View tracker
View tracker
View tracker

Jag, mamma och pappa hade precis ett möte på BUP med min psykolog och mellanvården som förhoppningsvis ska hjälpa mig mer.
Det kändes lite jobbigt i början, visste inte riktigt vad jag tyckte om behandlarna... Men efter några minuter flöt allt på och dem visade sig vara jätte trevliga.
För första gången kände jag att vi blev tagna på allvar på riktigt. Vi bokade in några tider inför kommande veckor och det känns faktiskt väldigt bra, jag hoppas att detta blir någon typ av vändning för mig och mitt mående, hoppas hoppas hoppas **alla håller tummarna

Har så mycket känslor.
Så mycket ångest, mitt hopp om en framtid börjar växa fram.
Vill dö, vill kunna leva och inte överleva,
Vill gråta, vill skratta på riktigt,
Jag vill kunna känna mig riktigt lycklig nån gång, please låt allt få ett slut och låt mig få ett vanligt tonårsliv.
Jag vill inte vara den tysta och tillbakadragna tjejen, jag vill kunna vara social och träffa människor och inte sitta inomhus och ha ångest.
Jag vill kunna gå till skolan och stanna där hela dagarna, kunna sitta i skolbänken och lyssna & förstå, inte behöva tvinga mig själv in i skolan varje dag där jag ändå bara går hem efter nån timme.
Jag vill kunna träffa mina vänner som dom träffar varandra när jag inte är med pga av att jag hoppar av i sista sekunden.
Jag vill kunna äta skolmaten, kunna äta på restaurang/hos vänner utan att vara rädd att maten inte är tillräckligt lagad.
Jag vill bli av med min fucking spyfobi som hat tagit över mitt liv totalt, vill kunna gå en dag utan ångest och känslan av att känna mig värdelös.

Likes

Comments

Halloj! (Detta inlägget skrevs 2/4 , alltså igår. Hann inte t lägga upp det igår bara)


Skoldagen gick bra idag, har inte haft nån ångestattack eller liknade.
Efter skolan blev jag hämtad av pappa, vi åkte hem o jag åt mellis och satt lite med datorn.
Vid halv 6 åkte jag och mamma till stallet (inte Emigrant) för jag skulle ha min dressyrspecial.
På väg dit får jag ett meddelande av min kompis att vi skulle vi rida utomhus på vallen. Det är en utebana som ligger ca 5 min från stallet, men för att ta sig dit måste man gå i skogen.
På specialen får vi alltid utdelade hästar av ridläraren, idag fick jag Grynet. Jag blev glad och var rätt så nöjd då hon är väldigt rolig att rida! Verkligen en fin dressyrhäst e hon <33
Vi red till vallen och hade lektion där, enligt mig gick det inte särskilt bra dock.. Hon brukar vara väldigt lätt att jobba men idag var hon väldigt spänd och dragig i munnen, men jag tror att det var för att vi var utomhus.
Hästarna har inte gått så många lektioner utomhus i år förens nu så dem blir väldigt pigga och glada, men idag blev det lite för mycket...
Trots att Grynet var lite spänd så var hon ändå ganska lugn genom hela passet, tills i slutet då hon plötsligt började hoppa till flera gånger, jag kände att hon nu var väldigt taggad.
Som tur var skulle vi strax därpå avsluta och rida hem igen, grejen var att ridläraren skulle stanna kvar på vallen eftersom det skulle komma en annan grupp efter oss som hon skulle ha.
Vi i gruppen har inga problem med att rida själva utan en vuxen framför, men nu när Grynet hade blivit lite taggad bad ridläraren en av föräldrarna som följt med att gå lite framför oss ändå, ifall något skulle hända.
Trots hennes tankar, så fick vi lov att trava en bit på vägen och vänta in föräldrarna där.
Eftersom Grynet är så pass piss ska man helst rida långt fram i ledet med henne, så jag red 2'a.
När hon framför mig skulle börja trava fick Grynet fnatt, hon kastade sig upp i luften och bockade rejält två gånger. Jag som inte var det minsta beredd tappar tyglarna och därefter mitt spö, precis när jag börjat få ordning på allt så skenar Grynet iväg.
Det låter så himla barnsligt o bah: "ah min häst skenade iväg, men jag fick stopp tillslut" men jag menar verkligen att hon skenade. Helvete va fort det gick...jag hade verkligen inte en chans att bromsa henne.
Tjejen som skulle ridit först i ledet kom tätt bakom mig, hennes häst sprang också okontrollerat fort.
Antar att det också triggade igång att hästarna sprang ännu fortare, liksom att dom ville tävla med varandra.
Grynet försätter springa och vi kommer fram till en korsning. Ena vägen leder ut på bilvägen mot stallet, den andra upp i skogen igen (och ner till stallet) Jag var livrädd att hon skulle springa ut på vägen, jag satt bara där och försökte bromsa henne lite hela tiden men det hjälpte inte ett dugg, hon kände inte att jag satt på ryggen.
Hon tar vägen upp i skogen igen, där det kommer en rätt så lång och brant backe och jag tänkte att hon kanske skulle välja själv att bryta av då.
Som man fått lära sig ska man inte dra i båda tyglarna samtidigt när hästen skenar, utan ta i en tygel och försöka styra in hästen på en liten volt så den lugnar ner sig. Det var i princip det enda jag tänkte på under hela händelsen att jag inte fick dra i båda tyglarna för då kommer hon bara springa mer.
När jag kommer upp till backen kommer den andra tjejen bakom mig med sin häst som också e helt galen.
Jag säger åt henne att försöka ta i en tygel och bromsa så att någon häst iallafall står still (i hopp om att Grynet kanske skulle lugna sig)
Vi får hästarna lugna i kanske 3 sekunder, sen sticker dom igen. När vi kommer upp för backen får jag tanken att jag borde slänga mig av hästen istället för att troligtvis flyga av och typ bryta nacken, men jag hinner inte göra det innan Grynet sticker igen. Och den här gången ökar hon ännu mer, framför oss ser jag nu en nedförsbacke. Det är grus och ganska lätt att halka där på vägen, backen är inte jätte brant men väldigt slingrig och absolut inte en sån man ska rida fort nerför i.
Jag blir aldrig riktigt rädd, det var mer otäckt. Hur jag ser backen framför oss och Grynet ökar ännu mer...
Något man också lärt sig är att absolut inte skrika om hästen drar iväg för det bidrar till mer panik hos hästen.
Jag skrek men inte av panik utan ilska.
Enda sen Grynet stuckit iväg hade jag vrålat hennes namn och rytit (HAHHAH) i hopp om att hon skulle reagera (det gjorde hon inte).
Hon fortsätter rusa ner för backen och det är en cm från att hon rusar in ett träd, jag ser framför mig hur jag flyger av och får hästen över mig och dör.
Som tur är ligger stallet nedanför backen, Grynet rusar fortfarande och springer in på stallplanen.
Där står gruppen som ska rida efter oss och ser chockade ut, jag skriker att dom måste försöka få stopp på hästarna för det är inte kul längre...
En av hästarna blockerar vägen och Grynet stannar tillslut, drar ner huvet och börjar äta av gräset som fanns bredvid. Jag hoppar av, kan knappt stå upp pga av att hela jag skakar, det blir svarta fläckar framför ögonen och det känns som jag ska svimma. Andra ridlärare kommer och frågar vad som hänt och frågar sen om hästen som står bredvid Grynet.
Där står en annan häst från gruppen (som jag inte lagt märke till alls, också hade sprungit med oss) men utan någon ryttare på. Jag får panik och tänker paniktankar om hur hon som red ligger ned bruten nacke i skogen och dör (herre 😅) Jag får ta in en häst i stallet och springer sen in till skogen igen till dom andra. Som tur var kom tjejen som ramlat av gåendes med det andra vuxna och verkade ändå må okej. Hon hade tydligen kastat sig av hästen i farten men landat på bakhuvudet... Meeen verkade mest vara chockad.
Det är verkligen såna här händelser som får en att tänka vilken otrolig respekt man ska ha för hästar, även fast sin häst är snäll och lugn kan det alltid hända nånting ändå.


Efter dressyrspecialen åkte jag till Emmi. Det gick betydligt mycket långsammarw, men det gjorde ingenting hahha. Jag red dressyr ute i paddocken, och hade det bästa passet nånsin tror jag!!<33 Han lyssnade otroligt bra på allt jag sa åt honom att göra, dock lite seg men ändå. Han gick jätte fint i form hela tiden och i slutet testade jag att göra lite skänkelvikningar. Har aldrig gjort det på honom innan och visste inte hur mycket han kunde, jag började i skritt och han gick som en klocka! Gjorde sen i trav och det gick lika bra, FINA PONNY!!!





Likes

Comments

Igår på ridningen red vi ut, jag brukar inte tycka det är särskilt kul, men det var jätte mysigt!
Jag valde sist och fick Arabella, har aldrig gillat att rida henne särskilt mycket så jag kände mig inte så jätte taggad, jag fick även rida sist i ledet vilket betyder att att min häst inte är så pass pigg att den behöver vara långt fram (krångligt att förklara hhaha)
Jag vet inte hur många lektioner hästarna ridit ut i år hittills, men jag tror att det inte är särskilt många, för hästarna vad väldigt pigga o glada!
Arabella var super pigg och framåt, det var ett tag sen jag red henne och dem gångerna har hon även varit ganska seg, så det var roligt och jag tar tillbaka hur negativ jag var innan lektionen. När vi skulle gallopera första gången stack i princip alla hästar iväg Hahaha och man kände verkligen hur kul dom tyckte det var.
Trots att vi var ute på kvällen var det inte ett dugg kallt, vi skrattade och jag mådde bara väldigt bra <33

Idag var jag hos Emmi, min kompis följde även med och hjälpte till så det var skönt att inte behöva göra alla sysslor själv :D
Jag red i ca 45 min, inte så mycket arbete, jag skrittade mest. Travade lite och avslutade med lite gallopp i padocken, men där var Emmi väldigt seg så jag hoppade av ganska direkt. Det var varmt också så jag tyckte nästan lite synd om honom att behöva gå o släpa runt på mig då..
Iallafall, när jag ridit o fixat hans mat och allt annat släppte jag ut honom i hagen igen.
Jag och min kompis åt lite och gick sen till stallet i närheten för att jag skulle fota deras hästar där. Har nämligen sett att det finns ett föl där som springer runt lite hela tiden, (**fotonördhjärna-ON) ...men aldrig haft tid att kunna fota, har varit helt förkrossad verkligen, det låter sjukt men så är det.
Kommer jag på en ide/nånting jag vill göra, som jag verkligen gillar. Släpper jag det inte, enda sen första gången jag såg hästarna i den hagen har jag inte släppt tanken över hur mycket jag måste ta dom bilderna.
Så idag fick jag äntligen fota, dock blev det inte bästa resultatet...men men.

Likes

Comments

Igår åkte jag in till stan, själv (???!!🎉) för första gången nånsin. Var så otrolig stolt över mig själv efteråt, trodde allvarligt inte att jag skulle klara det. Hade sån ångest kvällen innan att det gjorde ont i mig, men jag gjorde det och dagen blev bra trots allt.

När jag hoppat av tåget väntade jag på min kompis Emma o hennes pojkvän, därefter gick vi till Kungsträdgården och jag fotograferade dom:))
Vi kom dit runt halv 10, jag trodde att det skulle vara mycket mer folk men det var nästan inga där. Dock var vädret inte på topp så det kan ha påverkat, det var jätte kallt och snöade till och med...
Bilderna blev iallafall jätte bra och jag är väldigt nöjd med dom :D

Vi fotograferade i några timmar tills Emma och hennes pojkvän var tvungna att åka hem, sen kom min mamma samt min lillebror och hans kompis och vi åkte gemensamt till Gröna Lund pga av att olika youtubers skulle ha fanträff.
Jag köade i en och en halv timme i total snöstorm för mina bilder, som inte ens blev bra..
Det var hemskt kallt, en stund ville jag bara sätta mig ner och gråta för att allt kändes så hopplöst hhahha, som tur va gjorde jag inte det.
Jag fick iallafall träffa/se väldigt många kända youtubers jag e fortfarande lite i chock och kan inte smälta att jag faktiskt stått nära dom 😅
Det betydde otroligt mycket för mig och jag har varit väldigt glad sen dess <33

Har än en gång inte uppdaterat här så mycket, men den här gången har jag faktiskt haft en anledning.

Jag har haft fullt upp med skolan ***host Amanda va sa du??
Ja, ni läste rätt.
Sen två veckor tillbaka har skolan flutit på, på onsdagen fick jag plötligt en kick och blev jätte fokuserad på alla lektioner. Jag har suttit och skrivit uppgifter frivilligt, kunnat fokusera på lektionerna men det bästa är att jag faktiskt förstått vad som sagts.
Matten har flutit på jätte mycket också, har aldrig känt mig så fokuserad.
Jag var kvar i skolan varje dag utan att gå hem en enda dag....
Dock crachade jag totalt i fredags, satt med kemiläraren på en "privatlektion" och fick från ingenstans världens panikattack. Sprang ut, låste in mig på toaletten och satt där gråtandes i 2 timmar innan jag gick hem.
Sen kunde jag inte gå på ridningen heller för jag var fortfarande helt utmattad efter skolan.

Jag antar att det kommer vara såhär.... Presterar jag bra i nån vecka, e helt fokuserad och får för mycket att göra lägger min ADD-hjärna av sen.
Jag blir helt förstörd och orkar verkligen ingenting.
Så nu är det ungefär som det var förut innan, jag sitter mest på lektionerna och gör något helt annat än jag ska göra, orkar inte lyssna och kommer troligtvis gå hem på dagarna.
Men för första gången vågar jag tro att det kommer bli bättre för mig.

Likes

Comments

Jag fuckar upp allt, min ADD diagnos och psykiska ohälsa förstör hela min vardag, varje dag, minsta lilla saken blir lätt ett hinder stort som Mount Everest.
Är trött på allt, det enda jag gör är att kämpa och plåga mig igenom dagen.
Dagarna går ut på att försöka tvinga sig själv att göra saker trots mina rädslor, oro och ångest som lätt tar över.
Alla dagar ser likadana ut;
Jag vaknar o känner direkt efter i kroppen hur jag mår.
Går ner och äter frukost, fixar mig, åker till skolan.
Antingen går jag inte alls på nån lektion pga av att ångesten tar över och jag måste ta det lugnt, eller så är jag där men får inte ett skit gjort.
Jag sitter bara där, min hjärna är helt bortkopplad och det enda jag gör är att sitta vid datorn och fixar bilder. VARFÖR KAN JAG INTE FOKUSERA O SKÄRPA TILL MIG NÅN JÄVLA GÅNG.

Jag skäms över mig själv, när mina kompisar säger år mig att "börja jobba" och jag får låssas komma igång när jag egentligen vill slå någon.
DET GÅR INTE DET GÅR INTE SNÄLLA SLUTA TJATA JAG KOMMER INTE IGÅNG MER FÖR ATT ALLA TJATAR SÅ JÄVLA MYCKET. Det vuxna gnäller över att det inte orkar tjata, jag säger bara "sluta då" för det leder ingenstans.
Det kan verka som att jag inte förstår vad jag ska göra när jag sitter i skolbänken och bara gör ingenting.
Då tjatar ni, säger åt mig flera flera gånger om att jag "måste göra detta..."
Jag förstår att jag måste, men jag kommer ändå inte igång. Hade jag bara kunnat göra det, hade jag gjort det för länge sen.
För ingen, upprepar INGEN, vill känna såhär som jag gör.
Att ständigt känna sig sämst, men inte kunna göra nånting åt det, det tar på en. Det bryter ner en totalt.

Likes

Comments

Nu har vi äntligen fått börja rida Emmi igen efter en veckas vila.

Igår red jag ut, mamma och min lillebror gick med.
Först skrittades han fram i 10 minuter och sen red jag i alla gångarter.
Emmi brukar vara rätt seg om han inte har en häst framför sig, men igår var han jätte framåt!!
Jag red på ett fällt, galopperade upp för backar och travade och lät honom bara rida på framåt.
Det var verkligen supermysigt och jag blev så glad över att han var så framåt!
Älskade ❤️❤️❤️

Likes

Comments