För mycket whiskey hade kunnat vara en orsak men det är en förkylning på mina stämband. En kraxande skata brukar jag visserligen vara förutom att jag nu låter slående likt.

Jag har varit nykter i ett år och planerar att fortsätta med det. Troligast för att jag är minst lika knäpp när jag är nykter som onykter. Mest för att jag inte anser att mina barn ska få samma uppväxt som jag hade.

Min mamma drack - än idag - hon gjorde så gott hon kunde.
Pappa skaffade sig en narcissist till kärring när jag var sju och fråga mig inte varför, de håller ihop än!
Kärringen stötte bort mig och min syster eftersom hennes barn var mycket bättre. Min pappa har jag ingen kontakt med. Borde jag klandra honom?

Jag anser att man gör så gott man kan utifrån de möjligheter och situationer som uppstår, alla har tyvärr inte samma möjligheter att få bättre hjärnkapacitet.

Familjehem och barnhem.

Lärdomar

Idag är jag starkare och klokare eftersom jag valde att använda upplevelsen som kunskap.

Kunskap är makt!




Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Uppnå logik genom att ignorera den - jag är bara optimistisk.

Processen sker snabbt. Kapacitet utan egentlig inlevelseförmåga. Moraliskt riktiga? Knappast!
Emotionella problem? Kanske...

Himlande ögon - Absolut!
De flesta innehar en blockering för människor som mig. De ser inte tjusningen med lösningar utanför boxen.
Inrutad och allvarlig innebär acceptans.
Galen och öppensinnad - gå hem!

Jag vill bli socialt accepterad utan att behöva planera min egen begravning varje gång jag slumpmässigt öppnat munnen.
Superlim kunde vara min bästa vän men röven skulle spricka...


Förskräckligt beteende, förskräckliga tankar.
Gränsöverskridande pratkvarn.
Asymmetri

Likes

Comments

Varje natt vill jag att mina barn ska kännasig trygga. Trygghet för mig innebär en flyktväg men sovande små trollblockerar min frihet.

Små tassande steg, munnen med nappen i "gojgojgoj".

Mammaaa får jag schova hosch dig. Självklart gör jag plats, som varje natt.

Varje natt som innefattar mindre eller obefintlig sömn. Ett fall ur sängen, instinktivt fångar jag upp innan golvet utsätter mitt barn för smärta.

Hur kan man i sömnen veta om hur nära kanten barnet ligger? Och varför fångar man? Inte för att man inte vill utan för att man bara gör det. Hjärnan är en makalös men makaber massa.

Ett närmande som innebar total tillåtelse för andra att stampa på min integritet. En hand på mitt lår av maken, fot i ansiktet av Caspian och Williot som lagt sig där en mammas rumpa som fungerar som huvudkudde. Som om jag vill det, just där, just då. Oförmögen att uttrycka vad jag tycker om situationen jag hamnat i kanske innebär ett tyst accepterande eftersom jag valt att sova tillsammans med någon/några.

orörlighet - pärlor av svett - instängdhet - ångest - ingen luft - panik

Känslorna borde vara omvända, jag har känt annorlunda en gång.

I en annan tid när jag var blind och lycklig.

Likes

Comments

Ambitioner

Jag kommer inte snubbla på mållinjen jag snubblar vid starten.


Likes

Comments

Ligger lugnt och fridfullt i min varma goa säng. I vanlig ordning börjar barnen bråka innan man hunnit stiga upp. Dock var det makens tur, idag också...

Barnen har hittat vår gamla barngrind, tagit isär den och börjat fäktas. Stora barnet slår lilla barnet i bakhuvudet så att blodvite uppstår. Maken skriker att jag måste gå upp för att Williot spräckt skallen.

- spräckt skallen?!?

Förstår ni min panik? Flyger i kläderna och är beredd på att åka till läkaren. När jag får tittat på såret, är det minimalt. Tack och lov...

Gör istället ordning gröt och sätter mig till bords. Jag är sååå trött, säger till maken att det känns som om själen är kvar i sängen. Caspian, den äldsta grabben säger att han kan hämta den. Jag kontrar med att det är något man har i kroppen och går inte att hämta.

Han är i full galopp mot rummet allaredan.

Tillbaka kommer han med min dildo!!

Barnen vet om att den används till att massera snippan med (har glömt den framme innan) men i vanliga fall. Göms den väl under madrassen, antar att jag får hitta ett bättre ställe nu...

Godmorgon eller något 😂

Likes

Comments

Självkänsla ligger i grunden till hur mycket man är villig att släppa kontrollen.

Har man bra självkänsla behöver man inte bry sig om vad andra tycker och tänker. Prestation kan läggas på viktigare saker och livet anses bli lättare.

Är det en ond cirkel?

Om prestation läggs på is och kontrollerande av sig själv och andra inte upptar tid. Måste självkänslan bli sämre eftersom man istället inte uppnår någonting.

Varje dag är en kamp mot den onda cirkeln eftersom jag ena dagen bryr mig, den andra inte.

Vakna upp och hoppas att ingen bryr sig om just mig och vad jag presterar. Exakt så som jag gör nu.



Naglar

Min prestation idag bestod av nagelbygge.

Kände att jag behövde det efter en heldag spenderandes i källaren igår. Men berget av tvätt är visserligen borta

Likes

Comments

Min dag började väldigt sent idag, har väldiga problem att ta mig ur sängen. Förstår inte eftersom jag i vanliga fall är morgonmänniska. Visserligen kan jag inte sova på nätterna men det har jag aldrig kunnat. Förr led jag dock av mer ångest än vad jag gör idag men jag borde ha kvar den. Eftersom det inte är "tillåtet" att en mamma ligger kvar i sängen.

Har jag brutit den enda gylleneregel jag själv haft genom att acceptera att inte gå upp ur sängen?

Men varför ska jag behöva ha ångest för att komma upp?

Vad är rätt egentligen, mina barn har en pappa som tar dem istället och är minst lika grym. Mamman är dock den som ska orka och göra allt på autopilot. Kanske har jag gjort mitt, slängt in handduken liksom.

Jag vill vara den mamman som går upp före barnen och gör frukost med nybakt bröd. Helst leende och nyduschad! (Sistnämnda kommer aldrig hända) Är den som går upp sist och försöker hinna med det som ska hinnas med nuförtiden.

Mina funderingar kretsar kring depression men jag negligerar faktum och vill inte må eller att andra ska veta att jag mår dåligt. Anser inte att det finns något att må dålig över men helt klart: jag måste sluta analysera, älta och acceptera mina brister! 

Jag är ett maskrosbarn och kanske präglar min bakgrund mig mer än vad jag tror just nu.

Förstår heller inte varför man inte vill att andra ska veta, det ökar förståelse och bidrar till mindre missförstånd.

Idag anser jag att man ska förstå utan att veta allt men det krävs att andra också agerar liknande.

Hela mitt liv har jag varit stark och jag kan inte ge upp. Jag är den som måste sträcka på mig och ta mig från det mode jag placerat mig i. Är rädd att jag inte klarar det denna gången.

Men jag måste för jag är jag och en mamma!

Likes

Comments

En gåta vi alla försöker finna svar på.

Till och börja med en presentation om det som är lätt att svara på.

26år och bor med min man, tillsammans har vi två barn. Älskade små grabbar i åldrarna 3 & 2 som driver sina föräldrar till vansinne!

Barnen kommer fylla sin del i denna bloggen. Mycket för att de har sitt sätt att vara på och utvecklingen som präglar dem.

Äldsta sonen Caspian är prematur eftersom jag fick vattenavgång i vecka 32+2 och spenderade resterande tid på sjukhus i deras underbart sköna sängar... Nuffsaid även om jag säkert kommer skriva en förlossningsberättelse.

Yngsta sonen Williot är en kille som har mycket stort självbestämmande och ger sig inte i första taget. Han styr totalitärt och vi kysser hans fötter.

Han bodde kvar i min mage till bf+6

Som jag skrev var jag gift och vi är inne på vårt 5år. Tillsammans vandrar vi på vår stig och kämpar för att stigen inte ska delas. Det var nära förra året men terapi och insikt fick oss att återförenas.

Förlåtelse och kamp över att aldrig se tillbaka är en hinderbana.

Antar att ni inte la märke till skillnaden på min kroppsbyggnad men vikten är något jag numera kämpar stenhårt med att bibehålla stabil. Mat är och har varit min stora passion och vill tro att det är ett beroende eftersom jag frossar och tröstäter.

Vändningen blev separationen då jag för fösta gången mådde så dåligt att jag slutade äta... Har gått ner 30kilo om jag enbart räknar med vikterna jag har bevis på.

Alla är vackra oavsätt storlek sålänge man trivs i sin egen kropp!

Nydiagnostiserad ADHD.

Kände sådan tomhet när jag fick bekräftelse på vad som var "fel" på mig. Jag hade en sjukdom men inga medel för att ta mig igenom den. Även om jag ganska snart började medicinera.

Sarkasm är min stora börda och kämpar med att inte säga exakt som jag tycker i alla situationer.

Jag vet att alla tolkar saker olika och jag har inte alltid varit öppen till att förstå det. Nu vet jag att alla har sin börda eller oförmåga att kunna öppna sina sinnen. Men jag ber, öppna er och försök se andra då vi inte ens kan ana vilka krig de bekämpar inom sig!

Kämpa och vinn!

​Drömmer om att en dag bli barnmorska och just nu är jag i full gång med att läsa upp betygen för att kunna komma in på högskolan. 

Höstens betyg slutade följande *trumvirvel*

Svenska 2 - B

Engelska 5 - C

Religion 1 - B



Likes

Comments