View tracker

Min förlossning var ganska dramatisk. Jag blev igångsatt med ett förstärkt värkarbete, krystvärkarna varade i 1h och 20min och moderkakan fastnade vilket resulterade i stor blodförlust. Jag opererades efter förlossningen men jag återhämtade mig hyfsat snabbt och fick komma hem efter ett par dagar.

Efter att Tuva väl kommit till världen stod jag kvar med en fortfarande stor mage, fast ingen bebis i. Visst hade jag förstått att man skulle ha en stor mage kvar till en början, men jag trodde ändå att den skulle gå tillbaka efter en tid. Kanske inte till sin ursprungliga size, men att magen skulle bli betydligt mindre. Men så blev det inte riktigt för mig. Jag såg fortfarande gravid ut i säkert 2 månader efter förlossningen. Folk hade ju sagt att allt skulle "rinna av sååå fort, speciellt om du ammar" och att "du kommer att rasa i vikt sen ska du se" men det hände liksom inte riktigt för mig. Eller ja, självklart så försvann det många kilon i samband med förlossningen, men med tanke på att jag gick upp så pass mycket så "rasade" ju verkligen inte allt.

Man är fast i så många känslor precis i början när man blivit förälder. Lyckligast i hela världen att äntligen få ha sitt barn nära. Men även brist på sömn. Rädd att göra fel. Få ordning på allt med amningen. Hinna med släkt, familj och vänner. Man ser helt plötsligt sidor av sig själv man inte sett förut. Andra sidor hos sin partner. Det händer så mycket! Jag upplevde en otroligt känslomässig berg och dalbana, men hade alltid ett leende utåt.

Det var fruktansvärt jobbigt för mig att en dålig dag titta sig själv i spegeln och att absolut inte känna igen sin kropp. Inte längre fanns det en gravidmage att gömma sig bakom, utan allt blev så svart på vitt. Helt plötsligt kunde jag gå normalt igen, men kände att orken inte fanns med mig. Jag kunde fortfarande inte komma i mina vanliga kläder samtidigt som gravidkläderna var för stora. Allt det här tillsammans var väldigt psykiskt påfrestande för mig. Jag mådde inte bra i mig själv och i det tillstånd jag befann mig i då.

Men allt det där triggade bara igång mig mer. Nu är det dags att ändra på detta. Gör jag ingenting åt det är det ingen mening att deppa. Jag får faktiskt stå för mina val och dess konsekvenser. SÅ ÄR DET I ALLT MAN GÖR I LIVET!

Jag tog tag i kosten. Dags att ha koll på kaloriintaget, äta bra och nyttig mat med bra kolhydrater, proteiner och fetter. Jag bestämde mig att stå emot socker och andra onyttigheter. Jag började dagligen gå powerwalks med vagnen på elljusspåret. Dags att svettas. Och kilorna började försvinna. Åh, jag mådde så bra! Att känna att orken sakta men säkert kom tillbaka, kläderna satt bättre och blodsockerfall och liknande var som bortblåst var en fantastisk känsla. Jag blev helt plötsligt piggare, gladare, fick mer energi och kände att jag var på god väg att nå mitt mål.

Jag har en otroligt stark vilja. Vill jag något, och har bestämt mig för att göra det, så är det väldigt svårt att stoppa mig. Jag går all in till 100%! Jag vet inte om det är det som ibland kan sticka i ögonen på folk. För visst fick jag kommentarer om min nya livstil. Jag tycker det är märkligt.. När man gör någonting hälsosamt så blir man ifrågasatt, men aldrig tvärtom, visst är det konstigt? "Hur länge ska du hålla på med det här då?" "Jaha, har du blivit sådär helt träningsfreak nu?" "Men lägg av! Ta en bit tårta, du rör ju på dig varje dag!"

Det folk ofta inte förstår är att gör man någonting halvdant så får man också halvdana resultat. Jag ville ha ändring nu! Helst igår! Och det gick ju bra för mig, jag var otroligt stolt över mig själv och viktigast av allt; ​jag mådde ju bättre. Det var absolut ingen "uppoffring" för mig att stå emot en bulle eller att äta en sallad istället för en pizza. Denna livsstil med bra mat och träning i vardagen, hela tiden, är det bästa jag gjort. Och det jag håller på med är ingen diet. Det här ska hålla hela livet ut. Jag mår bättre nu, men det var svårt för många att se. (Sen ska jag flika in att jag fick såklart mycket positiva kommentarer också!)

Jag har nu gått ner 33kg sedan förlossningen som var för 7,5 månad sedan. Jag går inte bara promenader längre utan tränar själv på gym, på mammapass och hemma.

Nu blev det här inlägget långt som vanligt. Så mycket att skriva ner. Fler inlägg inom kort! Jag kommer bland annat prata lite om magmuskeldelning efter graviditeten och hur det påverkar kroppen och träningen. Kika in igen om du vill! ☺️

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

En graviditet är en stor omställning för kropp och själ för oss alla, men en graviditet är inte den andra lik. Min graviditet började väldigt smärtfri. Jag var en av dem som knappt vågade säga hur bra jag mådde. Illamående var ingenting jag kände av alls. Tack och lov för det! Men min hälsa och vardag kom att påverkas av många andra saker och ting;

- Tröttheten. Jag blev som förlamad titt som tätt. Men det var alltid värst på eftermiddagarna. Det var så extremt påtagligt, blinkar jag lite för länge nu somnar jag.

- Foglossning. Runt mitten av graviditeten fick jag känna mig på detta. Denna smärta är hemsk. Jag kunde inte vända mig om i sängen/resa mig upp från soffan/sätta mig på toaletten utan att, på riktigt, gråta som ett litet barn. Hemsk smärta! Som tur va höll det bara i sig under en kort period.

- Sammandragningar. Att få till någon typ av vardagsmotion stannade upp väldigt tidigt för mig. 5 minuter promenader var väl max det jag klarade av, sedan var jag tvungen att stanna pga dessa sammandragningar.

Jag gick väldigt snabbt upp i vikt. Vips sa det så hade jag gått upp 17kg halvvägs in i graviditeten. Jag var jättehungrig jämt till en början. Jag kände mig nästan aldrig mätt och alla mellanmål var inte alltid dem bästa. Mycket frukt! - kändes hälsosamt då men kanske inte i de mängder som jag åt.

Jag ändrade även livsstil totalt. Jag började plugga och slutade jobba som restaurangchef. Från springandes 10h om dagen till totalt stillasittande. Och på fritiden orkade jag inte röra mig pga mina sammandragningar och foglossningen. Det säger ju sig självt lite att jag gick upp så mycket som jag gjorde.

Ju längre in i graviditeten jag gick växte ju magen, såklart, den låg alltid över kurvan och jag fick gå på tillväxtultraljud för att kolla att allt va okej. Jag hade överskott av fostervatten. Hela min kropp producerade så mycket vätska. Mina händer och fötter var alltid svullna. Vilket gjorde det ännu jobbigare att stå upp och gå, fötterna mådde ju bäst av att ligga i högläge. Även mina ögon påverkades av all vätska som fanns i kroppen. Min syn blev förändrad och jag var tvungen att skaffa glasögon.


Mot slutet på graviditeten, när jag gått från att väga 64kg till att gå över på tresiffrigt på vågen var det riktigt tungt. Jag orkade inte stå upp och diska, föna håret etc. Mina fötter och knän sa helt enkelt emot. Jag kände mig som ett berg. Det kändes som att magen skulle spricka och jag var så fruktansvärt trött på att vara gravid sista tiden. Jag hade svårt att sova, nästäppa, sura uppstötningar and the list goes on..

Allt var såklart värt det i slutändan. Jag fick min fantastiska dotter. Men att inte tycka om sitt tillstånd eller att känna igen sig själv när man tittar sig själv i spegeln, är inte alltid lätt.

Efter förlossningen fick jag en rejäl tändning på att hitta tillbaka till mig själv och mitt normala tillstånd igen. Men man kan möta på en hel del motgångar där också. Det är så mycket jag vill skriva ner men jag samlar ihop mina tankar till nästa inlägg! 


Likes

Comments

View tracker

Okej, jag har påbörjat det här inlägget så många gånger nu men har på något sätt blivit avbruten.. Hur som, jag tänkte att jag skulle berätta allting från början.

Innan jag blev gravid var jag än hyfsat smal tjej. Jag vägde mellan 62-64 kg på min 175cm långa kropp. Just den sista tiden innan graviditeten tränade jag ingenting alls. Jag jobbade jättemycket. 10-14h pass 5-6dagar i veckan. Under den tiden sprang jag upp och ner i trappor med massvis med tallrikar, serverade dryck på brickor, skakade drinkar etc. Yes, restaurangbranschen är det fart i! Under arbetspassen hade jag dessutom ingen rast, utan den lilla pausen man fick var när man gick ut och tog den där underbara cigaretten. Ja, den va underbar då! Jag va ju beroende och utan ett paket i jackfickan klarade jag inte vardagen.

Mina rutiner vad de gäller mat var inte heller de bästa. När man jobbar kväll/natt på det där viset finns de ju ingenting som egentligen heter frukost eftersom man lätt sover till 11-12 på dagarna. Jag slängde i mig en skål med yogurth och müsli, kaffe och gick tillbaka till jobbet. Någon typ av personalmat innan arbetspasset serverades och sedan va de full rulle och tid för mat fanns inte mer. För att hålla hungern på avstånd drack jag massvis med Coca-Cola, kaffe och så rökte jag de där cigaretterna. Efter arbetspasset va jag alldeles för trött för att äta, så sedan tog man antagligen en AW eller så åkte jag bara direkt hem och sov.

--

Inte konstigt när man tänker efter att man ofta hade ont i huvudet. Ingen mat i magen och höll hungern borta med socker. Blodsockerfall va ju en del av vardagen.

Och ont i ryggen och fötterna. Jag hade helt fel skor på jobbet och hade jag varit lite mer stark i ryggen hade jag antagligen inte belastat fel muskler under alla tunga lyft i vardagen.

Konditionen.. Do i need to go there? ALLA vet att rökning är en hemsk ovana, men det blir en del av en efter många år. Det ÄR svårt att sluta. Just för att de känns som en del av en själv. Att kondition och allt annat försämras bryr man sig inte om, man hittar ofta ett sätt att skratta åt det istället. Hade jag inte blivit gravid hade jag antagligen fortfarande varit rökare. MEN nu när jag är utan den otroligt dåliga vanan förstår jag inte varför jag inte slutade tidigare. Dock ska jag inte låta helt fantastisk - jag tar mig gärna en cigarett i samband med festligheter. Men att inte vara beroende och att inte ha det i en del i vardagen längre är så fantastisk! Det kanske låter konstigt men jag känner mig nu "ren" i kropp och knopp.

--

Vad de gäller den visuella synen i spegeln var jag helt nöjd. Jag var inte muskulös, men kroppen va slim. Jag vet inte om jag vågar säga att jag hade en ätstörning, men däremot tänkte jag helt fel när de gällde mat. Hade jag ätit onyttigt till lunch kunde jag "kompensera" genom att äta lite/ingenting till nästa mål mat. Genom att äta alldeles för lite höll jag formen. Jag gick hellre lite hungrig än att riskera att gå upp i vikt. Det känns lite läskigt att dela detta i en blogg helt offentligt. Det är inte många som vet om detta beteende som jag hade.

--

Återigen vill jag påpeka att jag delar med mig av allt detta för att aldrig hamna där igen. Det är en motivationskälla för mig själv, och kanske kan jag inspirera någon annan att göra samma förändring som jag gjort.

Det här inlägget ger en tillbakablick hur mitt liv såg ut innan graviditeten. Inom kort tänkte jag dela med mig om hur allting blev när jag blev gravid. Hur jag blev 40kg större och hur de påverkade mig fysiskt och psykiskt.
Kika in igen om du är nyfiken!

Likes

Comments

Hej!

Okej, här kommer mitt första inlägg. Ett bra tillfälle att försöka förklara syftet jag har med denna bloggen. Såhär är det; jag mår så jäkla bra. Att ha börjat träna regelbundet och leva efter en sundare livsstil har gjort susen alltså. För min själ, min kropp, hälsa och träning. Denna blogg är för att motivera mig själv, dokumentera min väg till målet och dela mina tankar och funderingar. Kanske kanske kan jag inspirera någon annan där ute på vägen? Det var ungefär så det gick till för mig att komma igång. Bli inspirerad, motiverad, provocerad och bara köra igång! Men först vill jag bara göra klart några punkter här:

1. Jag är ingen PT! Det jag kommer skriva om är mina egna erfarenheter, det jag har läst någonstans på vägen, det som någon träningskunnig har berättat osv. Dvs Jag delar min uppfattning av saker och ting. Jag är inget facit! 🤓

2. Jag är ingen dietist! Men, hittar jag något smarrigt recept med lätt och nyttig mat som funkar med mig kommer jag antagligen dela det. Så ungefär som punkten ovan alltså! 👆🏻

3. Jag är ingen bikinifitnesstjej! Det vore ASBALLT att bli någon gång, kanske, men just nu är jag en helt vanlig tjej. En mamma till en underbar liten dotter på 7 månader som har hittat glädjen och glöden i träningen.


Så med detta klart kan jag dela med mig med gott samvete! 😉 Jag hoppas någon där ute tycker det här kan vara intressant att läsa. Jag tycker det ska bli kul att börja skriva!


Likes

Comments