Header

Känsor & tankar

Har suttit i dagar med detta inlägg. Flera timmar har jag suttit och skrivit, för att sedan radera, för att sedan sitta och kolla på ett blankt inlägg. 2017. Hur ska jag summera 2017?

Vi tar det från start helt enkelt.

Firade in nyår med ett arbetspass på världens finaste jobb. Jag jobbade tidigare på ett hvb-hem för ensamkommande flyktingbarn och just på nyår hade jag snott till mig ett dygnpass - såklart ville jag fira in nyår tillsammans med dem! Det var ganska lugnt men ändå rofyllt. Jag blir så lugn och harmonisk med dessa killar. Vi tände några tomtebloss och kollade på fyrverkerier. Jag minns att jag var glad men samtidigt rädd - vad skulle 2017 innebära?

Det blev snabbt vår och jag minns att jag hade en större hemlängtan än vad jag tidigare haft. Jag och mitt X hade precis flyttat in i ett litet hus och egentligen borde vi väl leva i någon lyckobubbla, men så var det inte riktigt. Jag ville hem till familj och vänner och framförallt till Karlstad. Vissa dagar älskade jag att bo i det där lilla huset ute på landet, nära till natur och djur. Men vissa dagar kändes det som tiden bara rann ur mig och att jag inte gjorde någonting vettigt av det. Som att jag bara väntade på att åren skulle gå så jag fick komma hem igen.

Jag hade min första praktik på socialtjänsten i Bräcke. Där lärde jag känna en fantastisk människa vid namn Anna som lärde mig inte bara mycket om jobbet i sig, men mycket om mig själv. Den perioden var viktig i min egen utveckling, främst som människa, kanske mindre som profession.

Maj kom och jag blev moster. William kom till världen och jag var den lyckligaste människan på jorden. Jag minns hur jag pirrig och förväntansfull jag var när jag skulle möta honom för första gången - bara några timmar gammal - men framförallt rädd. Jag var livrädd! Rädslan ökade ännu mer när jag fick hålla honom i min famn. Samtidigt som kärleken såklart växte. Livrädd för att kärleken till honom var så stark. Livrädd att göra honom illa, göra fel, inte vara tillräcklig. När jag kollade och kollar på honom så är det som att kärleken aldrig varit finare, starkare, renare än så. Min älskade William.

Jag och mitt X valde att gå skilda vägar efter mycket om och med. Det kom som en blixt från en klarblå himmel men samtidigt inte. Det gjorde såklart ont. Någonstans hade man trott på ett föralltid och helt plötsligt ska man stå ensam igen. Det är fortfarande ett beslut som känns 100% rätt och ett beslut som kanske skulle göras ännu tidigare. Samtidigt är jag i nuläget ofantligt glad för vår föregående relation. Den byggde upp mig och på något vis räddade den mig. Vår relation var fantastisk på så många sätt och jag är glad att jag fick uppleva en kärlek som våran. Tyvärr tog den slut. Men så är det ju oftast, och någonstans får man finna sig i det.

Sommaren kom fort och gick snabbt. Jag tillbringade all min tid i Karlstad och framförallt med min storasyster och William. Det var många fina dagar, mysa kvällar och roliga nätter. En sommar som stärkte mig och som var precis vad jag behövde just där och då. En sommar som infriade alla mina önskningar.

Hösten kom och jag skulle bo ensam igen. Ensam är någonting jag aldrig varit. Det var första gången i hela mitt liv jag skulle stå på egna ben, sova ensam i min egna säng och allt det där. Jag visste och vet fortfarande inte riktigt hur man gör när man är själv. Det är svårt såklart, jag har ju alltid haft någon annan. Men nu flyttade jag in till Östersund och började i en ny klass. Det blev många förändringar på samma gång och någonstans i det la jag av. Jag orkade inte riktigt.

Det var jobbigt att bo ensam. Att göra allt själv. Att inte ha någon på det där självklara sättet längre. Det var också jobbigt att gå till skolan. Minns hur varje steg kändes tungt på vägen dit och jag ville ingenting hellre än att vända och krypa ner under täcket igen. Jag var inte redo att lära känna människor på nytt, att börja om ,starta ett nytt kapitel. Jag är väl fortfarande där och trampar någonstans. Med kapitlet alltså, På inledningen.

Innebandyn startade och jag fann ro där. Det var ett ställe där jag kände att jag visste vad som förväntades av mig och vad jag kunde förvänta av andra. Det var liksom det enda stället där jag kände att jag hade kontroll och inte behövde gå och spänna mig. Innebandyn kommer nog alltid ha den inverkan på mig. Som terapi. Något slags lugn. Även fast säsongen startade trögt och innebandyn inte alls var lika rolig som alltid så var den minst lika viktig - om inte viktigare.

Jag har funnit mig nya vänner. Det är några människor här i lilla Östersund som jag idag ser som vänner. Människor jag genuint tycker om och som jag vill ha i mitt liv. Det känns fint. Det finns många fina människor och jag verkar ha tur att stöta på de allra finaste. Evigt tacksam för det.

Men det som jag främst komma minnas och tänka tillbaka på när någon pratar om 2017 är rädsla. Rädslan att förlora någon jag tycker om. Besluten börjar ramla in och många av "mina" killar har fått avslag på sina asylansökan. Jag har inte varit redo för det - alltid tänkt att det är långt kvar och framförallt alltid tänkt att alla kommer få stanna kvar här hos mig. Att jag alltid kommer få vara en del av deras liv och dom i mitt. Nu verkar det inte bli så. Det gör sönder mitt hjärta i tusen bitar och jag förstår fortfarande inte riktigt. Hur kan Sverige behandla människor så illa? Jag skulle kunna skriva om detta i hundra år men det får bli ett eget inlägg åt det, när jag känner att jag orkar. Att skriva har alltid gett mig styrka men att skriva om det här gör bara ont. Det ger mig ingen styrka alls.

2017 har innehållit allt. Verkligen allt. Jag har varit som allra lyckligast men också väldigt ledsen, orolig och rädd. Men så kommer det väl alltid vara. En känslostorm som mig kan inte bara ha det bra, eller bara dåligt. Jag känner allting så mycket, så ofta och så starkt. Det har sina nackdelar men framförallt fördelar. Att kunna älska så intensivt är så fint. Tack alla fina människor som har gjort mitt 2017 till ett av de bättre åren på många avseenden. Även fast jag ibland känner mig ledsen och ensam så vet jag idag att jag har så många fantastiska människor runt om mig som är beredd att stötta upp mig i det. Det största som hände 2017 är såklart William. Min älskade William. Att det ens går att älska en människa på samma sätt som jag älskar honom. Ibland när jag vilar mina ögon på honom så rinner tårarna längs kinden för att jag inte kan stå emot. Det är liksom som att hela jag svämmar över av kärlek för den lilla krabaten.

Men de människor jag vill skänka allra mest kärlek till är alla fantastiska killar jag fått tillbringa min tid med detta året. Tack för att ni alltid bjuder med mig i allt ni gör. För att ni ringer mig för att prata om allvarliga saker men även för att bara skratta. Tack för att ni kommer in till Östersund bara för att få ta en fika. Och tack för att jag får vara med på er resa. Jag vet att det är jobbigt för alla inblandade, men framförallt för er - och ändå finns ni där som ett stöd för mig när jag har det tufft i det här. Jag vet att det ibland känns tungt men jag kommer alltid tro på att kärleken vinner. Att vi vinner. Vi har alltid varandra.

Några bilder på människor som haft stor betydelse för mig 2017:

​Nu är jag mer än redo för ett nytt år och jag välkomnar 2018 med öppna armar! <3

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Innebandy

Andra trepoängaren hämtad och det känns så bra! Min magkänsla om vår nya tränare stämde och jag tror att han bidrog mycket till att allting flöt på idag. Det kändes liksom på bänken att någonting var nytt, annorlunda, bra!

3 poäng. Så obeskrivligt skönt. Alla bidrog, spelare som tränare - och vi gjorde det tillsammans. När slutsignalen gick stod det 3-10 på tavlan. Tack för det! Hej!

Likes

Comments

Känsor & tankar

När en människa helt plötsligt försvinner ur ens liv är det som att all luft tas ifrån en. Exakt så var det för mig. Jag visste inte hur jag skulle kunna andas igen. Minns hur jag sprang till sängen och kröp ihop som en bebis och skrek. Skrek och skrek och skrek. Skrek av smärta. Smärtan av att ha förlorat dig.

Ibland finner man människor som det bara säger klick med. Som mellan oss. Vår relation var alltid enkel och fin. Du var alltid så glad och positiv och du kramade mig alltid så varmt. Vår relation var ödmjuk, precis som du. En av dem finaste människorna jag har mött i mitt liv. Du var definitionen av en människa med ett hjärta av guld.

Ikväll kom den där känslan igen. Av dig. Som att du på något vis är närvarande, här. Då tar jag alltid fram pennan och dagboken och skriver till dig. Precis som jag alltid skrivit till morfar. Helt plötsligt är min dagbok till två. Jag vet att ni är med. På något sätt är ni med. Ikväll skrev jag 5 sidor till dig. Jag vet att tanken är löjlig men någonstans inom mig vill jag tro att du kan ta del av mina ord. Att du läser dem. Det ger mig styrka.

Ibland har jag försökt förminska min egen sorg. För att alla människor som stod dig närmare än vad jag gjorde har mer rätt att sörja. Jag har kommit ifrån det nu. Det är okej att jag är ledsen för att du inte finns här på jorden längre. För det är ingen tävling om vem som älskade dig mest, vem som tillbringade mest tid med dig eller vem som stod dig närmast. Du fattas mig även fast du fattas många andra också. Min sorg är inte mindre för det och jag måste tillåta mig själv att sörja dig. För vår relation betydde så mycket för mig och du var viktig för mig. 

Även fast sorgen ibland äter upp mig så är jag tacksam också. Tacksam för allt du lämnade efter dig. Tacksam för att du lärde mig vad livsglädje faktiskt är. Tacksam över att du visade mig att det är viktigt att finna glädje i det lilla. Jag ska alltid bära det och dig med mig. Jag kommer alltid att sakna dig men främst så kommer jag alltid att uppskatta och beundra dig - för allt du var. För varenda liten sak du gjorde för alla runt omkring dig. För att du alltid alltid alltid gav mig en känsla av lugn och trygghet.

Idag är du den finaste av änglar. Jag vet att vi en dag ses igen och jag längtar så - för jag saknar dina kramar.


Likes

Comments

Innebandy

Inatt kommer jag sova så bra. Innebandyn har legat som ett tungt moln över mig och hela tiden har jag pendlat fram och tillbaka om det verkligen är värt det längre. Min motivation hade sjunkit till botten och det var liksom inte roligt att stämpla in på träningarna. Nu känns det som att det håller på att vända. 

Det började när vi hade lagkväll och fick diskutera och lyfta saker vi vill ändra/ tycker är jobbiga. Jag valde att tala om för hela laget att jag inte tycker att det är roligt med innebandyn längre och att jag känner att jag behöver hjälp när motivationen dippar. Det kändes lättare efter det. Som att en sten släppt. 

Sedan gick vi direkt vidare med en 3poängare. Den var viktig. På typ alla sätt som går. Att vinna är alltid roligt och det stärkte vår lagkänsla mycket. Att få gå av planen med 3 poäng gör alltid skillnad.

Och kanske det som väger tyngst: Vi har fått en till tränare! En träning gjord med honom och det känns TOPP! Det beror nog främst på att jag ser min gamla tränare från Skoghall i honom och det gör så oerhört mycket. Hans, som min gamla tränare heter, är någon jag nu i efterhand uppskattar så otroligt mycket. Och att se hans idéer, pedagogik och tankar i någon annan gör mig så glad! Trodde aldrig jag skulle stöta på en sådan tränare igen. Nu har det ju bara gått en träning så man ska väl inte ta ut vinsten i förskott, men just nu känns det både kul och tryggt med en tränare som är pedagogisk och som vill spela innebandy på samma sätt som jag vill. Jag tror att det kan bli bra!

Motivationen börjar komma tillbaka och innebandy börjar bli roligt igen. Jag är så glad för det. För helt ärligt vet jag inte vem jag skulle vara utan den. Vi har ju växt ihop på något sätt, innebandyn och jag. 16 år av mitt liv liksom. och i 10 av dessa åren var innebandy det absolut bästa och roligaste jag visste - och i vissa fall det som fick mig att ta mig igenom dagarna. Ser fram emot fortsättningen av säsongen - jag har en känsla av att det vänder nu :)

Likes

Comments

Oj vad tacksam jag är för den här lilla korta visiten i min hemstad <3

Tänkte snabbt gå igenom vad jag gjort under dessa 2,5 dagar jag var hemma eftersom jag inte haft tid att uppdatera bloggen.

Söndag: Jag kom fram kl 19 och på tågstationen stod pappa och väntade på mig. Vi åkte hem till mina föräldrar där mamma hade gjort i ordning lax och potatis till mig - fina mamma <3 Tog mig ett bad och åkte sedan till Emma och Bella för en myskväll ihop med dem. Som vanligt så skrattade vi så att tårarna kom och käkarna värkte! Älskar det!

Måndag: Pappa väckte mig vid 8 för att jag skulle komma upp i tid. Tog ett bad (hehe älskar å bada - verkligen ett måste i min nästa lägenhet!!!). Jag åkte sedan in till stan för att ta kort till mitt visum som behövs till Indien. När bilden var tagen åkte jag raka vägen hem till min storasyster och hennes son William. Att vara moster till honom är det största som hänt i mitt liv. Och att vara ifrån honom så långa perioder är det som smärtar allra mest. Men vilken lycka att få hålla honom igen, pussa honom och skratta med honom! Han har blivit så stor och ju mer han växer desto mer kärlek uppstår när jag kollar på honom. Fina William! Vi tog en promenad och jag och Kattis försökte prata ikapp livet. Det är svårt såklart men vi hann med det viktigaste. Sedan åkte vi förbi mormor på en lunch/fika. Mormor bjöd på ostsmörgåsar och kakor. Livet! Det blev bara en snabbis hos mormor då jag skulle hämta min brors dotter på skolan för att få tillbringa lite ensamtid tillsammans bara Hon och jag. Vi åkte och fikade och pratade om sådant man pratar med 9åringar om. Älskar våra samtal. Det går från högt till lågt, vänster till höger, svart till vitt på mindre än en sekund. Fullkomligt älskar det! Sedan släppte jag av henne hemma hos min broder och fick krama om honom en snabbis. Åkte hem, la mig i sängen i 40 minuter och sedan åkte jag hem till min syster igen för att umgås lite med Markus (Hennes sambo). Kattis låg och sov med William så vi fick också lite egentid ikväll. Är så glad att han är pappa till William och Pojkvän till min syster för det ger honom en självklar plats i mitt liv och det är jag så tacksam och glad över. Var bara där en snabbis för sedan skulle jag och mina föräldrar äta thaimat och mysa framför TV:n.

Tisdag: Vaknade vid 11.00, så skönt att äntligen få sova. Jag har inte sovit bra på 2 månader men när jag är hemma hos mina föräldrar blir sömnen automatiskt bättre. På morgonen fixade jag med lite måsten, så som visum, räkningar, ärenden. När klockan slog 13.30 åkte & syrran till IKEA för årets första julbord. Väl på IKEA stötte vi på mormor och hennes kompis så vi fick lite sällskap vid maten. Mysigt!!!
Åkte snabbt hem och fixade mig för en kväll tillsammans med mina närmaste vänner Johanna, Bella & Emma. Vi åt middag på Casanova och pratade om livet. Det är så fint att ha sådana vänner som det går att lyfta exakt allt med. Där samtalsämnena svänger och det är ingenting som är konstigt. Är evigt tacksam att jag fått växa upp sida vid sida med dem, mina fina bästa vänner <3

Nu är det Onsdag och jag ska åka tillbaka till Östersund. Jag har verkligen haft fantastiska dagar här i Värmland men lite ångest över att plugget fått lida. Snart är det juridiktenta och jag har egentligen inte tid att ta en paus från plugget. Men ibland får man göra avvägningar och att få tid med människor jag älskar vägde högst.
Tyvärr har jag inte tagit typ en enda bild från dessa dagar. Men jag ser det som ett kvitto på att det har varit både välbehövligt och fantastiskt att få känna sig hel igen. Kameran har liksom inte prioriterats. Det är inte viktigt i stunder som är viktiga.

Bild från ett tidigare tillfälle på Casanova med mina favorittjejer <3

Likes

Comments

Godmorgon!
Jag sitter på tåget till Karlstad och känner hur allting som känts tungt sakta försvinner för varje meter vi rullar. Snart är jag äntligen hemma igen, hos vänner och familj. Det ska bli fantastiskt att få komma hem i några dagar och bara vara. Inga måsten, inga krav, bara massa kvalité-tid med människor som jag älskar högt. Äntligen!!<3

Likes

Comments

Innebandy

WIHO!!! Säsongens 3 första pinnar är inne på kontot och jag är så himla lycklig!

Med fyra förluster i bagaget var den här vinsten viktigare än någonsin. Det har känts både jobbigt och svårt att jobba i en uppförsbacke och jag tror att hela laget har tyckt att det varit psykiskt påfrestande. Att vi fick lämna planen med tre poäng idag var sååå himla skönt och jag lever i någon slags lyckobubbla??? Det går liksom inte att förklara! Har nog inte varit såhär glad över en vinst på flera år.

Och det bästa av allt är att det verkligen känns välförtjänt. Vi är verkligen värda 3 poäng efter den här säsongsstarten. Dessutom gör hela laget en bra insats och det är verkligen laget som vinner. ALLA bidrog idag och det känns så himla fint och viktigt att vi fick göra det här som ett lag, tillsammans.

tre poäng och jag kommer sova så bra inatt. ÄNTLIGEN!

Likes

Comments

Innebandy

Hejsan! Idag är det match på schemat. Vi spelar hemma mot Vattjom och jag har cirka 0 koll på det laget, som alla andra lag vi möter här uppe i Norrland.

Det har varit en trögstartad säsong och vi har inte tagit med oss ett enda poäng i våra fyra tidigare matcher. Förlusterna har på något sätt tagit ur mig både motivation och glädjen för innebandyn. Det är liksom inte kul att förlora och jag är inte van med att göra det. Det här är första säsongen som jag ingått i ett lag som förlorat så många matcher på rad och jag är dålig på att hantera det. Det sätter sig i huvudet på mig och tar liksom bort allt det roliga.

Idag ska jag göra en nystart, omstart. Jag måste försöka sudda bort tidigare resultat för att kunna prestera på det nivån som det behövs att vi gör. Jag påverkas så mycket av mitt psyke och idag har jag inte råd att göra det.

Förhoppningsvis blir det är glatt inlägg ikväll, när vi tagit med oss våra första 3 poäng. Om inte, så hörs vi till veckan.

Likes

Comments

Vardag

Hallåj! Vilken dag!!

Imorse åkte jag och Fredrik till Bräcke för att försöka sortera lite i min gamla lägenhet. Det kändes så konstigt att gå in i en tom lägenhet, för sist jag var där var den helt fylld med möbler och saker. Nu ekade den tom. Bara några saker i ett hörn liksom. Sedan lämnade jag nyckeln i lägenheten och åkte tillbaka till Östersund.

Hemma väntade tvätten på mig. Jag hade bokat tvätttid på black friday och allt. Var först lite trött på mig själv att jag inte hade planerat in det men nu i efterhand är jag glad över det. Jag slängde in tvätten och stressade ner på stan. Åh herregud vad stressigt. Och vad mycket folk!! Ärligt trodde inte det fanns såhär mycket människor i lilla Östersund men idag var verkligen alla på stan. Jag var redan stressad när jag gick dit pga tvätten, men sedan var verkligen alla människor runt om mig stressade och det var folk överallt. Inte min favvokombo så det slutade med att jag gick hem tomhänt, för jag orkade inte vara kvar.

Nu ska jag strax bli upphämtad av Anna också ska vi + några till i laget stå och packa kassar på ICA Maxi. Senare ikväll ska jag äta ute med en vän. Hoppas jag hinner stressa ner tills dess för annars lär jag somna efter timmarna på ICA. Haha. Jag är inte bra med stress. Det blir liksom för mycket för mig och just nu vill jag egentligen bara krypa ner under täcket och slökolla på en serie.

Hoppas att ni haft en fin dag! Äntligen helg <3

Likes

Comments

Känsor & tankar

Nu har jag bott ensam i Östersund i 3 månader. Med betoning på ensam.

Jag känner mig verkligen ensam här. Som att jag inte riktigt har någon plats någonstans. Det har varit tre jättejobbiga månader och många gånger har jag varit redo att packa ihop mina saker och återvända hem till Karlstad där tryggheten, vännerna och familjen finns.

Men jag är kvar. Någonstans tror jag att jag kommer vara glad över det om 1,5 år när jag återvänder hem igen. Att jag vågade stanna kvar och vågade vara ensam i en stad där jag inte känner någon. För även fast jag har ett fantastiskt innebandylag så är det ingen där som fått tagit del av vem jag är utanför innebandyn, och även fast jag ingår i en klass med ca 70 stycken andra är det inte heller någon där som känner mig på riktigt. Det är ingen som jag vågat släppa nära inpå mig, som jag låtit få komma innanför mitt skal och fått ta del av vem jag egentligen är. I Östersund går jag runt och är någon jag inte är. Det är inte så att jag spelar någon annan utan att jag bara inte vågar vara mig till 100%. Det känns läskigt att bygga upp en ny relation.

Vissa stunder med vissa personer de senaste veckorna har jag kommit på mig själv med att vara mig själv och det har känts så skönt. Att bara få slappna av en stund utan att tänka. Det kanske kommer fullt ut tillslut. Ju mer jag umgås med samma människor ju tryggare känner jag mig. Men jag vet att det är långt kvar innan jag kommer låta någon komma nära och det gör mig också rädd att ingen kommer orka vänta. Jag vet av egen erfarenhet att det är superjobbigt att umgås med människor som inte släpper in en. Det är liksom inte kul med det där stela småpratet. Jag avskyr det. Men ändå är jag den där själv. Den där med tusen murar.

På söndag åker jag hem en snabbis till Karlstad igen. Det ska bli skönt att få återvända till ett ställe där jag vet min plats, och där jag har en självklar plats. Där jag räknas in när någonting händer och där telefonen ringer och i andra luren är det min bästa väns röst som säger att jag ska komma för att hon saknar mig. Det ska bli underbart att få spendera en heldag med min storasyster igen. Och få vara lillasyster igen. Att få vara faster igen. Moster igen. Någons bästa vän igen. Jag längtar så oerhört mycket efter en självklar plats och det är väl just det som gör att det känns så ensamt här i Östersund. För här har jag ingen självklar plats hos någon.

Om 1 år hoppas jag att jag läser den här texten och ler åt vad jag skrivit. Att jag har funnit min plats här i Östersund och känner mig trygg och stabil i den. Att jag låtit några människor kommit nära. Att jag vågat. Jag hoppas verkligen det för det är inte roligt att känna sig ensam.

I stunderna då jag känner mig som allra mest ensam är jag glad att jag har er. Även fast ni befinner er 60 mil bort så känns ni på något konstigt sätt alltid nära. Ett telefonsamtal och jag känner mig lite mindre ensam än jag kände mig innan, för jag har ju er!<3 På söndag ses vi äntligen igen och som jag längtar <3

Likes

Comments

Idag blir det en lugn dag. Har precis käkat frukost till Therese Lindgrens nya serie på Dplay. Jag ska strax ringa upp en klasskompis för att påbörja vårt grupparbete. Känner inte att jag har koll på det för fem öre så jag hoppas att vårt samtal kan ge lite mer struktur på uppgiften. Sedan blir det en dag enbart med plugg.

Ikväll så ska jag iväg till hallen för veckans sista träning. Jag har haft en liten motivationsdipp men känner att det ska bli kul idag. Det är nog ett resultat efter igår när vi sågs i laget och fick ventilera saker. Det känns så bra och fint att ingå i ett lag där det går att lyfta saker som känns jobbigt för en själv och sedan finna styrka i andra.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Kom precis innanför dörren efter en fullspäckad kväll. Jag är helt slut! Tog en sväng på stan med Erika förut men även fast jag såg jättemycket fint innan idag så hittade jag ingenting nu. Konstigt det där. Vi bestämde oss istället för att ta en fika på Espresso House och prata om livet. Det var ett bra beslut. Det är viktigt att finna tid att bara sitta ner och prata.

När jag och Erika satt å fikade hörde en annan vän av sig och frågade om jag skulle med på Yoga. Jag hakade på direkt! (haha, har tackat nej i cirkus 2 månader). Men jag sprang snabbt hem och bytte om och sedan var det dags för 1 timmes yoga. Det känns bra att jag testat för nu kan jag bocka av det, och dessutom så vet jag att jag aldrig mer ska testa på det. Haha! Jag är varken smidig, lugn eller har tålamod vilket inte var den bästa kombon när man utförde yoga med ca 30-40 stycken andra DUKTIGA yogautövare. Det var nog första och sista gången :)

Sedan var det bråttom igen till kvällsmys med laget. Vi har en uppförsbacke att ta oss förbi och det känns som att efter ikväll kommer det vara betydligt mycket lättare. Vi hade lite julfika under kvällen och jag tackade som vanligt inte nej. Idag har jag nog inte ätit en enda nyttig sak, men ibland får man väl ha sådana dagar.

Nu ska jag hoppa i duschen och sedan blir det bonde söker fru! Bästa programmet! Vi hörs imorgon:)

Likes

Comments

Hej! Tänkte dra igenom dagen en snabbis. Klockan är ju redan 15.30 så snart är väl dagen egentligen slut.
Imorse vaknade jag kring 10.00 då jag hade tid på sjukhuset klockan 11.00. Jag vaccinerade mig eftersom jag snart ska iväg till Indien i 3 månader på praktik. Sedan mötte jag upp Erika för en lunchdejt på Vezzo.

Nu är det snart dags att dra ner till stan igen för en liten shoppingrunda. Såg så mycket fint i affärerna när jag och Erika sprang förbi en snabbis förut. Det är ju synd att man är student och inte kan köpa allt man vill ;). Senare ikväll ska jag hem till vår tränare och gå igenom lite teori inför både matchen på lördag och även resterande av säsongen. Det ska bli mysigt att få träffa tjejerna igen. De är ju ändå min trygga punkt här i Östersund.

Hoppas att ni haft en bra dag!


Bild från förra helgens lagfest.

Likes

Comments

Hej! Det var länge sedan jag skrev ett blogginlägg offentligt. Det är både läskigt och spännande att veta att andra kan ta del av mina texter. Jag har tidigare haft en blogg på Devote där jag varit otroligt öppen och sårbar, vilket slutade med att inga inlägg publicerades. Det blev på något sätt för naket.

Därför gör jag en omstart här på Nouw. Det känns pirrigt men kul att ni ska få ta del av mitt liv och alla mina miljontals känslor. För precis som jag skrivit i min presentation så kommer den här bloggen fungera som en dagbok för mig. Ni kommer få ta del av exakt samma material som hade stått där - till en viss grad såklart. Jag hoppas ni kommer trivas här, och om inte, så kommer iallafall jag uppskatta att ha ett ställe där jag kan skriva av mig!

Hoppas vi ses igen <3


Likes

Comments