Från en måbramorgon i sommargräset.


I takt med att jag växt, blivit äldre och klokare så har jag också börjat förstå. Jag har börjat förstå mig på mig själv, min kropp, mina känslor och tankar. Jag har börjat förstå vad som får mig att må bra, må dåligt, vad som får mig att hålla mig frisk, vad som gör mig sjuk, vad som får mig att tänka positivt eller negativt, och huvudsaken, vad som får mig att känna mig lycklig. Jag har börjat förstå vad det är som får mig att känna mig lycklig. I och med att jag faktiskt börjat förstå, börjat förstå hela denna vetenskap som för mig tidigare varit ett stort frågetecken. I och med att jag faktiskt börjat förstå så kan jag på ett sätt som jag tidigare inte kunnat, styra alla mina dagar till att bli bra. Jag kan se till att jag mår bra varje dag. Sedan så har såklart alla människor svackor ibland, vissa dagar eller i längre perioder, men jag vill trots allt ändå tro att jag själv kan påverka så fruktansvärt mycket genom att göra det som får mig att känna glädje och välmående och spendera min tid med människor som sprider positiv energi och inspirerar mig dagligen.

Likes

Comments


Jag hyser en djup beundran, för de människor, som genuint och äkta har mod till att bara vara sig själva. Under året som gått har jag mött några av de som trots den ytliga och skeva bild av verkligheten vi människor tenderar att ha nu för tiden, fortfarande har mod till att inte bry sig om vad andra ska tycka och tänka om just dem. Jag försöker alltid så gott jag kan, men vi gör det. Vi gör det jämt och ständigt utan att tänka på varför och utan att tänka på hur det faktiskt hämmar oss. Hur mycket jag än intalar mig själv, så kritiserar jag mig själv dagligen utifrån ögon som inte är mina. Trots att jag kommit långt, trots att jag har en känsla av att jag alltid kan stå upp för mig själv, stå för mig själv, mina val och beslut. Stå för vem jag är. Trots att jag kan stå för vem jag är så är bara det att klä sig på morgonen svårt, utan att tänka tanken "kan jag gå ut såhär?". Trots att jag är stolt över att jag är jag och ingen annan, är det ibland svårt att hålla tankarna om vad andra ska tänka om just det jag gör borta. Trots att jag är modig nog att bara vara mig själv, så finns det en dömande blick där, så finns det dömande tankar där; I mitt eget huvud, från andras perspektiv. Och de där tankarna, de där blickarna, de som vi vant in där, de som vi dagligen lever med; De är svåra att eliminera, trots att vi egentligen är stolta över vilka vi är, trots att vi kan stå för vilka vi är. Trots att jag är modig.

Likes

Comments

Kanske handlar livet om att göra det vi känner oss exalterade av att göra.

Det handlar precis om vad vi vill och vi kan göra det till precis vad vi vill. Så låt oss göra det till någonting som exalterar oss, någonting som hänför, förtjusar och griper tag i oss. Så låt oss göra våra liv till precis det vi drömmer om, precis det vi önskar för oss själva, precis vad vi vill. Vi kan göra vad vi vill och för att börja behöver vi ingenting.


En sak, en sak som vi idag kan göra för att komma ett steg, ett steg närmre vad vi drömmer om. En sak, ett steg, idag. Så har vi börjat, vi har börjat göra precis vad vi vill. Vi har börjat forma våra liv till precis det vi själva vill; Det vi drömmer om, det vi önskar för oss själva. Så vad kan du göra idag? För att komma ett steg närmare, närmare precis det du drömmer om, det du önskar för dig själv. Ett steg som exalterar dig, som hänför, förtjusar och griper tag i dig.

Likes

Comments

Det var i våras, våren 2016 som jag flyttade senast. Jag flyttade då för femte gången på mindre än tio månader, femte gången på knappt tio månader. Att flytta och flänga så mycket som jag gjorde under de tio månaderna var minst sagt påfrestande. Påfrestande både psykiskt och fysiskt. Packa upp, plocka, sortera, rensa, skaffa mer, packa, packa upp, plocka, sortera, rensa, skaffa mer, packa; Ja så höll det på, jag fick aldrig riktigt ordning runt omkring mig, jag fick aldrig riktigt någon vidare känsla av hem.


När jag för femte gången packat ihop, och skulle börja packa upp, var det någonting som slog mig. Vad i hela världen har jag så mycket saker för? Tänkte jag, när jag uppgivet stirrade på ett helt rum fyllt av kartonger, lådor, påsar, och högar av saker. Materiella saker.


Jag hade så mycket saker att det förtärde mig. Alla saker som fanns i mitt liv, fick mig att känna mig låst, instängd, bekymrad. Det var då jag insåg att jag inte behöver någonting mer än det jag redan har. Lev så enkelt du bara kan när du faktiskt har möjligheten, sa jag till mig själv. & sedan den dagen har jag inte känt mig "sugen" på att shoppa, jag har inte känt känslan av att jag behöver en speciell pryl för att kunna göra det jag vill göra. Sedan den dagen har jag inte en sekund känt den konsumtionsstress jag innan ibland kunde känna.


Jag började att göra mig av med saker, kläder, skor, ALLT jag inte verkligen behövde. Jag sorterade upp ALLT som jag egentligen inte behövde i mitt liv, ALLT som egentligen bara var överflöd, i tre olika kategorier. 1. skräp, 2. skänk, 3. sälj. Dock så fick jag inte sålt allt som jag skulle försöka sälja, dock så dog orken en aning innan jag hunnit till tippen med allt som jag ville slänga, och dock så dog även orken till att köra bort alla donationslådor innan jag hunnit köra bort dem. Under hösten har en del av det jag skulle velat göra mig av med stått orört, en del har jag gett en andra chans, och en del har jag plockat upp på mitt rum. Alltså har jag sedan i somras samlat på mig lite av det som jag en gång redan sorterat bort, och detta har hamnat på mitt rum igen. Ett av mina mål för Januari 2017 var att ta tag i det här igen, sortera ut allt jag verkligen inte behöver, slänga, skänka, sälja. Idag var dagen.


Idag var dagen när jag tog upp detta projekt igen, tog tag i det hela igen. Jag har nu sorterat ut, så fruktansvärt mycket igen. Kartonger och påsar fyller nu vår hall. Kartonger och påsar som jag imorgon ska köra bort, till tippen, eller som donationer. & vet ni vad? Det känns så sjukt skönt. Det känns så sjukt underbart att veta att jag endast är omgiven av saker som faktiskt bidrar till något gott i mitt liv, som alla har varsitt syfte och som alla har varsin plats. Det får mig att känna mig fri & det känns helt underbart. ♥


Likes

Comments

Note to self:

1. Stå inte ut, förändra.

2. Hitta din själsfrände i dig själv.

3. Förstå vad som gör dig passionerad.


Jag har känt mig trött, inte bara idag, ett tag. Idag slog det dock ut, igen, ja igen. Jag känner igen den här känslan, men jag vet inte riktigt vad den kommer ifrån. Jag vet att det inte är bra, det är inte bra att vara trött. När jag känner mig trött så har jag inte ork, ork till att göra det som jag egentligen vill göra, utstråla det jag vill utstråla, tänka så klart som jag vill kunna tänka, som jag vet att jag kan Jag känner mig lite som ett blurr. Ett blurr, fyllt av frågetecken, frågetecken om hur, var, när och varför.


Om det jag gjort, gjort mig exalterad. Om jag hade gjort någonting som gjort mig exalterad, hade jag känt mig trött då, hade jag mått såhär då? Förmodligen inte. Men jag brukar älska vad jag gör; älskar jag det jag gör? Eller älskar jag att göra det jag gör för att det är någonting jag är bra på, för att det är någonting jag kan och för att det får mig att känna mig tillräcklig? Förmodligen. Hade jag älskat det, hade jag känt mig passionerad för det, hade jag känt mig trött då? Förmodligen inte. Kan man vara trött på någonting man känner sig passionerad för, någonting man brinner för, någonting man älskar av hela sitt hjärta? Jag tror inte det. Jag tror inte det. För om man av hela sitt hjärta brinner för någonting, känner sig verkligt passionerad för någonting, då finns väll ändå orken där? Då finns väll ändå ork till att hålla lågan vid liv? Jag tror det.


Kanske behöver jag inte söka svar, kanske finns de allesammans där, inom mig. Kanske behöver jag bara förstå hur jag läser av mina inre vägvisningar, eller kanske behöver jag bara läsa av mina intuitioner bättre än jag faktiskt gör. Kanske behöver jag bara fråga mig själv vad som gör mig genuint passionerad. Kanske behöver jag bara se på mig själv på ett sätt jag ser på någon jag älskar. Kanske behöver jag bara påminna mig själv oftare om att aldrig stå ut, att förändra.


Likes

Comments

Det finns ingenting som gör mig så ledsen, som när de jag omger mig med, bara tar och tar när jag ger och ger och försöker, av hela mitt hjärta.


Det finns ingenting som gör så ont, som att älska någon som inte bryr sig. Då och då, stöter man på individer som sprider negativ energi, som tar och tar, när jag ger och ger. Ibland är det enkelt, enkelt att släppa taget och se åt ett annat håll. Ibland är det svårt. Ibland, ibland när jag älskar någon som bara tar och tar när jag ger och ger, är det svårt att veta hur jag någonsin ska kunna låta gå, släppa taget. Det är inte att de tar och tar när jag ger och ger som är svårt, det är det att jag älskar. Det är det att jag älskar som gör det svårt att släppa taget, som får mig att undra hur jag någonsin ska klara av att låta gå. Det finns ingenting som gör så ont, som ett iskallt gensvar, när jag av hela mitt hjärta försöker att få någon jag älskar, någon jag bryr mig om att bara må bra. Livet handlar om att släppa taget, att låta gå. Det mer man släpper taget, det mer kan man leva. Men ibland är det svårt, ibland är det svårt att tänka på sig själv i första hand när du vet att någon annan behöver dig, behöver dig trots att de inte visar uppskattning; Det är då det är svårt, det är då det är svårt att släppa taget och låta gå. Det är då det gör som ondast.

Likes

Comments

Idag när jag kom hem, efter en underbar nyårshelg med underbara människor, slog det mig. Det slog mig att dessa fina människor jag spenderat min nyårshelg med, jag avslutat mitt 2016, och börjat mitt 2017 med, lärde jag känna under året som gått. Det slog mig även, hur många underbara människor jag mött, och sådana fina nya vänner jag fått under 2016. Aldrig någonsin tidigare, har jag fått möjligheten att lära känna så många fina individer som var och en satt ett så stort avtryck i mitt hjärta, under ett års tid. Jag är obeskrivligt tacksam. Det slog mig även hur mycket som hänt detta år, så mycket jag gått igenom och upplevt, alla fina känslor jag upptäckt inom mig själv. Det slog mig hur mycket jag växt, hur jag blivit en bättre version av mig själv. Jag är obeskrivligt tacksam. Hela mitt 2016 har varit ett stort äventyr. Mitt största äventyr någonsin.

Likes

Comments

När jag var liten älskade jag alla stora högtider, att de handlade om familj, släkt och vänner. Att alla var samlade, tillsammans. De senare åren har jag mer och mer börjat ogilla alla stora högtider, av samma anledning som jag börjat ogilla normer och av samma anledning som jag ogillar oförståelse. Sympati, empati och medmänsklighet är för mig väldigt viktigt, att kunna acceptera andra hur de än väljer att vara, och att kunna acceptera sig själv trots att man väljer en väg som skiljer sig från de flesta andras.


Jag är tjugoett år gammal, och även om jag är väldigt trygg i mig själv, med mig själv, så känner jag mig inte alltid helt bekväm i alla situationer. De finns de stunder jag känner mig osäker för att jag vet att jag väljer vägar som skiljer sig från många andras, för att jag vet att jag väljer vägar som anses som avvikande i mångas ögon. I deras ögon, de som kanske inte helt känner sympati, empati eller medmänsklighet. I deras ögon, de som inte riktigt kan acceptera andra hur de än väljer att vara, som inte riktigt kan acceptera sig själva utan istället väljer att följa en ström.


Därför, därför gillar jag inte längre stora högtider på det sätt jag brukade göra, stora högtider där det förväntas att jag ska göra någonting bara för att det är vad de flesta andra gör. Förväntas att öppna presenter, förväntas att äta vissa rätter endast för att det alltid varit så, förväntas att gå ut och ha roligt med vänner, förväntas att festa. Jag känner mig pressad, och det känns för mig som någonting väldigt onödigt att känna mig pressad över.


Det är ofta, ofta jag försökt få mina föräldrar att ta med mig och min bror bort över stora högtider eller händelser, just för att jag ska slippa. Slippa känna mig annorlunda för att jag inte är intresserad av att göra sådant som många andra anser självklart, för att slippa känna press.


Nu har jag växt, nu har jag insett, att min väg kommer alltid att vara min väg. Min väg känns rätt för mig och jag har ingen anledning till att känna mig osäker, osäker på mig själv för att andra känner sig osäkra. Jag har lärt mig att lita på mig själv, mina intuitioner och min inre trygghet. Jag har blivit starkare.


I år satt jag på trysiltoppen vid tolvslaget. Jag satt på trysiltoppen och såg raketer skjutas. Jag såg raketer skjutas i trysil, sälen och stöten, samtidigt. Det var mäktigt, det var en upplevelse. Det var det finaste tolvslag i mitt liv. Fredrik var där med mig, jag är glad, jag är glad att jag träffat honom. Han som accepterar alla mina idéer och all min spontanitet. Han som accepterar mig, hela mig, vilka val jag än gör och vilka vägar jag än väljer att gå.


Mitt 2016 har varit underbart, och 2017 kunde inte börjat bättre.

Likes

Comments

Eftersom jag är lite anti alla olika sorters överhypanden av traditioner, högtider och firanden så kommer jag inte skriva en jättelång text om hur mitt år har varit. Med några få ord kan jag dock bara inflika med att det varit jättebra; Det har varit lärorikt, utvecklande och alldeles, alldeles underbart. Jag har kommit så långt och jag har växt otroligt mycket.

Några fina stunder från år 2016, som imorgon tar slut.


Imorgon tar det slut, men för mig kommer det aldrig vara över. Fina, fina 2016.

Likes

Comments

Som om jag levde i drömmarnas värld.

Ibland var det synd, synd att jag var ensam; Inte för att jag inte hade någon där, utan för att någon inte var där. Ibland var det synd, synd att jag var ensam för att de inte fick uppleva det jag upplevde, se det jag såg, känna det jag kände. Jag ville dela med mig, av känslorna. Känslorna som fick min mina tårar att falla av ren och skär lycka när jag doppade mina tår i Atlanten. Känslorna som fick mitt hjärta att slå några extra slag när en kungsörn svävade förbi mig mellan bergen och ut över öppet hav. Känslorna som fick mig att känna lycka, tacksamhet, glädje och förundran; Förundran till bergen och träden och haven, till åarna och sjöarna och alla djuren. Förundran till naturen, ren, avskalad och vackrare än ord kan beskriva. Det min kamera fångade var inte i närheten av det jag såg, av det jag kände, av det jag upplevde. De skulle aldrig förstå, alla de som inte var där. Det var som om jag levde i drömmarnas värld.


Jag är så tacksam, inte bara för att jag tog mig mod. Jag är tacksam för att jag tog mig tid, tid till att känna, lyssna och förstå.


Läs första delen om min resa, min resa på 300 mil i bil: http://nouw.com/amandalouvisa/alldeles-ensam-300-mil-jag-och-min-bil-28278483

Likes

Comments