Fyllde 18 i förrgår!! Och tatuerade mig i måndags!

Dagen var inte något speciellt, jag jobbade och sen på kvällen fick jag sång, tårta och paket. Väldigt gulligt och än igen- så tacksam för att ha hamnat i just denna värdfamiljen.

MEN. Trots att värdfamiljen är 5/5 toasts och Ariane 100/5 är det ganska jättedåligt. Det är nästintill att jag räknar ner timmar tills jag åker hem, verkligen tanken som snurrar runt varenda minut- hem hem hem hem. Jag HATAR att vara ledig. för jag har ingenting att göra. Jag är fast i mitt rum, speciellt nu när det är kallt är det inte lockande att gå ut heller, så jag skiftar bara mellan säng och skrivbord från morgon till kväll. Blir helt deppig. Blir glad när jag tänker på hur bra de 2-3 månaderna var med Sara, hon gjorde verkligen tiden här så mycket bättre. Men när hon inte är här, trots att jag ändå är glad att jag åkte och lämnade Sverige, är det fruktansvärt tråkigt. Just nu jobbar jag bara några få dagar i veckan, långa dagar, istället för varje dag vilket jag hade föredragit. Absolut att jag kan åka in till stan och så, och jag har ju en kompis i stan jag verkligen gillar, men det finns only so much att göra i stan, speciellt nu på vintern.

När jag väl är i stan och bara sitter på ett enkelt kafé känner jag på en gång hur mycket bättre det varit om jag bott närmare, för jag älskar verkligen Annecy! Men vad gör det för skillnad när man är strandad utanför? Om jag hade vetat läget här är jag nästan säker på att jag inte hade åkt(just hit, hade nog blivit någon annanstans då). Medveten om hur miserabelt detta låter men var tvungen att spy ur mig allt, för just nu känns det verkligen som en plåga. Hem hem hem. 27 dagar.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

När du skriver till mig och mår för dåligt för att andas och jag säger- glöm inte dricka vatten, kolla på en serie, gå ut och ta lite luft, vet jag att du tänker att det är bullshit, som aldrig kommer göra en skillnad.

Det vet jag väl. För jag har mått som du har mått och burit den smärtan i flera flera år så tro mig jag vet, att frisk luft och vatten och serier inte är ett magiskt botemedel, men det är små saker som hjälper oss ta igenom det som känns oumbärligt. För sanningen är att det finns inga magiska botemedel, vad som finns är metoder som gör små stunder lite lättare, små stunder som till slut blir en dag och så får man fortsätta så, dag efter dag efter dag- tills det en dag inte längre är lika jobbigt.

Det är klart att jag vet att det inte kommer få dig att älska livet igen och ta bort kniven ur ditt bröst. Jag har sett 43 serier men har fortfarande dagar jag inte kan resa mig ur sängen och det självdestruktiva knackar på dörren. Men jag har lärt mig hur jag dämpar det hela. Jag låter mig själv sova, tvingar mig själv att äta när rutiner känns överflödiga och tar mig ut även om det så bara är en halvtimme för att få lite syre till hjärnan. Vi kan inte läka varandra, jag kan inte oavsett hur långa uppmuntrande sms eller samtal läka det som just nu inte står rätt till i hjärnan. Det vi kan göra är att finnas där, och påminna varandra om det lilla. Det är okej att inte göra det där du tror att du borde måste ska, och det är okej att göra vad det än är som får dig att glömma en stund.

Vikten av att uppmärksamma och prata om sitt mående väger tungt och jag säger inte att man ska strunta i det. Man ska prata om det, och man ska söka hjälp, och man ska förstå att det som händer är seriöst. Men man kan heller inte gå runt 24/7 och tycka synd om sig själv(även om man är fullt berättigad till det, det ÄR synd om dig), man måste också kämpa. Det har inte alltid varit lätt att ta sig upp ur sängen, prestera i skolan, socialisera sig och ens gå utanför dörren efter 3 dygn instängd, men jag har ändå på något sätt klarat mig genom detta i snart 5 år. Fram och tillbaka givetvis, men även med vård har det varit svårt. Jag tror till 100% att det är möjligt att helt bli frisk från en depression, men för mig har det nog aldrig varit så och tveksamt om det någonsin kommer bli. Och det är på något sätt okej. Det är inte en smärta och en tyngd jag älskar, men styrkan den givit mig har gjort det möjligt att leva ett normalt liv och gjort mig ödmjuk, stark, tålmodig. Jag är inte i den djupaste svackan just nu, men tro mig när jag säger att jag vet, och tro mig när jag säger att jag vet att orden "ta lite luft" nästan känns som en kränkning, för det är inte så jävla lätt, och hur fan ska det få mig att vilja leva?

Om vi inte finns här för varandra minskar chansen att ta sig igenom det. Jag hade nog aldrig rest mig igen om jag inte haft alla underbara omkring mig, Nadia som kramade mig när jag kom till skolan fast att jag inte ville andas, mamma som lät mig stanna i sängen hur länge jag ville och höll min hand när jag inte ville prata. Därför förstår jag också tyngden av att jag finns här för dig och för alla andra som behöver det. Det som också är en tyngd. Och jag försöker fortfarande lista ut hur jag ska lyckas bära alla andra samtidigt som jag bär mig själv.

Trots att det känns likvärdigt med att bestiga berg, försök ta dig upp ur sängen. Klicka på ett nytt avsnitt om det gör dagen lite lättare, mjukare, om det kan distrahera. Drick vatten, ta dina mediciner, öppna fönstret och kanske är det det största du åstadkommer på flera dagar och det är bra nog. 

<3.

Likes

Comments

Förövrigt köpte jag världens snyggaste skönaste jacka idag i vinröd (fusk)päls som jag haft på mig sen stunden jag kom hem och lär förmodligen aldrig ta av, hehe

Likes

Comments

Ett stort jävla dra åt helvete. Eller finns det ett helvete för dig? Ett annat än det du bär med?
Dra åt helvete för hur mycket av mitt liv du förstört. För när du sitter på mitt bröst och kväver mig. För när jag vaknar och du stryper mig.
Dra åt helvete för hur du får mig att knipa mig i skinnet och räkna kalorier för att en annan dag få mig att tappa räkningen på hur mycket jag tryckt i mig på en minut.
För hur du vill krypa ut med mina tårar men inte låter mig gråta, du säger
inga tårar utan skrik,
och skriken vill jag helst undvika.
Dra åt helvete för hur mina dagar kan blekna bort från ljus till en dimma, att inte märka förrän flera timmar att- det blivit mörkt? Hur länge har jag legat här?
För att om jag blundar gör det ont men om jag tittar gör det ondare, för om jag skrattar domnar du men slår tillbaka hårdare,
glöm mig inte,
nej, du ger mig inte så mycket val?
Dra åt helvete för allt du fått mig att missa och allt du fått mig att genomstå,
För att du inte låter något sätta dig på plats- inte medicin, sömn, rörelse,
odödlig
Som liten får dörren stå öppen och ljuset på, inget farligt kan ske.
Men du befinner dig inte i min säng, garderob eller bakom min dörr, utan
i min bröstkorg
Ett öppet brev till min ångest,

Dra åt helvete

Likes

Comments

Några fina små bilder,&den sista lite inspiration för vad som snart kommer vara på min handled, taggaR

Likes

Comments

Lite jag och lite morgon jo tackkk!

Är så fruktansvärt trött, en period av tidiga morgnar och långa dagar och tröttnad på skolan, blir ju såhär from time to time när det är mycket jobb- och skoltröttheten kommer ju alltid förr eller senare. Är så arg arg arg på hela grejen med betyg. Arg för att betygen tar ifrån mig det jag faktiskt tycker är roligt, för att de gett mig stress sen dagen vi började åttan och skulle bli bedömda på allt vi gjorde, för att det förstört så mycket av mitt liv, gjort mig så trött.

Kom över en grej någonstans igår(är på alldeles för många sociala medier för att komma ihåg var haha) som förundrade mig lite. Det var inget egentligen mindblowing, ganska självklart egentligen, men ändå ställde det om i hjärnan lite. Typ att distraktion från ledsenhet inte är ekvivalent med lycka. Och det är väl rätt klart att det inte är, men det är alldeles för svårt att veta skillnaden. Jag ser mig själv som en lycklig människa men samtidigt är jag ledsen och en stor del av tiden försvarar jag mig mot detta, distraherar mig på ett sätt eller annat, på senaste har det blivit en ganska luddig gräns. Fast det måste ju gå att vara lycklig och ledsen på samma gång. För lycklig och glad är ju inte samma sak? Jag är lycklig för att jag hittat trygghet i mig själv och insett hur himla fina människor jag har kring mig, men jag är ledsen för att så många saker är fel och för att självhatet aldrig riktigt försvinner. Jag borde gråta och skrika men inget händer, istället tar ångesten andra uttryck och sedan hittar jag sätt att hantera allt och så skrattar jag och tittar på bergen och så känns det rätt bra, och så skiftar det fram och tillbaka och lämnar mig återigen på en plats där jag inte vet hur jag själv mår. Jag antar att anledningen till att det slog mig lite när jag läste var att jag kände mig träffad. Jag har nog blandat ihop det lite. Jag tror absolut att man måste kunna vara ledsen för att vara lycklig, men om jag aldrig riktigt anammar ledsenheten på riktigt utan bara tar mig an den med resonemang kommer jag nog inte komma någonstans. Men jag är så trött på att vara ledsen, trött på att vara trött, på att klaga, då är det lättare att skjuta ifrån det. Får klura vidare lol

Något annat jag tänkt lite på är människors lika värde. Det är ju det som är min motivation till allt typ, och är inget jag tvivlar på, men bara för att människor är lika mycket värda- betyder det att alla är lika bra? Jag kommer ofta på mig själv att tycka att jag själv är bättre än någon annan, eller någon annan bättre än mig och andra- allt på olika plan och områden och det måste ju på något sätt vara så. Att en människa kan vara bättre än andra, men att vi inte gör det till en ursäkt att alla inte ska behandlas lika. Det blir ju en väldig balansgång. (inser hur flummigt det låter när jag läser detta??) På något sätt måste även personerna som behandlar andra människor illa ha ett lika värde om vi ska få det att sluta, eller? Eller kan en människas värde ändras efter hur en handlar? Mer att klura på hmmm

Ha en fin helg, jag är ensam hemma efter jobb idag-söndag eftermiddag, ska baka och åka in till stan imorgon och bara ta det lugnt, ska bli finfint. &btw, Sverige om 6 veckor hih

Likes

Comments

Likes

Comments

Salut tous les mondes!

Idag är det tisdag och jag är ledig hela denna veckan vilket är skönt pga sociologi och religionskursen kickar igång nu och jag vill komma in i det så snabbt som möjligt. Jag känner att det här är de två tyngsta kurserna i hela trean- samtidigt som jag tycker att de är riktigt roliga. Det som känns jobbigast är inte att jag tycker det är svårt utan snarare tvärtom, för mig är sociologi något jag diskuterar och tänker på jätteofta och därför känns pressen att prestera på topp så stor. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det men till skillnad från ett helt nytt ämne eller ett "vanligt" ämne är detta något som är så mycket jag, som jag redan vet så mycket om, vilket gör att om jag inte presterar tipptopp kommer det ta hårdare på självkänslan liksom. Låter kanske konstigt.

Har varit ett par regniga dagar så igår inveg jag min nya regnkappa jag fick av mamma och Dennis, helt ärligt känner jag mig ganska dum i den då den är supermegastor och jag typ drunknar i den- men försöker att svälja det och tänka att jag håller mig torr. Färgen är ju glad iallafall!

Det är massa kor ute nu överallt(hahaha på min powerwalk i förrgår blev jag jagad av typ tio stycken??) och tyvärr gör det mig mest ledsen med vetskapen om att de inte är ute och betar för deras skull eller lever ett fint liv i frihet utan ska slaktas för att vi ska konsumera det. Jag har blivit så mycket mer övertygad om mina vegetariska val på senaste och jag har så så svårt att förstå varför köttindustrin är så stor. Finns det en enda kompetent människa som på riktigt inte vet att kött är dåligt? För miljön, för vår hälsa, och för djuren? Jag är ju uppväxt med att äta kött och gjort det i 17 år så jag fattar att det är svårt att sluta och att det är en bekväm livsstil. Men någonstans känner jag att det blir ett egoistiskt val till slut, speciellt om man är medveten om alla konsekvenser är det så svårt för mig att förstå varför man skulle vilja fortsätta? Många väljer att inte sluta helt men drar ner på det enormt och det tycker jag är en bra början. Små steg och försök är bättre än ignorans.

Var och lämnade deposition hos tatueraren igår vilket kändes bra, att ha träffat henne lite innan och sett stället gjorde att det kändes lite mer verkligt(samt lite småläskigt) men också tryggt. Allt rullar på rätt bra, ska snart ut och övningsköra då den manuella bilen säljs imorgon eller torsdag så det är typ sista chansen att öva där, sen har vi bara automat. Tiden går så fort och jag längtar hem, men jag njuter också av lugnet jag känner här.

En resa till Bryssel håller också på att planeras i februari vilket känns kuuuul. Och så har jag börjat tänka på om jag ska söka jobb inom äldrevården sen när jag kommer hem. Jag vill gärna känna att jag gör lite nytta om jag ändå ska jobba. Det var deeet.

Salut encore!

Likes

Comments

Likes

Comments

Tisdags när jag övningskörde manuellt för första ggn med pappan, och mamman och bebisen i baksätet! Trodde jag skulle börja storböla så fort jag satt mig meeeen det gick mycket bättre än vad jag trodde så är nöjd!

Idag har jag varit i stan och köpt lite smågrejer och sen hängt med en ny kompis i drygt 3 timmar vilket var jättekul! Var skönt att känna att vi klickade och kunde hålla konversation hela tiden utan att det blev stelt.

Och så har jag bokat tid för tatuering idag!!! Ska faktiskt göra två stycken på samma gång, det blir den 13e november, (tre dagar före min födelsedag visserligen men det var ok), så jag är så taggaaaad. Båda är små och jag har tänkt på de länge så det är varken något spontant eller sådana jag tror att jag kommer ångra, nedräkning 23 dagar nu!! Ska inte fira ngt speciellt här annars så blir som min födelsedagpresent till mig själv hihi.

Cc

Likes

Comments