Header

Många dagar har gått sedan sist och mycket har hänt. Jag tror det var en salig blandning av många mil i bil, kalla nätter, samt en stark längtan efter ordning och reda efter att ha bott i van hela sommaren som fick både mig och Fredrik att längta hem. Jag hade en sån där jobbig dag där jag bara ville vara ifred, i min säng och vila när Fredrik berättade att han ville vi skulle dra hemåt. Jag kände att det var en bra ide, så här om dagen började vi köra hem och nu sitter jag mitt fina, varma rum efter fyra månader i van. Vi båda var så inställda på att få komma hem de sista dagarna, så vi bara körde no stop. Det är så skönt att vara hemma, samtidigt som jag redan känner att jag inte har någon aning om vad jag ska fördriva min tid med. Tanken är att jag ska vara hemma åtminstone hela oktober månad, innan jag följer med Fredrik ned till Malmö. Vi får se om jag pallar en hel månad hemma, jag har inte längre något stall att fly till när alla går mig på nerverna eller tankarna spökar innanför pannbenet. Det är första gången på sju år som jag bor hemma utan hästar, konstig känsla.

Likes

Comments

Både jag och Fredrik var trötta idag. Vi körde ut på lofoten, ett par timmar i bil, sedan stannade vi till i svolvaer där vi spenderat eftermiddagen och kvällen. Duschat, kopplat in värme i bilen, ätit pizza, spelat kort och druckit ett par öl. Jag mår så fruktansvärt bra av att bara kunna leva i nuet, ta allt som det kommer och bara låta allt som sker ske. Det finns lixom inga bekymmer. Nog har jag oroat mig för vad som komma sedan ska, för det vet inte jag. Och nog har jag haft i bakhuvudet, att snart kommer hakuna matata ta slut. Men egentligen, kanske ska vi bara låta allt ha sin tid. Njuta av nuet för att omfamna förändring när det sker, vad som nu kommer sedan kanske kommer vara minst lika fint. Inte på samma sätt givetvis, men fortfarande, fint.

Likes

Comments

Orörd mark, där inga vägar går, där inga hus har byggts, där allt du hör är vinden, vattnet och fåglarna i luften. Så långt bortom alla bekymmer och all ångest, där allt jag behöver tänka på är nuet. Just nu.


Igår klättrade vi upp på toppen av segla, på ön senja i nordnorge. Jag tror det var den mest krävande timma i mitt liv so far, men det som väntade på toppen var oslagbart, helt fantastiskt. Jag hade gjort om det alla dagar i veckan. Att sitta där, med känslan av att man är högre än allt annat i sitt synfält, och blicka ut över orörda landskap; det ger en så mycket energi, det får mig att känna mig stark. Magiskt! 🌟

Likes

Comments


Jag känner mig som äppelblommorna om våren, de som precis brett sin bädd av rosa blad. De som nattens dagg och solens strålar suger åt sig i hopp om att få stanna kvar. Med vetskapen om att allt, allt tar slut snart.

Om jag inte lever nu, vad är livet då värt.


Ännu finns det gott om dagg om natten, och ännu ser jag hopp i solens ljus om dagen. Jag lever och jag blommar, som äppelblommorna om våren. Jag lever med hopp, hopp om att få stanna lite till, blomma lite längre, leva lite till. Min tillvaro är så overklig, men samtidigt så fruktansvärt verklig, aldrig vill jag lämna. Jag lever inte i en dröm nu, inte i en bubbla, eller i ett moln av fogg. Jag lever här och just nu, jag är mer närvarande än jag någonsin varit. Men om, om nu det här är vad som verkligt är, vad är livet då när jag kommer hem. När allt är över. Vad är verkligt då?

Likes

Comments

Instagram @amandalouvisa