View tracker

​Det var bara förräns för några dagar sedan jag på riktigt förstod att det var höst och nu är det till och med Oktober. Vädret har inte alls varit så grått och tråkigt som det brukar vara och framförallt har det inte varit så kallt. Men denna veckan har det varit riktigt höstväder. Egentligen brukar jag inte gilla hösten men det har det varit ganska mysigt än så länge tycker jag. Nu när det har blivit lite kallare så kan man iallafall börja använda hästkläder vilket jag har längtat efter.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Här kommer den andra delen utav min storytime så om du inte har läst den första skulle jag rekommendera dig att göra det för att förstå hur jag egentligen hamnade på sjukhuset.

Jag och mamma skulle lämna vårdcentralen för att åka vidare till akuten på sjukhuset. Vi började gå genom den långa korridoren på väg ut mot bilen men det var jobbigt för mig att gå och jag trodde att jag skulle spy ännu en gång så vi gick in på toan igen. Jag spydde inte. Jag la mig istället på golvet för att vila en stund. Nu i efterhand förstår jag hur sjukt det är ändå, att jag la mig på ett toalettgolv på en offentlig toa. Efter några minuters vila tog vi oss ut till bilen och började åka. Bilturen var nog den värsta jag någonsin upplevt. Jag spydde kanske fyra gånger. När vi väl kom fram tog vi oss in till barnakuten. Det var tomt där och jag satte mig på en bänk. Mamma gick fram till tjejen som satt i "receptionen", hon sa då att barnakuten inte öppnade förräns om en halvtimme. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte då förutom att jag mådde riktigt illa men att jag helt enkelt fick acceptera det. Men en sjuksköterska kom förbi just då och tittade på mig och sa att vi måste ta in mig för jag såg inte bra ut.

Jag fick lägga mig i ett rum och efter en stund började de undersöka mig och ta prover. Läkarna sa att jag hade riktigt låga salthalter, farligt låga så de började ge mig dropp. Många läkare reagerade över mina fingrar, de var nämligen så att mina knogar var flera nyanser mörkare än resten av handen. Efter ungefär en timme på akuten bestämde de sig för att flytta mig till IMA (intesivmediärvårdsavdelningen). Det var en konstig känsla att bli runtkörd i en säng i en labyrint utav korridorer och rum tyckte jag. Väl där lyfte de över min till en annan säng och sedan minns jag inte riktigt allt som hände under den första halvtimmen/timmen på IMA men Jag minns iallafall att jag skulle röntgas.

Ännu en gång blev jag runtkörd i en säng till ett annat rum. Jag skulle först röntga hjärnan och det gick bra. Sedan skulle jag röntga lungorna och då skulle jag flytta mig till en stol ungefär fem meter bort från sängen men det gick inte, jag klarade inte av det. Läkarna sa att det var okej om jag bara satte mig upp i sängen istället men jag klarade bara av att sitta upp i några få sekunder innan jag blev tvungen att lägga mig ner igen. Så det slutade med att jag fick ligga ner när mina lungor röntgades. Tillbaka i rummet satte de in en nål på ovansidan utav min hand för dropp och en i armvecket för blodprov. De satte elektroder på mig för EKG och eftersom jag inte kunde gå så klarade jag inte heller av att gå på toa. Det gjorde att jag fick ha kateter vilket var väldigt obehagligt så vi behöver ju inte gå in på det mer.

Det blev kväll och sedan natt men jag sov ingenting. Sängen var ganska oskön och det var apparater i rummet som lät konstant. Det var också svårt att slappna av efter dagens händelser. Varje timme kom en sjuksköterska och tog blodprov vilket också var en anledning till att det var svårt att sova. Morgonen kom och den fortsatte som kvällen och natten hade gjort, varje timme tog de blodprov. Jag tittade på tv i början utav dagen, eller egentligen halvsov jag samtidigt som jag hörde ljudet av den. Sedan kom det in massor med läkare och sjuksköterskor på samma gång. De berättade att de höll på att höja upp min salthalter men att det var tvunget att gå långsamt för att inte skada min hjärna. De sa också att jag skulle flyttas till barnavdelningen och att jag troligtvis skulle få stanna på sjukhuset i några dagar. Då brast det för mig och jag började gråta. Jag ville inte att något skulle vara fel med mig, jag ville att jag skulle vara den pigga Amanda jag en gång var och det enda jag ville var att åka hem.

De flyttade mig till barnavdelningen och där fick jag ett mysigare rum med en skönare säng. Jag fick en nya nålar för dropp och blodprov men nu slapp jag EKG och katetern (tack och lov). Min pappa och syster skulle komma och hälsa på och när det kom in igenom dörren började jag gråta ännu en gång för det blev så mycket känslor på en och samma gång. De stannade hos mig hela kvällen och det gjorde mig lite gladare. Jag tog fortfarande blodprov en gång i timmen men jag sov iallafall lite mer än den tidigare natten.

Eftersom det var ganska längesen detta hände nu så måste jag erkänna att jag har blandat ihop de kommande dagarna en del men jag berättar som jag kommer ihåg det.

Jag gjorde inte så mycket på dagarna. Det blev mest tv-tittande eller kortspelande med mamma eller pappa. Det var flera läkare som kom in till mitt rum för att titta på mina fingrar och de påpekade eller snarare fascinerades utav färgskillnaden på dem som tidigare läkare också hade gjort. De tog kort på dem och berättade att det pratades om mig på sjukhus i Stockholm och Malmö. Jag hade knappt reagerat över mina fingrar tidigare. Under (jag tror) den tredje dagen, alltså torsdag började jag bli hungrig. Jag hade inte fått något att äta utan jag fick bara dropp. Jag hade ju även spytt upp allt på vägen hit så min mage var helt tom. Jag fick veta att jag troligtvis skulle få äta nästa dag men på kvällen kom en sjuksköterska in till mig med en macka. Hon berättade att läkarna hade sagt att jag skulle få en och jag blev överlycklig. Det var en av det godaste mackorna kanske till och med måltid jag har ätit och det var bara en vanlig macka.

På fredagen började jag bli ganska frustrerad. Jag hade legat i samma säng i tre dagar, jag hade ingen aning om vad som fanns utanför rummet och jag hade bara gått till toaletten och tillbaka. Jag minns att jag sa till pappa att det enda jag önskade mig just då var att kunna gå. Jag hade känt mig bättre under dagen så jag hade hoppet om att jag skulle kunna gå nästa dag och det kändes verkligen som om det skulle bli så. Natten kom och jag vaknade för att jag behövde gå på toa så jag väckte mamma. Hon hjälpte mig till toaletten och allt gick bra tills vi skulle tillbaka till sängen då det svartnade för mina ögon och jag sa till mamma att jag inte såg något och inte visste vart jag gick. Jag tog stöd utav mamma och min droppställning jag hade men jag tror att mamma fick bära mig de sista metrarna. Hon la mig i sängen och jag kunde höra hur hon pratade med mig men jag svarade inte. Det var som jag hade glömt bort hur man pratade för en liten stund. Efter någon minuter kunde jag se och prata igen men jag kände besvikelsen över min kropp. Jag ville att den skulle klara av att gå men tydligen kunde den inte det och det var verkligen min enda önskan just då.

Under lördagen kom en läkare in till mig och min pappa som var där med mig just då. Hon berättade för oss att de hade kommit fram till att jag hade fått en sjukdom som heter Addison. Jag hade aldrig hört talas om den innan men läkaren förklarade varför jag hade fått den och vad det innebar. Jag reagerade inte så mycket. Jag blev inte ledsen utan mer lättad för nu visste jag varför jag hade mått som jag gjorde det senaste halvåret och jag fick upp hoppet om att komma tillbaka till den person jag hade varit.

Jag minns inte riktigt men det kan hända att jag orkade gå under lördag kväll annars så gjorde jag det under söndagen och det var en sådan befrielse. Nu fick jag veta vad som fanns utanför mitt rum. Mina ben orkade bära mig för en liten stund iallafall och jag njöt utav min korta promenader i korridorerna. Jag hade inte varit så lycklig på länge. 

På tisdagen, alltså efter en vecka på sjukhuset fick jag beskedet att jag fick åka hem och det var så skönt. Jag var betydligt piggare och jag saknade att sova i min egen säng. Jag var överlycklig för att ta ur nålarna i armarna för att de hade börjat läcka ur vätska och göra riktigt ont. Jag var glad över att veta hur allt låg till min min kropp, nu gällde det bar att leva med sjukdomen.

Jag hoppas inte ni tyckte att inlägget blev allt för långt men jag ville inte plocka bort några viktiga händelser ur min historia. 

Likes

Comments

View tracker

Jag tänkte göra en så kallad storytime om när jag fick min sjukdom. Jag delar upp det i två delar för annars kommer den bli väldigt lång. Så i den första delen kommer jag skriva om tiden fram tills jag kom in till sjukhuset. 

Det var hösten 2014. Jag tränade inte så mycket och när jag väl gjorde det så sa jag alltid till två utav mina kompisar att jag mådde illa och deras svar var "du säger ju det varje träning" men jag mådde aldrig bra under träningarna. Jag var yr, mådde illa och kände nästan att jag skulle spy ibland. Hösten övergick till vinter och jag slutade i stort sätt träna. Jag blev tröttare och tröttare, men det blir man ju när man inte tränar och är tonåring tänkte jag men tanken på att börja träna igen fanns inte. Jag var alldeles för orkeslös.

Det blev 2015 och jag tränade fortfarande inte. Jag blev sjuk men inte på det sättet jag brukade bli sjuk. Jag hade inte feber, jag var inte magsjuk, jag var inte förkyld. Jag var bara väldigt trött, kroppen var matt och jag orkade inte göra någonting. Sedan efter några dagar eller någon vecka, (jag minns inte riktigt) blev jag frisk. Jag var i skolan men dagarna var jobbigare än tidigare och jag blev väldigt utmattad. Jag blev sjuk igen, på samma sätt som tidigare och precis som förra gången blev jag frisk igen efter att jag hade varit hemma ett litet tag. Nu började det bli ännu jobbigare i skolan än tidigare. Jag minns tydligt när jag varje morgon skulle gå upp för alla trappor till mitt skåp. Det var ett helvete. Jag mådde illa och när jag kom upp för trapporna var jag så yr att jag inte visste om jag gick rakt eller inte. Jag ville sätta mig ner men jag kunde inte göra det om det var folk där då, för jag ville inte visa för någon att jag mådde dåligt. Det var ju inte normalt att må så. Mamma frågade om vi skulle åka till vårdcentralen och ta blodprov men jag sa nej eftersom jag var rädd för att sticka en nål i mitt armveck. Det började bli en vana för mig att må dåligt till och från. Jag var hemma från skolan ungefär varannan vecka. 

Under sportlovet åkte min familj och mina kusiners familj till Falun för att kolla på skid-vm. Jag hade ändå sett fram emot det och det var kul när vi väl var där men jag mådde egentligen inte så bra. Det var väldigt många backar att gå upp för och jag hamnade flera meter bakom de andra för att jag inte orkade med i deras tempo. Så fort jag fick chansen satte jag mig ner och vilade. En kväll skulle jag, min syster och mina kusiner gå och åka pulka. Vi hade jättekul förutom att när man åker ner för en pulkabacke måste man även gå upp för den. Det var tufft och jag ville inte visa hur illa jag mådde. När vi kom tillbaka till våran stuga var jag helt slut.

Det fortsatte ett tag till att jag var hemma ena veckan och i skolan nästa. Sedan kom det en dag då jag kände mig riktigt bra. Jag hade mycket energi och jag tänkte att nu är det över, jag är frisk. Skolveckan gick bra och jag var väldigt glad. Men sen kom Helgen och den friska och glada Amanda försvann. Jag blev sjuk igen och denna gången värre än de tidigare gångerna. Det blev jobbigare att gå då jag blev yr direkt så jag låg bara i min säng eller i soffan. Jag åt inte så mycket. Mamma bestämde nu att vi skulle åka till vårdcentralen så hon ringde dit och vi fick en tid på tisdagen. Dagen kom och jag mådde värre än vad jag någonsin gjort. Jag fick knappt i mig något att äta, jag orkade inte gå och precis innan vi skulle åka spydde jag. Jag ville verkligen inte åka till vårdcentralen, jag ville bara ligga i min säng och vänta tills det skulle bli bättre men såklart kunde jag inte göra det. Vi åkte och när vi kom dit fick jag ta prover och sedan sätta mig i ett väntrum och vänta på att få träffa en läkare. Det var mycket folk där och jag kände hur jag mådde mer och mer illa. Tillslut fick jag fram ett tyst "jag måste spy" till mamma och så sprang jag till toan och spydde. Jag fick träffa en läkare och han undersökte mig och ställde frågor men han förstod inte vad som var fel. Han såg iallafall att jag inte mådde bra och sa att vi skulle åka till akuten på sjukhuset.


Likes

Comments

Kära bloggen, jag vet att det var längesen vi sågs. Jag har saknat dig och jag vill be om ursäkt. Jag borde hört av mig men jag har inte haft tid, eller jo kanske men jag har inte tänkt på dig då. Förlåt.

Jag har sagt detta i ganska många inlägg nu, att det var längesen jag bloggade alltså. En anledning är att jag inte kommer på så mycket att skriva om och så glömmer jag ibland bort att jag har en blogg till och med. Det här med bloggande kanske inte är min grej... Fast jag vill att det ska vara det för att det är kul tycker jag. Jag har iallafall tänkt lite och jag har kommit fram till att jag kanske ska skriva lite mer om min sjukdom. Det var faktiskt därför jag skaffade bloggen från första början. Jag hoppas vi hörs snart!

Likes

Comments

Okej, jag vet att det var länge sedan jag bloggade men det har varit ganska mycket det senaste för jag har precis börjat gymnasiet. Jag har varit trött när jag har kommit hem från skolan och inte orkat göra så mycket men nog om det.

Jag och min familj var på Mallorca för två veckor sen!! Flygresan var ganska kort och gick bra. Jag var lite orolig över mina mediciner i säkerhetskontrollen men det var inga problem. Vi bodde i närheten av Alcudia som ligger på östkusten och det var väldigt fint där. Hotellet vi bodde på gillade jag starkt! Vi hade all inclusive, vilket passar mig ganska bra då jag är ganska kräsen och inte gillar att testa ny mat. Det var jättetrevlig personal och allt kändes väldigt fräscht och ganska nytt. Det enda vi egentligen gjorde var att sola och bada, och jag älskar verkligen det!! Det är bara så skönt att slippa tänka på massa måsten och bara njuta. Men en dag tog vi bussen in till Alcudia och gatorna där var verkligen drömmiga då det hängde vita girlanger mellan alla hus. Det var verkligen skönt att avsluta sommarlovet med denna resan och speciellt när man visste att vädret i Sverige inte var så bra.

Likes

Comments

Alltså var tar sommaren vägen? Vädret är jättetråkigt och snart börjar skolan. Som alltid vill jag inte att lovet ska ta slut, fast jag är ändå lite taggad på att börja gymnasiet. Idag har jag iallafall inte gjort så mycket men det har ändå varit mysigt. Har känts som en riktig höstdag. Jag har målat naglarna, läst en bok och lyssnat på massa musik.

Likes

Comments

Jag har inte bloggat på 3 veckor men det är faktiskt något jag själv har valt för att jag har helt enkelt inte känt för det. Jag har gjort ganska mycket dom senaste veckorna som bl.a. Orienterat, umgåtts med vänner och familj och bara njutit utav sommaren. Men jag hoppas nu att motivationen till bloggandet blir bättre så det inte blir 3 veckor till innan nästa inlägg. Här kommer iallafall några blandade bilder ifrån de senaste veckorna.

Likes

Comments

Som sagt spenderade jag helgen i min kompis sommarstuga. Vi var fem stycken och vi hade det så mysigt. Vi badade både i Vänern och i badtunna och hittade på massor med roliga saker. Det var bra väder och äntligen fick man lite sommarfeelings.

Likes

Comments

I måndags fikade jag på strandgatan med några vänner. Det var jättemysigt och gott! Sen tog vi en promenad runt Spikön. Vädret var förvånansvärt bra också

Idag ska jag åka till en kompis sommarstuga över helgen. Vi var där förra sommaren och vi hade det superbra, så jag hoppas vi har det i år igen. Så ni kan vänta er en massa bilder därifrån om några dagar.

Likes

Comments

Jag är så tacksam att ha mina fina vänner som alltid finns där. Det är så skönt att ha vänner man kan prata om allt med. Igår träffade jag några av dem en stund på kvällen. Vi gick till Skräcklan för att bada, kollade fotboll och hade det jättemysigt.

Likes

Comments