feminism

Har ni hört uttrycket "boys will be boys"? Det är ett uttryck som ofta används för att normalisera och acceptera pojkars, killars och mäns fysiska och/eller sexuella våld mot flickor, tjejer och kvinnor. När en pojke drar din dotter i håret på förskolan, när killarna i fjärde klass drar i tjejernas bh-band och snärtar dem på axeln eller när en man på ditt arbete slår dig på rumpan i kaffekön - i såna stunder sägs det, outtalat eller uttalat, att "boys will be boys", "killar är ju som de är" eller "han tycker om dig, det är därför han gör så". Känns det igen?

När jag var ungefär sex år och gick på förskolan var jag en tanig, liten och söt flicka med page och hellugg. Jag var rätt osäker som barn och jag vet inte, det kanske märktes och blev en svaghet som andra drogs till. Det var en pojke som gick i min förskoleklass som var kär i mig. Han sa det ofta till mig och till andra, han ville ofta leka med mig och följde efter mig var jag än gick. De andra barnen i min klass retade mig för att han var kär i mig. Det hela var alldeles oskyldigt tills pojken en dag, på rasten, fick för sig att han ville kramas. Jag ville inte det. Då höll han fast mig (han var dubbelt så stor som mig) så att jag inte kunde gå någonstans. Fröknarna såg det men gjorde inget, de tyckte väl det såg harmlöst och gulligt ut. Förutom det faktum att jag var livrädd vilket jag är helt säker på syntes på mig. Han gjorde såhär varje rast under en period, och jag försökte varje gång slita mig loss utan att lyckas. Jag började därför att ropa på fröknarna för att de skulle be honom att släppa mig, eftersom att jag inte ville.

Vid det här laget hade jag börjat tycka det var lite jobbigt att gå till förskolan. Jag kunde inte slappna av, och var orolig och rädd helt enkelt. Han fortsatte hålla fast mig på rasterna, jag ropade på fröknarna och han släppte mig. Men strax därefter, började han hålla fast mig och lägga handen för min mun så jag inte kunde ropa efter fröknarna. Vilket gjorde mig livrädd och jag hade varje gång svårt att andas, eftersom hans hand blockerade inte bara min mun utan också mina näsborrar. Jag var skräckslagen, upprörd och hade panik varje gång det hände, men trots detta lät fröknarna det fortgå.

Tills en dag, då jag bröt ihop hemma en morgon och sa till mamma att jag inte vågade gå till förskolan. Min fina mamma, med sitt finska temperament, ringde och skällde ut fröknarna så klockorna stannade. Deras ursäkter var (såklart) "de såg så gulliga ut", "vi trodde att hon tyckte om det" och "han är kär i henne, det är därför han gör så". Mamma var (såklart) arg och förklarade (för det insåg de ju inte?) att jag var livrädd, hade magont och inte vågade gå till förskolan och att det här inte längre skulle hända hennes unge.

Efter mamma hade ringt fröknarna följde hon dagen efter med mig den korta vägen till förskolan. Jag var fortfarande rädd men jag kommer ihåg att jag var lättad över att ha berättat för henne och att det gav resultat. Pojken slutade hålla fast mig och hålla för min mun. Jag är tacksam för att min mamma gjorde det som alla föräldrar och framförallt skolpersonal borde göra - dvs. att sluta nonchalera pojkars utåtagerande beteende mot flickor, ta avstånd från det och inte acceptera det, även om det kanske ser oskyldigt ut.

Vad gör det med pojkar, när deras beteenden av den här sorten normaliseras, accepteras och till och med uppmuntras? Vad gör det med pojkar, när de lär sig att om man tycker om en flicka, så ska man slå henne, dra henne i håret, snärta hennes bh-band, dra upp hennes trosor, ta henne på rumpan, ta henne på brösten eller nedvärdera henne muntligt för att visa det? Vad gör det med pojkar, när detta beteende förbises och skrattas bort som pojkstreck? Vad gör det med pojkar att behandla flickor som att de hade rätt till flickornas kroppar, redan som små barn? Jo, det gör att de växer upp till tonårspojkar, till unga killar och till slut till män som har lärt sig, sedan barnsben, att de har all rätt i hela världen att ta på kvinnor, förminska kvinnor, slå kvinnor, våldta kvinnor, sexuellt ofreda kvinnor och så vidare. Deras egen sexualitet och kåthet ses som något okontrollerbart och att de absolut inte kan hejda sig. Männen har lärt sig det, och de vet, att så får de göra för t o m lagen i vissa avseenden godkänner det. Det inlärda beteendet, som frodas tillsammans i en machokultur där männen är överordnade kvinnorna, ja det både accepteras, förminskas och uppmuntras. "Haha, åh. Titta så söt Pelle är som håller Lisa så hårt i handen och pussar henne. Gud, vad gulligt." 

Men den viktigaste frågan är väl ändå - vad gör det med alla flickor, tjejer och kvinnor?

Jo, det gör att flickor och unga tjejer lär sig att vara rädda för män. Vi har lärt oss att om en pojke, ung kille eller en man förolämpar oss, hånar oss, förminskar oss, t o m slår eller tafsar på oss, ja då gör han det för att han tycker om oss. Jag menar, smaka riktigt ordentligt på det här. Det är ju absurt? Flickor och unga tjejer växer upp i en värld där deras kroppar inte bara är deras egna - utan också männens. Vi lär flickor och unga tjejer att akta sig för män, okända som kända, för att vi lever i en värld där män tillåts ta mer plats än kvinnor. Vi är uppvuxna i en värld där vi helt enkelt bara ska acceptera att när en man tar på våra bröst eller säger att vi har en schysst kropp, så är det en komplimang och att vi ska vara tacksamma. Vi har lärt oss att vi aldrig har ett eget utrymme där ingen får passera, även om vi säger nej. Vi lever i en värld där vi lärt oss att, även om vi "bett" om det eller inte, det alltid är vårt eget fel. Är det inte dags att vi lär alla våra söner, bröder, pappor, vänner och kollegor att inte våldföra sig på olika sätt, på våra döttrar, systrar, mammor, vänner och kollegor? Pojkars "pojkstreck" kommer med stor sannolikhet senare utmynna i en kass kvinnosyn och sånt beteende måste brytas när barnen är små. 

Vi sätter gränser för våra barn i så många andra avseenden, varför gör vi inte det när det handlar om respekt till andras personliga och kroppsliga integritet? 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

feminism
Det kanske värsta jag vet är att så många, för många, tror att man är feminist för att man hatar män. Att man är det BARA för att hata män. Bara av den anledningen. När man belyser och ger belägg för att kvinnohat dödar och att machokulturen är farlig, så bemöts man av en eller flera av följande påståenden/frågor:

- Kvinnor misshandlar också (män och kvinnor)

- Kvinnor våldtar också (män och kvinnor)

- Inte alla män

- De män som våldtar/misshandlar/mördar/förtrycker osv är svin, det är inga män. Det är fruktansvärda individer

- Man måste se till individen

- Vad gör kvinnor/feminister för att hjälpa männen då?

- Varför finns det inga mansjourer?

- Varför hatar feminister män så mycket? 

- Det är ingen skillnad mellan mäns våld mot kvinnor och män, och kvinnors våld mot män och kvinnor = kvinnor är lika mycket förövare som män

- Har du statistik på det?

Och så vidare.

Det finns så otroligt mycket som är motsägelsefullt och totalt skevt med dessa påståenden. Man är inte feminist för att man hatar män och skyller allting som är fel och problematiskt på män. Men faktum är att mycket av det som är fel och problematiskt beror på män. Vi inser att inte alla män är potentella våldtäksmän. Men det är för många män. Det är tillräckligt många män. Det handlar inte om enskilda män i enskilda situationer. Det sker för mycket våldtäkter, övergrepp, misshandel och mord av män mot kvinnor för att det ska kunnas ses som ett polariserat problem i sig, med den enskilda individen som förövare. Det sker systematiskt.  Kvinnohat är inget nutida fenomen utan är präglat i hela samhällets strukturer och varför det är så svårt att arbeta bort dessa, är just för att det är ett fenomen som är så djupt inlärt och som sträcker sig längre tillbaka i tiden än vad man själv kan förstå.

Visste ni att kvinnor på 1700-talet låstes in på mentalsjukhus i Vadstena för att de var "obekväma", "jobbiga" och i vägen för mäns olika arbeten? Visste ni att kvinnor tvångsvårdades på mentalsjukhuset pga. att de var just kvinnor, pga. att deras s k känsloliv var "farligt" och "smittsamt"? Visste ni att kvinnor låstes in på detta mentalsjukhus för att de inte kunde ta hand om sitt hem och sin familj så som en kvinna "ska"? Även män låstes in på mentalsjukhuset i fråga, men detta pga. att de faktiskt hade någon slags mental ohälsa eller sjukdom. Visste ni att kvinnor i historien som avvek från normen (kämpade för sina rättigheter) kallades för häxor? Visste ni att det tog över 50 år för kvinnor i England att få rösträtt och det först blev lagligt när en kvinna satte livet till? 

Har ni hört om nyheten om en ung flicka som blev våldtagen i England, för några dagar sen? Den flickan som blev våldtagen, sprang och försökte stanna en bil och hitta någon som kunde hjälpa henne? Kommer ni ihåg vad som hände med henne? Mannen som stannade bilen som hon trodde skulle hjälpa henne, bestämde sig för att även han våldta henne. Tänka sig, två svin på raken?

Vad har kvinnors påstådda våld mot män och andra kvinnor med det här att göra? Ja, det inträffar. Ja, problemet existerar. Men de fall där det rör sig om att en kvinna slår sin man, så misshandlar även han henne. Men ja, det är något som händer och som såklart är ett problem. Det går inte att jämföra med det systematiska våldet som kvinnor utsätts för. Om nu kvinnors våld mot män är ett så stort problem för antifeminister, varför gör de ingenting åt det?  Varför läggs ansvaret på oss feminister att lösa detta? Det är ju inte alls så att vi har tillräckligt mycket att göra redan, och sen när verkar män för mäns våld mot kvinnor? 

Istället för att man använder det som ett negativt argument för feminismen, kanske man kan vara glad och tacksam över att det inte finns ett stort behov av mansjourer som det gör gällande kvinnojourer.

Det är ingen slump att kvinnor mördas, våldtas och misshandlas dagligen och att det kostar samhället och vården så ofantligt mycket pengar varje år tillföljd av kvinnohatet. Det är inte "enskilda" män som visar sig vara "svin". Tro det eller inte, är våldtäksmän och mördare också familjefäder och engagerade samhällsmedborgare. Varför tror ni annars att det alltid blir en sån stor chock och ifrågasättande varje gång en man misstänks för ett våldtäktsbrott mot en kvinna? Han som var så "snäll"?

Vi pekar inte ut män eller talar om män i grupp för att det är roligt eller för att provocera. Vi försöker belysa att det patriarkala samhället och den machokultur som finns är skadlig och att det är ett sånt stort problem för att det tar så många liv, mäns som kvinnors. Män växer upp med förväntningar om att vara en stark man, som i allra största mån ska undvika att visa sig sårbar. Man ska inte gråta, inte vara ledsen, inte be om hjälp. Du ska vara stolt, svälja allt och aldrig be om hjälpande hand. Majoriteten av alla genomförda suicidförsök utförs av män. Män tar sina liv i större utrsträckning än kvinnor. Kvinnor försöker oftare, men män begår fullförda suicid oftare. Hur kommer det sig, tror ni?

Feminism gynnar även män - men inte ens det argumentet biter på antifeministerna. Man menar att man är för jämställdhet och man blir provocerad av att det heter feminism och inte något annat. Man blir provocerad av och förbannad på kvinnor som talar om hur det är att leva i en patriarkal värld. Man blir provocerad av en kvinna som berättar om när hon blivit tafsad på av sin lärare, bror eller kollega och svarar "alla män är inte så". Man blir provocerad av att en kvinna blir utsatt för våldtäkt och för att hon efter det hatar män. Man blir provocerad över att alla män dras över en och samma kam. Man blir provocerad av att man vill starta en mansfri festival, trots att de övergrepp som sker på festivaler består av manliga förövare. Man blir provocerad av feministerna - och inte av de män som som begår alla dessa typer av brott och kränkningar.

Jag har väldigt svårt att förlika mig med dessa tankar, dessa attityder och denna nonchalans. Oerhört svårt. För mig är det inte bara skrattretande, det är orimligt. Det handlar inte längre om någon slags yttrandefrihet - det handlar om att du förnekar min blotta existens och mina fundamentala rättigheter. Och också dina egna, om du är en kvinnlig antifeminist. 

Säg mig, varför är det fel av mig och alla andra feminister att kämpa för våra fundamentala rättigheter? Kämpa för rättigheten till våra egna kroppar? Kämpa för rättigheten till våra egna liv? Kämpa för rättigheten till att få leva? Varför handlar det alltid i slutändan om frågan, om man hatar män?

Varför handlar det alltid i slutändan om män?

Likes

Comments

feminism
Bråvallafestivalen har precis gått ut med att de ställer in festivalen nästa år. Till en början verkade det vara pga. alla sexuella övergrepp och våldtäkter som sker (mitt i publika spelningar) och att det ska vara något slags ställningsstagande mot det. Men, det är dessutom allmänt känt att Bråvallafestivalen har det jävligt knapert med sin ekonomi. Jag vet inte vad som är hönan eller ägget och det spekuleras en del, men hur som haver är festivalen inställd. En tanke som slog mig direkt är att istället för att ställa in den för alla, varför gör de det inte till en festival endast för kvinnor och andra som inte definierar sig som män? Hur kommer det sig att det alltid är ALLA som ska straffas för något som män gör? Det. är. så. otroligt. jävla. tröttsamt.

När något sånt här händer blir det aaaalltid diskussioner, framförallt i media och sociala medier. Män skriker "inte alla män!" hejvilt omkring sig och skiter i sitt eget ansvar, sin egen del och de skiter i offren och de skiter i kvinnorna. Diskussionerna utmynnar istället i att försöka banka vett i de (manliga) hjärnorna, att det är en petitess att blir generaliserad ur ett strukturellt perspektiv i jämförelse med att bli utsatt för fysiskt, psykiskt och sexuellt våld och/eller att leva i ständig rädsla för att bli utsatt. HUR kommer det sig att det ALLTID handlar om försvarandet av att det faktiskt inte är alla män som våldtar? HUR kommer det sig att det ALLTID handlar om män, i diskussioner om våld och kränkningar MOT kvinnor? HUR kommer det sig? Jag börjar tappa allt mitt tålamod och all min ork till att sitta och tjafsa med en kränkt man kring just detta.

För det är ju så att alla känner ett våldtäktsoffer eller ett offer som utsatts för andra övergrepp (kroppsliga, själsliga som sexuella) men ingen  känner en våldtäksman. Hur går den ekvationen ihop? Män menar att våldtäkter m.m. utförs av galningar eller invandrare, men ingen av dessa män sitter på någon egentlig fakta. Ingen av dessa män som gormar "inte alla män!!!" har ingen fakta eller insikt om att det är en MYT att alla våldtäkter, alla misshandelsfall och alla mord på kvinnor begås av invandrare eller av random män som överfaller kvinnor i parker sent på natten. Ingen av dessa män har en aning om och/eller vill inte inse att de gärningsmän som står för alla våldtäkter, misshandelsfall, mord etc är av svenska jävla män. Svenska män som lever i nära relationer med kvinnor.

För en kvinna, är det allra farligast och allra mest risktabelt att utsättas för övergrepp, misshandel, hot etc i sitt eget hem. I sitt eget hem med en pojkvän, pappa, sambo, make, bror eller annan anhörig. Dessa män som skriker "inte alla män!" behöver också förstå att varje som en kvinna ser, möter, lever med, stöter ihop med ute på stan är en potentiell våldtäksman/förövare. För mig som kvinna är ALLA män män som kan våldta mig, mörda mig, slå mig, hota mig, kränka mig, förminska mig osv osv. Alla män. Till och med min egen sambo, min egen pappa, min egen bror, min egen morbror. En kvinna kan aldrig lita på en man. En kvinna kan aldrig veta att den hon lever med eller den som är hennes pappa, kommer att utföra våld eller inte på henne. Så enkelt är det. Jag vill inte att ALLA män ska vara en potentiell fara för mig. Jag vill inte det. Varför skulle jag vilja det? Varför skulle kvinnor vilja det? Men en man, har alltid ett övertag mot kvinnor eftersom att de alltid kan agera med våld, hot eller kränkningar. Det är bland annat media och svenska rättsväsendet som säger att kvinnor ska akta sig för alla män. Vi får skylla om vi går hem med en kille från krogen, vi får skylla oss själva om vi var fulla, vi får skylla oss själva om vi flörtade, vi får skylla oss själva om vi går hem ensamma, vi får skylla oss själva om vi har kjolar, klänningar, urringningar på oss. Vi får alltid skylla oss själva. Vi kan inte ta hem en man, vi kan inte flörta med en man, vi kan aldrig lita på en man. Det är NI som säger att varje man kan vara en våldtäksman. Ni.

För några år sedan träffade jag en kille. Det började med att vi sågs efter krogen och hade vad man brukar kalla för fyllesex. För mig var det ingenting mer än det. Och det var väl det som fick honom att bli intresserad, dvs. att jag inte var intresserad av något annat än det. Han frågade efter ett tag om vi skulle ses och hitta på någonting, alltså inte efter krogen utan en helt vanlig kväll. Jag kände att jag ville det så vi gjorde det. Detta utvecklades till att vi blev "på g". Vilket vi var ett tag. Även om man inte vill tro på det, så uppstår det ALLTID känslor när man har sex men en person, särskilt om du har det med denne person mer än en gång. Med andra ord uppstod det även känslor mellan oss. Tills en dag då han inte ville mer pga. "var för fucked upp när det gäller sånt här". Okej.

Jag försökte gå vidare, försökte vara glad över att det inte hade gått längre mellan oss än såhär. Jag träffade andra. Han blev svartsjuk, skickade sms. Antydde att om vi inte hade haft historia så hade han gått hem med mig den kvällen. Antydde att jag var så sexig den och den kvällen. Han var väldigt tydlig med att det var jobbigt att inte få ta en bit av kakan och samtidigt ha den kvar.

Det blev tillslut jobbigt. Invecklat. Komplicerat. Vi sågs ibland efter krogen, ibland nyktra, fast vi hade sagt att vi inte skulle. Vi gjorde något vi inte skulle. Vi sa till varandra att vi inte kunde fortsätta. Vi höll oss ifrån varandra ett tag, men kom ändå tillbaka till varandra. Som en dålig jävla drog.

Han ringde på min dörr klockan tre en natt. Jag öppnade, vår gemensamma kompis stod utanför och han gick in, tog av sig kläderna och la sig i min säng under tiden jag pratade med vår gemensamma kompis. Jag la mig bredvid honom i min säng, sa att vi inte skulle göra något, jag ville inte göra något.

Det var då, han tog sig rätten till att ignorera mina ord. Det var då han tog sig rätten att ta på min kropp, fast jag sa nej. Det var då han tog sig rätten att säga "men bara lite" och trängde in i mig. Det var då han fortsatte vara inne i mig fast jag sa att jag inte ville, fast jag försöke flytta bort honom, trots att jag var full, trots att jag var trött, trots att jag hade ont. Någonstans slutade han upp och somnade. Jag gick upp med mitt täcke om mig som en sköld, gick ut min uteplats, tog en cigg och tänkte på vad som precis hade hänt. Insåg inte vad som hade hänt, men något hade hänt. Mådde dåligt. Ångesten växte. Försökte se tillbaka om jag hade gjort något fel. För ja, jag hade ju öppnat dörren. Ja, jag hade ju lagt mig i sängen bredvid honom. Men hade jag verkligen sagt att han fick komma in? Hade jag verkligen sagt att han fick lägga sig i min säng? Hade jag verkligen sagt ja och inte nej? Hade jag verkligen försökt flytta bort honom? Ville jag egentligen? Ångesten växte och jag började gråta. Aldrig, aldrig mer.

Jag sov på soffan resten av natten (morgonen). Han vaknade, jag vaknade. Vi var tysta. Han tog på sig sina kläder. Innan han gick, sa jag att det här var sista gången. Vi kunde inte fortsätta. Vi SKA inte fortsätta. Han höll med. Sen gick han.

Det gick ett tag. Jag minns inte riktigt om det var en dag som hade gått eller flera veckor, men jag fick ett meddelande. Där han sa förlåt. "Förlåt att jag fortsatte fast du sa nej."

Det är inte förrän idag jag faktiskt fattar att det var ett övergrepp. Kanske t o m en våldtäkt, även om den inte fullbordades helt. Men det var ett övergrepp. Ett övergrepp mot min kropp, mina känslor, min person. Mitt nej betydde ingenting. Min kropp betydde ingenting. Jag betydde ingenting. Jag hade något han ville ha och han tog det.

Likes

Comments

feminism

Hur blir jag en bättre feminist?

Det är en fråga som mer eller mindre ständigt dyker upp hos mig. För ett par år sedan, i min sena tonår kanske, började jag fatta galoppen med feminism. Jag kände att ja, det här är ju en självklarhet för mig att kämpa för. Det handlar ju om allting som jag är, i relation till samhällets strukturer. Jag var en feg feminism vid det tillfället. Eller det kanske är lite väl hårt - jag var snarare en nykläckt feminist. Jag hade ju precis vaknat.

Jag vet inte hur det har varit för andra som kallar sig för feminister. En del kanske har varit det så länge de kan minnas medan andra är relativt nyvakna. Till en början var jag rätt rädd för att högt säga "Jag är feminist!" eller säga ifrån när någon (man) drog sexistiska skämt. Jag blev mest förbannad men samtidigt skrattade jag när skämten drogs. Men inte för att det var ett dugg roligt, utan mer för att skydda mig själv. Jag orkade och vågade inte ta kampen. För när jag väl gjorde det, blev jag snabbt överkörd med kommentarer om att vara en torris och "Det var ju bara ett skämt! Har du ingen humor?" vilket gav mig skuldkänslor och en känsla av att jag överdrev och var jobbig. Man vill ju inte vara den som är den, eller hur?

Jag ser tillbaka på mig själv med ömhet. Nu är jag inte så himla gammal men åren som har gått har ändå gett mig mer skinn på näsan och jag är tryggare i mig själv, som individ med feminism som en självklar hjärtefråga. Egentligen är det inte en hjärtefråga eller heller ingen politisk agenda - det handlar om att stå upp för och kämpa för mina egna mänskliga, fundamentala rättigheter.

Om det är något jag lärt mig under dessa år, så är det hur pass ingrott och föråldrat patriarkatet är. Det sträcker sig så långt bak i tiden att man inte kan tro att det är sant. Det är så djupt rotat i samhället och hos oss alla, att det t o m sprider sig in i rättssalar, i domstolar och lagar. Vi alla har internaliserats och är produkter av patriarkatet (som min förebild Lady Dahmer säger). Det är många gånger omedvetet och något man inte reflekterar över, men det är det som är själva grejen: man måste börja fundera på vad det är som egentligen händer. Och jag tror att alla som identifierar sig som feminister har kommit till den insikten förr eller senare. Det är heller aldrig försent​.

Stagnation är något många säkert känner ett motstånd inför, alla känner väl att man periodvis vill utvecklas och förändras när man lever. Fatta hur tråkigt det skulle vara att alltid vara densamma och inte kunna ha ett öppet sinne gällande ens moral, åsikter och värderingar. Jag är driven att ständigt utvecklas och att hela tiden bli en bättre feminist. En vassare, en självsäkrare. Men även det, som med mycket annat, kommer med ett pris.

Det är tydligt att det råder ett enormt kvinnohat i världen, i alla länder och i alla kulturer. Om du är en driven feminist som aktivt arbetar för att krossa patriarkatet som dessutom gör detta, öppet får du mota orimligt mycket hat och påhopp. Man är en äcklig, lesbisk feministfitta som fått för lite och som förtjänar att våldtas. Ungefär så är kontentan av att öppet sätta ned foten och säga att man förtjänar respekt och är lika mycket värd som en man. De feminister som jag följer på sociala medier (Lady Dahmer, Cissi Wallin, Katarina Wennstam, Hanna Bergwall m.fl.) får ta emot detta hat hela heeeela tiden.

Även jag som är en feminist bosatt i en byhåla i Östergötland, stöter på motvilja inför min feminism. Robin får ofta frågor via sin omgivning "Är Amanda feminist eller?" som att det något helt vrickat. Det är som om de frågar om jag är helt jävla dum i huvudet. Liksom, ja, jag är feminist. Konstigare saker har väl hänt. Varför är inte du det? Det är så banalt att i prinicp alla (män och även kvinnor) hakar upp sig på ordet feminism och bemöter en som att man bar på en smittbar sjukdom. När jag twittrar, instagrammar och facebookar om feminism och hur det är att vara allt utöver en man i ett patriark så finns det ofta någon som inte gillar detta och talar om det, och säkert ännu fler som inte visar det öppet utan muttrar bakom skärmarna där hemma och tycker att jag är otroligt jobbig och gnällig.

Kvinnohat dödar. Kvinnohat är livsfarligt. Kvinnor våldtas, misshandlas, mördas, skändas, förtrycks och kontrolleras överallt i hela världen. Manshat däremot, gör ingen harm utöver att de flesta män kränks något enormt. Det är för mig självklart att vara feminist och jag strävar hela tiden efter att bli en bättre sådan, i alla fall en mer medveten. Det som är sjukt med den här strävan, är ironiskt nog en central del i att identifiera sig som kvinna idag, igår och imorgon. Kvinnor strävar ständigt efter att bli en bättre mamma, en bättre dotter, en bättre fru, en bättre flickvän, en bättre syster och att bli smalare, snyggare, smartare och sexigare. Det är ständiga krav och en ständig jakt efter att bli något mycket bättre än den man redan är, från både media, sociala medier och oskrivna regler. För att vi måste, enligt dessa.

Det är egentligen inte jag som ska sträva efter att bli en bättre feminist utan snarare att alla andra som inte är feminister som ska steppa upp.

Att bli en bättre feminist handlar om att försöka stå kvar när det börjar blåsa. Det handlar om att försöka säga emot, våga argumentera, våga ifrågasätta, våga problematisera och våga analysera. Att våga att ta ställning och därmed också visa respekt mot sig själv. Att försöka säga ifrån även om ens röst skakar.
För mig och säkert många andra, är det en mer eller mindre långsam process att vakna som feminist. Det är orimligt att börja stort och det är så mycket man vill göra när man väl vaknat, men man måste börja någonstans. När man väl vaknat så märker man snart hur pass intrasslade strukturerna är i varje liten beståndsdel av sin tillvaro och det är omöjligt att förändra hela världen. Patriarkatet kommer falla inom min livstid.

Det viktigaste är inte att man läser på eller tar reda fakta, utan att man kämpar för sina egna mänskliga rättigheter och kräver den respekt man egentligen ska ha och att man står upp för sina systrar. Ibland blir man alldeles matt av att leva i det patriarkala samhället, för ju mer medveten man blir desto svårare blir kampen. Ibland orkar man inte kämpa, det är lätt att bli överväldigad av frustration, ilska och sorg. Men man får inte ge upp. Vi är på gång även om vi inte är där än.

Kampen fortsätter!

Likes

Comments

feminism
Jag skäms. Jag har skuldkänslor. Innerst inne, långt där inne, vet jag att det inte är rimligt att jag känner så. Men lik förbannat gör jag det ändå. Jag känner en enorm skuld inför mig själv, inför andra, inför samhället. Varför kan jag bara inte arbeta, som alla andra? Varför kan jag inte bara må bra, orka göra allt som alla andra gör? Varför klarar jag inte av att ha en fungerande vardag? Jag är som instängd i min egen kropp, är förhindrad av mig själv, håller min själ fångad i en sjuk och trött kropp med ett skört psyke. Det ÄR inte rimligt att slå ned på mig själv som jag gör, det gör ju såklart att jag mår mycket sämre. Jag vet det. Logiskt sett förstår jag det. Jag är så oerhört snabb med att sparka på mig själv när jag redan ligger ned.

Jag har så mycket att jobba med. Så mycket att reda ut. Jag kan för fan inte ens känna mina egna känslor!? Jag är livrädd för dem och motar bort dem med egna små knep som jag mer eller mindre är medveten om. Min behandlare säger att det kommer bli tufft. Att jag kommer tycka hen är skitjobbig. Jag kommer vilja sluta. Men jag kan inte fortsätta såhär. Så jag måste hålla i. Stå ut.

Vi skulle för ett par månader sen påbörja en form av känslobearbetning. Påbörja att peta, röra och dra fram alla känslor och sätta dem i rätt kontext. Hen förstod ganska snabbt att vi först måste ta reda på, en gång för alla, genom utredningar vad det egentligen är som pågår, innan känsloterapin startar. Hen och jag kämpar för att bli färdiga med det men,framförallt jag, möter motstånd. Jag möter motstånd i form av byråkratiskt tjafs och ramar för diagnosciterande. Jag möter motstånd och blir inte tagen på allvar i primärvården för att de (garanterat) stirrar sig blint på min generaliserade ångest och därmed drar egna, felaktiga slutsatser. Jag blir inte lyssnad till, jag blir inte respekterad.

Hur fan ska man orka kämpa för att få hjälp hela tiden? Hur är det ens möjligt att bli behandlad såhär utifrån sin psykiska hälsa? Varför är samhället och vården fortfarande så trångsynta och speglade av fördomar? Än idag?

Hur orkar man gå vidare? Och till vad?

Likes

Comments