livet, mina sjukdomar, psykisk ohälsa

Jag har varit sjukskriven i över ett år nu. Min depression har avtagit. Men utmattningen, och allt det andra, finns fortfarande här med mig. Utredningarna drar ut på tiden. Försäkringskassan behöver få in kompletterande uppgifter. Vårdcentralen bråkar. Jag trappar ut mediciner och börjar med nya. Jag tar ett steg fram och två bak. Men jag kommer framåt. Det händer något med mig under tiden som jag träffat min behandlare. Ofta måste jag ta ett steg tillbaka för att se ur ett större perspektiv precis som jag lika ofta måste räkna varje litet myrsteg som en framgång. Men det som är det allra svåraste, är att fortsätta månad efter månad med att veta att det är något fel med mig, men att varken jag eller någon annan vet vad det är för fel.

Jag känner mig som en fånge instängd i min egen kropp. Jag känner inte igen mig själv i spegeln, därmed undviker jag alla former av speglar. På något märkligt sätt känns det ibland som att jag har lånat en annan människas kropp, bara för tillfället, och att jag snart kommer att få tillbaka min egen igen. Varje dag som snart går över till en ny dag, vaknar jag med en smärtsam vetskap att jag fortfarande är fångad och att kroppen jag har är min och ingen annans. Förlusten av mig själv är smärtsam.

Symptomen och svårigheterna jag lever med både skrämmer mig och är samtidigt något jag börjat vänja mig vid. Jag blir utmattad av fysisk och psykisk aktivitet och jag behöver mycket återhämtning. Om belastningen varit för hög eller om jag har utsatts för mycket intryck och inte har möjlighet till återhämtning, får jag feberkänslor (ibland feber) och lättare halsont. Jag har somatiska och psykosomatiska symptom som snabbt förvärras av stress, belastning, aktivitet och intryck. Ryckningar i kroppen, domningar i händer, fingrar och läppar. Brainzapps. Hjärndimma. Så mycket hjärndimma. Overklighetskänslor. Ångest. Aldrig utvilad hur mycket jag än sover. Nedsatt minnes- och koncentrationsförmåga. När det är som värst, kan jag inte följa med i samtal, jag sluddrar när jag pratar och jag tappar ord och glömmer bort vad jag ska säga i mitten av en mening. Migrän. Ljud- och ljuskänslig. Mag- och tarmproblem. Mitt liv begränsas av mina diagnoser och min egen kropp, och det påverkar mina relationer till andra och min relation till mig själv.

Jag existerar men jag kan inte känna att jag lever, för det här är inget liv värt att leva.

När jag var barn, var jag ett aktivt barn. Ett glatt barn. Ett ängsligt, osäkert och oroligt barn, visst, men också ett glatt, aktivt och spralligt. Så som barn oftast brukar vara. Jag brukade följa med pappa ut och springa. Jag lekte utomhus barfota på somrarna under sommarloven, hemma, hos kompisar och släktingar. Jag tyckte om att röra på mig. Att cykla, åka rollerblades, springa, hoppa, leka häst, idrotta, gå på cirkusskola och utöva judo. I skolan var jag den snabbaste tjejen i klassen på låg- och mellanstadiet. Nästan snabbast i hela klassen, på plats nummer två efter en pojke i klassen. När jag gick i mellanstadiet spelade jag innebandy och testade också på fotboll. Jag älskade innebandyn, inte fotbollen. Jag spelade center och forward oftast i innebandyn och fick ofta höra att jag var duktig. Jag höll på i flera år.

Varför jag berättar det här, är för att jag har varit en aktiv människa och fortfarande egentligen är aktiv idag. Jag var aktiv på ett annat sätt när jag blev tonåring till skillnad från när jag var barn. När jag blev äldre studerade jag mycket, jobbade extra, umgicks med vänner efter skolan, hittade på saker hela tiden. Jag tyckte om att ha många bollar i luften, vilket jag egentligen tycker om att ha idag också. Jag vill väldigt mycket, men jag kan inte. Jag vill arbeta. Jag kan t o m känna en fysisk längtan efter det ibland. Jag längtar efter rutiner, till att få känna sig behövd, till att få tillföra något. Jag längtar efter att få arbeta för att sen komma hem och laga mat, kanske gå och träna, se en film med Robin, duscha och gå och lägga mig med Bertil sovandes på mina ben.

Min livssituation idag gör mig rastlös, frustrerad, irritabel, understimulerad. Och, vad som känns, instängd. Varje dag när jag vaknar, känner jag mig misslyckad, meningslös. Jag känner en djupt pågående sorg över allt jag har kämpat för, för mig själv och för min framtid. Mina studier har varit förgäves. Inte nog med att jag har enorma studieskulder och inte kan arbeta inom sociala yrkesområden som utbildningen gett mig validering till att göra, så är det ett enormt personligt misslyckande. Som jag fortfarande har svårt att acceptera.

Jag har ingenstans att ta vägen.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments