Tänk... Snart har jag haft min sjukdom i ett helt år, tiden går så otroligt fort.
Det var inte länge sen jag satt på ett café med min familj och påpekade min svullna hals, eller att jag hade kommit in i klimakteriet redan i 20 års ålder😱

Men nu när man sitter här och tänker tillbaka på året som har varit så vill jag inte ändra på någonting. Det har varit en sjuk jobbig resa och den är tyvärr inte slut än, men jag är ändå så otroligt stolt över mig själv som har gått igenom detta och framförallt se hur min kropp har repat sig. Från att ha gått med ett hjärta i högvarv, en puls på 150 och en arg och grinig Amanda så är jag sååå glad att jag står här idag och mår soppas bra som jag gör.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Jag vill börja detta inlägg med att skriva att jag faktiskt mår otroligt bra för tillfället😃 Visst jag kan känna av min sjukdom till och från, men inte alls så att jag går och tänker på det. Det känns otroligt skönt fast det är svårt att kunna skriva ner allt på en dator så att människor ska förstå, men det som betyder mest är att man själv känner skillnad☀

Det känns som att man har blivit en helt ny människa även om jag vet att det tar tid tills man blir ''helt'' sig själv igen. Jag har ÄNTLIGEN fått nytt jobb vilket känns sååå otroligt skönt! Jag har tagit tag i mitt körkort och känner att det är lättare att kunna sätta sig och plugga utan att hela kroppen går i högvarv. Att kunna sätta sig i 3 timmar och bara plugga och känna att man faktiskt lär sig något, att kroppen samarbetar med en och att man känner sig lugn hela tiden.

Jag har inte jätte mycket mer att skriva om just nu, men att leva med en sjukdom som Giftstruma eller någon annan sjukdom är aldrig roligt. Men när man får upp dessa dagar där allt är bra och man är lycklig betyder så himla mycket❤

Likes

Comments

Idag har jag snart ätit mina mediciner (Thacapzol och Levaxin) i snart 7 månader och jag kan säga att det är stor skillnad redan nu, även om jag vet att det tar tid. Men ibland känner jag mig ensam och att jag är den ända i världen med denna sjukdomen. Det känns fortfarande som att ingen förstår vad denna sjukdom kan ställa till med, även om man säger att det är bra (bättre).

Det jag kan känna nu med all medicin jag äter är att jag e trött dygnet runt, jag skulle nog kunna tänka mig att sova hela tiden. Det är lite jobbigt att aldrig känna sig helt utvilad. Men det kan jag ta, bara jag blir bra!!!
Det jag mest märker skillnad på är att min svullnad på halsen äntligen börjar gå ner sakta med säkert😃

Idag är jag äntligen Undersköterska, vilket jag är otroligt stolt över och jobbar på en dement avdelning på äldreboende. Jag tycker att det funkar hyfsat bra ändå, men vissa dagar vill jag bara springa där ifrån och aldrig komma tillbaka.
Det känns svårt ibland när man inte har någon som förstår att man kanske behöver ta sin lilla rast just där och då, bara för att lugna ner sig lite. Men att få tillbaka ''Hur svårt kan vara'' gör mig bara så j*vla arg och ledsen....
Jag känner att det är så otroligt svårt att förklara hur det känns när man får sina ''anfall'' ibland.
Hur ska jag kunna förklara på bästa sätt, hur ska jag få det att låta bra och hur ska jag få just dig att förstå???

I november förra året så var jag sist hos min läkare och gick igenom alla mina värden. Dom såg faktiskt bra ut och allt var nästan i sin ordning. Det var något värde som inte var helt 100 än, men det kunde ta tid sa hon.
Det negativa med det här är oxå att min Lever har tagit otroligt mycket stryk av mina mediciner och är inte ''bra'' längre. Min läkare sa att det inte var något farligt och det kommer få vara så, MEN.... jag måste tänka på vad jag äter och dricker för att inte skada den ännu mer.. Jag ska helst inte äta stekt eller fet mat och inte dricka alkohol. Alkoholen klarar jag mig bra utan, men min stekta mat saknar jag💔 Jag får ju såklart äta det, men inte alls så ofta.

Symtomer som har försvunnit:
- Mina darriga händer.
- Jag hör inte mitt hjärta bulta lika ofta som jag gjorde innan.
- All kallsvettning är borta.
- All stress är borta. (Nu är jag bara trött hela tiden)
- Min puls och bltr är bra.

Finns inte så mycket mer att skriva om. Nu håller jag bara alla tummar för att blir helt frisk om 1/5 år❤👏

Likes

Comments

Under sommaren 2016 började jag tro att jag hade kommit in i klimakteriet redan i 20 års ålder, vilket låter helt skumt.. Jag var inte glad, kände mig trött hela tiden, fick en svullnad runt halsen, stressad som alltid och allmänt irriterad över praktiskt taget allting. I början av augusti tog jag mig i kragen efter lite snack med mamma och ringde vårdcentralen här jag bor och förklarade exakt som det log till.
5/8. Det första hon gjorde när jag kom dit var att titta på min hals och ställde frågan om vi hade det i släkten. Min mormor hade giftstruma, det hade jag fått veta några dagar innan. Min familj och min pojkvän hade kommenterat mina förändringar under sommaren, men sjukdomen hade kommit smygande och varken jag eller min omgivning förstod var det var för fel. Inom några timmar var diagnosen klar och min bihandling påbörjades.

Jag hade fått diagnosen giftstruma!


Ibland kan jag tänka mig att det sitter små ''djävlar'' på mina axlar dygnet runt och kommenterar och irriterar mig till bristningsgränsen. Det tar kontrollen över min kropp, mina tankar och lämnar mig aldrig ifred.
Jag känner mig så irriterad så det knyter sig i kroppen, vartenda hårstrå står rakt upp och min ständiga återkommande tanke är: Lämna mig ifred!!!
Varje ljud, beröring, lukt, tanke eller vad som helst, som kommer från ''verkligheten'' ökar min irritation som exempel: bäddar någon min säng lite fel, så brinner det i hela kroppen..
Ibland kan jag ha svårt att hitta de rätta orden för att kunna förklara saker för personer. Det är som att hjärnan är helt kaos. Kanske är detta en av det otäckaste symtomen -  att jag varken kan koncentrera eller formulera mig. Att alltid höra hjärtat bulta och eka inne i mitt huvud när jag ska sova, att inte kunna stå eller sitta stilla, kroppen kräver hela tiden rörelse.

Jag har fått medicin för att bromsa hormonproduktionen i min överaktiva sköldkörtel och även börjat med Levaxin sedan en vecka tillbaka. Hormonerna stressar varenda cell i min kropp just nu och händerna darrar. Just nu känns det som att det kommer ta tid att bromsa och lugna min kropp. Det känns bara som att veckorna går och kontakten med mitt gamla jag försvinner mer och mer. Hjärtat skenar iväg och jag orkar nästan ingenting. Vissa dagar orkar jag bara gå upp, vissa räcker det att jag bara fyller diskmaskinen och torkar av diskbänken. Sedan lägger jag mig i sängen eller soffan och vill bara att allt ska bli som förr igen.

Nu när jag pratar med min familj så tycker de såklart att det är jobbigt att jag är sjuk, men också att mitt humör är så otroligt jobbigt. Men det värsta för mig är att jag inte kan kontrollera det eftersom jag inte tänker på det själv. Det allra sista jag vill är att göra mina anhöriga ledsna även om jag inte kan hjälpa det. Men jag är ändå så lycklig att jag har min underbara familj som stöttar mig, världens bästa pojkvän som fortfarande står kvar vid min sida och såklart mina vänner som stöttar mig.  


Nu har jag bara några veckor kvar tills jag är utbildad Undersköterska som är min dröm och jag ska kämpa mig igenom dessa veckor som att inget finns.
Jag hoppas ni som läser och kanske har samma problem som mig kanske förstår hur vi faktiskt har det, även om det sitter ett leende när man ser en.


Tack för er uppmärksamhet! ❤​ Kram




  

Likes

Comments