Header

Igår sprang jag och Nelly helt tysta, utan att säga ett knyst. Jag gillar känslan av sällskapslöpning i sin ensamhet. Man vet att man har varandra där, men mycket mer behövs inte sägas än något snabbt utbytande ord lite då och då. Mycket av energin gick åt till att hålla sig på fötter, då isen är livsfarlig just nu i Stockholmstrakterna. Väderomväxlingarna som sker flera gånger om dygnet gör det svårt för naturen att anpassa sig. Följderna gör att det blir nästan helt omöjligt för oss löpare att ta oss fram om vi inte vill bryta både ben och armar. Men med träning kommer dock färdighet och jag måste erkänna att jag byggt upp riktigt grymma färdigheter gällande islöpning. Det tar lite mer energi, men distanserna ligger inte långt ifrån tempot på barmark. Det trodde jag verkligen inte för ett år sedan när jag låg 500 meter bakom alla andra för att jag inte kunde ta mig fram på den hala isen och då va förhållandena inte i närheten av så risiga som i år. Haha nu är jag nog lite väl självgod! Är säkert urusel fortfarande och ser ut som Bambi på hal is.

Likes

Comments

Något som ofta frustrerar mig är användningen av mediciner i idrottsvärlden. Enligt min mening borde det vara helt oacceptabelt att använda något preparat som förbättrar din prestationsförmåga. Jag vill inte att någon ska känna sig träffad eller stött över det jag skriver, men jag tycker det är fel att t.ex en astmasjuk idrottare får ta prestationshöjande för att prestera i ett "normalt tillstånd". Denna person skulle förvisso inte ha en chans i en elittävling utan som medicin men samtidigt är det utifrån personens egna förutsättningar den skulle tävla.

Idag utnyttjas prestationshöjande och antiinflammatoriska preparat i allt för stora mängder av idrottsutövare. Människor som egentligen inte behöver medicin stoppar i sig den och får en fördel gentemot sina motståndare. Inte minst i skidvärlden(tänker på framförallt Sundby). Personer med ytterst liten symtom på en sjukdom tillåts ta medicin medan en annan person som ligger på gränsen till sjukdomen nekas. Vi säger att dessa två personer har nästintill samma nivå av sjukdomen, men bara den ena får dispans för medicin och därför en fördel gentemot de andra.

Idrottare med en kronisk sjukdom som får mediciner som höjer prestationsförmågan anser jag är doping på grund av andra anledningar också. Personen i fråga presterar inte utifrån vad hens egna kropp klarar av utan utifrån vad idrottaren och medicinen gör. Om jag tar upp exemplet igen med den astmasjuk idrottaren som inte skulle ha en chans i en elittävling utan sin medicin. Tycker ni denna personen utgår från samma grund som en person utan massa mediciner? Det är inte så att idrottare med funktionshinder tävlar i samma klass som idrottare utan, därför skillnaderna är för stora. För mig är det lika självklart att det ska finnas en klass för personer som tävlar "rena" och personer som äter mediciner.

Sport och idrott borde handla om att utgå från sin kropps egna förutsättningar. Om en kropp behöver mediciner för att prestera är det ju inte den som klarar av att klättra upp snabbast för ett berg eller springa fortast. Den hade aldrig klarat det utan den där tabletten eller inhaleringen. Är detta rättvist mot motståndarna som idrottar utan mediciner?

Likes

Comments

Lördagar innebär ganska ofta en tur in till stan! Idag åkte jag, Nelly och Sofia in och möte Ebba på centralen vid öppningstid för alla affärer. En del i gänget var shoppingsugna, vilket faktiskt inte inkluderade mig. Jag hade inget behov alls av att shoppa, men det var mysigt att gå med de andra på deras jakt efter det ena och det andra. Efter tre och en halv timme i de affärerna vi tänkt oss och en tur till Gamla stan begav vi oss tillbaka till löp. Jag och Nelly har sedan kollat på fröken frimans krig och jag har lagat köttfärssås till kvällsmat. Mysig dag helt enkelt! Kram.

Likes

Comments

Jag har en sådan härlig känsla i kroppen! Känner mig snabbare än på länge och kroppen känns stark. För varje pass som går får jag allt mer energi och något snack om trötthet uppstår bara precis efter träning men sedan är återhämtningen hyfsad snabb. Det är egentligen helt fel tid på året att känna den här känslan. Den här veckan har jag egentligen sprungit alldeles för många kilometer på banan och kroppen borde vara slut, men det känns inte så. Haha, vem vet... allt kanske kommer imorgon på vilodagen istället. Skulle egentligen ta det lugnt med banpassen i vinter, men eftersom förhållandena ute är hemska har det blivit både banpass idag och i tisdags. I tisdags sprang jag fyra stycken tusingar + lite annat skoj och idag sprang jag 18minuter tröskel på banan då löpbanden var trasiga.
En annan rolig grej som hänt i mitt träningsliv är att jag äntligen springer fyra gånger i veckan. Jag har sprungit tre gånger i veckan sedan mitten av oktober från och till, men nu kändes det som det började bli dags att steppa upp ett snäpp. *Peppar, peppar* men benhinnorna börjar ge med sig! Har överstigit fyra mil i veckan utan protester, vilket var ett bra tag sedan och gjorde mina första hoppövningar idag på 9 månader. Jag är taggad på att bygga upp en kropp som orkar mer. Nu gäller det bara att den här skitkroppen vill samarbeta!

Likes

Comments

Under lovet tillbringade jag mellandagarna med att kolla på tredje säsongen av fröken Friman. Helt galet att det kunde vara då ojämnställt och att man såg det som helt normalt. Kom att tänka på den idag och visade den för Nelly! En serie som alla borde se!

Likes

Comments