Hajj vänner,
Lördag(kväll) idag vilket betyder 5 hela dagar kvar?!!

Har ju längtat som satan efter hemkomst och tro mig det gör jag fortfarande, men med insikten om den korta tiden kvar har även lite ångest smugit sig på. Att lämna en van miljö man varit i länge är både fysiskt och psykiskt ansträngande och det är så mycket att anpassa sig till. Livet hemma är motsatsen till här på i prinicip alla sätt och vis så det kommer vara en sjukt stor omställning och i och med att det var ett tag sen jag lämnade kommer ju saker ha ändrats och jag slängs rakt in i det. Jag är lite sådär småorolig över hur det kommer funka med alla kompisar, inte att vi fått dåliga relationer eller att jag inte får va med på grejer, det tror jag är samma, men de alla är ju vana med ett sätt att umgås och festa på nu som jag inte varit med på och blir ”den nya”.
Det är lite såna där småsaker jag tänker på, det mesta låter dumt, men det blir säkert inga problem. 

Sen kommer jag sakna Ariane så satans uuubermycket!!!! Ush det gör verkligen så ont att tänka på.


Denna veckan har jag jobbat massa, sen igår var jag inne i stan och shoppade och sen hade jag franska, & idag var jag hos frissan. Är såå nöjd?! Brukar alltid vara lite missnöjd med nån liten grej men det känns verkligen perfekt med färg och längd och dessutom är det så mycket bättre pris här än hemma så win win win. Imorgon, måndag, tisdag står det jobb på schemat och sen onsdag och torsdag måste jag plugga järnet. Har sista inlämningen på fredag men i och med att jag åker då vill jag va klar torsdag, och den är rätt stor men jag har inte kommit alls långt (panik, hehe).

Aha det var den lilla updaten, nu är jag ensam hemma så ska fixa nåt att käka. Puss hej<3

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag fick ett dåligt betyg i förrgår. Nej, det fick jag inte. Jag fick ett riktigt bra betyg. Ett betyg att vara stolt över, som logiskt sett är jättebra och visst drar det ner min merit lite men det är inte hela världen att jag fick detta betyg, kommer förmodligen inte påverka intagningen till universitet. Men satan vad det tog.

Betyg har alltid varit viktigt för mig och speciellt nu i 3an då det är universitetet nästa år och jag vet vad jag vill in på och vad som krävs. Men tidigare har jag aldrig mått genuint dåligt över ett betyg. Jag har väl blivit lite besviken någon gång men aldrig mått dåligt, vilket jag gör nu. Jag ska förklara varför.

Det handlar inte om själva betyget, kanske i nuläget när vi pratar om uni, men i helhet är det inte bokstaven det handlar om. Det handlar om att jag hade lovat mig själv, svurit att detta år skulle jag bara presentera topp. Så jag svek mig själv. Det här är en sån grej som kommer bidra till det självhat jag känner och kan tänka på när jag ska somna, än igen, inte för att själva betyget är dåligt, men för att det var ett misslyckande. Ett svek, och något jag förmodligen hade kunnat undvika om jag bara ansträngt mig lite mer och inte varit så ivrig. Varför ska jag alltid vara så ivrig?

Visst är det segt att pappret inte kommer ha straight A's, men det har jag ändå aldrig haft, och om några år är det totalt irrelevant. Men det här var en kurs jag har självförtroende i och därför är det så fruktansvärt irriterande att jag inte bara tog mig i kragen. Då kommer rädslan att om jag inte ens kan prestera topp i den, hur ska jag kunna prestera topp sen i riktiga livet med det jobb jag gör då? Men du är bara människa. Ja visst är jag det, och den logiska jag försöker pränta in den trösten men det tar inte bort känslan av att inte ha klarat av något jag sagt att jag skulle.

Jag är inte rädd för döden, men tanken på att vara medelmåttig ger mig hjärtklappning och svettningar. Jag vill inte vara medelmåttig. Jag vill inte vara som alla. Och jag vill vara den som kan klara precis allt som jag vill, men jag är bara människa vilket innebär att saker går snett ibland, och det är en sanning jag inte vill ta till mig.
Jag är så fruktansvärt rädd för att misslyckas. Bara ordet ger mig tårar i ögonen. Det här kan jag inte förklara och det låter bara extremt självgott men precis som en annan är hypokondriker och livrädd för döden är det så för mig. Jag dör hellre än misslyckas. Men att dö och ha misslyckats är ännu värre. Jag måste alltså lyckas. Annars har mitt liv varit för inget.

Hur hemskt låter inte det? För jag vet ju att jag säkert bidragit/kommer bidra med annat i mitt liv, som att vara en bra vän eller en bra mamma och sopsortera och lyckas på andra plan men den tanken skrämmer mig ändå enormt för det är inget som ingen annan heller kan. Jag måste lyckas och göra något som står ut, jag måste nå mina mål. Tänk så kommer jag ingenstans. Tänk så kommer jag ingenstans.

Det handlar inte heller om, som det kanske låter, att jag vill att mitt namn ska stå i historieböckerna och att hela världen ska ha en tyst minut när jag dör, det handlar liksom inte om att andra ser framgången bakom mitt namn, bara jag själv kan se det. Mina mål är ju i princip, hur naivt det än låter, att rädda världen. Att göra den en bättre plats och göra en märkbar skillnad, en verklig skillnad för samhällen och människor på ett stort plan, och tills att jag känner att jag är i en sits där jag håller på att göra något sådant kommer jag inte vara nöjd. Och så har jag svårt att komma på ett alternativt sätt än utbildning att komma dit och så har vi kommit ner på jorden igen till mitt rum och min dator där jag sitter och ser betyget B och tårarna börjar strömma.

Har jag gjort någon slags sense? Betyget i sig betyder jackshit, men det är rädslan för att det skulle innebära minskad risk för att lyckas som det leder till. Så kommer jag ligga om ett halvår och tänka att vad fan ansträngde jag mig inte bara lite lite till för?

Såhär tänker jag inte om hur jag presterade i 1an och 2an. I 1an och 2an gjorde det ingenting att jag fick B, för jag hade inte lovat mig själv alla A, och jag visste inte exakt hur jag ville ha det efter studenten osv. Ah nu kanske jag bara upprepar mig.

Och jag är medveten om hur detta kan låta, jättekaxigt och snobbigt och nedvärderande. Men det är verkligen verkligen inte så jag menar och jag hoppas att det inte tolkas så. Det är så himla individuellt vad man vill göra och oavsett vad man gör så tycker jag att man bidrar till samhället och en bättre värld. Mitt sätt ger bara så jävla mycket ångest.

Likes

Comments

I och med förra lördagens totala depp bestämde jag mig för att inte låta denna bli likadan(som att jag har så mycket kontroll över serotoninnivåerna i min hjärna, lol). Såå jag åkte in till stan och tömde plånboken(bokstavligen, hehe) och nu har jag kollat lite film och ska skriva lite på en religionsuppgift. Satan vad tråkigt religion är förresten????

Att det är mindre än 3 veckor kvar börjar kännas och kanske är det därför jag inte heller är lika nere, om några dagar ska jag börja packa(i och med att jag har wayyyy för mycket grejer så måste se över mån av plats för att ge iväg lite kläder och så) och dagarna går snabbt med skola och bebis så känns det brabra. Önskar alla kunde ha jackan jag köpte idag för att ha på sig den är ungefär som att ha på sig en.. björn? ett täcke? Jag vet inte. Fruktansvärt skön oavsett!!!

Cc <3

Likes

Comments

Ahhah asså mitt senaste inlägg var väl ca så deprimerande ett inlägg kan vara- men lördagar är verkligen värst här. Lyckligtsvis är det bara 3 stycken lördagar kvar och två av dem ska jag till stan så det lär nog bli bra det här!

Idag åkte jag in till stan, shoppade lite(äntligen köpt avskedspresent), bokade tid hos frisören och satt och åt lunch och fikade på ett favoritställe samtidigt som jag pluggade. En riktigt skön dag, sedan blir det jobb imorgon, torsdag och fredag. OCH på tal om jobb, så har jag förmodligen lyckats skaffa mig ett nytt tills när jag kommer hem. Det är inte bestämt till 100% än men som det ser ut nu ser det ljust ut. Kommer då jobba 6 timmar om dagen mån-fre vilket kanske ibland kommer kännas lite mycket men overall känns det bra. Behöver sysselsättning eftersom att jag inte kommer plugga hela dagen ändå, så jobb känns nödvändigt. Och då jag haft lite panik över att inte hitta något är ju detta guld! Lämnar dock inte barn/hem-branschen hehe, men pengar och sysselsättning är vad det är!

Förövrigt är mittencitatet nästan som ett motto för mig. PRIORITERINGAR.

Likes

Comments

Fyllde 18 i förrgår!! Och tatuerade mig i måndags!

Dagen var inte något speciellt, jag jobbade och sen på kvällen fick jag sång, tårta och paket. Väldigt gulligt och än igen- så tacksam för att ha hamnat i just denna värdfamiljen.

MEN. Trots att värdfamiljen är 5/5 toasts och Ariane 100/5 är det ganska jättedåligt. Det är nästintill att jag räknar ner timmar tills jag åker hem, verkligen tanken som snurrar runt varenda minut- hem hem hem hem. Jag HATAR att vara ledig. för jag har ingenting att göra. Jag är fast i mitt rum, speciellt nu när det är kallt är det inte lockande att gå ut heller, så jag skiftar bara mellan säng och skrivbord från morgon till kväll. Blir helt deppig. Blir glad när jag tänker på hur bra de 2-3 månaderna var med Sara, hon gjorde verkligen tiden här så mycket bättre. Men när hon inte är här, trots att jag ändå är glad att jag åkte och lämnade Sverige, är det fruktansvärt tråkigt. Just nu jobbar jag bara några få dagar i veckan, långa dagar, istället för varje dag vilket jag hade föredragit. Absolut att jag kan åka in till stan och så, och jag har ju en kompis i stan jag verkligen gillar, men det finns only so much att göra i stan, speciellt nu på vintern.

När jag väl är i stan och bara sitter på ett enkelt kafé känner jag på en gång hur mycket bättre det varit om jag bott närmare, för jag älskar verkligen Annecy! Men vad gör det för skillnad när man är strandad utanför? Om jag hade vetat läget här är jag nästan säker på att jag inte hade åkt(just hit, hade nog blivit någon annanstans då). Medveten om hur miserabelt detta låter men var tvungen att spy ur mig allt, för just nu känns det verkligen som en plåga. Hem hem hem. 27 dagar.

Likes

Comments

När du skriver till mig och mår för dåligt för att andas och jag säger- glöm inte dricka vatten, kolla på en serie, gå ut och ta lite luft, vet jag att du tänker att det är bullshit, som aldrig kommer göra en skillnad.

Det vet jag väl. För jag har mått som du har mått och burit den smärtan i flera flera år så tro mig jag vet, att frisk luft och vatten och serier inte är ett magiskt botemedel, men det är små saker som hjälper oss ta igenom det som känns oumbärligt. För sanningen är att det finns inga magiska botemedel, vad som finns är metoder som gör små stunder lite lättare, små stunder som till slut blir en dag och så får man fortsätta så, dag efter dag efter dag- tills det en dag inte längre är lika jobbigt.

Det är klart att jag vet att det inte kommer få dig att älska livet igen och ta bort kniven ur ditt bröst. Jag har sett 43 serier men har fortfarande dagar jag inte kan resa mig ur sängen och det självdestruktiva knackar på dörren. Men jag har lärt mig hur jag dämpar det hela. Jag låter mig själv sova, tvingar mig själv att äta när rutiner känns överflödiga och tar mig ut även om det så bara är en halvtimme för att få lite syre till hjärnan. Vi kan inte läka varandra, jag kan inte oavsett hur långa uppmuntrande sms eller samtal läka det som just nu inte står rätt till i hjärnan. Det vi kan göra är att finnas där, och påminna varandra om det lilla. Det är okej att inte göra det där du tror att du borde måste ska, och det är okej att göra vad det än är som får dig att glömma en stund.

Vikten av att uppmärksamma och prata om sitt mående väger tungt och jag säger inte att man ska strunta i det. Man ska prata om det, och man ska söka hjälp, och man ska förstå att det som händer är seriöst. Men man kan heller inte gå runt 24/7 och tycka synd om sig själv(även om man är fullt berättigad till det, det ÄR synd om dig), man måste också kämpa. Det har inte alltid varit lätt att ta sig upp ur sängen, prestera i skolan, socialisera sig och ens gå utanför dörren efter 3 dygn instängd, men jag har ändå på något sätt klarat mig genom detta i snart 5 år. Fram och tillbaka givetvis, men även med vård har det varit svårt. Jag tror till 100% att det är möjligt att helt bli frisk från en depression, men för mig har det nog aldrig varit så och tveksamt om det någonsin kommer bli. Och det är på något sätt okej. Det är inte en smärta och en tyngd jag älskar, men styrkan den givit mig har gjort det möjligt att leva ett normalt liv och gjort mig ödmjuk, stark, tålmodig. Jag är inte i den djupaste svackan just nu, men tro mig när jag säger att jag vet, och tro mig när jag säger att jag vet att orden "ta lite luft" nästan känns som en kränkning, för det är inte så jävla lätt, och hur fan ska det få mig att vilja leva?

Om vi inte finns här för varandra minskar chansen att ta sig igenom det. Jag hade nog aldrig rest mig igen om jag inte haft alla underbara omkring mig, Nadia som kramade mig när jag kom till skolan fast att jag inte ville andas, mamma som lät mig stanna i sängen hur länge jag ville och höll min hand när jag inte ville prata. Därför förstår jag också tyngden av att jag finns här för dig och för alla andra som behöver det. Det som också är en tyngd. Och jag försöker fortfarande lista ut hur jag ska lyckas bära alla andra samtidigt som jag bär mig själv.

Trots att det känns likvärdigt med att bestiga berg, försök ta dig upp ur sängen. Klicka på ett nytt avsnitt om det gör dagen lite lättare, mjukare, om det kan distrahera. Drick vatten, ta dina mediciner, öppna fönstret och kanske är det det största du åstadkommer på flera dagar och det är bra nog. 

<3.

Likes

Comments

Förövrigt köpte jag världens snyggaste skönaste jacka idag i vinröd (fusk)päls som jag haft på mig sen stunden jag kom hem och lär förmodligen aldrig ta av, hehe

Likes

Comments

Ett stort jävla dra åt helvete. Eller finns det ett helvete för dig? Ett annat än det du bär med?
Dra åt helvete för hur mycket av mitt liv du förstört. För när du sitter på mitt bröst och kväver mig. För när jag vaknar och du stryper mig.
Dra åt helvete för hur du får mig att knipa mig i skinnet och räkna kalorier för att en annan dag få mig att tappa räkningen på hur mycket jag tryckt i mig på en minut.
För hur du vill krypa ut med mina tårar men inte låter mig gråta, du säger
inga tårar utan skrik,
och skriken vill jag helst undvika.
Dra åt helvete för hur mina dagar kan blekna bort från ljus till en dimma, att inte märka förrän flera timmar att- det blivit mörkt? Hur länge har jag legat här?
För att om jag blundar gör det ont men om jag tittar gör det ondare, för om jag skrattar domnar du men slår tillbaka hårdare,
glöm mig inte,
nej, du ger mig inte så mycket val?
Dra åt helvete för allt du fått mig att missa och allt du fått mig att genomstå,
För att du inte låter något sätta dig på plats- inte medicin, sömn, rörelse,
odödlig
Som liten får dörren stå öppen och ljuset på, inget farligt kan ske.
Men du befinner dig inte i min säng, garderob eller bakom min dörr, utan
i min bröstkorg
Ett öppet brev till min ångest,

Dra åt helvete

Likes

Comments

Några fina små bilder,&den sista lite inspiration för vad som snart kommer vara på min handled, taggaR

Likes

Comments

Lite jag och lite morgon jo tackkk!

Är så fruktansvärt trött, en period av tidiga morgnar och långa dagar och tröttnad på skolan, blir ju såhär from time to time när det är mycket jobb- och skoltröttheten kommer ju alltid förr eller senare. Är så arg arg arg på hela grejen med betyg. Arg för att betygen tar ifrån mig det jag faktiskt tycker är roligt, för att de gett mig stress sen dagen vi började åttan och skulle bli bedömda på allt vi gjorde, för att det förstört så mycket av mitt liv, gjort mig så trött.

Kom över en grej någonstans igår(är på alldeles för många sociala medier för att komma ihåg var haha) som förundrade mig lite. Det var inget egentligen mindblowing, ganska självklart egentligen, men ändå ställde det om i hjärnan lite. Typ att distraktion från ledsenhet inte är ekvivalent med lycka. Och det är väl rätt klart att det inte är, men det är alldeles för svårt att veta skillnaden. Jag ser mig själv som en lycklig människa men samtidigt är jag ledsen och en stor del av tiden försvarar jag mig mot detta, distraherar mig på ett sätt eller annat, på senaste har det blivit en ganska luddig gräns. Fast det måste ju gå att vara lycklig och ledsen på samma gång. För lycklig och glad är ju inte samma sak? Jag är lycklig för att jag hittat trygghet i mig själv och insett hur himla fina människor jag har kring mig, men jag är ledsen för att så många saker är fel och för att självhatet aldrig riktigt försvinner. Jag borde gråta och skrika men inget händer, istället tar ångesten andra uttryck och sedan hittar jag sätt att hantera allt och så skrattar jag och tittar på bergen och så känns det rätt bra, och så skiftar det fram och tillbaka och lämnar mig återigen på en plats där jag inte vet hur jag själv mår. Jag antar att anledningen till att det slog mig lite när jag läste var att jag kände mig träffad. Jag har nog blandat ihop det lite. Jag tror absolut att man måste kunna vara ledsen för att vara lycklig, men om jag aldrig riktigt anammar ledsenheten på riktigt utan bara tar mig an den med resonemang kommer jag nog inte komma någonstans. Men jag är så trött på att vara ledsen, trött på att vara trött, på att klaga, då är det lättare att skjuta ifrån det. Får klura vidare lol

Något annat jag tänkt lite på är människors lika värde. Det är ju det som är min motivation till allt typ, och är inget jag tvivlar på, men bara för att människor är lika mycket värda- betyder det att alla är lika bra? Jag kommer ofta på mig själv att tycka att jag själv är bättre än någon annan, eller någon annan bättre än mig och andra- allt på olika plan och områden och det måste ju på något sätt vara så. Att en människa kan vara bättre än andra, men att vi inte gör det till en ursäkt att alla inte ska behandlas lika. Det blir ju en väldig balansgång. (inser hur flummigt det låter när jag läser detta??) På något sätt måste även personerna som behandlar andra människor illa ha ett lika värde om vi ska få det att sluta, eller? Eller kan en människas värde ändras efter hur en handlar? Mer att klura på hmmm

Ha en fin helg, jag är ensam hemma efter jobb idag-söndag eftermiddag, ska baka och åka in till stan imorgon och bara ta det lugnt, ska bli finfint. &btw, Sverige om 6 veckor hih

Likes

Comments