mina sjukdomar, psykisk ohälsa

Att leva med sjukdomar som inte går att se på utsidan, är mer ofta än sällan, en riktig pärs. Inte nog med att det är en kamp att leva med dem, så behöver man ofta försvara och förklara sin situation och vilka begränsningar diagnoserna faktiskt medför. Jag lever med generaliserat ångestsyndrom (som brukar förkortas GAD) migrän, IBS och utmattningssyndrom. Min ångestsjukdom debuterade när jag var i elva års åldern men jag fick inte diagnosen förrän år 2013. Migrän är en sjukdom som är neurologisk och extremt ärftlig. Min mamma och min syster har migrän. Dessutom är det fler faktorer som ökar risken för att få migrän, som att du är kvinna, lever med hög stress och depression. Jag har haft migrän sedan jag var tonåring, men det eskalerade förra våren. IBS har jag levt med sedan jag blev sjuk i utmattningssyndrom första gången, dvs. år 2012. IBS står för irritable bowel syndrom och precis som det låter så har man en irriterad tarm som ger gaser, upprördhet, diarré, förstoppning, illamående och halsbränna. Utmattningssyndrom är det många säkert är bekanta med, det som kallas utbrändhet. Symtomen för utmattningssyndrom är kognitiva svårigheter, stress, depression, ångest, sömnstörning, hjärtklappning och extrem trötthet.


Sjukdomarna tillsammans gör mig väldigt funktionsnedsatt och dålig. Majoriteten av mitt liv är jag sängliggandes. Jag lever dagligen med ångest, oro, stresskänslighet, ljud- och ljuskänslighet, overklighetskänslor, hjärndimma, kognitiva svårigheter, minnessvårigheter, nedsatt simultanförmåga och oförmåga att följa med i samtal. När det är som värst sluddrar jag och kan inte fullfölja meningar, glömmer bort vad jag ska säga och glömmer vad jag och t.ex Robin precis pratat om. Alla intryck som alla mottar i livet, är för mig övermäktiga och gör mig fullständigt utmattad. I perioder är jag förstoppad i flera dagar och jag har ofta enorma besvär med att gå på toaletten vilket också ofta innebär stora smärtor. Besvären med magen är starkt korrelerat med hur jag mår psykiskt och hur min stressnivå är. Min funktionsnivå är begränsad till den grad att min vardag inte fungerar. Aktiviteter som att arbeta, studera, umgås med vänner och familj, gå på bio, festa, städa, ja alla slags aktiviteter och göromål klarar jag inte av att utföra och om jag gör det får jag förlängd återhämtningstid.

The Spoon Theory (skedteorin) är en teori som Christine Miserandino från USA har myntat. Miserandino lever med sjukdomen SLE och teorin uppkom när hon försökte förklara för sin vännina hur det är att leva med funktionshinder som inte syns. Sammanfattningsvis handlar teorin om att friska människor har obegränsat med skedar medan en sjuk person har ett begränsat antal skedar. Skedarna symboliserar hur man distruberar vardagens och livets bestyr och sin energi. För en frisk person används exempelvis en sked till att vakna, duscha, göra sig i ordning, äta frukost och åka till arbetet. För en sjuk person används en sked per aktivitet vilket gör att skedarna avverkas snabbt och man förlorar snabbt sina redan få skedar. En sjuk person har exempelvis tolv skedar att förhålla sig till medan en frisk person har dubbelt så många, eller fler, skedar än den sjuke. Sjuka personer måste därmed begränsa och välja mellan vilken aktivitet som är mer värd att utföra än den andra. Om skedarna går åt fort, är risken stor att man får offra energin som man kanske hade fått behålla om man inte avverkat dem på just den eller den aktiviteten. En sjuk person vars funktions- och energinivå är osynlig måste prioritera bort vissa aktiviteter eller dela upp skedarna så att dessa inte reduceras för snabbt.

Att gå från obegränsat med skedar och mycket energi som frisk till att förlora energi och ha begränsat med skedar för att man blir sjuk, är en enorm omställning och är en svår insikt att acceptera. Det är svårt att fortsätta göra det man vill och också förväntas att göra. Jag tycker att den här teorin är klockren för att förklara för sin omgivning hur det är att vara sjuk och hur ens begränsningar faktiskt ser ut. Jag tror att det underlättar för ens arbetsgivare eller familj att få ta del av den här symboliken för att kunna skaffa sig utökad förståelse för den sjukes situation.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

livet, mina sjukdomar, psykisk ohälsa

Jag har varit sjukskriven i över ett år nu. Min depression har avtagit. Men utmattningen, och allt det andra, finns fortfarande här med mig. Utredningarna drar ut på tiden. Försäkringskassan behöver få in kompletterande uppgifter. Vårdcentralen bråkar. Jag trappar ut mediciner och börjar med nya. Jag tar ett steg fram och två bak. Men jag kommer framåt. Det händer något med mig under tiden som jag träffat min behandlare. Ofta måste jag ta ett steg tillbaka för att se ur ett större perspektiv precis som jag lika ofta måste räkna varje litet myrsteg som en framgång. Men det som är det allra svåraste, är att fortsätta månad efter månad med att veta att det är något fel med mig, men att varken jag eller någon annan vet vad det är för fel.

Jag känner mig som en fånge instängd i min egen kropp. Jag känner inte igen mig själv i spegeln, därmed undviker jag alla former av speglar. På något märkligt sätt känns det ibland som att jag har lånat en annan människas kropp, bara för tillfället, och att jag snart kommer att få tillbaka min egen igen. Varje dag som snart går över till en ny dag, vaknar jag med en smärtsam vetskap att jag fortfarande är fångad och att kroppen jag har är min och ingen annans. Förlusten av mig själv är smärtsam.

Symptomen och svårigheterna jag lever med både skrämmer mig och är samtidigt något jag börjat vänja mig vid. Jag blir utmattad av fysisk och psykisk aktivitet och jag behöver mycket återhämtning. Om belastningen varit för hög eller om jag har utsatts för mycket intryck och inte har möjlighet till återhämtning, får jag feberkänslor (ibland feber) och lättare halsont. Jag har somatiska och psykosomatiska symptom som snabbt förvärras av stress, belastning, aktivitet och intryck. Ryckningar i kroppen, domningar i händer, fingrar och läppar. Brainzapps. Hjärndimma. Så mycket hjärndimma. Overklighetskänslor. Ångest. Aldrig utvilad hur mycket jag än sover. Nedsatt minnes- och koncentrationsförmåga. När det är som värst, kan jag inte följa med i samtal, jag sluddrar när jag pratar och jag tappar ord och glömmer bort vad jag ska säga i mitten av en mening. Migrän. Ljud- och ljuskänslig. Mag- och tarmproblem. Mitt liv begränsas av mina diagnoser och min egen kropp, och det påverkar mina relationer till andra och min relation till mig själv.

Jag existerar men jag kan inte känna att jag lever, för det här är inget liv värt att leva.

När jag var barn, var jag ett aktivt barn. Ett glatt barn. Ett ängsligt, osäkert och oroligt barn, visst, men också ett glatt, aktivt och spralligt. Så som barn oftast brukar vara. Jag brukade följa med pappa ut och springa. Jag lekte utomhus barfota på somrarna under sommarloven, hemma, hos kompisar och släktingar. Jag tyckte om att röra på mig. Att cykla, åka rollerblades, springa, hoppa, leka häst, idrotta, gå på cirkusskola och utöva judo. I skolan var jag den snabbaste tjejen i klassen på låg- och mellanstadiet. Nästan snabbast i hela klassen, på plats nummer två efter en pojke i klassen. När jag gick i mellanstadiet spelade jag innebandy och testade också på fotboll. Jag älskade innebandyn, inte fotbollen. Jag spelade center och forward oftast i innebandyn och fick ofta höra att jag var duktig. Jag höll på i flera år.

Varför jag berättar det här, är för att jag har varit en aktiv människa och fortfarande egentligen är aktiv idag. Jag var aktiv på ett annat sätt när jag blev tonåring till skillnad från när jag var barn. När jag blev äldre studerade jag mycket, jobbade extra, umgicks med vänner efter skolan, hittade på saker hela tiden. Jag tyckte om att ha många bollar i luften, vilket jag egentligen tycker om att ha idag också. Jag vill väldigt mycket, men jag kan inte. Jag vill arbeta. Jag kan t o m känna en fysisk längtan efter det ibland. Jag längtar efter rutiner, till att få känna sig behövd, till att få tillföra något. Jag längtar efter att få arbeta för att sen komma hem och laga mat, kanske gå och träna, se en film med Robin, duscha och gå och lägga mig med Bertil sovandes på mina ben.

Min livssituation idag gör mig rastlös, frustrerad, irritabel, understimulerad. Och, vad som känns, instängd. Varje dag när jag vaknar, känner jag mig misslyckad, meningslös. Jag känner en djupt pågående sorg över allt jag har kämpat för, för mig själv och för min framtid. Mina studier har varit förgäves. Inte nog med att jag har enorma studieskulder och inte kan arbeta inom sociala yrkesområden som utbildningen gett mig validering till att göra, så är det ett enormt personligt misslyckande. Som jag fortfarande har svårt att acceptera.

Jag har ingenstans att ta vägen.

Likes

Comments

mina sjukdomar, psykisk ohälsa
När man är kroniskt sjuk i osynliga sjukdomar (dvs sjukdomar som inte har ett kroppsligt "avvikande" attribut) upplever man en ständig känsla av att få upprättelse. Att få en legitimitet, en känsla av att det är "okej" att vara sjuk. Alltså, okej i den bemärkelse att samhälle, omgivning, individen själv, försäkringssystemet och andra myndigheter att läget är som det är. Dagligen brottas jag med just detta. Åerkommande frågor dyker upp i mitt huvud. Får jag göra såhär om jag är sjukskriven? Får jag gå på konsert om jag är sjukskriven? Kan man sminka sig när man är sjukskriven? Får man vara glad ibland när man är sjukskriven? Får man visa sig utomhus när man är sjukskriven? Får man skratta när man är sjukskriven? Det är som att man är en jagad brottsling som måste passa varenda steg man tar, så inte någon tar en på bar gärning. Det är som att vara jagad och behöva titta sig om axeln i varenda steg man tar. Det är som att t o m främlingar vet att jag är sjukskriven och att jag inte borde göra det där, eller det där eller det där. Det är som att alla inklusive mig själv har en enda (felaktig) bild av hur det ska vara när man är sjukskriven. Som att man måste sitta instängd i sitt hem och inte våga sätt foten utanför dörren. Det är som att man inte ska göra saker som man själv vet om att man mår bättre av, för att man ju är sjuk. Men hur ska man då någonsin kunna må bättre?

Innerst inne vet jag att den här osäkerheten och ibland paranoian härstammar inifrån mig själv. Jag vet egentligen bättre. Jag vet egentligen, innerst inne, att jag faktiskt ska göra mer av det som får mig att må bättre. Jag vet egentligen, innerst inne, att mina kollegor på jobbet inte tycker att jag är konstig/lat/fjantig som knapt jobbade ett halvår innan hon blev sjukskriven. Jag vet ju, innerst inne, att de kanske ibland tänker att det lika gärna kunde ha varit någon av dem. Jag vet ju, innerst inne, att de heller inte vet allting om mig och min sjukdomshistoria, och att de heller inte behöver veta. Jag vet ju, innerst inne, att det är människor jag respekterar och tycker om, och att de tänker så om mig också. Men varför är det så svårt att komma ihåg det?

Utredningarna har dragit igång och vi skyndar långsamt. Skyndar långsamt medan samhället, myndigheter och försäkringssystemet flåsar mig i nacken. Jag är själv ständigt i min egen nacke och flåsar. Hallå, kom igen nu då. Om du bara tänker eller gör si. så blir det nog bättre. Om du tänker och gör så, så blir det nog bättre. Jag vet inte hur många gånger om dagen jag kämpar med att hitta en balans mellan vad jag förmår och vad jag borde göra. Det finns så många borde och så många måsten hela tiden. Och inget av det gör att jag mår bättre. Jag får ofta sätta min situation i en kontext som min hjärna kan lösa logiskt sätt. Om jag hade en mer fysisk sjukdom, som kanske MS eller att jag var rullstolsbunden, hur hade jag tänkt då? Hur hade jag behandlat mig själv då? Hade jag varit snällare mot mig själv? Troligtvis. Att jämföra min situation med andras är heller inte rättvist, mot varken dem eller mot mig själv.

Men det tenderar alltid att bli att man gör det.

Likes

Comments

mina sjukdomar, psykisk ohälsa
Jag hade utan tvekat huggit av mig min ena hand för att få vara "normal". Få vara frisk. Leva ett vanligt liv. Att kunna jobba, heltid, fem dagar i veckan mellan klockan 08.00 och 17.00. Kunnat träna tre-fyra dagar i veckan. Kunnat umgås med vänner och familj under helgerna. Orkat med ett socialt liv. Men hur jag än försöker, så stupar jag. Famlar runt i en enda röra. Mina ambitioner och mitt driv krockar med min egen kropp och mitt eget psyke. Varje dag vaknar jag och känner en överväldigande sorg och ett totalt misslyckande. Allt jag vill ha går inte att uppnå. Jag kommer troligtvis aldrig kunna jobba heltid. Jag kommer kaske klara av att arbeta halvtid, om ens det. Det är en sorg som knappt går att bära över att ha slösat bort fyra år på universitet och inte kunna arbeta med det man så länge drömt om. Jag vet inte hur jag ska gå vidare. Jag vet inte vad nästa steg är i mitt liv. Allting är så oklart.

Jag ska utredas inom psykiatrin. Har blivit utredd vid två tidigare tillfällen men kanske inte i samma grundlighet som nu. Det finns en misstanke om en rad olika diagnoser som jag själv känner att jag kan ha men det är många som jag definitivt vet att jag inte är drabbad av. En utredning om personlighetsstörningar, PTSD, dystymi och neuropsykiatriska diagnoser står på agendan och jag är rädd. Rädd för sanningen eller en inbillad verklighet? Den diagnosen jag själv tror att jag drabbats av, enda från starten av min ohälsa, är en kamp att få bli utredd för ens en gång. Den diagnosen vill man inte ställa på en person som lever med exempelvis GAD, som jag gör. Det ena verkar utesluta det andra trots att den ena är en fysisk åkomma och den andra en psykisk. Saken är den att jag har blivit utredd och behandlad, flera gånger om, för både GAD och utmattningssyndrom. Men min hälsa är fortfarande nedsatt och mycket mer försämrad än någonsin. Jag är i princip sängliggandes, har ingen minnesförmåga, jag sluddrar, tappar ord, kan inte följa med i samtal. Jag har mer eller mindre konstant yrsel, svårigheter att stå upp, en trötthet som aldrig försvinner hur många timmar jag än sover. Jag orkar inte röra på mig. Jag blir utmattad av att gå en promenad på en kvart. Jag får svimningskänslor av att jogga eller utföra yoga. Jag blir mer och mer låst och begränsad av mig själv och jag känner ett motstånd från vården när jag lyfter min problematik.

Av otaliga mängder människor inom vården är det en enda person som tror på mig. Som ser mig, förstår mig, läser av mig och vill hjälpa mig. Jag håller hårt i min behandlare och blir på riktigt så jävla berörd över hens engangemang och vilja att hjälpa mig.

Det är så mycket som händer samtidigt som tiden står still. Allting är en dimma som aldrig vill lätta. En börda som aldrig vill släppa. Jag försöker med allt men får ett slag i ansiktet som svar.

Vem är jag och vem vill jag vara? Kan jag vara den jag vill vara? Hur kommer livet att bli? Att vara normal och vara som alla andra har aldrig varit så lockande.

Likes

Comments

mina sjukdomar, psykisk ohälsa

Jag har inte skrivit på väldigt länge. Det är rörigt och oöverskådligt just nu i mitt huvud, så pass att det är omöjligt för mig att få ned den röriga massan i ord, här.

Kort och gott: Jag ropade hej för tidigt med att jag mådde bättre. Eller kanske för sent? Det beror på hur man ser det. Så jag är sjukskriven på heltid igen. Jag fixar inte att gå in på detaljer hur jag har det, jag orkar inte det. Jag kan meddela att jag, inom en snar framtid, kommer genomgå ett par utredningar av både psyke och kropp för att få någon slags klarhet i varför jag återkommande blir sjuk. När vi fått svaren på varför, sätter vi (dvs jag och min underbara samtalskontakt på psykiatrin) igång med behandling.

Likes

Comments

livet, mina sjukdomar, psykisk ohälsa
"Recovery is not a team sport. It’s a solitary distance run. It’s long. It’s exhausting. And it’s lonely as hell. The length of your recovery is determined by the extent of your injuries. And it’s not always successful. No matter how hard we work at it. Some wounds might never fully heal. You might have to adjust to a whole new way of living. Things may have changed too radically to ever go back to what they were. You might not even recognize yourself. It’s like you haven’t recovered anything at all. You’re a whole new person with a whole new life."

Likes

Comments

mina sjukdomar, psykisk ohälsa
Depressiv episod. Generaliserat ångestsyndrom. Migrän.

"Sedan flera år ångestbesvär, fått diagnosen generaliserat ångestsyndrom. Mycket oro för småsaker och spändhet i kroppen, trötthet. Stressutlöst migrän. Nu sedan knappt två månader tilltagande nedstämdhet. Återkommande suicidtankar. Sömnsvårigheter. Svårt att ta sig upp ur sängen."

Förlängd sjukskrivning. Ny medicin. Nytt försök. Må detta vara början på slutet.

Likes

Comments

mina sjukdomar, psykisk ohälsa
Igår tog jag 2 1/2 theralen för att kunna sova. Hade sån enorm ångest och oro inför min ekonomi. Personer som tror att andra personer är sjukskrivna för att de gillar det och att det är som semester kan ta sig en funderare till. Vi känner oss redan som en belastning för inte bara våra nära och kära, utan för våra arbeten och för samhället. Vi går runt och känner oss som en börda. Som att det inte är okej att vara sjuk. För det syns ju inte på utsidan. Vi får aldrig någon ärlig chans till återhämtning eller rehabilitering när det enda som tar upp vår energi är att oroa oss. Oroa oss för vår sjukskrivning. Är sjukintyget tillräckligt enligt Försäkringskassan? Anser Försäkringskassan att min arbetsförmåga är nedsatt eller tycker de att jag visst kan jobba, trots att jag inte kommer upp från sängen på morgonen? Kommer jag få sjukpenning? Kommer sjukpenningen räcka hela månaden? Kommer jag kunna betala mina räkningar? Kommer jag ha pengar över till mat? Kommer min sjukskrivning förlängas eller inte? Kommer jag klara av att arbeta? Kommer jag klara mig ekonomiskt? Kommer jag träffa en bra läkare, psykiatriker, sjuksköterska, arbetsterapeut? Kommer jag orka gå upp från sängen imorgon? Kommer jag klara av att städa? Kommer jag orka gå till behandlingen? Kommer jag fixa att gå och handla?

Det är inte semester det här. Det är ett helvete.

Jag lyckades somna pga. mina räddare i nöden, theralenen. Jag tål inte mycket heller. När jag blev sjuk första gången åt jag upp mot sexton tabletter om dagen. Jag gick visserligen runt som en zombie och hade ändå ångest. I och med medicinbyte och min terapibehandling har konsumtionen av theralenen minskat avsevärt. När jag väl behöver ta dem nu för tiden, blir jag utslagen. Jag sov hela natten. Drömde mardrömmar förstås. Försökte flera gånger under morgonen och dagen vakna och gå upp. Men ögonen föll ihop. Igen och igen. Jag vaknade strax innan klockan fyra på eftermiddagen med en ångest så stor att jag funderade på att inte ens försöka ta mig upp. Men jag gjorde det, jag kom tillslut upp

Men det är frågan om det fanns någon mening med det.

Likes

Comments

mina sjukdomar, psykisk ohälsa
Robin åkte till Los Angeles för en och en halv månad sen ungefär. För att studera film på New York Film Academy. Det var en oerhört lång process med överjävligt mycket krångel i flera månader, men tillslut lyckades vi fixa med allt och han kunde åka iväg. Jag är så glad för hans skull trots att saknaden efter honom gör fysiskt ont. När jag började må dåligt igen för ett par månader sen, var det många som undrade om det hade med att han skulle åka/hade åkt. Sjävklart! Såklart hade det väldigt mycket med det att göra. Men långt ifrån allt.Alltså. Mitt liv, min vardag, är som ett enda stort spel. Som exempelvis poker. I början går det bra. Jag jobbar. Orkar göra alla de där vardagliga sakerna som att tvätta, städa, diska, umgås med familjen, ha kvalitetstid med min älskling osv. Jag har liksom flyt ett tag. Sen börjar det gå utför och tillslut förlorar jag. Förlorar allt jag har satsat.

Som så många gånger förr, blev jag tidigt i våras stressad. Labil. Orolig. Vaknade och somnade med ångest. Jag var trött. Otroligt trött. Hela tiden. Jag kom hem från jobbet, åt middag, duschade och gick och la mig direkt. Huvudet var ständigt i virrvarr. Kroppen spänd som en pilbåge. Dagligen irritation. Uppgivenhet. Nedstämdhet. Huvudvärken började övergå till migrän. Från en gång i månaden till en gång i veckan. Från en gång i veckan till flera gånger i veckan. Från flera gånger i veckan till dagligen. Från dagligen till fan mig dygnet runt. Jag försökte varva ned. Försökte återhämta mig. Låg på spikmatta, unnade mig massage, berättade för chefen om mina problem, fick hjälp via företagshälsovården och pratade med en terapeut, sattes upp på en lista för stresshanteringen. Men det var redan igång, bollen var redan i rullning. När en varit där mer än en gång så vet en när en är där igen.

När Robin åkte hade jag haft migrän mer eller mindre konstant varje dag. På slutet hade jag ett anfall under en hel dag med en paus på kvällen för att skiten sen återkom under natten. Jag var helt slut. Fullkomligt förstörd av att ha så förbannat ont hela tiden. Att ha så ont gjorde att jag inte hade kraft nog att kontrollera min GAD. Jag blev paranoid. Kände mig fullkomligt uppgiven och orolig - överdriver jag? Hittar jag på? Vad är det som händer? Ställer jag till det på jobbet nu? Tror alla att jag är lat och bara inte vill jobba? Skuldkänslorna avlöstes av frustrationen och skammen. Fan. Jag är liksom här igen.

Robin är fortfarande i L A. Han kommer hem den 19 december. Tiden har gått och går fortfarande så otroligt långsamt. Att jag mådde dåligt av att han åkte var en självklarhet, men det var inte orsaken. Orsaken var och är att jag lever med GAD. Att jag blir återkommande sjuk i depressioner. Att jag dagligen kämpar med min ångest, min oro, mina katastroftankar, min migrän, min sårbarhet, min stresskänslighet. Jag kan knappt gå utanför dörren utan att få migrän utav ljuset utomhus och blir utmattad av att hantera min ångest så fort jag sätter foten utanför dörren. Jag kämpar med detta samtidigt som jag försöker hitta en balans i ett vad som kan tänkas räknas som ett normalt liv. Jag har alltid haft höga krav på mig själv och mycket prestationsångest. Det är tydligen vanligt när en lever med GAD och har haft föräldrar som missbrukat alkohol. DET är också något jag kämpar med varenda eviga jäkla dag.

Det som hände strax efter att Robin hade åkt, var droppen som fick bägaren att rinna över. Jag hade och har ingen ork, ingen motivation, inget hopp, ingen glädje. Bara ingenting. Jag står återigen inför vägar i livet vilka jag inte har en aning om vilken jag ska ta. Jag känner mig hjälplös. Det spelar ingen roll, jag kommer alltid hamna här igen. Och igen. Och igen. Vad spelar allt det här för roll, egentligen? Vad är det för liv, att leva med kroppslig och psykisk smärta? Det är svårt att se någon som helst ljuspunkt. För hur många gånger orkar en ställa sig upp efter en fallit, igen? Hur många gånger orkar en borsta av sig, igen? Försöka igen?

Hur orkar en fortsätta?

Likes

Comments

mina sjukdomar, psykisk ohälsa
Idag har jag orkat duscha. Hade inte gjort det sedan i torsdags, tror jag? Jag skulle också städa av toaletten, men istället fick jag ett migränanfall och blev sängliggandes.

Ännu en dag där tiden bara passerat. Långsamt. Det finns ingen ork. Ingen lust. Ingen motivation. Ingen hoppfullhet. Allting är meningslöst.

Jag funderar på framtiden. Hur ska jag klara av den? Vad behöver hända för att jag ska klara av en vardag med jobb, relationer, fritid, egentid, nöjen? Jag blir förvirrad när det känns som att det är det här livet går ut på. Att försöka leva så normalt en kan när en lever med något som inte syns. En liksom hankar sig fram. Snubblar och fumlar som fan på vägen. Ramlar ner i fallgropar och är där ett kortare eller längre tag.

Men en är alltid kvar och hankar framåt på samma förbannade väg.

Likes

Comments