musik, spelningar
Jag har ju totalt glömt bort att blogga om min och Robins semester till Tyskland i somras. Det är snart ett helt år sedan vi åkte till Leipzig och var på With Full Force-festivalen under tre dagar. Jag tror att vi bestämde oss för att åka dit redan så tidigt som i januari det året. Vi övervägde mellan den festivalen och att gå på Bråvalla för att se Rammstein. Men, ett band och en dag på en rätt kass festival i övrigt för samma pris som för TRE dagar med uppemot femton, sexton band avgjorde valet ganska snabbt.

Vi åkte från Arlanda en eller två dagar innan festivalen började. Vi höll på att missa flyget för att jag stod och luktade på Victoria Secret parfymer haha. Jag hade ju varit utomlands en gång innan, sju år tidigare, så jag fattade inte att man skulle boarda in minst en halvtimme innan flyget går. Så vi kutade till vår boardingplats och hann med flyget. Vi hann t o m stå i kön och andas en stund. Jag sov som en stucken gris på planet, trots ångest när planet lyfte. Tack vare två öl i systemet, hörlurar och en sovmask.

Vi landade i Düsseldorf ett par timmar senare. Vi hann panika över hur vårt bagage skulle komma av planet och på det andra planet som skulle ta oss till Leipzig. Vi hann även äta och dricka ett par öl. På nästa plan sov jag igenom hela resan igen. När vi var framme på Leipzigs flygplats, vankade förvirrat fram och tillbaka med all vår packning innan vi hittade till tunnelbanan. Väl på stationen försökte vi på Robins knaggliga tyska (jag kan ingen öht) klura ut hur vi skulle köpa en biljett som skulle ta oss till centrum där vårt hotell skulle ligga på behörigt avstånd. Vi fick till slut ut en biljett men vi hade ingen aning om det blev rätt. På tunnelbanan kom en kontrollant som malde på på tyska trots att Robin upprepade gånger på tyska sa att vi inte förstod och frågade om kontrollanten kunde engelska. Det kunde han uppenbarligen inte. Inte tyska för den delen heller. Tack och lov är tyskarna extremt vänliga och hjälpsamma så ett par medresenärer förklarade på tyskengelska hur vi skulle åka. Vi anlände till slut till hotellet och kunde lämna all packning, ta en dusch, hitta en affär där vi som små barn på julafton handlade öl på en vanlig affär. Efter det tog vi en promenad in till stan och åt tysk schnitzel med pommes och sås. Det var riktigt jävla gott. Därefter inspekterade vi en stund på stan innan vi gick hem igen och gick och la oss.

Dag ett på festivalen var nog den allra bästa. Vi åt en stadig frukost i form av frukostbuffé och en varsin öl innan vi åkte med tunnelbanan några stationer för att därifrån åka med festivalbussen ut till en annan flygplats där festivalen hölls. När vi stod och väntade på bussen såg vi spridda grupper av metalheads som stod och väntade och insåg att vi var på rätt ställe. Ett par satt vid ett cykelställ och jag såg att killen hade en The Amity Affliction tröja på sig. Han sa sen när vi klev på bussen att jag hade ett snyggt linne (också TAA) och jag sa att hans också var snygg. När vi hade åkt buss i ca en halvtimme (Tyskland är så STORT) så klev vi av bussen och var förvirrade kring var vi skulle gå in någonstans. Vi följde efter paret (killen med tröjan) lite småstalkigt och frågade sen om vi skulle gå in där de skulle gå in eller någon annanstans. Vi skulle gå in någon annanstans eftersom de skulle köpa dagsbiljetter och vi hade tredagars-biljetter. Till slut kom vi i alla fall in på festivalområdet och kunde slappna av. Är det något jag älskar är det metalfestivaler. Underbar musik som strömmar överallt, både live från scenerna och från högtalare där de säljer merchband eller öl. Vi fann ganska snabbt ett merchställe där jag köpte en TAA t-shirt och tog en varsin öl medan vi väntade på att Fit For an Autopsy och TAA skulle börja spela. När FFAA började spela på den största scenen var vi i himmelriket. Solen sken, det var precis lagom varmt, ölen var god, humöret på topp och musiken var helt fantastisk. Varken jag eller Robin hade sett FFAA live förut och de var en av de största anledningarna till att vi ville åka till festivalen. Spelningen var över fort som de alltid är och vi var helt saliga efteråt. De var så jävla bra live. Efter det väntade vi en timme eller så till att TAA skulle börja spela. Även de spelade på den stora scenen. Jag var som vanligt skakig i benen och torr i munnen av nervositet (fattar inte varför jag blir nervös när jag ska se mina favoritband live?). Spelningen var som vanligt toppen, men inte så bra som jag tyckte de var när jag såg de första gången.

Jag minns inte riktigt vilka fler band som spelade den dagen. Vi var i alla fall kvar hela dagen och natten tills det stängde för den dagen. Innan vi åkte hem, gick vi såklart och ställde oss i en lång kö till Impericon tältet där TAA skulle ha signering. I kön hamnar vi precis bakom paret som vi såg vid cykelstället och vi började prata med dem i väntan på att signeringen skulle starta. Marco och Sarah är ett par som älskar TAA lika mycket som mig och Robin och de bor i Berlin. De var på festivalen bara den dagen för att se just dem. Vi la till varandra på Facebook och sa att vi skulle fortsätta höras och kanske hälsa på varandra i framtiden. Vi åkte festivalbussen med dem hem och sen innan deras tåg hem till Berlin, följde de med oss till vårt hotell som sällskap. Så himla goa. Vi pratar med dem fortfarande :)

Andra dagen på festivalen var slitigare. Man var trött från dagen innan såklart. Vi sov igenom ett par alarm och missade ett par band vi hade velat se som Annisokay men kom fram till att det inte gjorde så mycket. Breakdown of Sanity skulle spela några timmar senare så vi köpte wok och nudlar och satte oss i gräset i skuggan och åt och tog igen oss lite. BoS spelade på en liten mindre scen (men ändå stor) som var som i ett tält. Och jäklar var människor det var där då. Och jäklar, vilket ös det var på deras spelning. Det var bland det bästa jag sett. BoS var en annan betydande faktor för mig att åka till WFF. Det var GRYMT. BoS har som namnet avslöjar hehe sinnessjuka breakdowns som får hela kroppen att vibrera. Ett mycket bra liveband också. Tunga och riktigt metal som får mitt hjärta att hoppa ur bröstkorgen. Vi såg också The Browning, Amon Amarth och Hatebreed den dagen. Vi shoppade även loss i Impericon-tältet på bandmerch <3

Söndagen var festivalens tredje och sista dag. Vi var sjukt slitna. När vi skulle åka iväg till festivalen handlade vi mat på KFC. Jag tog någon slags kycklingburgare med meny som vi åt på vägen. När vi väntar på tunnelbanan har jag ätit några tuggor och säger till Robin att jag mår sjukt illa. Jag slänger allt i soporna förutom vattnet, jag kunde inte få i mig en enda mer tugga. Väl på tunnelbanan går jag in på toaletten direkt och spyr. Spydde upp det lilla jag hade fått i mig. Jag känner mig genast lite bättre och tror att jag grejar dagen. Dricker vatten försiktigt och försöker att bara andas då jag fortfarande är illamående. När vi kommer fram till hållplatsen för festivalbussen börjar jag spy igen, kryper ihop på knä i gräset. Bussen hinner komma och jag spyr fortfarande. Tårarna rann pga. vidrigt att spy men också för att jag är så jävla arg för att jag inte vill missa sista dagen och är orolig (GADen gottade sig kan jag lova) för att jag åkt på något. Vi bestämmer oss för att Robin ska följa med mig tillbaka till hotellet och se att jag är okej, och om jag är det ska han åka till festivalen själv. På tunnelbanan tillbaka behöver jag spy igen men toaletten är upptagen. Kastar in mig på toan så fort den blir ledig, spyr i princip galla och börjar kallsvettas. Kommer ut och är blek som ett spöke och fortsätter att kallsvettas. Under tiden jag var på toaletten började en kille prata med Robin som sett att jag inte mådde bra. Han gav mig en magtablett som gjorde att jag slutade spy och mådde bättre. När vi äntligen kommer till hotellet tar jag två resorb (som jag tagit dagarna innan med) och lägger mig och sover. Robin stannade kvar och kollade till mig under de timmarna, sen somnade han med. Efter några timmar vaknar vi, jag mår mycket bättre och vi bestämmer oss för att testa att åka in till festivalen för att i alla fall se de sista banden. Annars hade vi nog ångrat oss.

Med cocacola och en baugette i magen som jag fick behålla åkte vi till festivalen och hann se Five Finger Death Punch. Sedan tog vi en taxi till hållplatsen där festivalbussen hämtat oss tidigare med ett par ryssar. Vi kom hem till hotellet och stupade i säng. Dagen efter gick vårt flyg till Vienna på eftermiddagen/kvällen. Så under dagen åt vi en stor hotellfrukost, checkade ut och satte oss med vår packning på en uteservering i solen. Vi åkte sen till flygplatsen för att ta flyget till Vienna där vårt andra flyg till Stockholm skulle gå på natten/tidig morgon. Vi åt en pizza i Vienna och satte oss sedan och väntade på att flyget skulle gå. Jag kunde sova emellanåt, men det kunde inte Robin. Väl på flyget sov vi båda två. På morgonen vid halv nio ungefär landade vi på Arlanda och tog oss till min bil, sen åkte vi hemåt.

Är det något jag och Robin tar med oss från den resan är att tyskar är trevliga, snälla och omtänksamma och de inte är rädda eller blyga för att börja prata. Vi träffade så otroligt härliga människor som man rent spontant bara började prata med. Varje natt när vi åkte hem till hotellet pratade vi om alla människor vi stött på och hur stor skillnad det är på tyskar och svenskar. Sammanfattningsvis var resan guld och delev verkligen ett minne för livet. Även om jag blev dålig sista dagen var det bara en parantes i det stora hela. Vi hade faktiskt planer på att åka tilll WFF igen den här sommaren, men det fungerade inte rent ekonomiskt. Men vi kommer med all säkerhet komma tillbaka dit igen!

 





















































 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

musik, livet

Ett av världens bästa album. Genom alla tider. Det väcker så mycket känslor att lyssna på det. Jobbiga som härliga. Det är skapat av bandet som jag följt och avgudat flera år, enda sen jag snöade in mig i genren för massor av år sedan. Det är skapat av ett av de band jag sett live flest gånger, ett av banden jag haft turen att få träffa. Av bandet som är en av mina största favoriter. De har hjälpt mig så himla mycket.

beyond this sleek veneer
beneath the neon existence
her face is grey
and everything she longs for is pulling away

Likes

Comments

musik
Jag är fullkomligt förälskad i ett band som heter Buried In Verona. Jag har lyssnat på de ganska länge, men inte sådär frekvent och ofta som jag gör med typ Suicide Silence. Deras ganska nysläppta album vultures above, lions below har jag nästintill lyssnat sönder. Albumet är så jäkla bra! BIV har utvecklats enormt mycket och ändrat hela sin framtoning, och bara till det bättre. Jag älskar verkligen när band vågar ta steget till något helt annat och när det dessutom blir så lyckat. Jag är väldigt glad över att jag har sett de live, även om det var några år sedan nu.

 

Likes

Comments

livet, mina sjukdomar, psykisk ohälsa, musik
Did you crawl, did you claw, did you fight back?
Did you walk, did you hit, did you fight back?
Did you push till it cracked, did you fight back?
Did you love just enough to get love back?
Let’s keep marching on
Let’s all keep marching on
Push aside all the broken times
Break away and leave the past behind
 

Likes

Comments

livet, mina sjukdomar, psykisk ohälsa, musik
Så. Bring Me The Horizon har äntligen släppt sitt album. Och satans jävlar alltså, vad bra det är. Det går inte att beskriva. De har utvecklats så otroligt mycket och tagit deras musik till en helt ny, annorlunda men fantastisk nivå. Den går ständigt på repeat här just nu!

Läget idag är annars inte tippetipptopp. Så kan det vara ibland. Livet ju! Tillåta dåliga dagar och stunder är viktigt och något man bör omfamna, istället för att försöka fly ifrån. Så jag embrace'ar och gör mig redo för en ny morgondag!

Likes

Comments