View tracker

Just i skrivandets stund sitter jag på ett café i Gamla Stan medans regnat öser ner utanför. Jag kunde ärligt inte varit mer nöjd, då detta är det jag absolut älskar mest och verkligen behövde just nu. Att få vara ensam i en miljö som får mig att glömma vardagen lite. Jag kan ju ärligt säga att jag inte mår helt hundra just nu. Jag går konstant runt med extrem stress och ångest och jag har sådan hemlängtan att det gör ont i hjärtat. Jag trodde ärligt inte att jag skulle längta hem till Norrland lika mycket som jag gör just nu, och det värsta är att det kommer att dröja längre än planerat innan jag kan åka hem. Min plan var alltid att iallafall åka hem en gång innan jul, men den planen gick upp i rök ganska fort. Har jag extra mycket otur kommer jag även att vara tvungen att åka hem mycket tidigare än jag vill när jag väl kommer hem, så det mesta är ganska drygt just nu. 

Men som sagt, regniga dagar i Gamla Stan gör det snäppet bättre,. Jag får om inte annat vara själv, andas riktigt och generellt vara vara obrydd om alla andra. Det är en sån där grej man glömmer ibland, att ta en stund för sig själv och just då bara tänka på sig själv. Alla kanske inte har behovet - men för mig är det en bearbetnigsperiod av det som får mig att må dåligt och då blir dessa stunder livsviktiga. Jag önskar bara att man fick mer tid ha sånna stunder som jag har nu. Jag är less på att det är människor överallt och känna att de nästan hänger på mig som tyngder. Det är inte så att folk medvetet är dryga men jag känner mig bara generellt less på att det alltid händer något. Här finns ännu en anledning till min hemlängtan; jag vill komma bort från allt folk. Jag är extremt sugen på att stänga av telefonen, ta upp en bok och bara strunta i allt i typ en vecka. Återhämta mig innan slutspurten av tentor och liknande innan jul. Men sådan lyx kommer jag inte kunna unna mig då detta i princip är min enda lediga helg tills det skiftar till December.

En sista sak innan jag lägger ner skrivandet för idag. Av någon anledning kan jag inte sluta tänka på att det nästa år är tio år sedan farmor avled. Det är helt sinnessjukt att det redan gått tio år snart. Jag har snart levt halva mitt liv utan henne och det gör så extremt ont att inse. Min älskade farmor, om du visste hur mycket jag saknar dig. Om du visste hur mycket jag önskar att jag tagit tillvara på tiden vi fick tillsammans innan den tog slut. Jag tänker väldigt ofta på den sista gång jag såg henne, och på allt jag önskar att jag sagt medans jag hade chansen. Men det är en sådan sak som ingen någonsin vet; när den sista chansen att säga eller göra något kommer. Speciellt om man är tio och knappt insett att människor förr eller senare fortsätter vidare.

Det är som sagt väldigt mycket i mitt huvud just nu, men jag gör mitt bästa för att ta mig igenom det. En dag i taget.

A bientôt! /Amanda


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

För att börja med de mindre bra sakerna: Saknaden hem är enormt stor och jag önskar att jag hade ett bokat datum på när jag kunde få åka hem. Jag tvivlar dock på att det kommer hända inom ett jättesnar framtid. Jag har alldeles för mycket att göra, absolut främst i skolan. Dagarna blev lite lugnare efter Insparquen avslutades, (vilket för övrigt var tre av de roligaste veckorna någonsin), men med två timmars föreläsnings varje dag i antingen matte eller fysik, ett stort antal uppgifter att klura ut och förstå och deltentor i matte varannan vecka är schemat ändå fullt i princip varje dag. Det är en konstant press att hinna med speciellt när det känns som att man är den enda som inte fattar någonting alls, inte bara för att den del av fysiken vi arbetar med nu bland annat är den speciella relativitetsteorin och inte ens föreläsaren har helt hundra koll på den hela, utan för att tempot är så extremt högt och det tar ett tag innan man faktiskt förstår vad föreläsningen man är på handlar om. Det blir intressant att se om man kommer in i det om et tag och hinner med, det kommer bli lite drygt annars...

Något annat jag troligen aldrig kommer gilla; rusningstider. Speciellt inte när man ska sitta längst fram på tuben, kommer ner till plattformen vid slutet av tåget och det bokstavligt talat är en vägg av människor i vägen. Jag är ärligt glad att jag (med knapphet) får plats innanför dörrarna. Därför ät dagar med sovmorgon extremt uppskattade. En annan bonus är att lokaltrafiken inte låter en vänta mer än en kvart (i rusningstider ännu mindre). Definitivt en idé som Övik skulle gynnas av(!!).

Utöver det somt inte alltid känns helt hundra (vilket säkert är något mer än ovanstående men som jag inte kommer på just nu) så är det faktiskt helt okej här nere. SU är en grym skola och människorna är hur fina som helst. Speciellt klassen (eller rättare sagt "fysikerna" då vi astronomer pluggar tillsammans med fysiker, sjukhusfysiker och meterologer de första två åren) och alla från NF (Naturvetenskapliga Föreningen) som man träffar under torsdagspuben eller annat. Jag äskar verkligen att det är så olika åldrar på alla, man slipper barnsligheten som ibland fanns på gymnasiet och jag tror verkligen att detta kommer göra mig till en mer mogen person. Inte för att jag annars är extremt omogen, men ens sätt att se på saker begränsas inte längre till åldern och man lär så mycket av andra. Det ska bli intressant att se på längre sikt hur mycket det faktiskt har hjälpt en.

Något jag lärt mig redan nu är att ta tillvara på de små stunderna, som en konsert jag i sista minut drog på, eller att se Stockholm i morgonljuset på väg till skolan. Att sitta på ett fik i Gamla Stan med musik i öronen medans regnet öser ner utanför eller att umgås med mina nya vänner på torsdagskvällarna. Helt enkelt bara de där små stunderna jag mår lite extra bra och och helt enkelt bara kan njuta av ögonblicket.

Men tills nästa sådant ögonblick kommer är det bara att plugga vidare, försöka att komma över den största delen av all hemlängtan och bara generellt komma in i att trivas riktigt bra. Och det är precis det jag ska göra just nu.

Så tills vidare, ha det så bra!

A bientôt! / Amanda


Likes

Comments

View tracker

Ibland önskar jag att jag inte alltid bott på ett och samma ställe i princip i hela mitt liv. Då hade det kanske varit lättare att kliva på tåget mot Stockholm om en och en halv vecka. Ajjemän, den 19e Augusti tar jag iallafall delar av mitt pick och pack och flyttar till huvudstaden för att studera. Jag har länge vetat att jag inte vill stanna kvar i Örnsköldsvik eller dra till Umeå och jag vill verkligen bo i Stockholm, men det kommer bli svårare än jag någonsin trott att lämna mitt älskade familjehem i de norrländska skogarna. Det ställe i hela världen som är min stora trygghet och där jag alltid mått bra och kan vara mig själv. Det ställe som var mitt pappas barndomshem, det ställe han senare köpte och i mot- och medvind gjort till bästa stället någonsin att växa upp på. 

Jag visste att denna dag skulle komma förr eller senare och jag har väll alltid trott att när den väl kommer så ska jag vara redo, men jag kan helt ärligt säga att jag inte är det. Inte ens lite. Jag kan inte ens räkna alla gånger jag under denna sommar övervägt att totalt skita i att plugga vidare och flytta bara fortsätta bo hemma i mitt lilla rum.  Men verkligheten kommer alltid ikapp förr eller senare. Det är klart att jag inte vill bo hemma i resten av mitt liv men varför kunde inte dessa 19 år vara längre och framför allt; varför tog jag inte tillvara på dem bättre?

En annan reality-check kom till mig i lördags när jag för troligen sista gången på ett bra tag umgicks med två av mina närmsta vänner och nu föredetta klasskamrater. Båda kommer i början av nästa vecka ge sig ut på sina egna äventyr. Jag har fortfarande inte vant mig vid att jag inte ska tillbaka till Mikael Elias med dem om ett par veckor. Troligen mest på grund av att det faktiskt inte är någonting jag vill vänja mig vid. Jag har aldrig tyckt om när stora förändringar händer i livet, man tappar all kontroll och att ha kontroll över saker och ting som händer mig är något som jag alltid prioriterat högt.

Tills vidare mina vänner, när kontrollen över en allt för omtumlande period il livet kanske kommit tillbaka; ha det fint.

A bientót! / Amanda

Likes

Comments

Allmänt

...men jag kommer ihåg alla dagar med dig. Det är över nu, hör ett bom bom bom som kallar på dig. Det är över nu, men jag kommer ihåg en helt annan tid. Det är över nu, men jag kommer ihåg alla stunder med dig.

Nu är det slut på inlämningar, prov, baler, studentfester och skola. Klockan 12.00 i fredags sprang jag och resten av min trea ut på Arkentrappan i ett kallt och regnigt Örnsköldsvik. Nervositet, ångest och en stor lust att gråta svepte över mig och det var en av de roligaste och värsta grejer jag någonsin behövt uppleva. Det har inte helt gått upp för mig än att jag faktiskt inte kommer återvända till Mikael Elias till hösten tillsammans med alla mina vänner. Jag känner mig ärligt ganska vilse just nu, som om jag svävar i ett vakuum på obestämd tid. Skolan var på många sätt lite som ett extra hem, ett ställe jag trivts på sedan första gången jag satte foten genom dörren. Ett ställe jag fick en andra familj på. Men som sagt; det är över nu.

Vi fick dock ett ganska underbart avslut. Skrikandes och dansandes med öronbedövande musik drog vi runt i staden på vårt lastbilsflak. Ord kan inte beskriva hur bra jag hade det där uppe. Sedan tog hela studentdagen slut med en härlig studentfest senare på kvällen. Lite halvt onykter och kall om benen men det var riktigt trevligt att en sista gång bara umgås med alla - inte bara människorna från skolan utan även med mina äldre vänner. Jag lyckades till och med stöta på en gammal bekant som jag inte pratat med på cirka tretton år; något jag velat göra i princip lika länge.

Men även den tog slut och vakuumet gjorde intrång på allvar. Hur länge det är tänkt att jag ska vara fast i det önskar jag att jag visste men jag antar att jag, som med mycket annat, bara får vänta och se.

Som avslut skulle jag bara vilja tacka mina fina vänner för alla underbara minnen jag fått under dessa tre med ännu en del av en låttext som jag tycker passar ganska bra i detta sammanhang. "So I'm moving on, letting go, holding on to tomorrow. I've always got the memories while I'm finding out who I'm gonna be. We might be apart but I hope you always know: you'll be with me. Wherever I go."

Ha det bra mina vänner.

A bientôt! / Amanda

Likes

Comments

Allmänt

Idag har det gått 10 dagar sen jag och min vän lämnade London bakom oss efter en vecka av oslagbara minnen. Det finns inga ord som beskriver hur mycket jag saknar allt vad staden har att erbjuda. Det absolut bästa vi måste gjort under de dagar vi var där måste varit kvällen vi gick längs södra kanten av Themsen - hela vägen från Westminster bort till Shakespeares Globe vid Millennium Bridge. Det var regnigt och kallt när vi sedan gick tillbaka men det kommer man knappt ihåg. Speciellt inte efter att ha sett Elizabeth Tower lysa upp London efter solnedgången.

Den absolut bästa delen av denna ungefär milslånga vandring vi gjorde den eftermiddagen var att gå över Blackfriars Bridge. Jag antar att du undrar varför och det är på grund av en bokserie jag läst (The Infernal Devices av Cassandra Clare), där två karaktärer lovar att ses där en gång per år, bara för att få ha en kort stund tillsammans då de för övrigt inte kan träffas. Så just det var väldigt speciellt för mig.

Resten av resan gick i samma anda; att vandra i princip hela dagen någonstans i staden. Fötterna värkte på kvällen men det var värt det varenda kväll. Om jag kunde med ord beskriva hur mycket jag älskar London så skulle jag. Skulle jag få chansen så skulle jag flytta dit direkt, Utan tvekan.

Utöver det kommer studenten närmare och närmare, Det kommer definitivt vara en extremt jobbig dag men på något sätt kommer det bli skönt att lämna allt och få en fräsch nystart. Få lite distans till saker och människor som börjar gå mig på nerverna. Nu ska jag börja leva ett liv utan negativitet och fyllt med saker som gör mig glad; fina människor, mycket resande och högar av böcker.

Avslutningsvis tänkte jag bara skriva in en del av de där böckerna som jag gillar jättemycket, vid den delen där de nämner Blackfriars Brigde. Liten Spoiler Alert om du läser eller vill läsa böckerna!!

"Do you remember when we stood on Blackfriars Bridge?" he asked softly, and his eyes were like that night had been, all black and silver.

"Of course I remember."

"It was that moment I first knew I love you," Jem said. "I will make you a promise. Every year Tessa, on one day, I will meet you on that bridge. I will come from the Silent City and I will meet you, and we will be together, if only for an hour. But you must tell no one." (Cassandra Clare, 'Clockwork Princess')

A bientôt tills vidare människor! / Amanda

Likes

Comments

Och helt plötsligt är det Februari.

Den första tanken jag får vid ett nytt år är hur härligt det är med en fräsh start. Nytt år, nya möjligheter som man brukar säga. Man önskar att det nya året ska bli lite bättre än det förra. Något som är helt sinnessjukt och som jag nästan glömt bort är hur mycket som kan hända på en månad.

Det faktum att jag snart tar studenten har slagit mig. Tiden går för fort, jag kan definitivt säga att jag inte är redo. Det kändes som det var några månader sedan jag bytte skola och träffade människor jag kommer älska livet ut. Jag är inte redo att lämna dem. Tre år låter så mycket tills man står där i slutet och fasar att de snart är över. Varja dag som går är ett steg närmare målsnöret och ju närmare jag kommer desto mer vill jag vända om och springa åt andra hållet.

Jag är redo att växa upp, flytta, stöta på nya utmaningar. Jag önskar dock att saker inte behövde offras för att det ska kunna hända.

En annan sak som plågat mig denna månad är att vi plötsligt förlorade en legend i filmvärlden. Jag växte upp med bland annat Harry Potter och utan Alan Rickman hade filmerna inte varit i närheten av lika bra som de är idag. Han kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta då han hjälpte mig att bli den jag är idag.

Tack för allt Alan. Du gjorde världen till en bättre plats. Himlens stjärnor lyser starkare nu när du finns bland dem.

Till er andra, simma lungt och ta hand om varandra.

A bientôt! / Amanda.

Likes

Comments

Allmänt

Hallojsan till vem det nu är som som sitter på andra sidan av en skärm och läser detta!

Jag är verkligen ingen bloggare och jag har inget intresse av att bli en heller. Dock så är jag en person som gillar och skriva ner saker för att på ett rimligt sett kunna bearbeta dem. Denna blogg kommer troligen vara ganska tråkig, ointressant och dåligt uppdaterad - men tanken är inte att den ska vara så mycket annat heller. Jag kommer skriva saker som andra kanske inte kommer hålla med om, men då hoppas jag iallafall att du där bakom skärmen kan acceptera min åsikter - precis som jag ska försöka att acceptera dina.

Vem är jag då? Jo jag heter Amanda och bor i en liten stad i Norrland som heter Örnsköldsvik. Jag är 18 år gammal och har vid skrivandets stund ungefär ett halvår kvar av den naturvetenskapliga linjen på gymnasiet. Vad som kommer hända efter det är ett lika stort mysterium som vem som sköt JFK för ett antal år sedan, och med tanke på att jag är en "leva i nuet" person så tänker jag inte lägga så överdrivet mycket energi på att ta reda på det heller. Kanske tar jag mina grejer och drar ner till Stockholm eller varför inte utomlands? Tiden får svara på det.

Jag fördriver tiden med böcker eller serier och såklart mina vänner. Efter det finns det nog inte så mycket mer att skriva, är det nått speciellt som du kan komma att fundera på är det bara att fråga. Jag kan inte garantera att jag kommer svara men det skadar ju inte att försöka.

Inläggen kommer komma lite nu och då, precis när kan jag inte säga. Jag är som sagt för att leva i nuet. Till dess hoppas jag att du får ha det bra och att de sista ca 36 timmarna av 2015 blir riktigt trevliga för dig.

A bientôt! / Amanda


Likes

Comments