Det var aldrig du, aldrig dig det handlade om. Du blev en symbol, för smärta och trygghet och min hjärna valde att associera en hel hög känslor med din värme och dina handlingar, trots att din värme och dina handlingar inte förtjänade den mängden minnen, smärta, energi. Det var aldrig du, det var jag, som valde att sätta dig som måltavla för pilar.

Sitter och funderar massa på ångest. Jag tror aldrig att jag kommer bli av med min ångest och det är jobbigt att veta och än mer jobbigt att jag är en hycklare som kan säga till hur många som helst att saker går över men här sitter jag 6 år senare med samma till och från-kommande bultande. Tankegångar som snurrar snabbare än möjligt och känslor starkare än mänskliga, det är en ångest jag inte kan förklara och rent ut sagt inte kan skilja från min personlighet längre. Jag vet inte vem jag är utan den. Lite som att jag inte vet vem jag är utan minnet av dig.

Ibland känns det nästintill bra att falla in i en svacka igen för det är så tryggt, gropen är så väl grävd så den är bekväm, och jag tror att det är bara för att du låg i den där gropen med mig ett tag som jag gråter ditt namn med lite för mycket i blodet. Kanske. Jag tror att det är en del av mig själv jag gråter för.

Jag funderar på hur ångesten tar mig till andra platser, till ställen där verkligheten inte känns verklig. Hur fysiska saker som hud eller trä inte ens känns. Eller hur ångesten ger mig drömmar jag inte heller kan skilja från verkligheten. Eller hur den gör mig rädd för mig själv och vad jag kan åstadkomma.

Jag kan inte förklara min ångest för någon, inte mig själv heller. Den är en daglig fundering och en del av min vardag som jag inte störs sådär jättemycket av längre när den bara ligger och vilar. Men vissa dagar och vissa stunder blir symptomen så tydliga att det inte går att ignorera. Inte just nu, just nu är den bara lite sådär halv, men på senare tid har det hänt och händer så otroligt mycket att det är en berg-och dalbana rent ut sagt.

Ahaja. Alltid mysigt med lite ångestrannsakan en torsdagskväll. Gokväll :ppppp

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Nu är jag precis hemkommen från en superweekend i Zürich med My(och Lena) och jag kan inte säga annat än att det känns jättejobbigt på något sätt, för känslan och livet där utanför jobb var/är så annorlunda. Jag vet inte vad som gör att tårarna sitter i halsen och vill komma fram lite hela tiden nu, som första dagarna här. Förmodligen avsaknaden av en välkänd och trygg omgivning, internskämt och gator jag gått på innan. Jag kan helt säkert säga att jag inte vill hem till Sverige, men det är något jag saknar här just nu och jag hoppas jag hittar det så snabbt som möjligt..

Likes

Comments

Jag är rädd för vatten, och i perioder är det värre än andra. Är rädd för vatten och kanske är det ett långaktigt trauma efter Tsunamin eller så är det bara någon slags symbolik. Jag vet att jag är rädd för vatten för att vatten är en kraft starkare än oss och det är så läskigt men samtidigt häftigt att inse hur små och obetydliga vi är, chanslösa, när vi står mot naturen.

Jag är rädd för att inte kunna andas och jag är rädd för att tappa kontrollen, båda möjliga scenarion i vatten. Jag ser inte mig själv som en feg människa, för jag kan flytta utomlands själv och jag kan uppträda för människor och jag kan ta chanser med människor och jag kan stå upp för allt jag vill men vatten har jag respekt för, det är något jag inte kan kontrollera, som har möjlighet att förstöra mig, och förstörelsen av mig sköter jag helst själv. Jag vet inte varför men det är bara något jag tänkt mycket på på sistone och kanske är det också därför det blir värre, för att jag förstorar det i huvudet. Jag vet inte, men jag vet att rädslor är hinder men kanske är det också okej att ha några. Ett tag iallafall.

Likes

Comments

Jag satt och tittade på gamla bilder och en känsla av nostalgi och tacksamhet slog mig. Oj vad jag är tacksam. För alla människor jag har och har haft i mitt liv, jag är så tacksam för att jag har människor i mitt liv som får mig att skratta gång på gång, som är genuint underbara och oj vad lätt det är att börja ta saker för givet. Ofta ser jag tillbaka och tänker på det dåliga, men nu tittade jag tillbaka och jag inser vilket sjukt bra liv jag har och har haft. Hur lyckligt lottad jag är. Hur förtjänar jag dessa fantastiska människors uppmärksamhet och tid, hur har jag burit mig åt för att få så fina minnen?
Speciellt saknar jag Vilma just nu. Min Vilma<3

Likes

Comments

Att detta är bilder helt utan filter? Sett vackrare?????

Måste säga att känslan tagit en helvändning nu, allt känns superbra. Jag har träffat en tjej som är supertrevlig som bor typ 5 minuter ifrån oss, som har bil så vi kan åka tillsammans och göra saker. Idag var vi vid sjön och hade picknick och sen fikade i stan och bara gick runt, supermysigt! Det viktiga är liksom att jag inte känner mig så fast och isolerad härute utan har någon slags frihet. Nu har jag varit ledig i två dagar och imorgon har jag Ariane i typ 13h, lång dag men det är faktiskt inte alls jobbigt, förutom väckarklockan som står på 5.40 då..

Cheers!!(My och Schweiz-referens hehe)

Likes

Comments

För ett par dagar sen diskuterade mina kompisar självskadebeteende och det gjorde mig lite upprörd. Jag är inte arg på dem, men det är fortfarande ett ämne jag tycker är väldigt jobbigt att folk diskuterar i min närhet, och jag tycker inte att det är ett ämne man får lov att ha "åsikter" om eller på riktigt diskutera om man inte varit med om det. Alltså, missförstå mig inte(vet inte varför jag undviker att trampa på någons tå nu men), jag kan förstå att det är ett fenomen som är svårt att förstå och att man kan vilja prata om det, men det är fortfarande något som man inte ens kan i närheten förstå om man inte varit där. Jag blir uppriktigt ledsen när folk säger att självskadebeteenden blivit "en grej", som att det är en trend för klubben deprimerade, jag tycker verkligen inte att man kan säga att ett allvarligt symptom är "en grej". "En grej" är att ha skjortan innanför byxorna eller lägga ut bilder i svartvitt på instagram, det är inte ett uttryck man använder i sjukdomssammanhang.

Ett självskadebeteende är en väldigt, väldigt tuff grej och även om jag är "fri" sen länge är det fortfarande väldigt känsligt, och ibland är gränsen och känslan för ett återfall starkt, trots att man egentligen inte vill. Det här är ännu en grej jag kanske inte borde skriva om, men det är fortfarande min blogg och fortfarande ett viktigt ämne, och när folk reagerar på att folk skriver ut personliga saker känner jag mest att, läs inte då?

Folk ser det som att en person som yttrar sig eller på något sätt visar tecken på ett pågående eller tidigare självskadebeteende är uppmärksamhetssökande och nedvärderas direkt. Istället för att uppmuntra någon att prata om allt kring tystar man personen och säger, dra ner ärmarna, de där ärren kommer inte göra dig något gott. Tror någon verkligen att det kommer hjälpa personen i fråga?
Mina ärr är så bleknade att de inte syns om man verkligen inte anstränger sig, vilket jag är glad för för att om folk skulle se skulle de direkt döma mig och anta en massa grejer. Och det är synd, men jag förstår ändå varför.

Nej, att skada sig själv kommer självklart inte göra en bättre, och det är inte något någon borde göra eller något jag skulle önska min värsta fiende. Men att sitta och säga att det är lönlöst och nästan töntigt gör inte heller något bättre. Man kan inte lösa problemet genom att säga att det är onödigt.

Är inte helt säker var jag ville komma med detta men det har bara snurrat lite i mitt huvud på senaste, att det finns så mycket ignorans och okunskap och rent av lite respekt för ämnet.

Take care 

Likes

Comments

Jag ska vara helt ärlig och säga att de här första dagarna(inte ens en vecka än) varit sjukt jobbiga mentalt, det är så mycket nytt och så mycket obekväma situationer, är väldigt isolerad och att vi bara förstår varandra till ungefär 50% gör det svårt att ha vanliga konversationer så det är mycket tystnad. Familjen är verkligen underbar och själva Annecy är sjukt vackert, men i och med att Ariane(bebisen) är så liten blir det mycket dötid då hon mestadels sover och rullar runt lite då och då. Dessutom ligger huset ute på landet och tågförbindelserna är rätt dåliga, de går ca varannan timme och aldrig på kvällen. Visst är det lätt att bara se det dåliga i början och allt minsta negativt förstoras självklart när det redan till en början känns jobbigt.

Men jag ger detta en ärlig chans, min franskakurs börjar imorgon, jag träffar lite andra au-pairer och hittar på saker, när skolan börjar kan jag lägga all ledig tid på plugg osv. Min hjärna dras verkligen mellan två sidor hela tiden, den ena ser detta som ett uppdrag jag ska lösa, oavsett hur svåra de 6 månaderna blir ska jag bara ta mig igenom dem, medans den andra säger att jag ska försöka så gott jag kan i 1 månad eller 2 men om det blir en livsstil som inte gynnar mig borde jag åka hem. Det har blivit en verklig prestigegrej, så fort jag tänker på att detta är något jag kanske inte klarar känner jag mig dum och misslyckad, för att jag åtagit mig uppgiften och måste avklara den, det är ju så jag sagt? Jag har lämnat och förändrat allt som var vardag innan och jag känner mig som en så svag människa om jag bara skulle ångra det direkt. Nobody said it was easy, right?

Det är såklart en stor utmaning att vara helt ensam i något helt främmande och det visste jag om, samtidigt som det i kombination med mitt mående kan bli extra tufft och ibland kan jag inte skilja omständigheterna från signalerna i hjärnan. Jag håller tummarna för att det så snabbt som möjligt börjar kännas bättre, det handlar självklart mycket om min inställning bara så det är bara att stålsätta sig och ligga i.

Likes

Comments

Barcelona var så sjukt underbart, det var en resa med underbara tjejer och massa goa samt mindre goa minnen, lite otur hade vi allt emellanåt ;-)

Avskedsfesten i förrgår var riktigt bra men det blev sjukt jobbigt över natten och hela igår, tårarna bara rann och rann och nu försöker jag för fullt hålla dem inne. Det gjorde så fruktansvärt ont att inse att jag lämnar alla fina fina människor men främst min familj, helt ärligt kan jag inte vända den delen till något positivt alls, det gör bara riktigt jävla ont.

Nu är jag iallafall framme och bosatt här, i ett lantligt litet hus med sötaste bebisen någonsin och riktigt trevliga föräldrar. Jag vet att det kommer bli bra här, måste bara få vänja mig lite.

Likes

Comments

Jag måste säga att jag på senaste tiden blivit väldigt stolt över mig själv. Jag är stolt för jag känner att jag blivit eller håller på att bli den människa jag velat bli, att jag vuxit från och till saker jag velat. Det finns fortfarande mycket kvar jag vill ändra med mig själv men det här ska inte vara ett inlägg om självhat, känns ju onödigt när jag inte är i en sådan period.

Jag är glad för att jag är en mycket mindre dömande person, en person som uppskattar allt jag har men uppmärksammar allt som behöver förbättras. Att jag har stark moral och står starkt för det jag står för men samtidigt håller en ödmjuk position och är kapabel att ändra mig. Jag är stolt över att jag endast har människor i mitt liv som gör mig gott, att jag äntligen börjat inse att jag låtit folk utnyttja mig och släppt det. För det är en slags självdestruktivitet att låta människor såra en, för man kan aldrig lita på att andra människor ska ändra sitt sätt att behandla en om man inte gör något åt det. Min lycka ligger i mina händer och det känns inte längre som ett talesätt utan som mitt sätt att leva. Jag är stolt över att jag är modig och gör vad som är bäst för mig, trots att det kan vara skrämmande. Jag är stolt över att jag vågar prova nytt och göra det jag vill, men också för att jag insett att jag inte behöver göra saker jag inte vill. Jag behöver inte umgås med människor och göra massa sociala grejer jag inte har lust med bara för att man ska och för att alla andra gör det. Det är tonårens värsta förbannelse. Jag är stolt att jag kan förlåta människor för deras handlingar, förstå bakgrunden och ger människor en chans att förändras, men att förlåta och att glömma och göra misstag igen är inte samma sak. Jag håller distans från farliga saker, vilka för mig ofta varit naiva, självdestruktiva relationer. Jag är stolt över att jag är en sådan ärlig person, jag ljuger inte, inte om var jag står eller tycker om människor eller vad jag gjort eller hur jag mår på samma sätt som jag gjort innan, för jag har insett att lögner inte gör något bättre(förutom sånt där smått som alla människor drar ibland). Och jag är stolt över att jag förlåter mig själv för allt dumt jag gjort och gör men också att jag inte ska vara så arg och beskylla mig själv för massa grejer. Att jag insett att allt inte ligger på mig. Och främst av allt, är jag stolt över att jag är kvinna och inte låter någon trycka ner mig av den anledningen.

Jag tycker, eller tror, att det är viktigt att göra utvärderingar på sig själv ibland. Se hur man utvecklas och om det är i den riktning man vill. Jag har som sagt fortfarande tusen saker kvar att förbättra, en människa kan sällan bli perfekt över en natt, men om jag inte uppmärksammar de förändringar jag redan genomgått och hur jag vuxit kommer jag inte komma någonstans. Var stolta över er själva, eller åtminstone försök att vara det. Det är okej.

Likes

Comments