Header

Hej.


Det var länge sedan nu, och det var länge sedan jag var såhär personlig som jag snart kommer att vara.

Jag har mått dåligt, ganska länge faktiskt. Det har gått väldigt mycket upp och ned dock, varje dag är inte dålig. Det känns bara som om den senaste tiden har varit jobbig med bra dagar, snarare än bra med jobbiga dagar. Egentligen så förstår jag inte varför, varför jag inte ser allt jag vet jag kan se, känner allt jag vet jag kan känna. Allt det vackra. Jag vet att livet är det vackraste vi har, det mest värdefulla vi har. Jag vet att vi bara har en viss tid, att vi måste ta vara på. Men jag kan inte. Inte känna, inte se, inte förstå. Förstå hur jag någonsin kunnat förstå eller hur jag inte längre förstår.


Jag längtar inte, jag vill inte, jag orkar inte. Jag har ingen energi. Jag vet heller inte. Jag vet inte vad jag vill, vad jag ska eller vart jag är påväg. Jag vill ju inte, jag orkar inte. Jag längtar ingenstans. & kanske är det en del av problemet. Kanske behöver jag någonting att sträva åt, att kämpa för, att jobba mot. Kanske behöver jag en större mening.


Jag har varit deprimerad innan, det är inte så att det är någonting nytt. Känslan av att inte orka, inte vilja, inte längta efter någonting. Trots det kan jag inte sluta ifrågasätta mig själv, det är som om jag vägrar att inse att jag faktiskt är där jag är. Jag kan inte sluta tänka tankar som "depression är ingen riktig sjukdom", "jag behöver inte hjälp för att ta mig ur det här", "jag inbillar mig bara att jag mår dåligt" eller "ryk upp dig, du är egentligen en glad person". Samtidigt har jag vissa dagar inte ork att ta mig upp ur sängen, samtidigt undrar jag ibland hur sjutton jag ska klara det här på egen hand, hur sjutton jag ska överleva det här.


Det går över, jag vet att det går över. Jag undrar bara när. Det känns tidskrävande att må såhär dåligt, som att jag kastar bort all den tid jag vet är så fruktansvärt värdefull. Jag vill ju bara må bra. Jag vill ju bara göra det bästa av varje stund, ta till vara på varje sekund. Men just nu känns det inte möjligt, och det, det äter mig inifrån.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Jag är tjugotvå år gammal och jag är ingenting, ingenting angående dem. Jag är smart, eftertänksam, drömmande men ändå så nära vår jord, jag är ödmjuk och snäll, jag är bra på vissa saker, jag är händig, jag är kreativ, jag är ärlig, väldigt ärlig. Jag är en hel del, men ändå så är jag ingenting.



Vi lever i ett samhälle idag, där vi hela vår uppväxt får lära oss att vi ska bli någonting när vi blir stora, någonting vi inte redan är. Människor som frågar, vad vill du bli? Eller, vad gör du? Vem är du. De vill att vi responderar med ett yrke. De vill att vi ska definiera oss med ett yrke, som ett yrke.


Jag är inget yrke, jag definierar inte mig som mitt yrke.


Jag är lycklig men ändå inte glad. Hade jag varit läkare, lärare, polis eller ekonom. Hade jag varit städerska, bankdirektör, kassörska eller frisör. Hade jag varit gladare då? Hade jag ens varit lycklig då?


Jag är jag, och jag vill bara vara jag, är det fel? Är inte det så rätt det bara kan bli? Jag har drömmar, men har ingen dröm som talar för att jag skulle vilja bli någonting jag inte redan är. Jag är bra ändå, jag är bra precis som jag är och jag vill bara ha det så.

Likes

Comments

Du berättade för oss hur allt var värt allt i slutändan, hur vi aldrig skulle ge upp, hur vi skulle kämpa lite till, att vi skulle leva lite längre. Du sa att en dag, en dag är livet det finaste vi har. Det är leva, leva lite till ni ska.

Jag förstod inte vad du visste men inte jag, vad du upplevt så att allt kändes bra. Jag förstår inte vart jag hittar allt det du hittat, hur det vänder och hur allt blir bra. Som att glömma att vi insett att ingen mening finns, som att glömma allt vi sett och allt vi lärt oss innantill.

Jag kände hopp där när du höll ditt tal. Jag trodde på livet, även om det bara varade för en dag.

Likes

Comments

Ibland blir det inte som man tänkt sig, ni vet när man är sådär väldigt exalterad över någonting utan att riktigt veta vad man ger sig in på. Jag kan inte säga att det är som jag tänkt mig, dock varken bättre eller sämre utan bara på ett annat sätt. Det passar inte alla, men mig passar det jättebra. Jag är fri, helt fri. Jag är ute, i naturen, alltid, det är fantastiskt. Jag säger inte att jag kommer vilja leva såhär för alltid, men just nu är det perfekt.

Likes

Comments

Instagram @amandalouvisa