feminism
Bråvallafestivalen har precis gått ut med att de ställer in festivalen nästa år. Till en början verkade det vara pga. alla sexuella övergrepp och våldtäkter som sker (mitt i publika spelningar) och att det ska vara något slags ställningsstagande mot det. Men, det är dessutom allmänt känt att Bråvallafestivalen har det jävligt knapert med sin ekonomi. Jag vet inte vad som är hönan eller ägget och det spekuleras en del, men hur som haver är festivalen inställd. En tanke som slog mig direkt är att istället för att ställa in den för alla, varför gör de det inte till en festival endast för kvinnor och andra som inte definierar sig som män? Hur kommer det sig att det alltid är ALLA som ska straffas för något som män gör? Det. är. så. otroligt. jävla. tröttsamt.

När något sånt här händer blir det aaaalltid diskussioner, framförallt i media och sociala medier. Män skriker "inte alla män!" hejvilt omkring sig och skiter i sitt eget ansvar, sin egen del och de skiter i offren och de skiter i kvinnorna. Diskussionerna utmynnar istället i att försöka banka vett i de (manliga) hjärnorna, att det är en petitess att blir generaliserad ur ett strukturellt perspektiv i jämförelse med att bli utsatt för fysiskt, psykiskt och sexuellt våld och/eller att leva i ständig rädsla för att bli utsatt. HUR kommer det sig att det ALLTID handlar om försvarandet av att det faktiskt inte är alla män som våldtar? HUR kommer det sig att det ALLTID handlar om män, i diskussioner om våld och kränkningar MOT kvinnor? HUR kommer det sig? Jag börjar tappa allt mitt tålamod och all min ork till att sitta och tjafsa med en kränkt man kring just detta.

För det är ju så att alla känner ett våldtäktsoffer eller ett offer som utsatts för andra övergrepp (kroppsliga, själsliga som sexuella) men ingen  känner en våldtäksman. Hur går den ekvationen ihop? Män menar att våldtäkter m.m. utförs av galningar eller invandrare, men ingen av dessa män sitter på någon egentlig fakta. Ingen av dessa män som gormar "inte alla män!!!" har ingen fakta eller insikt om att det är en MYT att alla våldtäkter, alla misshandelsfall och alla mord på kvinnor begås av invandrare eller av random män som överfaller kvinnor i parker sent på natten. Ingen av dessa män har en aning om och/eller vill inte inse att de gärningsmän som står för alla våldtäkter, misshandelsfall, mord etc är av svenska jävla män. Svenska män som lever i nära relationer med kvinnor.

För en kvinna, är det allra farligast och allra mest risktabelt att utsättas för övergrepp, misshandel, hot etc i sitt eget hem. I sitt eget hem med en pojkvän, pappa, sambo, make, bror eller annan anhörig. Dessa män som skriker "inte alla män!" behöver också förstå att varje som en kvinna ser, möter, lever med, stöter ihop med ute på stan är en potentiell våldtäksman/förövare. För mig som kvinna är ALLA män män som kan våldta mig, mörda mig, slå mig, hota mig, kränka mig, förminska mig osv osv. Alla män. Till och med min egen sambo, min egen pappa, min egen bror, min egen morbror. En kvinna kan aldrig lita på en man. En kvinna kan aldrig veta att den hon lever med eller den som är hennes pappa, kommer att utföra våld eller inte på henne. Så enkelt är det. Jag vill inte att ALLA män ska vara en potentiell fara för mig. Jag vill inte det. Varför skulle jag vilja det? Varför skulle kvinnor vilja det? Men en man, har alltid ett övertag mot kvinnor eftersom att de alltid kan agera med våld, hot eller kränkningar. Det är bland annat media och svenska rättsväsendet som säger att kvinnor ska akta sig för alla män. Vi får skylla om vi går hem med en kille från krogen, vi får skylla oss själva om vi var fulla, vi får skylla oss själva om vi flörtade, vi får skylla oss själva om vi går hem ensamma, vi får skylla oss själva om vi har kjolar, klänningar, urringningar på oss. Vi får alltid skylla oss själva. Vi kan inte ta hem en man, vi kan inte flörta med en man, vi kan aldrig lita på en man. Det är NI som säger att varje man kan vara en våldtäksman. Ni.

För några år sedan träffade jag en kille. Det började med att vi sågs efter krogen och hade vad man brukar kalla för fyllesex. För mig var det ingenting mer än det. Och det var väl det som fick honom att bli intresserad, dvs. att jag inte var intresserad av något annat än det. Han frågade efter ett tag om vi skulle ses och hitta på någonting, alltså inte efter krogen utan en helt vanlig kväll. Jag kände att jag ville det så vi gjorde det. Detta utvecklades till att vi blev "på g". Vilket vi var ett tag. Även om man inte vill tro på det, så uppstår det ALLTID känslor när man har sex men en person, särskilt om du har det med denne person mer än en gång. Med andra ord uppstod det även känslor mellan oss. Tills en dag då han inte ville mer pga. "var för fucked upp när det gäller sånt här". Okej.

Jag försökte gå vidare, försökte vara glad över att det inte hade gått längre mellan oss än såhär. Jag träffade andra. Han blev svartsjuk, skickade sms. Antydde att om vi inte hade haft historia så hade han gått hem med mig den kvällen. Antydde att jag var så sexig den och den kvällen. Han var väldigt tydlig med att det var jobbigt att inte få ta en bit av kakan och samtidigt ha den kvar.

Det blev tillslut jobbigt. Invecklat. Komplicerat. Vi sågs ibland efter krogen, ibland nyktra, fast vi hade sagt att vi inte skulle. Vi gjorde något vi inte skulle. Vi sa till varandra att vi inte kunde fortsätta. Vi höll oss ifrån varandra ett tag, men kom ändå tillbaka till varandra. Som en dålig jävla drog.

Han ringde på min dörr klockan tre en natt. Jag öppnade, vår gemensamma kompis stod utanför och han gick in, tog av sig kläderna och la sig i min säng under tiden jag pratade med vår gemensamma kompis. Jag la mig bredvid honom i min säng, sa att vi inte skulle göra något, jag ville inte göra något.

Det var då, han tog sig rätten till att ignorera mina ord. Det var då han tog sig rätten att ta på min kropp, fast jag sa nej. Det var då han tog sig rätten att säga "men bara lite" och trängde in i mig. Det var då han fortsatte vara inne i mig fast jag sa att jag inte ville, fast jag försöke flytta bort honom, trots att jag var full, trots att jag var trött, trots att jag hade ont. Någonstans slutade han upp och somnade. Jag gick upp med mitt täcke om mig som en sköld, gick ut min uteplats, tog en cigg och tänkte på vad som precis hade hänt. Insåg inte vad som hade hänt, men något hade hänt. Mådde dåligt. Ångesten växte. Försökte se tillbaka om jag hade gjort något fel. För ja, jag hade ju öppnat dörren. Ja, jag hade ju lagt mig i sängen bredvid honom. Men hade jag verkligen sagt att han fick komma in? Hade jag verkligen sagt att han fick lägga sig i min säng? Hade jag verkligen sagt ja och inte nej? Hade jag verkligen försökt flytta bort honom? Ville jag egentligen? Ångesten växte och jag började gråta. Aldrig, aldrig mer.

Jag sov på soffan resten av natten (morgonen). Han vaknade, jag vaknade. Vi var tysta. Han tog på sig sina kläder. Innan han gick, sa jag att det här var sista gången. Vi kunde inte fortsätta. Vi SKA inte fortsätta. Han höll med. Sen gick han.

Det gick ett tag. Jag minns inte riktigt om det var en dag som hade gått eller flera veckor, men jag fick ett meddelande. Där han sa förlåt. "Förlåt att jag fortsatte fast du sa nej."

Det är inte förrän idag jag faktiskt fattar att det var ett övergrepp. Kanske t o m en våldtäkt, även om den inte fullbordades helt. Men det var ett övergrepp. Ett övergrepp mot min kropp, mina känslor, min person. Mitt nej betydde ingenting. Min kropp betydde ingenting. Jag betydde ingenting. Jag hade något han ville ha och han tog det.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments