Under sommaren 2016 började jag tro att jag hade kommit in i klimakteriet redan i 20 års ålder, vilket låter helt skumt.. Jag var inte glad, kände mig trött hela tiden, fick en svullnad runt halsen, stressad som alltid och allmänt irriterad över praktiskt taget allting. I början av augusti tog jag mig i kragen efter lite snack med mamma och ringde vårdcentralen här jag bor och förklarade exakt som det log till.
5/8. Det första hon gjorde när jag kom dit var att titta på min hals och ställde frågan om vi hade det i släkten. Min mormor hade giftstruma, det hade jag fått veta några dagar innan. Min familj och min pojkvän hade kommenterat mina förändringar under sommaren, men sjukdomen hade kommit smygande och varken jag eller min omgivning förstod var det var för fel. Inom några timmar var diagnosen klar och min bihandling påbörjades.

Jag hade fått diagnosen giftstruma!


Ibland kan jag tänka mig att det sitter små ''djävlar'' på mina axlar dygnet runt och kommenterar och irriterar mig till bristningsgränsen. Det tar kontrollen över min kropp, mina tankar och lämnar mig aldrig ifred.
Jag känner mig så irriterad så det knyter sig i kroppen, vartenda hårstrå står rakt upp och min ständiga återkommande tanke är: Lämna mig ifred!!!
Varje ljud, beröring, lukt, tanke eller vad som helst, som kommer från ''verkligheten'' ökar min irritation som exempel: bäddar någon min säng lite fel, så brinner det i hela kroppen..
Ibland kan jag ha svårt att hitta de rätta orden för att kunna förklara saker för personer. Det är som att hjärnan är helt kaos. Kanske är detta en av det otäckaste symtomen -  att jag varken kan koncentrera eller formulera mig. Att alltid höra hjärtat bulta och eka inne i mitt huvud när jag ska sova, att inte kunna stå eller sitta stilla, kroppen kräver hela tiden rörelse.

Jag har fått medicin för att bromsa hormonproduktionen i min överaktiva sköldkörtel och även börjat med Levaxin sedan en vecka tillbaka. Hormonerna stressar varenda cell i min kropp just nu och händerna darrar. Just nu känns det som att det kommer ta tid att bromsa och lugna min kropp. Det känns bara som att veckorna går och kontakten med mitt gamla jag försvinner mer och mer. Hjärtat skenar iväg och jag orkar nästan ingenting. Vissa dagar orkar jag bara gå upp, vissa räcker det att jag bara fyller diskmaskinen och torkar av diskbänken. Sedan lägger jag mig i sängen eller soffan och vill bara att allt ska bli som förr igen.

Nu när jag pratar med min familj och pojkvän tycker de såklart att det är jobbigt att jag är sjuk, men också att mitt humör är så otroligt jobbigt. Men det värsta för mig är att jag inte kan kontrollera det eftersom jag inte tänker på det själv. Det allra sista jag vill är att göra mina anhöriga ledsna även om jag inte kan hjälpa det. Men jag är ändå så lycklig att jag har min underbara familj som stöttar mig, världens bästa pojkvän som fortfarande står kvar vid min sida och såklart mina vänner som stöttar mig.  


Nu har jag bara några veckor kvar tills jag är utbildad Undersköterska som är min dröm och jag ska kämpa mig igenom dessa veckor som att inget finns.
Jag hoppas ni som läser och kanske har samma problem som mig kanske förstår hur vi faktiskt har det, även om det sitter ett leende när man ser en.


Tack för er uppmärksamhet! ❤​ Kram




  

Likes

Comments