Här får ni andra delen utav förlossnings berättelsen.

På vägen hem ifrån förlossningen så märkte jag mer och mer att värkarna hade blivit mer regelbundna. Bilfärden hem var hemsk och jag ville bara hem för att sova. När vi till slut hade kommit hem så åkte mamma iväg till sin karl och jag & N hade landat på hemmaplan. Jag hade tappat upp ett bad och där i satt jag en bra stund. Efter en stund så orkade jag inte ligga där mer så jag tog på mig morgonrocken och gick ner till N som satt på nedervåningen. Jag la mig ner en stund och sedan började värkarna igen. Det gjorde så in i helvetes ont och jag kände sedan att vattnet hade gått. Först trodde jag att jag hade kissat på mig men jag insåg snabbt att det var vattnet. Nicklas som även han förstod att det var dags att åka in till förlossningen ringde först min mamma och sedan till ambulansen så de skulle få komma och hämta oss. När ambulansen väl hade kommit så fick jag lägga mig på båren och brevid mig satte sig en ambulans man. Han pratade lugnt med mig och det var en minut mellan värkarna. Jag försökte andas mig igenom värkarna så gott jag kunde men emellan åt brast det och jag skrek rätt ut. När vi väl hade kommit fram till förlossningen så rullade dem in mig i ett rum och där fick jag ligga en stund tills en barnmorska kom in och skulle prata med mig och se hur öppen jag var. Då var jag öppen 4 cm. Barnmorskan fortsatte prata men till slut så krävde jag att få lägga mig i ett bad. När jag väl satt i badet blev det bara ännu värre med värkarna och min mamma kom in i rummet då hon och Nicklas bror samt två andra hade tagit sig in till förlossningen. Nicklas satt brevid mig hela tiden och höll mig i handen. När jag väl hade gått upp så gick jag runt i rummet som en yr höna och försökte ta lustgasen men jag slängde iväg den eftersom att jag inte förstod hur jag skulle använda den. Medans barnmorskorna pratade med mig så gick mamma och N ut för att röka. Så jag sa till mina barnmorskor att jag ville ha ryggmärgsbedövning och när hon väl hade fixat iordning sprutan så kände jag ett tryck nedåt. Nicklas kom in genom dörren och jag ligger i sängen och krystar då den ena barnmorskan säger att det är dags att föda barn nu. Jag krystade, andades, skrek, krystade, skrek och andades igen. Nicklas satt hela tiden brevid och baddade mig på pannan. När jag hade krystat ett tag så ber barnmorskan mig att sluta krysta och istället ta djupa andetag. Sagt och gjort och till slut efter 1 timma och 30 minuter inne på förlossningen så var han äntligen här. Familjen var komplett och jag fick upp min son på bröstet. Så kl 23:21 på kvällen valde våran kille att titta ut. 3564 g vägde han och var 53 cm lång. Jag var så lycklig att jag knappt fann några ord och att se Nicklas hålla i våran son för första gången var helt magiskt. Jag var så stolt. Jag fick sy två stygn och efter att allt var färdigt så blev vi förflyttade till BB där det bjöds på saft och smörgås. Morgonen därpå så vaknade jag och tittade på Adrian och Nicklas som låg och sov. Det var ett lyckorus som spred sig över hela kroppen. Äntligen var det vi tre, min lilla familj

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Åååh vad jag vill inreda och göra fint ett barnrum till Adrian! Det finns så mycket idéer som jag har, så mycket jag vill göra. Bara hoppas att det sker inom en snar framtid

Lånade bilder

Likes

Comments

Det är mycket prat om vad som är rätt och fel angående att uppfostra våra barn. Enligt mig så finns det inget som är rätt eller fel. Var och en som är förälder uppfostrar sitt barn på sitt vis. Ingenting som någon annan ska yttra sig om mer än föräldern/föräldrarna själv.
Jag tänkte skriva ner några punkter som jag tycker är viktigt angående att uppfostra min son

Kärlek. Oavsett om det handlar om att en man och en kvinna älskar varandra, en kvinna tillsammans med en kvinna eller om det är en man tillsammans med en annan man. Så spelar det ingen roll. Kärlek är kärlek oavsett vad, oavsett hur det ser ut. Det är något som jag tänker lära min son.

Alla människor är lika mycket värda. Jag vill och kommer lära min son att oavsett hur en människa ser ut eller hur en annan människa är med mera. Så ska jag låta honom få veta och förstå uttrycket i det hela. Även att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad.

Bortskämd och otacksamhet. I tidig ålder så kommer jag att lära honom att man inte kan få eller tjata sig till allt man vill ha och pekar på. På den punkten kommer jag att vara bestämd. När det gäller otacksamhet så kommer jag även där lära honom att man ska vara nöjd och tacka för det man får.

Orättvisa. Jag tycker det är viktigt att man delar med sig och inte snålar. Sen hatar jag när någon blir orättvist behandlad. Är man själv givmild så får man dubbelt tillbaka. Sen kan jag förstå att dessa små inte riktigt förstår att man ska dela med sig och att de gärna vill ha det som "mitt" men detta är något jag kommer lära honom med tiden när han är lite äldre.

Acceptera. Den sista men absolut inte minsta punkten. Acceptera andra människor, vad de säger, vad de gör, vad det tycker. Så blir man själv accepterad för den man är och vad man står för.

Jag hade säkert kunnat skriva mycket mer men det får räcka såhär

Likes

Comments

Vad säger ni om en förlossnings berättelse såhär lagom tills min lilla kille (som inte längre är så liten) blir 1 år.

Jag hade beräknat förlossningsdatum andre Maj 2016. Så jag gick alltså fyra dagar över tiden. Det är lite komiskt att innan vi var på ultraljud så trodde både jag och N att Adrian skulle komma den sjunde. Så blev det dock inte.

Jag minns det som om det vore igår, ganska självklart givetvis. Vi (jag & N) bodde hemma hos min mamma vid det tillfället och hon var inte hemma just då eftersom att hon hade sovit borta under natten. I vilket fall, jag vakande runt nio tiden på morgonen och sa till Nicklas att jag hade värkar, inte så kraftiga just då men det var iallafall kanske åtta minuter mellan värkarna så det var inte så smärtsamma just då. Jag ringde till mamma och berättade att jag hade värkar och hon tyckte att vi skulle åka in till förlossningen för att se hur öppen jag var. Sagt och gjort. På vägen in så ringde vi till förlossningen och berättade att vi var påväg in och när vi väl kom dit så fick vi ett rum där vi fick vänta en stund men till slut så kom en barnmorska in och tog prover och även kollade hur öppen jag var. Då var jag öppen 6 cm så barnmorskan tyckte att vi skulle gå ut för att ta en promenad och kika läget på stan med tanke på att jag var förstföderska så hade jag lika väl kunnat gå runt och vara 6 cm öppen hela helgen om så vore. Inte lätt att veta och det var ju jätte trevligt att gå runt i stan med värkar tyckte jag.. Eller?
Vi gjorde som barnmorskan sa och då började klockan närma sig halv två-två. Till en början var vi inne i några affärer och sen åkte vi till donken för att äta. Under den tiden så hade värkarna blivit så smärtsamma att jag knappt kunde gå. Haha, stackars Nicklas som fick stå ut med att jag nästan klämde sönder hans hand varje gång värkarna kom men jag är så glad över att han fanns vid min sida. Sedan efter våra bravader i stan så åkte vi hem till en gammal bekant till min mamma då vi tydligen skulle dricka kaffe där. Själv så ville jag bara hem mer eller mindre men det fick allt vänta. Vi var hos den bekanta i en timma ungefär tills jag fick nog och sa att vi skulle åka tillbaka till förlossningen eftersom att vi skulle tillbaka dit framåt 5 tiden. Sagt och gjort. När vi kom dit så fick vi ett rum åter igen och därefter så kom en barnmorska in. Hon tog prover och undersökte hur öppen jag var och då var jag fortfarande öppen 6 cm. Till slut så säger jag "stick hål på hinnan så barnet kommer någon gång" men så fungerade det inte riktigt fick jag bekräftat för mig, vilket även jag förstod men i stundens hetta så kan man vräka ur sig både de korkaste och dummaste ord som går att säga. Barnmorskan sa till oss att jag förmodligen skulle föda senast Lördag/Söndag. Vi gick mot bilen och till slut började jag gråta. Varför vet jag inte men uppenbarligen för att jag trodde att jag skulle gå runt och ha såhär ont i minst en till två dagar till. Som tur var så var det bara något jag trodde...

Fortsättning följer 😏

Likes

Comments

Ni som har läst min blogg kanske har märkt att alla inlägg är borta. Varför är dem det då? Jo, jag känner att jag vill starta om på nytt med nya fräscha inlägg samt bilder. Jag ska blogga regelbundet och även ha tidsinställda inlägg de gånger jag vet med mig att jag inte kommer att hinna slänga upp något. Jag hoppas ni förstår! För övrigt så kommer en ny presentation här nedan 👇🏼

Mitt namn är Amanda och jag är nitton år. Jag bor på Orust tillsammans med min sambo Nicklas och min son Adrian som fyller 1 år den 6e Maj. Ursprungligen så är jag ifrån Strängnäs men jag hittade hit ner utav olika anledningar. Jag har nu varit mammaledig i ett år men nu så är den över. Detta innebär jobb för min del vilket jag redan fått som vikarie på ett äldreboende. Tanken är att jag till hösten ska börja plugga igen för att få ett fullständigt betyg i Vård & omsorg. Adrian ska inskolas på dagis redan den nionde Maj. Så allt har gått väldigt fort om man säger så, vilket jag är väldigt glad över. Nu har jag inte så mycket att berätta men ni kommer att lära känna mig och min familj betydligt mycket mer efter varje inlägg 👋🏼

Likes

Comments