View tracker

Utbrändhet hos unga är ingenting som jag upplever att man lägger mycket tid på att uppmärksamma. Varför är det så? Kanske för att man tycker att när man är ung så har man inte jobbat i flera år så då kan man inte bli utbränd. Eller när det gäller skolan, då är man bara skoltrött. Inga problem med det, det är bara att kämpa på.

Jag har hela mitt liv haft det ganska lätt i skolan då jag har väldigt lätt för att lära mig nya saker. Trots det så började allting gå utför under en viss del av gymnasietiden då jag blev väldigt skoltrött och matte, ett ämne som jag älskade, blev väldigt svårt istället. Bytte linje och det började bli bättre. Försökte kämpa på så gott jag kunde och lämnade in uppgifter som jag skulle. I början av vårterminen i trean så bestämde vi oss för att det var dags att avliva min häst Karizma då hon inte alls mådde bra längre. Under den tiden så mådde jag skit dåligt och orkade knappt någonting. Senare köpte vi Beebop istället och då började allt kännas lite bättre. Jag tog studenten och började jobba bara några veckor efter min student och där stannade jag länge. I början av jobbet så var allt lugnt men jag fick ändå känna på stressen på min arbetsplats, det kändes som att man hela tiden fick gå på tå och nästan förväntade sig att få höra att man hade gjort fel, oavsett vad det var man hade utfört. Men det var lugnt, jag tänkte inte så mycket på det. I april fick jag senare ta bort min Beebop och det var väldigt tufft för mig under den tiden. Han var den som fick mig att inte tänka på Karizma lika mycket så när han gick bort så kom gamla känslor upp igen och saknaden efter både Karizma och Beebop blev så otroligt stor att jag inte visste vad jag skulle göra för något. Jag försökte slå bort mina känslor och fokusera på annat då det blev för mycket på en gång. Jag försökte gå till jobbet som vanligt och det funkade bra. Efter ett tag igen så började allting på jobbet.. Man fick skit för någonting man inte hade gjort, man gick på helspänn hela tiden och man var tvungen att ha bra tajming om man behövde fråga något, för om den var dålig så kunde man förvänta sig ett argt svar eller en elak kommentar. Senare i maj så fick jag även höra någonting som jag tog upp som ett hot "jävlas ni med mig så jävlas jag tillbaka, bara så ni vet". Jag hade väl inte gjort något? Det enda jag hade gjort var att stå upp för mina rättigheter när det gäller kontrakt och anställningstyp, inget mer än så. Jag valde att försöka släppa det, men var livrädd under resten av arbetspasset. Den rädslan satt i länge. Så fort man skulle få feedback så förväntade man sig något dåligt då det oftast var det man fick. Dagarna gick och jag började känna ännu mer oro för jobbet. Jag kunde inte sova om nätterna, det tog flera timmar innan jag kunde somna och när jag väl hade somnat vaknade jag upp i panik för att jag hade försovit mig, eller att jag hade mardrömmar. När jag hade vaknat så var det helt lönlöst att försöka somna om igen, då det absolut inte gick oavsett hur få timmars sömn jag hade fått. Jag började till och med önska att jag körde av vägen på väg till jobbet för att jag skulle ha en anledning till att inte behöva åka dit. 

Jag försökte stå ut och inte tänka så mycket, utan bara försökte se det som ett jobb. Månaderna gick och jag försökte bara släppa allting, inte tänka på min rädsla eller vad som väntade. Tills det inte gick mer. Jag hade fruktansvärt ont i magen pga. magkatarr som kom allt oftare av all stress jag utsatte mig själv för. Jag fick panik innan jag gick in genom dörren i början av mitt arbetspass, då jag inte hade någon aning om vad som väntade innanför. Jag försökte i alla fall ta mig igenom mina arbetspass så gott det gick. Jag börjae successivt dra mig tillbaka i andra sammanhang. Jag ville knappt hitta på någonting eller planera någonting med mina kompisar, då jag bara tyckte att det var jobbigt. Jag såg det som en check-lista, saker jag måste göra. Jag var inte riktigt glad för någonting längre, inte som innan. Så fort jag var tvungen att ställa väckarklockan så fick jag panik. Shit, jag måste göra det här imorgon. Jag orkar inte!  ​Så kändes det, även om det bara var en planerad promenad med hundarna, en planerad middag med någon eller bara att åka till stallet. Allt det blev så otroligt jobbigt, jag orkade verkligen inte mer. När jag var ensam så var det enda jag ville göra att ligga i sängen. 

Jag försökte fortfarande att åka till jobbet men en dag sa det bara stopp. Jag fick panikångest på vägen dit och jag visste att det går inte längre. Jag ringde till mamma för att be  om råd, då jag inte kunde ta de allra enklaste besluten själv längre.  Senare var jag tvungen att ringa till jobbet och sjukanmäla mig. Jag vågade inte alls då de tidigare reaktionerna var att man inte skulle larva sig, utan komma dit i alla fall för att man mår mycket bättre där. Jag fick tag i en kollega istället som sa till de andra på jobbet att jag inte skulle komma dit den dagen och efter det så ringde jag till vårdcentralen, för att jag märkte att det verkligen inte fungerade längre. Jag åkte dit och blev sjukskriven av en läkare som jag träffat flera gånger tidigare, dock om min magkatarr då. Jag ringde till jobbet för att meddela det oc svaret jag fick var helt ofattbart. Jag fick höra att man minsann inte mår bättre av att gå hemma, och att det bara var larvigt att inte komma dit. För att göra en lång historia kort, det var inte acceptabelt att vara sjukskriven. Jag var sjukskriven i en månad och när den månaden tog slut sen fick jag ännu mer panik. Jag ringde min läkare ännu en gång och blev sjukskriven i ytterligare en månad och samtidigt som jag lämnade det beskedet till min chef så sa jag upp mig, så jag inte behöver komma tillbaka ens efter sjukskrivningen. Efter det så har det blivit rehabilitering på olika sätt, och nu mår jag så himla mycket bättre. Jag börjar äntligen känna mig som mig själv igen och framförallt orkar göra saker! Visst har jag fortfarande dagar då jag inte orkar med någonting och mår skit ibland, men det är så mycket bättre än innan. Så ja, nu är jag arbetslös men jag mår så himla mycket bättre än innan, så det är såå värt det så ni anar inte! 

Med det här vill jag bara säga att ungdomar kan också bli utbrända eller som jag, deprimerad/utbränd fast man inte funnits i arbetslivet så länge. Men det är väldigt viktigt att ta det på allvar!

(Vill inte heller hänga ut någon, men ville bara få det här ur mig.)

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Nu är samtalet gjort. Någon kommer och avlivar min vackra Beebop inom tre arbetsdagar.. Det är så. Jävla. Tungt. För ett år sedan sörjde jag fortfarande över Karizma. Min fina prinsessa som åldern kom ikapp. Det enda jag såg fram emot och som gjorde mig glad då var att jag hade Beebop. Den duktigaste hästen jag suttit på och som dessutom var min. Nu är vi tillbaka på ruta ett igen, och istället är det nu honom jag kommer sörja över. Jag mår så dåligt över att förlora honom, vi skulle ju börja tävla i år!

Flera dagar har jag känt att jag bara vill gråta, få ur mig allting.. Men ingenting kommer. Jag slår bort tankarna per automatik och ändå blir jag frustrerad på mig själv för att jag inte bara kan släppa ut allt. Det känns som om jag bara väntar på att släppa ur mig allt men vet inte när.




Likes

Comments

View tracker

Hela dagen har varit slapp. Umgicks med Fia, då vi började med att äta thaimat, och efteråt bestämde vi oss för att färga håret. Färgade ju mitt för nästan bara  veckor sedan men min utväxt började synas mer plus att mitt hår blir ljust igen så himla fort efter färgning.. För mig blev det i alla fall en mörk rödbrun färg, för Fia blev det en mörkbrun. Efteråt åkte jag till stallet där jag red Caspar. Det gick hur bra som helst! Väldigt snäll och lyhörd för skänkeln verkade han vara, dock visade han lite protester och slängde upp huvudet, men det gick bra i alla fall. Lite skänkelvikning och öppna/sluta så fick jag honom även att galoppera på lilla ridbanan, vilket jag fick höra senare att han hade problem med. Det är så himla kul att börja jobba ordentligt med en häst igen, längtar bara så otroligt mycket efter att kunna jobba med min egen! Han är verkligen världens roligaste att rida när det går bra, otroligt lyhörd och lydig. 

Just nu ligger jag i sängen med en kopp te och lite VV godis, funderar på om jag ska läsa min bok (Femtio nyanser av honom) eller se på Prison Break.. Lutar faktiskt mest åt att titta på PB, blir nog skönast så! 

Likes

Comments

Efter en mycket lång bloggpaus kanske man ska börja skriva här igen lite då och då. Det är ju alltid skönt att få ur sig lite, även om det inte blir allt för personligt.
Den senaste tiden har jag ägnat åt att jobba och vara med mina hästar. Jag försöker få till det med min Bopp igen då vi har fått lite.. Kommunikationsproblem. Eller rättare sagt så har vi jobbat väldigt mycket med ledarskapet som varit lite bristande från min sida, men det är nästan löst. Problemet har ju varit en stegrande häst med bocksprång osv, alltså inte kul alls. Vi trodde att vi började få bort det men sen börjades det igen så vi börjar fundera på om han har ont någonstans. På torsdag får han därför åka till Strömsholm för att träffa en ryggspecialist, förhoppningsvis hittar de något som kan förklara hans beteende, så vi kan rida och han slippa ha ont.

Annars ligger jag nu fortfarande och degar i sängen, njuter av att vara ledig. Jobbar sedan alla dagar fram till i helgen då jag och ante åker till pappa och går på 70-års kalas på lördag. Sedan sticker jag och pappa till Engelberg på söndag för att åka skidor!

Idag har jag bara planerat att äta lunch tillsammans med Fia och efteråt sticka till stallet för att mysa lite tillsammans med Boppen. Ikväll blir det stallmöte och ridning på Caspar, ska bli spännande att rida på en lite annorlunda häst!

Likes

Comments

I fredags var jag iväg och tittade på en dressyrtävling. Man tävlade antingen i klassen medelsvår C eller Lätt B:1, vilket gav mig stor inspiration! Nu är jag så himla sugen på att Komma ut och tävla ordentligt. Så i lördags innan grönt kort kursen drog jag till stallet och övade på förvänd galopp, sitta ned i traven och ryggning osv. Boppen kan ju allting redan, men jag behöver ändå träna upp honom så han behåller sina muskler som han ska. Den förvända galoppen var en utmaning i början eftersom han gärna byter galopp själv om det är i "fel" varv, men efter en stunds övertygande höll han den förvända galoppen fint, även om det inte var så länge. Igår gick det ännu bättre! Bra galopp och han sprang inte iväg för mig heller när jag fattade den. Det går bara bättre och bättre för mig och Boppen nu, och jag blir så himla stolt över honom varje dag. ❤️



Likes

Comments

Efter att ha tagit studenten är det antingen full rulle eller lugna stunder i mitt liv, egentligen inget riktigt mellanting. Det är ganska skönt ändå, att kunna ta det lugnt hela dagar eller stressa som en tok vissa dagar. Jag är ju en ganska fartfylld person oftast, men ibland behöver man ju en lugn stund, framförallt är det bra om jag någonsin ska bli av med min magkatarr!
Vad har hänt sedan studenten då?
Jo, jag har åtminstone två jobb, ett på serholt outlet och ett på Coop Konsum i hälleforsnäs. Hur bra som helst! Dessutom har jag världens bästa chef på serholt och på Coop får jag jobba med världens bästa vän. Så lyckligt lottad! Annars spenderas dagarna med pojkvän, vänner eller hästar. Livet känns så bra just nu så det är sjukt. Imorgon är det dessutom grillning hemma hos Fia, söndag är det chill-dag och på måndag är det dags för jobb igen.
Snart sticker jag dessutom till USA, ska bli så fantastiskt! Det enda jobbiga är ju att sakna pojkvännen, vännerna, hästarna och hundarna. När jag kommit hem från USA så sticker jag och Fia vidare mot London för att shoppa! Ska bli så kul, ännu en studentpresent som var helt bäst.
Just nu sitter jag och tittar på vänner, senare ska jag förmodligen till stallet med Fia och efter det ska jag och ante träffa Marcus och isabelle.



















Likes

Comments

Efter allting som hände med Karizma trodde jag aldrig att jag skulle kunna bli så kär i en häst igen. Hon har så klart alltid en plats i mitt hjärta som ingen kan ersätta. Men min fina Beebop har fått mig att må så bra trots allt, och jag får nästan fjärilar i magen bara jag tänker på honom! Min otroligt fina, duktiga, bästa, glada, envisa och underbara häst! Min bästa vän, min träningskompis och min stolthet. Matte älskar dig otroligt ❤



Likes

Comments

Förra veckan tog vi ut Hanna från häst och hund till stallet för att prova ut en hoppsadel till beebop. Hon konstaterade även att dressyrsadeln vi köpte för ett tag sen inte passade honom, så den fick vi ridförbud på. När vi sedan provade en hoppsadel som låg bra på honom passade den inte mig istället, och hon sa också under tiden som jag red att han skjuter ut mig åt höger hela tiden i galoppen, så förmodligen var han eller jag sned. Vi bestämde oss iaf för att hon skulle komma tillbaka imorgon med en annan sadel som kommer passa både mig och honom, och så skulle vi gå igenom honom för att titta ifall han var sned. Igår hade jag en tid hos naprapaten som sa att jag var sned, så det rättade han till sen. När jag på kvällen sedan kom ut till stallet så hade Madde tid att kolla Boppen, och sa att även han var sned. Det fixade hon till så nu är både jag och Boppen raka! Imorgon kommer ju Hanna ut igen med en sadel som ska passa, så förhoppningsvis kan jag börja rida igen redan då :). Så mycket saker som måste fixas för att hitta en perfekt sadel, men det är det värt så klart! Bara det bästa till min underbara kille ❤







Likes

Comments

Nu närmar sig studenten med stormsteg. För bara ett halvår sedan var jag nästan aldrig i skolan. Problem mellan lärare och mig, där vi hade kommit fram till en speciell överenskommelse som sedan visade sig vara falsk. Hur som helst, hösten/vintern förra året kändes nästan katastrofal för mig. Det var bara skit efter skit som höll på, och jag mådde verkligen dåligt! Jag hade absolut ingen motivation till skolan eller ens ork att göra skolarbeten. Jag ville sitta hemma hela dagen utan att göra någonting. Vårterminen kom, jag blev kallad till ett möte med nya SYV där hon sedan förklarar att jag håller på att bli utslängd från skolan eftersom jag aldrig är där. Men, jag hade ju en överenskommelse med lärarna säger jag, jag var inte tvungen att vara i skolan hela tiden. Det var tydligen fel, olagligt, enligt den nya SYV så jag hade alltså skolkat hela tiden då jag trodde att allt var lugnt. Blev så arg över att ingen ens hade sagt något om det här till mig, så jag fick ta del av någonting som lärarna hade gjort fel med, och även fast det var dem som gjorde fel var det jag som fick konsekvenserna av det. Så otroligt irriterande och jag blev riktigt arg och besviken. 
Jag började iaf gå till skolan varje dag, så gott det gick. Jag började må bättre för allt skit omkring började försvinna, eller, jag hade lärt mig leva med vissa saker.

Sedan kom dagen då min Karizma dog. Jag var helt förstörd, kunde inte förstå att hon var borta. Jag hade ändå "tur i oturen" eftersom jag var magsjuk den veckan, så jag kunde inte ens ta mig till skolan även om jag ville. 

I alla fall, efter att ha gått från IG i typ alla ämnen sen i.. Mars? Har jag nu gått till att klara de flesta, och även fått VG osv! Jag gjorde dock valet att stryka några kurser för att plugga upp dem på komvux senare, för det kändes bättre för mig. Om jag nu tittar tillbaka är det klart att jag önskar att jag hade kämpat mer, tagit tag i exakt alla ämnen så jag fått riktigt slutbetyg och sluppit plugga upp sen. Men om jag hade gjort så är jag rädd att jag hade blivit mer stressad och missat allting istället. Jag har varit så stressad att jag fått magkatarr, som fortfarande kommer då och då. Men ja, min poäng med det här i alla fall är att jag måste nog ändå vara stolt. Stolt över att ha klarat av det svåraste året i mitt liv hittills, och ändå kunnat kämpa på i skolan som jag gjorde senare. Det är väl klart att jag ångrar mig, att jag hellre vill söka till polishögskolan på en gång.. Men det funkar inte, inte nu. Så istället för att se allt som något negativt, ge mig dåligt samvete så får jag nog ändå säga att jag har gjort så gott jag kan. Jag kommer plugga upp betygen sen, och där kommer jag fixa alla MVG istället. 

Likes

Comments




Likes

Comments