Header

Jag tror att det finns mer, jag tror att valmöjligheterna är fler och jag tror att möjligheterna är större. Jag tror på livet snarare än mänskligheten, jag tror att det blir vad vi gör det till och jag tror att vi kan göra det till vad vi vill.

Från början fanns inte stigarna där. Djur som människor, vi tycks alla ha en instinkt som säger åt oss att gå den väg vi såg någon annan gå, följa de spår som redan finns och lita på att de som innan oss vandrat, vandrat vägen vi vill åt, nått destinationen vi vill nå. Utan att ifrågasätta följer vi stigen, stigen som blev till vägar och vägarna som i sin tur speglar den livsstil som många av oss väjer utan att göra ett aktivt val, som många av oss accepterar utan att ifrågasätta. Vägarna speglar det liv som redan sedan länge tycks vara förutbestämt. Det var människor som byggde motorvägarna, det var människor som byggde städerna, kom ihåg det. Ska du verkligen lita på att de som vandrat vägen långt innan dig, visste vart du skulle vara påväg? Ska du verkligen lita på, att de ville detsamma då som du vill nu?


Jag tror på livet snarare än mänskligheten och jag väljer att inte lita på att de som innan mig vandrat, vandrat vägen som leder vart jag är påväg. Jag väljer att inte lita på, lita på att de visste vad som var bäst för mig istället för att lita på mina egna instinkter. Jag tror på ett liv bortanför det vi människor byggt upp, bortanför de normer och bortanför allt som är förutbestämt. Ifrågasätt, ifrågasätt dig själv. Går du upp på morgonen, jobbar nio till fem, längtar till helgen och ser fram mot semestern? Eller är du faktiskt genuint intresserad av det du gör? Känner du dig utvecklas var dag och gör du dagligen det som får dig att känna dig lycklig? är det du väljer att tillbringa ditt liv till det som leder dig dit du önskade att du var påväg? Vill du gå din egen väg? Ifrågasätt dig själv, är du påväg dit du faktiskt önskar? Strävar du efter någonting du faktiskt drömmer om eller strävar du efter någonting du blivit intalad att sträva efter? Lever du i frihet? Lever du i linje med dig själv? Går du din egen väg eller följer du alla de andra?


Vi tycks alla ha en instinkt, en instinkt som talar om för oss att om vi följer spåren, om vi imiterar och tar efter. Tar efter, efter dem vi anser lyckats, lyckas vi. Lyckas vi verkligen då? Har du någonsin ifrågasatt vad lyckas innebär för dig? Följer du dina drömmar? Eller följer du en väg av osäkerhet? Följer du vägen andra intalat dig är vägen till framgång? Har du någonsin ifrågasatt, vad är framgång för dig?


Jag tror att livet handlar om så mycket mer än vad många någonsin inser. Jag tror att det finns så mycket mer än vad vi vågar att inse och vad vi vågar att tro på. Har du någon gång känt dig bunden till vägen? Eller blir du aldrig nyfiken? Blir du aldrig nyfiken på vad som finns där ute, om du skulle ge dig ut där? Där bortanför vägarnas slut, där borta i horisonten? Blir du aldrig nyfiken? Nyfiken på vad som finns där? Känner du aldrig lusten, lusten för att ge dig ut där? Ge dig ut i livet.




Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Jag vet inte om det är självkritik överkänslighet eller en blandning av båda delarna. Jag vet inte varför jag på något sätt är så hård mot mig själv, varför jag känner mig så träffad och varför jag blir så ledsen när någonting går fel. När jag gör någonting fel. Jag vet inte varför jag tar åt mig så mycket. Ibland kanske det faktiskt är mitt fel, ibland kanske det är delvis mitt fel, delvis någon annans, eller några andras och ibland kanske det inte finns någonting jag skulle kunna gjort annorlunda för att situationen inte skulle uppstått; ändå tar jag åt mig. Det spelar ingen roll om det är mitt fel, delvis mitt fel eller inte riktigt någons fel över huvud taget, jag blir väldigt ledsen när någonting går fel. Någonting, vad som helst, som jag känner att det skulle kunnat slutat på ett bättre sätt om jag bara gjort någonting annorlunda, eller om jag bara kunnat förutspå situationen. Hur slutar jag? Hur ska jag sluta vara självkritisk, känslig? Hur ska jag sluta ta åt mig? Jag behöver inte ta åt mig, jag behöver inte ta åt mig, jag behöver inte bli ledsen och jag behöver inte få dåligt samvete. Om superhjältar exciterar eller ej selar ingen roll, jag tror inte ens att de aldrig gör misstag. Alla gör misstag, det blir fel för oss alla då och då ibland och givetvis är det aldrig meningen, åtminstone inte i mitt fall. Aldrig, aldrig skulle jag avsiktligt göra någonting för att göra någon annan ledsen, eller rädd, eller besviken. Aldrig aldrig skulle jag göra misstag avsiktligt, aldrig aldrig skulle jag låta misstag ske om jag kunnat förutspå dem. Jag kan inte förutspå, det är inte mycket här i världen vi kan förutspå. Så varför tar jag åt mig, varför blir jag så ledsen.

Likes

Comments

För varje dag som går, längtar jag mer och mer efter att få vara fri.


Jag strävar alltid efter att lyssna så mycket som möjligt på mig själv, och bry mig så lite som möjligt om vad andra tycker. Jag försöker att alltid följa mina intuitioner och göra precis det jag vill och jag ser till att jag tycker om det jag gör. Jag försöker hålla mig uppbunden på så få aktiviteter som möjligt, och de aktiviteter jag håller mig uppbundna till ser jag till att det är aktiviteter som hjälper mig utvecklas, och bidrar till glädje. Trots att jag lever ett fritt liv, så längtar jag ständigt efter den där ultimata friheten. Jag har en längtan efter att vara fri från andra människors klagan, jag har en längtan efter att vara fri från en värld fyllt av normer och principer. Jag har en längtan efter att vara fri från konsumtionshets, prestationshets och all annan hets. Jag vill vara fri från ideal. Jag har en stark längtan, en stark längtan efter frihet.

Likes

Comments

Ibland går livet upp och ibland går det ned, sa hon. Men det är så det är, sa hon.


Jag har suttit här innan, suttit här och funderat över vad jag håller på med och vart jag är påväg. Men denna gång är det annorlunda, jag är en bättre version av mig själv nu, jag har växt som person nu. Jag har mött så många fina personligheter, fria och kloka själar, alldeles underbara människor. Jag har mött människor jag lärt mig av, människor jag inspirerats av, människor jag hittat en del av mig själv i och jag har växt bara av deras sällskap. Jag har mött människor som lärt mig vad kärlek är, vad äkta vänskap är.


Men ändå har jag aldrig känt mig så ensam.


Kanske hade hon rätt, kanske är det så att livet går upp ibland och ned ibland. Kanske är idag bara dalen mellan det stora berg jag precis vandrat ned för och det stora berg jag snart ska bestiga.


Jag är hemma nu, jag har ett hem nu, jag har min familj här. Men kanske, kanske kommer jag aldrig känna mig helt hemma igen, kanske är det så att delar av mitt hjärta alltid kommer att vara någon annanstans. Kanske är det så att delar av mitt hjärta alltid kommer att finnas hos dem jag mötte längs vägen, de som inspirerade mig, lärde mig och såg mig växa. Hos dem som lärt mig vad kärlek är, vad vänskap är, hur det känns att älska.

Likes

Comments

Instagram @amandalouvisa