Bara en fråga till er som är över 20, dricker ni bland barn?
Jag själv skulle aldrig i hela helvete dricka bland barn eller när jag vet att jag har barn hemma.
Aldrig.
Det är bland det värsta jag vet.
Varför ska man dricka när man har sina egna barn hemma? Eller när barnet kanske till och med har en kompis hemma?
Jag fattar inte meningen med det.
Hur tror ni barnet känner när ens föräldrar sitter hemma och dricker?
Vad skulle hända och man var tvungen att åka akut in på sjukhuset på kvällen?
Vem skulle köra då?
Iaf inte du, för du har druckit.
Nej fyfan.
Det barn som har en förälder som dricker, känner sig så jävla otrygg.
Och har man till och med varit med om att ens förälder blir aggressiv när den dricker så lovar jag dej att barnet är jävligt rädd oxå.
Otrygg och rädd, hur fan tror du det barnet mår psykiskt?
Och hur tror du den kommer bli när den blir yngre?
Den kommer inte våga att ens prova dricka själv för den kommer vara så orolig över dej.
Om du kommer dricka så att barnet måste ta ansvar.

Jag verkligen HATAR föräldrar som dricker när dom har barn hemma.
Fan, drick när ni är själva eller när ni inte har barn hemma.
När ni är själva kan ni göra precis vad ni vill, supa er dret full och spela allan, Varsego.
Men fan inte när ni har barn i närheten.
Aldrig!
Ni skadar barnet och dess psyke.

Snälla tänk längre än näsan räcker när ni har barn.
Det tar mer skada än ni tror.

Likes

Comments

2017.

Ett nytt år, nya möjligheter och blablabla.
Vem fan bryr sig?
Trodde man att det här året skulle bli bättre än det förra så nej.
Det suger redan.
Dock så kommer det här året att förhoppningsvis bli bättre än det förra.

2016 var bara hemskt.
Alldeles för många broken hearts och många falska vänner som inte finns i mitt liv längre, vilket jag är ganska glad över ändå men ja, dom vänner har ju betytt ganska mycket för mej men allt funkar inte alltid mellan varandra och då är det lika bra att gå vidare och hitta andra vänner som inte kommer svika en.

Nyår
Jag firade in det nya året med min fina pojkvän.
Vi lagade mat och sedan kollade på film, spelade kort och hade det allmänt bra lixom.
Kunde inte haft det bättre förutom att vissa inte kunde ge fan i att hålla på så lite bråk blev det såklart. Även där försvann lite vänner ur mitt liv menmen jag gråter inte för det.

Året har börjat ganska bra ändå även om det redan suger, har varit med min pojkvän enda tills idag då han var tvungen att åka hem till Göteborg pga jobb osv.. vilket känns tungt.
Och självklart direkt när han åkt så ska vänner börja tjafsa mot mej om att jag tydligen har lämnat dom utanför nu när jag har ett förhållande.
Vilket jag kan förstå att dom känner, det gör jag faktiskt eftersom när han är här så är jag inte med någon annan förutom honom, dels för att vi har distansförhållande och när vi väl ses så är det väl ganska självklart att vi vill va med varandra så mycket vi kan eller?
För mej är det iaf självklart.
Men en vänskap handlar väl om att båda ska höra av sej, iaf enligt mej. Men tydligen inte.
Jag är ganska dåligt på att höra av mej, men de har jag alltid varit och det har inte bara blivit så nu utan jag är bara sån.
Men om någon vill vara med mej eller saknar mej så är det faktiskt inte svårt att skicka iväg ett sms och säga det. Sen är det inte svårt att fråga om man kan ses så fixar man de.
Men nej, att kasta skit på mej är enklare.
För jag mår ju inte redan dåligt som det är.
Nejnej, inte alls.
Snälla nån.
Jag lever med en depression, som alla lär veta nu eftersom jag är ganska öppen med det.
Jag gör misstag, jag glömmer att höra av mej, jag glömmer ganska mycket faktiskt.
Men snälla, det är inte svårt att hjälpa mej lite på traven.
Visst det kan kännas jobbigt när bara en hör av sej hela tiden men jag tänker inte på det hela tiden.
Jag försöker att få ihop min vardag så gott som det går redan med alla miljoner tankar och då kan jag glömma vänner hit å dit.
Det kan ja erkänna och jag känner mej värdelös som gör det men det är inte så lätt när man konstant mår dåligt.
Pressen som jag har på mej själv med allt gör det svårt.

Men jag har min familj och min pojkvän som iaf förstår mej mer än alla andra.
Jag kämpar som sagt varje dag och det räcker för mitt psyke att kämpa för min egen skull, jag klarar inte av att kämpa för alla andra också.
Det går inte.
Det måste ni förstå.

Men 2017 ska bli mitt år.
Nu i januari börjar adhd utredningen som förhoppningsvis kommer hjälpa mej att förstå lite mer om mej själv och varför jag är som jag är.
Jag ska kämpa med skolan för jag vägrar ge upp det.
Jag kan klara det bara jag kämpar.
Och med hjälp från dom vännerna i skolan, familjen och Alexander så kommer det gå, och med mitt speciallschema så hoppas jag det blir enklare för mej också.

Glöm inte bort att du är värdefull, ha ett mål det här året att ge minst en person en komplimang varje dag så lovar jag dej att både du och den personen kommer må bättre.

Jag vet själv vad bra jag mår efter jag fått en komplimang och man känner sig uppskattad också.

Behövde skriva av mej lite.

Just be yourself.

Likes

Comments

Såg dom har frågorna på Michaela amnetegs blogg och ville också svara på dom!
Så här kommer 40 julfrågor.

1. Pepparkakor eller lussebullar? Lussebullar

2. Skumtomtar eller knäck? Mormors knäck!

3. Ischoklad eller marsipan? Marsipan.

4. Köttbullar eller prinskorv? Måste nog ändå vara hemmagjorda köttbullar

5. Julkorv eller julskinka? Julskinka.

6. Lax eller sill? Inget av dom, usch. 😅

7. Revbensspjäll eller Janssons Frestelse? Janssons Frestelse, utan fisk!

8. Paradis eller Alladin? Paradis

9. Sylta eller leverpastej? Leverpastej.

10. Glögg eller julmust? Julmust, inte så förtjust i glögg.

11: Rödbetssallad eller dopp i grytan? Aldrig provat något av dom så ingen aning.

12. Ris a la malta eller risgrynsgröt? Ris a la Malta med mycket saftsoppa!😍

13. Äpplemos eller senap? Beror ju lite på vad det är till, gillar båda.

14. Hemma eller borta? Borta, älskar att vara hos mormor på jul.

15. Utomlands eller Sverige? Sverige, självklart!

16. Ge eller få? Alltid roligt att ge men eftersom min plånbok alltid är tom ungefär så säger jag nog få🙈

17. Mysteriet på Greveholm eller dieselråttor och sjömansmöss? Jadu, har inte sett någon av dom så ingen aning.

18. Chokladkalender eller paketkalender? Har chokladkalender nu men paketkalender funkar lika bra.

19. Plastgran eller äkta? Jag personligen tycker platsgran, jag är ju trots allt inte som alla andra.

20. Arne Waise eller Ernst? Arne waise!

21. När vill du att första snön ska falla? Ungefär någon gång i november tycker jag allt.

22. Har du någonsin haft en grön gräsmatta på julen? Jajjemän!

23. När tycker du att det är dags att pynta? Början av december är väl lagomt.

24. Finns det något du vill göra mindre av denna julen? Tror inte det, kan inte komma på något. Det vore väl isf att försöka och inte föräta sig på godis och julmat.

25. Vilket färgtema tycker du passar bäst på julen? Silver, rött, grönt, vitt och guld.

26. Kan du komma på något negativt med julen? Att man är skilsmässobarn och måste fira jul på två ställen, hatar det.

27. Blir du oftast mättad när julen är slut eller vill du ha mer jul? Ja eftersom jag firar det två gånger så blir man ganska trött på det. Men julmaten funkar alltid hur länge som helst!


28. Vad brukar framkalla mest stämning på julen/december? Snö, julmusiken och att baka pepparkakor och lussekatter vid mormor.

29. Leker du i snön, åker pulka eller bygger snögubbar? Ja när det väl finns snö så men har varit väldigt dåligt med det nu. 😅

30. Vilken är din favorit julfilm? The night before eller välkommen till familjen är grymt bra och underhållande.

31. Klär du dig fint på julen? Ja eller jag drar väl på mig nån julklänning eller några jeans och någon fin tröja.

32. När öppnar du dina julklappar? Brukar väl bli en på morgonen sen efter Kalle anka och all mat så brukar väl tomten komma runt fem, sex ungefär.

33. Julönskningar? Jag önskar mig bara kläder ifrån ridestore och pengar såklart.

34. Vilken är din favoritjullukt? Julgodiset!

35. Vad heter din/dina favoritjullåtar? Hey ho med Freddy kalas tror jag.

36. Gör du snögubbar? Nej, har gett upp det.

37. Favoritjulkalender? Lasse Majas detektivbyrå!

38. Konstigaste julklappen? Haha ingen aning du, har nog fått mycket konstigt genom åren!😅

39. Vad är viktigast på julen? Att umgås med familj och släkt och må bra och ha det roligt.

40. Hur är din jul? Oftast kaos för min del då jag hatar att jag ä tvungen å fira det två gångar.

Likes

Comments

Hur förklarar man för någon som aldrig känt den smärta jag känt att allt inte är så bra hela tiden?
Allt är inte bra, och just nu är det aldrig bra.
Ångesten har blivit värre, paniken över skolan och betygen är så stor.
Min depression har blivit värre och just nu klarar jag inte av skolan för fem öre.
Jag gråter varje dag för att jag tänker på skolan och att jag kommer ta jullov med inga betyg förutom ett om jag har tur..
själva skolan går helt åt helvete, men praktiken går hur bra som helst.
För där kan jag vara mej själv, där behöver jag inte tänka så mycket, utan där kan jag slappna av och bara vara jag.

Barnen ger mej sådan positiv energi med sina leenden och kramar.
Sedan har jag världens bästa kollegor också som finns där och hjälper mej.
Fick jag välja skulle jag praktisera hela tiden men så lätt är det inte tyvärr..

Att jag har den här jävla depressionen förstör så himla mycket för mej..
den förstör relationer med familjen, vänner osv och för mej känns det bara som att jag är en börda för alla.
Att jag är den som aldrig mår bra, utan bara klagar och det finns aldrig något som hjälper så att jag mår bra.
Jag kan må bra små stunder men det är bara när jag är med just honom..
Då mår jag som bäst, i hans famn.
Hans varma kramar, hans fina komplimanger och just det där att han förstår.
Han förstår hur jag mår och han försöker verkligen att hjälpa mej så gott det går och jag är så grymt tacksam över att jag har honom i mitt liv.
Min fina pojkvän. ❤️

Jag vill sjukskriva mej ifrån skolan. Helt ärligt, är de det enda jag vill just nu.
Bara ta en paus, få ladda om batterierna och jobba på mej själv, jobba så att jag klarar av min vardag.
För just nu gör jag inte det, jag vet aldrig när dom där jävla tårarna kommer och förstör min dag. Ta en paus och sedan komma tillbaka grymmare än någonsin och klara av skolan. Ta studenten och vara stolt över att jag klarade det.

Jag har sån ångest över att åka till skolan imorgon, för jag känner redan nu att jag kommer sitta där, med ångest i hela kroppen och försöka att inte bryta ihop.

Jag vill hitta en lösning på allt det här, som gör att jag vaknar upp ifrån den här mardrömmen och börjar må bra igen.
En liv utan ångest, panik och dåliga dagar.
Visst att alla har dåliga dagar men mina dåliga dagar är precis varje dag. Å jag är så grymt trött på det här nu.
Jag vill inte leva såhär längre men jag sitter liksom fast.
Jag bara står och trampar på samma ställe hela tiden och jag har gjort det i flera år nu.
Jag försöker hela tiden att hitta nya metoder och tankesätt för att kunna komma ur den här skiten men inget hjälper.
Verkligen inget.
Och att folk bara blundar för det och säger "men ryck upp dej, det kommer bli bättre snart"
Dom där jävla orden hjälper inte ett jävla skit.
Har ni inget mer att säga än de där så kan ni lika gärna hålla käften.

Nej, jag är trött på att må dåligt nu.

Likes

Comments

Jag trodde jag kunde gömma mig från verkligheten.
Ta den där droppen alkohol och de där pillret med antidepressiva, sätta på de där fake leendet och skratta åt sånt som jag egentligen inte alls tycker är roligt, inte visa mej svag, alltid försöka visa den kaxiga å självsäkra sidan, inte visa dom riktiga känslorna utan bara det som "är okej att visa", men absolut aldrig visa den svaga sidan, aldrig visa tårarna eller att allt inte är bra.

Verkligheten kommer ikapp, när alkoholen är slut, när medicinen trappas ut, när fake leendet inte räcker till längre, när man möter den personen som ser igenom allt de där, då inser man hur allt är och att det går inte att låtsas längre, att allt är bra.

För han ser igenom mej.
Han ser när något är fel, när allt inte är som jag säger att det är.
Jag kan inte ljuga för honom, jag vill inte ljuga heller.
Jag hatar lögner men ändå så använder jag dom.
Varför?
Är det inte bättre att vara ärlig mot sig själv och inse att allt inte är bra, att det är okej att gråta, det är okej, du måste få släppa ut alla dina känslor.
Men det är så svårt.
Har sett ner på mej själv i så många år men försökt att dölja det, men nu går det inte längre.
Jag vill inte fake my feelings för honom för han förtjänar inte någon som bara fakear allt, som ljuger om att allt är bra, han förtjänar det äkta.

Medicinerna trappas ut och känslorna börjar komma tillbaka och helt ärligt så är jag rädd.
Jag är rädd för att känna känslorna igen, jag ä rädd för att kunna känna kärleken igen.
Den där äckliga fula kärleken som bara har förstört allt för mej.
Den som sårat mig och den som gav mej medicinerna från början.
Dom gjorde så att känslorna försvann men dom gjorde mej inte gladare, vilket var målet.
Dom gjorde så jag slutade bry mej.
Sa någon till mej "jag hatar dej" så svara jag "jaha, skulle ja bry mej nu elr?" Samma om någon sa att den älskade mej, jag kunde inte ta åt mej. För jag brydde mej helt enkelt inte å jag förstod inte varför någon skulle älska en sådan idiot som mej som inte hade några känslor.

Jag började strunta i allt, jag brydde mej inte om jag bråkade med min bästa vän och sedan förlorade den, jag kunde kalla mina vänner för idioter å såra dom utan att jag själv ens märkte det.

När jag tänker tillbaka så var det inte dom som var idioter utan det var jag, hela tiden var det jag.
Största idioten av dom alla.

Jag har sårat så många människor eftersom jag inte bryr mig längre, men jag har blivit såhär efter att folk har sårat mej utan att ens bry sig.
Dom har förstört mig och att försöka komma tillbaka till mitt rätta jag, kommer nog aldrig hända.
Min depression och mitt hemska beteende har blivit endel av mej. Visst, jag har lärt mej att hantera det bättre men jag tror inte att något kommer kunna bli riktigt bra igen. Aldrig, men jag kämpar.

Efter att jag träffat honom, känns livet lite mer värdefullt och jag börjar inse att jag är värd något. Jag är bra, jag är fin och jag betyder faktiskt något. Jag betyder något för han, han älskar mej precis som den dumma, blåsta, idiotiska människa jag är. Å jag kan säga att jag älskar honom lika mycket, för att han alltid finns för mej och aldrig ser ner på mej, han lyssnar på mina dumma tankar och han tar bort endel av dom, han tar bort ångesten som kommer på kvällarna, han är den allra bästa.


Varför blev det så här?
Varför blev det så svårt?
Varför föll jag till botten och landade så hårt?
Så där kan det låta fram och tillbaka, vägar kan va krokiga och vägar kan va raka.
Det är lätt att gå vilse i allt detta letande
ibland blir det nästan lite skrattretande
men hittar man inget så är man inte klar än
Jag lovar dig, det blir bättre
Sen tidlösa stunder i en match man ligger under
Timmar och minuter som man önskar var sekunder
Jag vet det är svårt i dessa stunder men du kan och du minns att du kunde
Du kunde övervinna känslan, den där oönskade rädslan
Du kanske känner att du inte klarar det men du är stark och du måste bara inse
Verkligheten försvinner ej tyvärr, vart du än går kommer den finnas där
Är det värt att tänka som du gör
Öppna ögonen lyssna se och hör.

Likes

Comments

Den här veckan började ganska bra, när jag var på väg till tåget på måndag morgon så kände ja "jo men jag mår ganska bra idag, det här ska bli en positiv dag"
Samma känsla hade jag på tåget, förutom att jag var trött då men de kunde ja ändå leva med.
Var glad å jobbade på som vanligt.
Efter lunchen så gick humöret ner till botten.
När en lärare skrattar åt ens depression inför klassen. Hur kan personen ens få göra något sånt?
Vi skulle skriva upp lite saker å jag var trött å hade ont i huvudet å fattade inte riktigt hur man skulle skriva så jag gjorde inget och då kommer läraren från å frågar om jag har börjat å jag svarar nej å då börjar hon att säga att det inte är acceptabelt att inte göra något utan att jag skulle försöka att börja å hon var inte så glad på mig att jag mådde som jag gjorde. Vill oxå säga att hon vet att jag har en depression å äter antidepressiva mediciner. Sedan frågar hon alla i klassen vad dom skrivit och så frågar hon mig, å kände att de jag skrev inte var tillräcklig bra så jag sa "jag vet inte" då svarar hon "men du skrev ju något förut, vad va de" då svara jag en gång till med att bara rycka på axlarna då skrattar hon och säger "haha åh bästa dagen idag" framför hela min klass.
Det kändes så himla förnedrande å jag blev så himla besviken på henne när hon vet hur jävla kämpigt jag har det med att ens komma till skolan, så har hon mage att skratta åt mig framför alla?
Sedan står och pratar om respekt å att man ska bry sig om varandra. Men herregud, börja med de själv innan du säger till oss.. de värsta jag vet är när folk ska skratta mig rakt upp i ansiktet när jag har en depression som ingen kan ta på allvar. Jag mår inte bra, kan inte någon förstå de? Ska alla bara stå å skratta åt mig å bara se på så kommer jag snart ge upp de här å skita i skolan å min utbildning för jag klarar inte av sånt här när de redan är så mycket annat som påverkar mig.
Hur ska man ens klara av vardagen med en depression som trycker ner en å så står folk och bara skrattar mer rakt upp i ansiktet? Tänk er in i min situation, hade ni mått så jävla bra om ni själva blev utsatt för de? Nej jag tror fan inte de. Å kom inte å säg till mej att jag behöver hjälp å behöver prata med en psykolog för de gör jag redan men alla problem går inte å lösa på en gång och speciellt inte när man levt med en depression så länge som jag gjort. Vi fick reda diagnosticerat för inte så länge sedan men hon bup sa det själv att jag har haft de här så länge så att de har blivit endel av mej, vilket jag tycker är hemskt.. jag har mått såhär dåligt i över sex år och allt blir bara värre. Allt med skolan å den pressen där är hemsk. Sedan pressen över att när jag mår dåligt å pratar om de med andra känns det bara som att jag får dom att må dåligt å då blir det bara värre för mej. Som när jag pratar med allt om med min mamma så känns det bara som att jag blir ett problem för henne, som att jag aldrig kommer bli bättre och de tar bara på hennes krafter och energi vilket jag absolut inte vill. De jag allra mest önskar är att vakna upp en morgon och att min depression har flugit så långt åt helvete den bara kommer och försvunnit ifrån mitt liv. Jag vill vakna upp å må bra, va glad å inte bara ta energi ifrån andra.
Men jag ä glad över att jag funnit Jessica, min allra bästa vän! Hon jag får bo hos och känna mej trygg. Hon som bryr sej och är rak och ärlig mot mej. Hon som lyssnar och förstår. Vi ger varandra energi och vi gör varandra lyckliga. Jessica är de bästa som har hänt mej. Både hon och barna ger mej en sån underbar positiv energi och jag mår så gött med dom.
Ännu är det mycket jobb som behövs men jag ska kämpa även om de ända jag känner just nu är att de lättaste vore att bara ge upp.

Likes

Comments

Första praktikdagen idag. För mej iaf, alla andra i klassen har väl gått två veckor nu men eftersom jag varit sjuk å varit utomlands så blev det första för mej. Kändes väl bra men självklart så förstörde huvudvärken dagen, som vanligt.. Är det inte huvudet som krånglar så är det något annat. Skolan känns skit men när praktiken har börjat får man väl hoppas att det börjar flyta på igen. Ska ju klara dom här två sista åren på praktiska men just nu känns det mörkt. Ångesten över att gå till skolan på morgonen börjar ta över menmen.. Jag brukar inte ge upp så lär väl inte göra det nu heller.

Kvällarna är dock värst med ångest. Varje kväll kommer den å mina hjärnspöken blir värre å värre. Mardrömmar ungefär varje natt å vaknar alltid hur svettig som helst och av ångest. Börjar bli ganska trött på det här nu. Men börjar ju även vänja mej.

Känner mej så jävla ensam. Som att det är jag, själv mot världen. Även om jag vet att familjen å mina vänner finns där så känner jag mej så ensam. För istället för att berätta hur allt egentligen är, så kommer fake leendet å skrattet fram och ingen förstår.

Känner sån himla press över allt, att jag måste vara bra i skolan, på praktiken. Vara bra som vän, syster, dotter, ja allt. Men jämt nu går allt åt fel hål. Ger folk falska förhoppningar och enligt mej förstör jag bara allt. Därför låser jag in mej i mej själv så jag bara förstör för mej.

Ångesten och paniken har blivit min vardag. Att folk har tröttnat på mej har oxå blivit min vardag. Men hellre en riktig vän än 100 falska. Klarar ni inte av den värsta sidan av mej förtjänar ni mej inte när jag är som bäst.

Hoppas ni andra mår bättre iaf, för det förtjänar ni.

Likes

Comments

Att min enda bästa vän, som jag kallade syster kunde göra något sånt mot mig trodde jag aldrig, och de värsta är ju att du tror att jag inte skulle få reda på det. Dumma fanskap. Jag får reda på allt tyvärr och det gör så ont i mig att det skulle visa sig att just du va så jävla falsk. När du vet precis hur jag mår och du vet vad som tog mig till botten. Jo precis det du gör mot mig nu. Fyfan för falska människor och lögner. Som jag sagt hundra gånger på bloggen, lögner är det absolut värsta jag vet. Å verkligen när personer som jag älskar och bryr mig om ljuger för mig. Det gör fan mest ont. Jag har ställt upp som in i helvete för dig och jag får bara skit tillbaka. Nu får vi allt se hur våran vänskap blir, för jag tänker inte bara fake a smile å hålla allt inom mig nu. Nu får det fan räcka mä falska lögner och äckligt beteende. Usch på människor som dig.

Är dock väldigt glad över att jag märker vilka som är mina äkta vänner och dom som inte ljuger å bara sviker mig. 🌹

Likes

Comments

En fråga bara som jag undrade om ni som läser kan hjälpa mig att svara på, hur i helvete kan man sitta och skratta åt någon som har en depression å verkligen sitta och klanka ner på den å skratta den rakt upp i ansiktet? Tror ni att det blir bättre eller? Jag har varit till bup och blivit diagnostiserad med depression och fått tabletter å går å pratar vid en kbt och jag försöker verkligen varje dag att kämpa mot mig själv och min depression men när folk verkligen sitter å skrattar mig rakt upp i ansiktet och bara hånar mig då vill jag bara ge upp. Ni ser inte allvaret i det, ni verkar ju bara tro att jag leker att jag mår dåligt men nä. Jag är helt förstört och min vardag är en jävla kamp. Att ens vakna på morgonen är en kamp för mig. Fick jag välja så skulle jag somna å aldrig mer vakna igen. För det är så det känns att vara deprimerad. Man är nedstämd hela tiden och ser bara det negativa. Och när folk inte ens ser det utan bara skrattar åt det, hur ska det då kunna bli bättre? Det gör bara att jag mår sämre och det är det sista jag behöver just nu. Jag klarar mycket själv, det gör jag. Men inte allt, jag behöver även någon som kan krama om mig å finnas där för mig, inte folk som bara skiter i mig å låter mig ta hand om allt själv. Det klarar ingen. Varför gör ni ens så här mot mig? Jag trodde ju aldrig att just dom personerna skulle svika mig när jag behöver dom som mest. Men jag är inte förvånad. För är det något jag är van så är det att bli lämnad när jag mår som värst. Det är då nästan alla lämnar mig. Och ni undrar varför det aldrig blir bättre? Ja men vad tror ni? Använd det som finns mellan axlarna på er så börjar ni kanske fatta lite.

Likes

Comments

Självklart är klockan mitt i natten och Holmberg sover inte. Har ingen aning vilken natt i rad det är såhär men det är helt hopplöst att sova. Det känns ganska hopplöst med allt just nu, som att inget har en mening.
Att det kvittar hur mycket jag än kommer kämpa så kommer det inte räcka, det kommer aldrig hända nånting som gör att allt det dåliga vänder till det bättre. Jag satt å tänkte förut som vanligt, åh jag kände bara att "varför ska jag ens försöka längre när det aldrig händer något?" När allting står bara still å det blir varken bättre eller sämre och blir det nånting av dom så är det ju inte till det positiva hållet någon gång.
Jag har sagt så många gånger "nu ger jag upp, nu skiter jag i de här och lämnar" åh jag kommer fortsätta säga det men grejen med mig är att jag kommer aldrig ge upp, hur många gånger jag än säger att jag ska göra det så kommer jag aldrig göra det.
För jag är inte en sån person, jag kämpar in i de sista för jag vet att jag kommer klara det även om vägen är väldigt lång och det är mycket upp å nerför så vet jag att tillslut kommer jag till vägens ände där allt är bra.
Sedan kommer det aldrig kunna bli riktigt bra igen och det är pga mitt förflutna och sedan har man inte bra dagar jämt men jag vill att dom bra dagarna ska överrösta dom dåliga och inte tvärtom som det oftast är nu.
Sen är jag en person som tänker alldeles för mycket och det kommer jag aldrig komma ifrån. Jag tänker alldeles för mycket och bryr mig för mycket också.
Den förmågan är bra ibland men oftast inte..
Jag känner bara att allt känns meningslöst, allt står bara still å trampar på samma ställe och det kommer aldrig därifrån..

Likes

Comments