Jag är mina värderingar, i princip. Det är mina värderingar och åsikter som i många fall varit det som fått mig fortsätta stå upp och fortsätta gå, för att om inte jag kämpar för det jag ser och tycker är dåligt respektive bra, kan jag lita på att någon annan kommer göra det?

Mitt sätt att stå upp för saker är ett hos mig karaktäriserande drag, det är just med kunskap och känsla bakom mina argument jag känner att jag har en chans att förändra något. De värderingar jag har har jag mycket underlag för och är mer än villig att diskutera dem med dig, så länge du är på samma plan. Jag lyssnar gärna på hur du ser på saken och jag kan absolut tänka mig att byta åsikt, men då ska argumenten vara starkare än mina och vi båda ska vara ömsesidigt involverade i diskussionen, LYSSNA och vara öppna.

Mitt umgänge väljer jag mycket utifrån värderingar, jag har väldigt svårt att fungera på ett djupare plan med någon som inte tycker att samma saker är viktiga, exempelvis att vara vän med någon som helt och hållet skiter i rasdiskriminerings-frågan är för mig nästan omöjligt.

Att upptäcka nära människors olika åsikter och känslor kring vissa frågor kan göra mycket ont, då jag anser att det är just åsikter och känslor som utgör en människa, samtidigt som de självklart kan ändras, så som människor gör. Men att diskutera med folk man prioriterar i sitt liv och faktiskt inte komma fram till en gemensam ståndpunkt i en fråga som berör mig så starkt gör ont, det gör det verkligen. Detta kan låta som att jag blir sur så fort någon inte håller med mig, vilket absolut inte är fallet. Detta handlar bara om att en diskussion om den viktigaste frågan enligt mig resulterade i nästan totalt olika åsikter vilket jag tycker känns svårt då jag inte längre vet hur jag ska förhålla mig då jag inte längre vet om vi har samma värdegrund. Det är när diskussioner om relativt rationella/samhällsämnen går över till en tung klump i bröstet jag känner att jag står inför något svårt. Jag kommer inte välja bort några vänner nu, men synsätt förändras konstant. Som allt.

Vet inte riktigt vad jag vill komma fram till. Känner mig bara lite ledsen eller sårad, men ämnet kändes för viktigt för att endast få rymmas i en dikt eller en dagbok. Diskutera tills ni ramlar av stolen och sen tänk över vad som är viktigast i livet. Kladdigt värre men är inte känslor just det?(en text med många "jag". men så får det vara på min blogg, jag)

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Jag är verkligen kluven just om att blogga, en del av mig tycker att det är roligt och kanske tycker någon att det är roligt att läsa(tack frida), medans en del av mig tänker att det någonstans ligger en hybris i det, att jag av någon anledning ska skriva om mig själv och annat så att alla kan se och att det är något speciellt i det. Det blir bara mycket skrivande, ibland lite smått på instagram och så pratar man med folk över snapchat osv och så skriver jag en bok och så ska jag skriva här. Vad ska vart? Finns det något kvar?

Precis som att hata att höra sig själv på en film eller inspelning hatar jag att läsa gammalt jag skrivit, det vrider sig i hela kroppen när jag läser mina inlägg från somras i Schweiz. Men samtidigt kände jag för just de orden i just den följden när jag knappade på tangenterna då, så jag är skyldig mitt dåvarande jag att det får stå kvar.

Mitt liv är inte mer än någon annans men ut och bort ska jag, till Frankrike, och kanske finns det lite roliga anledningar till att jag väljer att lämna och kanske har jag roliga saker att berätta där eller här. Vi får se. Annars var detta en liten incheckning i April, hej, och som det så fint heter på franska,

À bientot (på återseende)

Likes

Comments

De som håller sina barn med bra hållning??? Hur gör man?? Står som en banan i en säck potatis men meen

Ae fy satan vad svårt det var igår. På kvällen när det faktiskt slog mig att jag skulle lämna dem kändes det så konstigt. Inte hålla och gosa med Erik, inte prata (och till stor del skälla) med Hugo och inte ha kul med My. Även om jag tror att jag kommer att hälsa på så är det fortfarande jobbigt. Och till och med Hugo som inte ens verkat gilla mig sådär supermycket känns tufft att lämna. Hjärtat brast ju lite först när han sa ses sen, sen när vi sa att jag inte skulle vara här imorgon var det som att han inte hörde och sen när han skulle gå uppför trappan och gå och lägga sig sa han "ses imorgo... ses se... Hejdå." Ush.
Alla blev iallafall glada för sina presenter så det blev jag mycket nöjd med! Hugo var nästan gladast av alla, eftersom han är svårimponerad blev jag nästan lite stolt hahah

Nu lär jag förmodligen inte blogga mer, det var mest en sommargrej och när jag varit här. Den kommer vara kvar ifall ifall att jag vill flika in någon dag eller bara kolla tillbaka på mina flummiga inlägg och sådär.
Nu ska jag snart gå hemifrån, typ om en halvtimme(och vet ej vad jag ska göra tills dess). Puss o hej

Likes

Comments

Jahapp, nu sitter vi här. Sista morgonen med barnen, sista dagen. Äter pannkakor som är lite tjocka pga lathet från min sida(går ju snabbare att göra färre tjocka än massa tunna hehe).. Det är fint väder och faktiskt gör det inget att jag ska jobba idag. De sista dagarna har gått så fruktansvärt långsamt, har nästan räknat ner sekunder. Men idag känner jag inte så, idag är sista dagen och jag ska försöka ta in den så mycket som går.
x

Likes

Comments

Så många fel, överallt, så många, för många. En av bristerna är väl att jag ofta säger emot mig själv. "Älska dig själv" samtidigt som jag tittar på mig själv och vill spy, lyssnar på mig själv och vill sy ihop läpparna.

Det är inte bara födelsemärkena på hakan, leverfläcken bredvid bröstet, bristningarna, finnarna, ögonbrynen, magen, kroppen. Det är också otåligheten, känsligheten, ångesten. Att fästa sig för snabbt men få panik när en relation blir för mycket att hantera. Avundsjukan och paranoian, latheten, dömandet. Att ändra åsikt för snabbt. Tvångstankarna. Att prata för högt och snabbt och lägga sig i. Och det känns som jag sabbar för människor och sabbar det mesta. Det är så många fel att jag inte ens förstår alla de som faktiskt älskar mig och vill vara med mig, det känns som jag ljugit på något sätt. Lurat dem till att tro att jag är bättre än jag faktiskt är. Att de kommer inse någon dag och sticka. Får väl vara glad tills dess antar jag. Jag tror jag är rätt dryg ibland. Eller det beror ju på vilken situation. men i många situationer där andra också hade varit dryga fattar jag inte varför det inte är okej när jag gör det. Varför ska jag vara tvungen att acceptera skit?

Jaja jag vet om det där att våra brister gör oss till de vi är. Men jag vill inte vara mina brister. Jag vill inte vara allt det jag hatar med min kropp, jag vill inte vara det jobbiga och dåliga. Jag vill inte vara den som blir ledsen och självdestruktiv så lätt. Jag vill bara vara de bra sidor jag har, glad och (ibland faktiskt) rolig, ambitiös och social och stöttande. Om mina brister gör mig till den jag är kan jag ju inte vara en bra människa. 

Sen försöker jag ju tänka på att man ser sina brister tusen gånger mer än andra gör, men det spelar väl ingen roll om andra ser dem, för jag ser dem. Och jag känner mig i vägen för så många, att de hade haft det lättare eller bättre utan mig. Den tanken är farlig men svår att undvika. Tacka gud höll jag på att skriva, men nej, tacka någon eller något för min familj iallafall. Det är de enda jag kan vara 100% säker på älskar mig trots att även de säkert ogillar saker hos mig. 

Likes

Comments

Måndag och tisdag kändes som 100 år långa var, herregud, och igår var jag ändå ledig till 14. Var på lindt och köpte en låda choklad till familjen, blir ju rätt mycket när man fått dubbel familj hahah. Är även klar med alla presenter till familjen här så behöver inte känna mig stressad över det längre. Är dock lite stelt då de bett mig välja ut vad jag vill ha i avskedspresent(?), får se hur det blir med det..

Idag känns det dock som att dagen kommer att gå lite snabbare, fast att jag fortfarande räknar ner dagarna. Onsdag torsdag fredag lördag, 4 jobbdagar och sen söndag morgon bär det av. Längtar så himla mycket nu! Erik kommer dock vara så fruktansvärt saknad, men tror faktiskt att jag ska åka ner någon dag på höstlovet hit, My fyller år då och så får jag träffa dem igen.

Nu ska jag dricka upp kaffet och sen typ byta blöja och göra i ordning Erik för dagen och gå ut. Handla och lämna lite kläder och ett par skor i en sån återvinningsgrej, ska bli skönt att bli av med lite och minskar vikten i resväskan lite iaf..

Jahaja hejsvej

Likes

Comments

Jag är stolt över att jag är någon folk känner att de kan anförtro sig till, någon de litar på och kommer till när de mår dåligt. Jag tycker om att hjälpa, att prata med människor när det behövs. Tycker om att vara någon som alltid finns där, gör nytta. Är ofta orolig när jag stänger av ljudet på mobilen när jag ska sova ifall att någon skulle skriva och behöva hjälp och att jag då inte är där.

Tro det eller ej, blir det tungt ibland att alltid vara psykologen. Att vara ankaret som håller andra uppe gör också att man själv drunknar. Det gör ont att vara någon man ringer när man är ledsen och alltid förväntas vara stark och vara ett stöd. (Jag vill inte att detta ska misstolkas. Jag vill att folk ska kunna komma till mig såklart, måste bara få skriva av mig lite.) Det beror på vad man får tillbaka också. Jag har inget emot att hjälpa människor utan att få något tillbaka, jag är ändå glad att jag kunnat visa stöd men när det blir så för länge och för ofta så tar orken slut. Ibland känns det bara som att jag ger så mycket att det knappt finns något kvar sen till mig själv. Ger 5 timmar och får tillbaka 1 minut. De människor det är ömsesidigt med är fantastiska, men det är tyvärr få. Jag vet inte riktigt. Blir flummigt och rörigt. Antar att jag bara är trött på att jag alltid ska finnas för andra men sen inte få det tillbaka. Låter själviskt. Är kanske självisk. Okej

Likes

Comments

Jag vet inte hur jag ska hantera faktumet att han inte kommer vara där när jag kommer hem. Jag älskar dig Budda, du kommer alltid vara mannen i mitt liv.

Likes

Comments

Man fick inte ens ta bilder där inne men jag lyckades smyga upp mobilen iallafall 3 gånger hehe

Likes

Comments

Vilken dag. Först massa små skitsaler som att försova mig, sen glömde My sitt presentkort och sen sin mobil osv, men egetnligen rätt oväsentligt. Spa't var iallafall riktigt najs.

Men kan ändå inte se dagen som bra. På bussen hem fick jag reda på att min hund dog idag och började storgråta på bussen och sen fortsatte jag bryta ihop hemma. Världens underbaraste älskade hund, kommer inte ens ihåg livet innan honom i och med att jag var 4 när vi köpte honom. Vuxit upp med honom, skrattat, gråtit, skrikit, sovit, kramats, gosat. Han har träffat alla männsikor som varit i mitt liv, kompisar jag har, eller haft osv. Han var bästa lyssnaren och bästa tröstaren. Hunden är människans bästa vän. Det finns ingen sannare sanning. Man kan inte älska någon mer än man älskar sin hund. Och det värsta är att jag inte ens fick säga hejdå, och inte fick träffa honom under hans sista 3 månader av livet.

Pallar inte skriva fint nu och ännu mindre fixa med bilder, godnatt

Likes

Comments