View tracker

Jag följer inte med. Jag vet, eftersom alla vänner brukar åka senare eller bor på andra sidan stan, att jag kommer få åka hem själv. Jag väljer att inte följa med ikväll. Tanken av att åka pendeln, ensam, hela vägen hem är skrämmande. Jag struntar i att gå ut. Jag stannar hemma istället. För där är jag säker. Där behöver jag inte hålla nycklarna hårt i handen med den spetsigaste nyckeln ut samtidigt intalar jag mig själv ''Det händer inte mig''. Jag stannar hemma, där behöver jag inte vara rädd för andra människor.

Morgonkaffet puttrar. jag orkar inte vänta på att de ska rinna klart. Jag fyller koppen, bara halva, hinner aldrig dricka innan det kallnar annars. Alla har vi morgonrutiner. Jag följer mina strikt. Promenad med hunden. Tvätta ansiktet och sedan är det dags för kaffet. Mitt älskade morgonkaffe. Jag uppdaterar flödet på Instagram, tittar igenom stories på Snapchat och bläddrar mig igenom Facebook. Som varje dag. Min morgon rutin. Vem har visat brösten på Instagram idag? Vem har slutat raka sig under armarna? Vem har fått för sig att det är dags att legalisera våldtäkt? För varje morgonen är det samma trams. En jävla massa provocerande. Visst är det kul att flera unga engagerar sig politiskt och vill arbeta för en bättre framtid. Jag är inte en av er. Visst vill jag ha en bättre framtid men eftersom jag saknar intresse, jag har helt enkelt inte tillräckligt mycket fakta och nyanserade perspektiv för att yttra mig i frågan- jag håller därför käften. Skrollar vidare genom mitt nyhetsflöde.

Första artikeln. En man har länge skrivit om kvinnor och män. Han har givit mig som läsare en negativ bild av förhållandet vi har till varandra. Nu yttrar han sig återigen. Den här gången mer absurt än någonsin. Han påstår att vi skulle genom att legalisera våldtäkt på icke-offentliga platser minska antalet våldtäkter. Jag är stum. Jag sätter morgon kaffet i halsen. Det är som uttrycket: Mitt hus, mina regler. Uttrycket har nu fått en helt ny innebörd. När ni befinner er på en plats, inte en offentlig, så har ditt nej ingen betydelse. Nu behöver jag inte, bara vara orolig på vägen hem. Behöver inte längre, bara känna mig osäker på pendeln. Även de platserna som är icke offentlig. Även de platserna skrämmer mig nu. Jag, som är oengagerad och saknar helt intresse av att starta en politisk debatt om det här, till och med jag reagerar starkt. Ni som är engagerade och kämpar för en bättre framtid. Kan inte ens tänka mig vad ni måste känna just nu. Efter att ha hostat ut, och nästan mördat mig själv med mitt egna, själv bryggda, kaffe fortsätter jag skrolla.

Andra artikeln. ''Alla män bidrar till våldtäktskulturen''. Missförstå mig inte nu. Förknippa mig inte med någon som ''hatar män''. För jag älskar dem. I artikeln står det, jag citerar: Det tar emot att säga det, men jag har bidragit till våldtäktskulturen mer än vad jag velat tro. Om du som läser det här är man kan jag meddela att du förmodligen gjort detsamma. Återigen är jag stum. Återigen sätter jag mitt älskade kaffe i halsen. Jag lever i en värld där vi har något som kallas våldtäktskulturen, där reagerar jag förstås först. Självaste artikeln i sig, var inte det som var mest upprörande. Det som störde mig mest; de var dem som delade. Människor, bekanta, men även dem som står mig nära. 

Idioterna delade och skriver något i stil med: Jag ber om ursäkt för mitt tidigare beteende. Jag citerar från artikeln igen: Vi är många "good guys" som låtit våra hormoner styra våra handlingar. Handlingar som kvinnor fått ta konsekvenserna av. Ärligt. Fint av er. Super fint av er, ni ber om ursäkt, ni ångrar er, vad mer kan jag begära? Är det okej om jag begär att slippa vara ett omedvetet våldtäktsoffer i våldtäktskulturen. För mycket begärt? Då ber jag om ursäkt för mitt tidigare beteende. Återigen, ni som arbetar med att skapa en bättre plats för våra barn att växa upp i, ni som arbetar för en bättre plats att dö på. Ni engagerade själar som brinner för era rättigheter. Jag vet helt ärligt inte vad jag ska säga till er. Önska jag kunde träffa er alla och ge er en kram. Ni måste vara i chock tillstånd. För jag, som egentligen inte vet vad jag talar om, ligger på marken, kippar efter luft. Jag har precis fått reda på något hemskt, jag har omedvetet blivit våldtagen. Douchebags är inte längre mitt problem. Utan det är de shyssta killarna som skrämmer mig. Ni måste förstås också vara i chock. Ni har precis fått reda på att ni är våldtäktsmän.

Tredje artikeln. En tjej har blivit påhoppad på internet. Fått en provocerade kommentar av en kille. Han kommenterar att hon var, jag citerar: Var till för att bli knullade och sen dö. Jag förstår att hon blir upprörd. Som alla andra kvinnor, eller män, som ständigt stöter på vardags rasismen eller sexuella trakasserier. Hon skrev till hans mamma. You go girl!!! tror nästan att du bekämpande hela så kallade våldtäktskulturen nu. Tack som fan. Jag, påstår absolut inte att det är rätt, men jag är tyst. Jag har inte tillräckligt med fakta och att jag skulle förlora debatten om mina rättigheter. Den tanken skrämmer mig. Jag är tyst. Jag förlitar mig på er, ni som sitter på en mängd fakta, ni som brinner för det här, jag litar på att ni hjälper oss andra, vi som bara sitter tysta. Dock litar jag inte på att era nipples och era briljanta detektivkunskaper, att rädda mig från de här. Kanske era håriga armhålor, men de verkar också ganska opålitliga.

Senare på kvällen, sitter jag i min soffa. Det är en fredag kväll. Jag har valt att stanna hemma. För säkerhetsskull. Bläddrar igenom Instagram, Orakde armhålor, håriga ben och nipples, skrollar jag förbi. Mitt flöde är täckt av kroppsbehåring och tjejer utan bh. Där sitter jag hopkurad. Besviken på dagens samhälle, besviken över att jag förlitade mig på er. Ni med ett brinnande intresse. Även ni verkar ha nått en återvändsgränd. Sluta raka armhålorna. Sprid bilder på era bröst. Eller gör det inte. Använda hashtagen #freethenipple så mycket du kan. Eller gör det inte. Kämpa för dina rättigheter, kämpa för att ditt nej ska ha en betydelse! Kämpa extra hårt för att din lön inte skall bero på ditt kön. Kämpa för en bättre framtid. Eller, luta dig tillbaka och acceptera vart samhället här på väg. I serioulsly don't care. Det ända jag ber om, är att slippa ändra min morgonrutin. Ändra den på grund av ett provocerade krig på sociala medier. Ett krig där hälften av människorna skulle göra saker och ting bättre genom att sluta agera dumstridigt. Jag är besviken över att jag förlitande mig på någon annan. Jag är alltså besviken på mig själv. Jag sitter hemma en fredag kväll, för säkerhets skull. Besviken över att jag litade på era nipples att ta kontroll.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

''Det är psykologi Amanda. Du kan inte säga emot, det är så vi människor fungerar''. Så sa hon, och ja visst är det rätt.

Den fjärde flaskan bubbel öppnas och någon tillbringar en skål till födelsedagsbarnet. En kväll med tjejerna, världens bästa vänner. Även om det bara är vi tjejer så är killarna hela tiden med oss. Ibland pratar vi om kläder och smink men det är bara om vi hinner mellan halv nakna kuddkrig och målning av naglarna. Kvällens diskussion börjar någonstans vid, vem man ska man swipea höger på? Hockey killar kan bli rika det är ett plus förstås. Dock saknar dem socialkompetens, dem lider av hybris och någon tycks sig veta att dem har sjukt vidriga omklädningsrums diskussioner. Det blev en vänster swipe och ämnet fortsatte. Den ena berättar om blommorna pojkvännen skickat med bud och den andra om exet som vägrar släppa taget. Vi sitter ett gäng, med blandade singlar och några som är i ett förhållande, det gör att diskussionerna blir breda och ur flera olika perspektiv. Ibland hatar vi männen sen älskar vi dem. Vi analyserar, vi utreder och vi bedömer dem.

The chasing game kom på tal som vanligt. Det gör det alltid. En kamp mellan kvinnor och män. Jag väljer att kalla det katt och råtta. Vi frestas alla av olika saker, men något vi inte kan säga emot är att vi alla älskar bekräftelsen av att människor visar dig sitt intresse men i för stor mängd är det för tungt och bära. Därför sollar vi ut dem som är för på. Vi väljer alltså bort dem som öser på med komplimanger och är alldeles för ivriga. Det handlar bara om ett hej för mycket, eller att titta i 10 sekunder för länge. Vi konstaterar att detta inte är en man för oss och vänder på klacken. Den vi vänder oss till är han som inte sa hej alls.

Vi frestas av det livfarliga och vi vill hela tiden ha lite spänning. Därför väljer vi inte det säkra kortet. Tjejen är nu katten och killen är hunden, hon ska spela svår, alltså inte vara en för lätt match. För då är hon helt ointressant. Hon är lätt och ger ingen utmaning. Eller hon är faktiskt desperat bara. Sedan när killen visat sitt intresse och lagt fram sina kort är det dags för han att dra. Min kära vän förklarade det här så klockrent, jag ger er samma bild. Du och 3 tjejer står vi ett bord dricker era drinkar, 4 killar kommer fram och skålar, hälsar och hör o häpna, dem startar en konversation med er. Några ursäkter senare tappar killarna sina förhoppningar och fortsätter sin jakt på kvart i tre ragget. Det andra scenariot är att killarna skålar, hälsar, någon av dem kanske lägger in en komplimang och sedan går dem. Hon asvlutar hon säger ''Vem kommer vi tycka är mest intressant?''. Vissa killar serverar sig själv på silverfat, medans andra ger dig ett silver fat att lägga sig på.

Vi zommar in lite. Du håller redan på med en kille och ni har flirtat ett tag. Här är den svåraste delen av the chasing game. Var sten cool, var absolut inte ivrig. Och för guds skull, visa inga tydliga och konkreta bevis på att du har ett intresse. Utmaningen är att håll lågan vid liv och spelet igång reglerna är simpla och bör följas. Du skickar absolut inte dubbel sms, den som avslutar får under inga omständigheter vara den som börjar. Har ni inte pratat på ett tag, lägg ut en bild, en snapchat story eller en ny facebook status. Skriv absolut inte. Svarar han nice eller okej är samtalet slut.

Jag tar en klunk ur mitt glas och förklarar ''När jag klagar på att saker och ting har gått snett eller att jag förtjänar bättre. När jag ger upp på något så ska jag veta att jag gav allt. Därför tänker jag stirra 10 sekunder för länge och säga hej en gång för mycket''. Men i omvänd situation, ställ absolut inte för mycket frågor. Starta aldrig en konversation om du var den som avslutade. Min vän tar en klunk ur sitt glad och säger: Det är psykologi Amanda. Du kan inte säga emot, det är så vi människor fungerar''. Så sa hon, och ja visst är det rätt.

Likes

Comments

View tracker

Hur ska man kunna dra gränser? Hur ska man kunna veta när man fått nog? Hur vet du att det är dags att ge upp? 

Känner du, att du hela tiden faller över gränsen, du missar den och du faller. Känner du, att du hela tiden faller för hårt. Du vägrar se gränsen men du är medveten om att den existerar. Klart man vet att det finns gränser men du är blind för dem, eller rättare sagt du blundar för dem. Bara för att slippa ge upp, visst låter det ambitiöst men det kan jag med erfarenhet säga att bara är korkat. Visst är du driven, men du drar dig åt helt fel håll. Frestas av helt fel saker. Du hatar att känna dig besegrad. Därför blundar jag för alla gränser. Därför är jag gränslös för jag vill inte att något hindrar mig. Därför blundar du för alla gränser, därför beter vi människor oss som att vi är gränslösa som att vi är kapabla till vad som helst. Vi är fuck humans.

Så vad betyder gränser? Vad menas med att dra en gräns? Hela tiden har jag trott att den där gränsen är där för att hindra oss. Den hindrar oss från att uppnå rättvisa, den hindrar oss från att bli kära, den hindrar oss från att lyckas. Det är i alla fall så jag resonerar när jag anser att passera den är helt rätt. Det är så min tankebana går när jag diskuterar med mig själv, att det är helt rätt att skicka 04.00 smset ''What's up?'' till den där killen, den där killen som får dig att ifrågasätta alla dina beslut? Han får dig att tro att det är något fel på dig. ''Han är bara komplicerad'' intalar du dig själv. Jag vet, du vet och alla runt om kring dig vet, han är inte så intresserad som du skulle vilja. Vi kallar dem fuck boys. När vi börjar ifrågasätta och vi blir galna av att hela tiden kastas fram och tillbaka. Är han intresserad? Han sa si, han sa så och en massa bla bla bla.. Nu blir vi människor gränslösa. Vi ignorerar alla vibbar, det nu vi passerar gränsen. Vi ser gränsen, vi ser den som något som håller oss tillbaka. När vi egentligen borde se den som något som skyddar oss. Den finns där för att vi ska slippa skena iväg, gränsen finns där för att varna oss. Att Passerar du den här, har du inte längre någon kontroll. Passerar du den här gränsen kommer du inte längre kunna stå för dina handlingar. Du kommer resonera kortsiktigt och göra dumma beslut. Så tänker vi förstås inte, även om vi borde, utan vi väljer att blunda. Dumma idiotiska gränslösa människor är vi. Blundar för det som ska skydda oss. Som så många gånger förut, står du där. Du har gjort bort dig, återigen växer ångesten som ogräs inom dig. Du stänger av, du skiter i allt. Det ända du vill veta är hur fan hamnade jag här? Då öppnar du dina ögon. Nu är vi efterkloka. Nu är allt så tydligt. Du ser varenda centimeter av gränsen. Det är så tydlig och allt runt omkring är glasklart. Du förstår precis vart du skulle ha stannat. Återigen så ifrågasätter du dina beslut, du tvekar på dig själv. Det var så tydligt, hur i helvete kunde du inte se? Jag är hopplös säger du till dig själv.

Skäms inte, gör det inte. Du behöver verkligen inte skämmas, för inte är väll du den ända som har hamnat här? Känn dig inte oduglig. Du och jag sitter i samma båt. Det är som att missa ett trappsteg, eller slå tårna i tröskeln. I några sekunder sköljer en våg av rädsla, smärta och ånger över dig. Du kanske till och med tappar andan. Du kanske sätter dig ner och skriker. Ibland kanske skadorna blir permanenta. Kom ihåg du har nu tagit dig ner för trappen och trots smärtan tog du dig genom dörren. Ska dock inte förvirra dig och säga att allt kommer bli bättre, det skulle vara naivt. Det skulle vara orealistiskt, jag ska inte förvirra dig för det kommer komma flera höga trösklar och trappsteg som du helt enkelt glömmer bort. Vi kommer fortsätta blunda för gränser som skyddar oss. Jag har ingen bra förklaring om varför, det bara är så. Vi människor är gränslösa idioter. Vi är fuck humans with no limits.


Likes

Comments