mina sjukdomar, psykisk ohälsa
När man är kroniskt sjuk i osynliga sjukdomar (dvs sjukdomar som inte har ett kroppsligt "avvikande" attribut) upplever man en ständig känsla av att få upprättelse. Att få en legitimitet, en känsla av att det är "okej" att vara sjuk. Alltså, okej i den bemärkelse att samhälle, omgivning, individen själv, försäkringssystemet och andra myndigheter att läget är som det är. Dagligen brottas jag med just detta. Åerkommande frågor dyker upp i mitt huvud. Får jag göra såhär om jag är sjukskriven? Får jag gå på konsert om jag är sjukskriven? Kan man sminka sig när man är sjukskriven? Får man vara glad ibland när man är sjukskriven? Får man visa sig utomhus när man är sjukskriven? Får man skratta när man är sjukskriven? Det är som att man är en jagad brottsling som måste passa varenda steg man tar, så inte någon tar en på bar gärning. Det är som att vara jagad och behöva titta sig om axeln i varenda steg man tar. Det är som att t o m främlingar vet att jag är sjukskriven och att jag inte borde göra det där, eller det där eller det där. Det är som att alla inklusive mig själv har en enda (felaktig) bild av hur det ska vara när man är sjukskriven. Som att man måste sitta instängd i sitt hem och inte våga sätt foten utanför dörren. Det är som att man inte ska göra saker som man själv vet om att man mår bättre av, för att man ju är sjuk. Men hur ska man då någonsin kunna må bättre?

Innerst inne vet jag att den här osäkerheten och ibland paranoian härstammar inifrån mig själv. Jag vet egentligen bättre. Jag vet egentligen, innerst inne, att jag faktiskt ska göra mer av det som får mig att må bättre. Jag vet egentligen, innerst inne, att mina kollegor på jobbet inte tycker att jag är konstig/lat/fjantig som knapt jobbade ett halvår innan hon blev sjukskriven. Jag vet ju, innerst inne, att de kanske ibland tänker att det lika gärna kunde ha varit någon av dem. Jag vet ju, innerst inne, att de heller inte vet allting om mig och min sjukdomshistoria, och att de heller inte behöver veta. Jag vet ju, innerst inne, att det är människor jag respekterar och tycker om, och att de tänker så om mig också. Men varför är det så svårt att komma ihåg det?

Utredningarna har dragit igång och vi skyndar långsamt. Skyndar långsamt medan samhället, myndigheter och försäkringssystemet flåsar mig i nacken. Jag är själv ständigt i min egen nacke och flåsar. Hallå, kom igen nu då. Om du bara tänker eller gör si. så blir det nog bättre. Om du tänker och gör så, så blir det nog bättre. Jag vet inte hur många gånger om dagen jag kämpar med att hitta en balans mellan vad jag förmår och vad jag borde göra. Det finns så många borde och så många måsten hela tiden. Och inget av det gör att jag mår bättre. Jag får ofta sätta min situation i en kontext som min hjärna kan lösa logiskt sätt. Om jag hade en mer fysisk sjukdom, som kanske MS eller att jag var rullstolsbunden, hur hade jag tänkt då? Hur hade jag behandlat mig själv då? Hade jag varit snällare mot mig själv? Troligtvis. Att jämföra min situation med andras är heller inte rättvist, mot varken dem eller mot mig själv.

Men det tenderar alltid att bli att man gör det.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments