View tracker

Jag trodde jag kunde gömma mig från verkligheten.
Ta den där droppen alkohol och de där pillret med antidepressiva, sätta på de där fake leendet och skratta åt sånt som jag egentligen inte alls tycker är roligt, inte visa mej svag, alltid försöka visa den kaxiga å självsäkra sidan, inte visa dom riktiga känslorna utan bara det som "är okej att visa", men absolut aldrig visa den svaga sidan, aldrig visa tårarna eller att allt inte är bra.

Verkligheten kommer ikapp, när alkoholen är slut, när medicinen trappas ut, när fake leendet inte räcker till längre, när man möter den personen som ser igenom allt de där, då inser man hur allt är och att det går inte att låtsas längre, att allt är bra.

För han ser igenom mej.
Han ser när något är fel, när allt inte är som jag säger att det är.
Jag kan inte ljuga för honom, jag vill inte ljuga heller.
Jag hatar lögner men ändå så använder jag dom.
Varför?
Är det inte bättre att vara ärlig mot sig själv och inse att allt inte är bra, att det är okej att gråta, det är okej, du måste få släppa ut alla dina känslor.
Men det är så svårt.
Har sett ner på mej själv i så många år men försökt att dölja det, men nu går det inte längre.
Jag vill inte fake my feelings för honom för han förtjänar inte någon som bara fakear allt, som ljuger om att allt är bra, han förtjänar det äkta.

Medicinerna trappas ut och känslorna börjar komma tillbaka och helt ärligt så är jag rädd.
Jag är rädd för att känna känslorna igen, jag ä rädd för att kunna känna kärleken igen.
Den där äckliga fula kärleken som bara har förstört allt för mej.
Den som sårat mig och den som gav mej medicinerna från början.
Dom gjorde så att känslorna försvann men dom gjorde mej inte gladare, vilket var målet.
Dom gjorde så jag slutade bry mej.
Sa någon till mej "jag hatar dej" så svara jag "jaha, skulle ja bry mej nu elr?" Samma om någon sa att den älskade mej, jag kunde inte ta åt mej. För jag brydde mej helt enkelt inte å jag förstod inte varför någon skulle älska en sådan idiot som mej som inte hade några känslor.

Jag började strunta i allt, jag brydde mej inte om jag bråkade med min bästa vän och sedan förlorade den, jag kunde kalla mina vänner för idioter å såra dom utan att jag själv ens märkte det.

När jag tänker tillbaka så var det inte dom som var idioter utan det var jag, hela tiden var det jag.
Största idioten av dom alla.

Jag har sårat så många människor eftersom jag inte bryr mig längre, men jag har blivit såhär efter att folk har sårat mej utan att ens bry sig.
Dom har förstört mig och att försöka komma tillbaka till mitt rätta jag, kommer nog aldrig hända.
Min depression och mitt hemska beteende har blivit endel av mej. Visst, jag har lärt mej att hantera det bättre men jag tror inte att något kommer kunna bli riktigt bra igen. Aldrig, men jag kämpar.

Efter att jag träffat honom, känns livet lite mer värdefullt och jag börjar inse att jag är värd något. Jag är bra, jag är fin och jag betyder faktiskt något. Jag betyder något för han, han älskar mej precis som den dumma, blåsta, idiotiska människa jag är. Å jag kan säga att jag älskar honom lika mycket, för att han alltid finns för mej och aldrig ser ner på mej, han lyssnar på mina dumma tankar och han tar bort endel av dom, han tar bort ångesten som kommer på kvällarna, han är den allra bästa.


Varför blev det så här?
Varför blev det så svårt?
Varför föll jag till botten och landade så hårt?
Så där kan det låta fram och tillbaka, vägar kan va krokiga och vägar kan va raka.
Det är lätt att gå vilse i allt detta letande
ibland blir det nästan lite skrattretande
men hittar man inget så är man inte klar än
Jag lovar dig, det blir bättre
Sen tidlösa stunder i en match man ligger under
Timmar och minuter som man önskar var sekunder
Jag vet det är svårt i dessa stunder men du kan och du minns att du kunde
Du kunde övervinna känslan, den där oönskade rädslan
Du kanske känner att du inte klarar det men du är stark och du måste bara inse
Verkligheten försvinner ej tyvärr, vart du än går kommer den finnas där
Är det värt att tänka som du gör
Öppna ögonen lyssna se och hör.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Den här veckan började ganska bra, när jag var på väg till tåget på måndag morgon så kände ja "jo men jag mår ganska bra idag, det här ska bli en positiv dag"
Samma känsla hade jag på tåget, förutom att jag var trött då men de kunde ja ändå leva med.
Var glad å jobbade på som vanligt.
Efter lunchen så gick humöret ner till botten.
När en lärare skrattar åt ens depression inför klassen. Hur kan personen ens få göra något sånt?
Vi skulle skriva upp lite saker å jag var trött å hade ont i huvudet å fattade inte riktigt hur man skulle skriva så jag gjorde inget och då kommer läraren från å frågar om jag har börjat å jag svarar nej å då börjar hon att säga att det inte är acceptabelt att inte göra något utan att jag skulle försöka att börja å hon var inte så glad på mig att jag mådde som jag gjorde. Vill oxå säga att hon vet att jag har en depression å äter antidepressiva mediciner. Sedan frågar hon alla i klassen vad dom skrivit och så frågar hon mig, å kände att de jag skrev inte var tillräcklig bra så jag sa "jag vet inte" då svarar hon "men du skrev ju något förut, vad va de" då svara jag en gång till med att bara rycka på axlarna då skrattar hon och säger "haha åh bästa dagen idag" framför hela min klass.
Det kändes så himla förnedrande å jag blev så himla besviken på henne när hon vet hur jävla kämpigt jag har det med att ens komma till skolan, så har hon mage att skratta åt mig framför alla?
Sedan står och pratar om respekt å att man ska bry sig om varandra. Men herregud, börja med de själv innan du säger till oss.. de värsta jag vet är när folk ska skratta mig rakt upp i ansiktet när jag har en depression som ingen kan ta på allvar. Jag mår inte bra, kan inte någon förstå de? Ska alla bara stå å skratta åt mig å bara se på så kommer jag snart ge upp de här å skita i skolan å min utbildning för jag klarar inte av sånt här när de redan är så mycket annat som påverkar mig.
Hur ska man ens klara av vardagen med en depression som trycker ner en å så står folk och bara skrattar mer rakt upp i ansiktet? Tänk er in i min situation, hade ni mått så jävla bra om ni själva blev utsatt för de? Nej jag tror fan inte de. Å kom inte å säg till mej att jag behöver hjälp å behöver prata med en psykolog för de gör jag redan men alla problem går inte å lösa på en gång och speciellt inte när man levt med en depression så länge som jag gjort. Vi fick reda diagnosticerat för inte så länge sedan men hon bup sa det själv att jag har haft de här så länge så att de har blivit endel av mej, vilket jag tycker är hemskt.. jag har mått såhär dåligt i över sex år och allt blir bara värre. Allt med skolan å den pressen där är hemsk. Sedan pressen över att när jag mår dåligt å pratar om de med andra känns det bara som att jag får dom att må dåligt å då blir det bara värre för mej. Som när jag pratar med allt om med min mamma så känns det bara som att jag blir ett problem för henne, som att jag aldrig kommer bli bättre och de tar bara på hennes krafter och energi vilket jag absolut inte vill. De jag allra mest önskar är att vakna upp en morgon och att min depression har flugit så långt åt helvete den bara kommer och försvunnit ifrån mitt liv. Jag vill vakna upp å må bra, va glad å inte bara ta energi ifrån andra.
Men jag ä glad över att jag funnit Jessica, min allra bästa vän! Hon jag får bo hos och känna mej trygg. Hon som bryr sej och är rak och ärlig mot mej. Hon som lyssnar och förstår. Vi ger varandra energi och vi gör varandra lyckliga. Jessica är de bästa som har hänt mej. Både hon och barna ger mej en sån underbar positiv energi och jag mår så gött med dom.
Ännu är det mycket jobb som behövs men jag ska kämpa även om de ända jag känner just nu är att de lättaste vore att bara ge upp.

Likes

Comments

View tracker

Första praktikdagen idag. För mej iaf, alla andra i klassen har väl gått två veckor nu men eftersom jag varit sjuk å varit utomlands så blev det första för mej. Kändes väl bra men självklart så förstörde huvudvärken dagen, som vanligt.. Är det inte huvudet som krånglar så är det något annat. Skolan känns skit men när praktiken har börjat får man väl hoppas att det börjar flyta på igen. Ska ju klara dom här två sista åren på praktiska men just nu känns det mörkt. Ångesten över att gå till skolan på morgonen börjar ta över menmen.. Jag brukar inte ge upp så lär väl inte göra det nu heller.

Kvällarna är dock värst med ångest. Varje kväll kommer den å mina hjärnspöken blir värre å värre. Mardrömmar ungefär varje natt å vaknar alltid hur svettig som helst och av ångest. Börjar bli ganska trött på det här nu. Men börjar ju även vänja mej.

Känner mej så jävla ensam. Som att det är jag, själv mot världen. Även om jag vet att familjen å mina vänner finns där så känner jag mej så ensam. För istället för att berätta hur allt egentligen är, så kommer fake leendet å skrattet fram och ingen förstår.

Känner sån himla press över allt, att jag måste vara bra i skolan, på praktiken. Vara bra som vän, syster, dotter, ja allt. Men jämt nu går allt åt fel hål. Ger folk falska förhoppningar och enligt mej förstör jag bara allt. Därför låser jag in mej i mej själv så jag bara förstör för mej.

Ångesten och paniken har blivit min vardag. Att folk har tröttnat på mej har oxå blivit min vardag. Men hellre en riktig vän än 100 falska. Klarar ni inte av den värsta sidan av mej förtjänar ni mej inte när jag är som bäst.

Hoppas ni andra mår bättre iaf, för det förtjänar ni.

Likes

Comments

Tänk om man kunde få slippa allt en dag bara. Bara få må bra och slippa allt falskt å idiotiskt folk och alla jävla folk som ska tarja hela tiden å töla å tjata. Är så trött på det här, en dag så kommer jag skita i allt å stänga av telefonen å försvinna så får ni prata om mig så mycket ni vill.
Det enda jag begär är att få må bra en enda dag å slippa tjat å tarj å folk som ska skrika å ha sig hela tiden. Är så trött på mitt liv å hur fan jag har det.
Det ska bli ändring på allt de här nu å försöka sköta allt som jag har kvar.
Är så glad att jag har familjen vid min sida som alltid finns även fastän jag är som ett helvet å va mä ibland..

Likes

Comments

Att min enda bästa vän, som jag kallade syster kunde göra något sånt mot mig trodde jag aldrig, och de värsta är ju att du tror att jag inte skulle få reda på det. Dumma fanskap. Jag får reda på allt tyvärr och det gör så ont i mig att det skulle visa sig att just du va så jävla falsk. När du vet precis hur jag mår och du vet vad som tog mig till botten. Jo precis det du gör mot mig nu. Fyfan för falska människor och lögner. Som jag sagt hundra gånger på bloggen, lögner är det absolut värsta jag vet. Å verkligen när personer som jag älskar och bryr mig om ljuger för mig. Det gör fan mest ont. Jag har ställt upp som in i helvete för dig och jag får bara skit tillbaka. Nu får vi allt se hur våran vänskap blir, för jag tänker inte bara fake a smile å hålla allt inom mig nu. Nu får det fan räcka mä falska lögner och äckligt beteende. Usch på människor som dig.

Är dock väldigt glad över att jag märker vilka som är mina äkta vänner och dom som inte ljuger å bara sviker mig. 🌹

Likes

Comments

En fråga bara som jag undrade om ni som läser kan hjälpa mig att svara på, hur i helvete kan man sitta och skratta åt någon som har en depression å verkligen sitta och klanka ner på den å skratta den rakt upp i ansiktet? Tror ni att det blir bättre eller? Jag har varit till bup och blivit diagnostiserad med depression och fått tabletter å går å pratar vid en kbt och jag försöker verkligen varje dag att kämpa mot mig själv och min depression men när folk verkligen sitter å skrattar mig rakt upp i ansiktet och bara hånar mig då vill jag bara ge upp. Ni ser inte allvaret i det, ni verkar ju bara tro att jag leker att jag mår dåligt men nä. Jag är helt förstört och min vardag är en jävla kamp. Att ens vakna på morgonen är en kamp för mig. Fick jag välja så skulle jag somna å aldrig mer vakna igen. För det är så det känns att vara deprimerad. Man är nedstämd hela tiden och ser bara det negativa. Och när folk inte ens ser det utan bara skrattar åt det, hur ska det då kunna bli bättre? Det gör bara att jag mår sämre och det är det sista jag behöver just nu. Jag klarar mycket själv, det gör jag. Men inte allt, jag behöver även någon som kan krama om mig å finnas där för mig, inte folk som bara skiter i mig å låter mig ta hand om allt själv. Det klarar ingen. Varför gör ni ens så här mot mig? Jag trodde ju aldrig att just dom personerna skulle svika mig när jag behöver dom som mest. Men jag är inte förvånad. För är det något jag är van så är det att bli lämnad när jag mår som värst. Det är då nästan alla lämnar mig. Och ni undrar varför det aldrig blir bättre? Ja men vad tror ni? Använd det som finns mellan axlarna på er så börjar ni kanske fatta lite.

Likes

Comments

Han frågade mig varför just han var så himla speciell å varför det var just han som jag ville ha å inte kunde släppa ifrån mig. Jag svarade att du ä bara de, för att du finns alltid där för mig å du bryr dig. Och du har varit den enda killen som verkligen kunnat varit ärlig mot mig. Egentligen så skulle jag vilja sagt så mycket mer. Som att du är den som gör mig så grymt lycklig å det behövs inte alls mycket för att du ska kunna få mig le. Du ser direkt det är något å då försöker du att ta reda på problemet å lösa det. Du vill allas bästa å du ä egentligen alldeles för snäll mot folk å ibland är det bra för dig själv men ibland kan det oxå bli för mycket. Som att folk bara använder dig för att dom vet att du säger alltid ja till att hjälpa dom. Du kan inte säga nej å du kan inte ljuga.
Det är nog det allra bästa med dig, att du kan verkligen inte ljuga. Det syns direkt som du ljuger å skulle du ens försöka så dröjer det inte länge innan du berättar så som det egentligen är.
Du är en sån fin människa å jag har aldrig träffat någon som varit så snäll mot mig å som verkligen har funnits där å brytt sig även när vi har bråkat som fan så har du aldrig lämnat mig.
Du ä nog den enda som även sagt till mig att du inte vill såra mig å verkligen menat det, men du gör det omedvetet för att vissa saker som är små för dig är vääääldigt stora för mig. Du bryr dig inte att jag ser när du går runt med den där tjejen men för mig så rasar allt.. För när jag ser dig mä henne så gör det så jävla ont för just då, är hon mä mitt allt, mä det finaste jag har, åh då ska hon få en chans å ta ifrån mig, nej det gör så jävla ont. Men jag vet att även om det aldrig skulle bli vi igen så skulle kontakten mellan oss aldrig kunna brytas, för vi tycker om varandra så in i helvete men våran beteende å hur vi mår, förstör bara för oss för stunden.
Jag tror att det skulle kunna bli bättre i framtiden när båda försöker och har lärt sig mer om den andra å verkligen tar sig tid till att ändra sig till det bättre även om det kommer ta tid och det kommer va svårt.

En vacker dag kommer du inse va mycket jag tycker om dig och vad mycket du betyder för mig men just nu är du blind, du är så inne i din lilla egna värld så du ser inte vilka som verkligen bryr sig om dig å vill dig det bästa. Du ser bara allt runtomkring.

Likes

Comments

Han sitter fast i mina tankar, hela tiden. Ibland tänker jag på vad glad å lycklig han gjorde mig och hur underbart det var när han krama om mig å pussade mig på pannan åh allt verkligen var helt underbart. Men nu har jag nästan slutat tänka på det..
Nu kommer alla gånger som han svek mig, sårade mig åh gjorde att jag verkligen mådde dåligt upp i huvudet istället.. Att se dig med en annan gör så jävla ont men sen påminns jag av hur du behandlade mig åh då glöms allt. Jag hoppas att du inte behandlar din nya så som du behandlade mig för då är du fanimej ett riktigt svin.
Att någon behandlar mig fel gör mig inget, jag är så van att folk inte kan behandla mig rätt och jag säger inte att jag själv är guds bästa barn men jag försöker iaf mer än du gjorde..
Det ända du gjorde var att tala om för mig hur jag behövde söka hjälp å hur mycket jag var tvungen att ändra mitt beteende när du egentligen behövde ändra dig lika mycket. Men det är ju mycket lättare att säga till andra än att ändra på sig själv eller hur?
Nej jag blir så himla trött på allt töl å tjat hela tiden. Ska bli så himla gött i september å äntligen få åka tillbaka till favvoplatsen å få vara bara mä mamma å Albin å kanske moster åh bara få må bra, skita i precis allt och bara njuta. Det kommer bli så jävla underbart! Det behövs verkligen efter all jävla skit som hänt..

Likes

Comments

Självklart är klockan mitt i natten och Holmberg sover inte. Har ingen aning vilken natt i rad det är såhär men det är helt hopplöst att sova. Det känns ganska hopplöst med allt just nu, som att inget har en mening.
Att det kvittar hur mycket jag än kommer kämpa så kommer det inte räcka, det kommer aldrig hända nånting som gör att allt det dåliga vänder till det bättre. Jag satt å tänkte förut som vanligt, åh jag kände bara att "varför ska jag ens försöka längre när det aldrig händer något?" När allting står bara still å det blir varken bättre eller sämre och blir det nånting av dom så är det ju inte till det positiva hållet någon gång.
Jag har sagt så många gånger "nu ger jag upp, nu skiter jag i de här och lämnar" åh jag kommer fortsätta säga det men grejen med mig är att jag kommer aldrig ge upp, hur många gånger jag än säger att jag ska göra det så kommer jag aldrig göra det.
För jag är inte en sån person, jag kämpar in i de sista för jag vet att jag kommer klara det även om vägen är väldigt lång och det är mycket upp å nerför så vet jag att tillslut kommer jag till vägens ände där allt är bra.
Sedan kommer det aldrig kunna bli riktigt bra igen och det är pga mitt förflutna och sedan har man inte bra dagar jämt men jag vill att dom bra dagarna ska överrösta dom dåliga och inte tvärtom som det oftast är nu.
Sen är jag en person som tänker alldeles för mycket och det kommer jag aldrig komma ifrån. Jag tänker alldeles för mycket och bryr mig för mycket också.
Den förmågan är bra ibland men oftast inte..
Jag känner bara att allt känns meningslöst, allt står bara still å trampar på samma ställe och det kommer aldrig därifrån..

Likes

Comments

Hur kan en människa vilja förstöra någon annan så in i helvete att den inte vill finnas kvar mer? Att det går till en punkt då man bara känner att "nä, jag skiter i de här å ger upp alltingen, nu får det vara bra mä de här"
Hur kan folk orka leva med sig själva när det ända dom gör är att såra folk och trycka ner dom till botten? Jag förstår verkligen inte.
Sitter och säger "men jag finns för dig, jag vill inte såra dig, du betyder så mycket för mig" jo men eller, hur kan du sitta å säga så och sen gör du helt tvärtemot det du nyss suttit å sagt till mig.
Du säger själv att du bara sårar folk och beter dig som en idiot, men är det inte dags att försöka ändra sitt beteende då när du vet vad som är fel. Du kanske inte vet vad du ska kunna göra för att ändra dig men det finns det hjälp att få men du själv måste inse vad det är som är problemet, även om det tar hur länge som helst så blir det enklare när man själv inser vad man gör för fel.
Jag är en sån person som nu har börjat prata mer å säger till när en person gör nånting som får mig att må dåligt. Åh tyvärr är jag en väldigt ärlig person vilket många inte uppskattar ibland. För det värsta jag vet är när någon ljuger för mig, det är det allra värsta som jag vet. Åh jag skiter fullständigt i hur ont sanningen gör, berätta den för mig, för jag blir hellre sjukt sårad av sanningen än å leva i en stor jävla lögn.

Jag har blivit så jävla krossad ända ner till botten, ända ner i det mörkaste, igen. Men den här gången gjorde det så jävla mycket ondare men jag har varit starkare den här gången också och jag ska fan klara av de här. Jag ska inte låta den idioten få krossa mig igen. Det vägrar jag ska hända igen. Men att det skulle visa sig att du var precis som honom, det trodde jag fan aldrig om dig.. Men sanningen kommer ju alltid fram tyvärr..

Allt jag behöver nu, är att hitta en annan du, det kommer till å mä bli lätt, du ä så jävla inkomplett.
Du är inte min vän, kom inte hit igen, du gör bara saker värre än dom är. Till å mä du borde kunna se, att allt jag behöver är å va ifred, och allting här är tomt nu, nu när du å jag ä borta, men tack gode Gud iaf för att nätterna är så korta, Gud va du är korkad.

Likes

Comments