på köpet. I C K E. Nädååå jag staplar dem snyggt i köket och sen är det bra med det.

Många av mina böcker har jag knappt öppnat. På sin höjd suttit och bläddrat i men mer är det inte. Samlingen växer men min matresa står ganska still.

Men jag tänker så här - att OM lusten att utforska nya matområden plötsligt slår till. Ja då är jag ju beredd.

Till nästa gång. Må gott och var rädd om varann.

KRAM

Likes

Comments



Så var då veckans bästa dag här!

SOM jag gillar fredagar alltså! Spelar absolut ingen roll om jag varit arbetslös, mammaledig, jobbat som en tok eller legat med århundradets förkylning, så kan ingenting minska min fredagslycka. Alldeles underbart.

Och så denna lite kyliga soliga höst då! Den gör mig också lycklig. Älskar hösten!! Så himla mysigt tycker jag. Tända ljus, mysa under filt i soffan. Passar mig ypperligt som den latmask jag är.

Har ägnat denna dag åt städning. Lagom tjohej. Men känslan när man är klar ... ja det är ju den man strävar efter. Då kan man med gott samvete ta en glass och sjunka ner i soffan. M U M S.

Har plockat om lite på mina köksbänkar. Eller jaaa ... det har jag ju i och för sig gjort sen den dagen jag flyttade in i min yttepyttelägenhet. Och jag blir banne mig aldrig nöjd. Men nu känns det åtminstone lite bättre än förut. Vi får hoppas det håller i sig.

Annars är det stora saker på gång med min skruttkropp. Har äntligen varit på en alldeles fantastisk Smärtmottagning på ett av landets sjukhus och vilken underbar personal!! Förstående och så hjälpsamma så jag nästan vill grina en skvätt. Efter alla dessa år helt utan hjälp från sjukvården så är det nästan så jag tror jag mött änglar! Blir sååå glad. Nu börjar en resa som jag inte har en aning om vart den ska sluta, med sjukgymnastik och annat. Ska bli spännande och bara känslan av att bli trodd och få stöttning är så guld värd så jag redan känner mig starkare. Åtminstone i sinnet. Räcker bra just nu.

Man måste ju börja nånstans som det så klokt heter.

Till nästa gång.

Kram



En del av mitt avskyvärda kök. Gillar det inte alls. Men men.... Man tager vad man haver.

Likes

Comments

Bloggandet och jag.

Det har varit en never ending att vara-eller-icke-vara historia. Nu är det dags igen. Så får vi se vad det blir.

Har absolut ingen rak och tydlig plan med detta. Det kommer att handla lite om vad som känns bra (eller dåligt) för stunden. Inredning förstås. Min allra största passion här i livet. Mina stackars pinaler släpas runt här hemma med en frenesi som kan liknas vid dårskap. men det är ju såååå roligt ju.

Det andra som kommer att dyka upp är en krisande skitkropp som gör mig skvatt galen ibland. Har de senaste sju åren besökt vårdcentraler i hopp om att hitta orsak till värk som vandrar i kroppen men inte fått nån hjälp överhuvudtaget. Det enda jag fått är utbrott och gråtattacker på fler läkare än jag kan räkna. Än mindre komma ihåg. Kommer säkert att berätta så småningom.

Så detta blir nog någon slags "dagbok" över det mesta i mitt liv. Vi får se.

I detta, mitt allra första inlägg denna gång delar jag med mig av en bild på mitt vardagsrum i höstskrud och en sak som alltid får mig att skratta hejdlöst. Kommentaren. som passar så jäkla bra när man har guldkorn till tonårsbarn hemma. För det är exakt så det känns. Som att man är hotellpersonal. En evigt plockande hotellstäderska. Men det gör jag så gärna (fast jag gnäller när de hör). För innan man vet ordet av är de stora och lämnar hemmet. Precis som det ska vara.

Å då kan man väl få passa på och skämma bort dem medans man kan. Tycker jag.


KRAM

Likes

Comments

Instagram@amaaneea