feminism
Det kanske värsta jag vet är att så många, för många, tror att man är feminist för att man hatar män. Att man är det BARA för att hata män. Bara av den anledningen. När man belyser och ger belägg för att kvinnohat dödar och att machokulturen är farlig, så bemöts man av en eller flera av följande påståenden/frågor:

- Kvinnor misshandlar också (män och kvinnor)

- Kvinnor våldtar också (män och kvinnor)

- Inte alla män

- De män som våldtar/misshandlar/mördar/förtrycker osv är svin, det är inga män. Det är fruktansvärda individer

- Man måste se till individen

- Vad gör kvinnor/feminister för att hjälpa männen då?

- Varför finns det inga mansjourer?

- Varför hatar feminister män så mycket? 

- Det är ingen skillnad mellan mäns våld mot kvinnor och män, och kvinnors våld mot män och kvinnor = kvinnor är lika mycket förövare som män

- Har du statistik på det?

Och så vidare.

Det finns så otroligt mycket som är motsägelsefullt och totalt skevt med dessa påståenden. Man är inte feminist för att man hatar män och skyller allting som är fel och problematiskt på män. Men faktum är att mycket av det som är fel och problematiskt beror på män. Vi inser att inte alla män är potentella våldtäksmän. Men det är för många män. Det är tillräckligt många män. Det handlar inte om enskilda män i enskilda situationer. Det sker för mycket våldtäkter, övergrepp, misshandel och mord av män mot kvinnor för att det ska kunnas ses som ett polariserat problem i sig, med den enskilda individen som förövare. Det sker systematiskt.  Kvinnohat är inget nutida fenomen utan är präglat i hela samhällets strukturer och varför det är så svårt att arbeta bort dessa, är just för att det är ett fenomen som är så djupt inlärt och som sträcker sig längre tillbaka i tiden än vad man själv kan förstå.

Visste ni att kvinnor på 1700-talet låstes in på mentalsjukhus i Vadstena för att de var "obekväma", "jobbiga" och i vägen för mäns olika arbeten? Visste ni att kvinnor tvångsvårdades på mentalsjukhuset pga. att de var just kvinnor, pga. att deras s k känsloliv var "farligt" och "smittsamt"? Visste ni att kvinnor låstes in på detta mentalsjukhus för att de inte kunde ta hand om sitt hem och sin familj så som en kvinna "ska"? Även män låstes in på mentalsjukhuset i fråga, men detta pga. att de faktiskt hade någon slags mental ohälsa eller sjukdom. Visste ni att kvinnor i historien som avvek från normen (kämpade för sina rättigheter) kallades för häxor? Visste ni att det tog över 50 år för kvinnor i England att få rösträtt och det först blev lagligt när en kvinna satte livet till? 

Har ni hört om nyheten om en ung flicka som blev våldtagen i England, för några dagar sen? Den flickan som blev våldtagen, sprang och försökte stanna en bil och hitta någon som kunde hjälpa henne? Kommer ni ihåg vad som hände med henne? Mannen som stannade bilen som hon trodde skulle hjälpa henne, bestämde sig för att även han våldta henne. Tänka sig, två svin på raken?

Vad har kvinnors påstådda våld mot män och andra kvinnor med det här att göra? Ja, det inträffar. Ja, problemet existerar. Men de fall där det rör sig om att en kvinna slår sin man, så misshandlar även han henne. Men ja, det är något som händer och som såklart är ett problem. Det går inte att jämföra med det systematiska våldet som kvinnor utsätts för. Om nu kvinnors våld mot män är ett så stort problem för antifeminister, varför gör de ingenting åt det?  Varför läggs ansvaret på oss feminister att lösa detta? Det är ju inte alls så att vi har tillräckligt mycket att göra redan, och sen när verkar män för mäns våld mot kvinnor? 

Istället för att man använder det som ett negativt argument för feminismen, kanske man kan vara glad och tacksam över att det inte finns ett stort behov av mansjourer som det gör gällande kvinnojourer.

Det är ingen slump att kvinnor mördas, våldtas och misshandlas dagligen och att det kostar samhället och vården så ofantligt mycket pengar varje år tillföljd av kvinnohatet. Det är inte "enskilda" män som visar sig vara "svin". Tro det eller inte, är våldtäksmän och mördare också familjefäder och engagerade samhällsmedborgare. Varför tror ni annars att det alltid blir en sån stor chock och ifrågasättande varje gång en man misstänks för ett våldtäktsbrott mot en kvinna? Han som var så "snäll"?

Vi pekar inte ut män eller talar om män i grupp för att det är roligt eller för att provocera. Vi försöker belysa att det patriarkala samhället och den machokultur som finns är skadlig och att det är ett sånt stort problem för att det tar så många liv, mäns som kvinnors. Män växer upp med förväntningar om att vara en stark man, som i allra största mån ska undvika att visa sig sårbar. Man ska inte gråta, inte vara ledsen, inte be om hjälp. Du ska vara stolt, svälja allt och aldrig be om hjälpande hand. Majoriteten av alla genomförda suicidförsök utförs av män. Män tar sina liv i större utrsträckning än kvinnor. Kvinnor försöker oftare, men män begår fullförda suicid oftare. Hur kommer det sig, tror ni?

Feminism gynnar även män - men inte ens det argumentet biter på antifeministerna. Man menar att man är för jämställdhet och man blir provocerad av att det heter feminism och inte något annat. Man blir provocerad av och förbannad på kvinnor som talar om hur det är att leva i en patriarkal värld. Man blir provocerad av en kvinna som berättar om när hon blivit tafsad på av sin lärare, bror eller kollega och svarar "alla män är inte så". Man blir provocerad av att en kvinna blir utsatt för våldtäkt och för att hon efter det hatar män. Man blir provocerad över att alla män dras över en och samma kam. Man blir provocerad av att man vill starta en mansfri festival, trots att de övergrepp som sker på festivaler består av manliga förövare. Man blir provocerad av feministerna - och inte av de män som som begår alla dessa typer av brott och kränkningar.

Jag har väldigt svårt att förlika mig med dessa tankar, dessa attityder och denna nonchalans. Oerhört svårt. För mig är det inte bara skrattretande, det är orimligt. Det handlar inte längre om någon slags yttrandefrihet - det handlar om att du förnekar min blotta existens och mina fundamentala rättigheter. Och också dina egna, om du är en kvinnlig antifeminist. 

Säg mig, varför är det fel av mig och alla andra feminister att kämpa för våra fundamentala rättigheter? Kämpa för rättigheten till våra egna kroppar? Kämpa för rättigheten till våra egna liv? Kämpa för rättigheten till att få leva? Varför handlar det alltid i slutändan om frågan, om man hatar män?

Varför handlar det alltid i slutändan om män?

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

feminism
Bråvallafestivalen har precis gått ut med att de ställer in festivalen nästa år. Till en början verkade det vara pga. alla sexuella övergrepp och våldtäkter som sker (mitt i publika spelningar) och att det ska vara något slags ställningsstagande mot det. Men, det är dessutom allmänt känt att Bråvallafestivalen har det jävligt knapert med sin ekonomi. Jag vet inte vad som är hönan eller ägget och det spekuleras en del, men hur som haver är festivalen inställd. En tanke som slog mig direkt är att istället för att ställa in den för alla, varför gör de det inte till en festival endast för kvinnor och andra som inte definierar sig som män? Hur kommer det sig att det alltid är ALLA som ska straffas för något som män gör? Det. är. så. otroligt. jävla. tröttsamt.

När något sånt här händer blir det aaaalltid diskussioner, framförallt i media och sociala medier. Män skriker "inte alla män!" hejvilt omkring sig och skiter i sitt eget ansvar, sin egen del och de skiter i offren och de skiter i kvinnorna. Diskussionerna utmynnar istället i att försöka banka vett i de (manliga) hjärnorna, att det är en petitess att blir generaliserad ur ett strukturellt perspektiv i jämförelse med att bli utsatt för fysiskt, psykiskt och sexuellt våld och/eller att leva i ständig rädsla för att bli utsatt. HUR kommer det sig att det ALLTID handlar om försvarandet av att det faktiskt inte är alla män som våldtar? HUR kommer det sig att det ALLTID handlar om män, i diskussioner om våld och kränkningar MOT kvinnor? HUR kommer det sig? Jag börjar tappa allt mitt tålamod och all min ork till att sitta och tjafsa med en kränkt man kring just detta.

För det är ju så att alla känner ett våldtäktsoffer eller ett offer som utsatts för andra övergrepp (kroppsliga, själsliga som sexuella) men ingen  känner en våldtäksman. Hur går den ekvationen ihop? Män menar att våldtäkter m.m. utförs av galningar eller invandrare, men ingen av dessa män sitter på någon egentlig fakta. Ingen av dessa män som gormar "inte alla män!!!" har ingen fakta eller insikt om att det är en MYT att alla våldtäkter, alla misshandelsfall och alla mord på kvinnor begås av invandrare eller av random män som överfaller kvinnor i parker sent på natten. Ingen av dessa män har en aning om och/eller vill inte inse att de gärningsmän som står för alla våldtäkter, misshandelsfall, mord etc är av svenska jävla män. Svenska män som lever i nära relationer med kvinnor.

För en kvinna, är det allra farligast och allra mest risktabelt att utsättas för övergrepp, misshandel, hot etc i sitt eget hem. I sitt eget hem med en pojkvän, pappa, sambo, make, bror eller annan anhörig. Dessa män som skriker "inte alla män!" behöver också förstå att varje som en kvinna ser, möter, lever med, stöter ihop med ute på stan är en potentiell våldtäksman/förövare. För mig som kvinna är ALLA män män som kan våldta mig, mörda mig, slå mig, hota mig, kränka mig, förminska mig osv osv. Alla män. Till och med min egen sambo, min egen pappa, min egen bror, min egen morbror. En kvinna kan aldrig lita på en man. En kvinna kan aldrig veta att den hon lever med eller den som är hennes pappa, kommer att utföra våld eller inte på henne. Så enkelt är det. Jag vill inte att ALLA män ska vara en potentiell fara för mig. Jag vill inte det. Varför skulle jag vilja det? Varför skulle kvinnor vilja det? Men en man, har alltid ett övertag mot kvinnor eftersom att de alltid kan agera med våld, hot eller kränkningar. Det är bland annat media och svenska rättsväsendet som säger att kvinnor ska akta sig för alla män. Vi får skylla om vi går hem med en kille från krogen, vi får skylla oss själva om vi var fulla, vi får skylla oss själva om vi flörtade, vi får skylla oss själva om vi går hem ensamma, vi får skylla oss själva om vi har kjolar, klänningar, urringningar på oss. Vi får alltid skylla oss själva. Vi kan inte ta hem en man, vi kan inte flörta med en man, vi kan aldrig lita på en man. Det är NI som säger att varje man kan vara en våldtäksman. Ni.

För några år sedan träffade jag en kille. Det började med att vi sågs efter krogen och hade vad man brukar kalla för fyllesex. För mig var det ingenting mer än det. Och det var väl det som fick honom att bli intresserad, dvs. att jag inte var intresserad av något annat än det. Han frågade efter ett tag om vi skulle ses och hitta på någonting, alltså inte efter krogen utan en helt vanlig kväll. Jag kände att jag ville det så vi gjorde det. Detta utvecklades till att vi blev "på g". Vilket vi var ett tag. Även om man inte vill tro på det, så uppstår det ALLTID känslor när man har sex men en person, särskilt om du har det med denne person mer än en gång. Med andra ord uppstod det även känslor mellan oss. Tills en dag då han inte ville mer pga. "var för fucked upp när det gäller sånt här". Okej.

Jag försökte gå vidare, försökte vara glad över att det inte hade gått längre mellan oss än såhär. Jag träffade andra. Han blev svartsjuk, skickade sms. Antydde att om vi inte hade haft historia så hade han gått hem med mig den kvällen. Antydde att jag var så sexig den och den kvällen. Han var väldigt tydlig med att det var jobbigt att inte få ta en bit av kakan och samtidigt ha den kvar.

Det blev tillslut jobbigt. Invecklat. Komplicerat. Vi sågs ibland efter krogen, ibland nyktra, fast vi hade sagt att vi inte skulle. Vi gjorde något vi inte skulle. Vi sa till varandra att vi inte kunde fortsätta. Vi höll oss ifrån varandra ett tag, men kom ändå tillbaka till varandra. Som en dålig jävla drog.

Han ringde på min dörr klockan tre en natt. Jag öppnade, vår gemensamma kompis stod utanför och han gick in, tog av sig kläderna och la sig i min säng under tiden jag pratade med vår gemensamma kompis. Jag la mig bredvid honom i min säng, sa att vi inte skulle göra något, jag ville inte göra något.

Det var då, han tog sig rätten till att ignorera mina ord. Det var då han tog sig rätten att ta på min kropp, fast jag sa nej. Det var då han tog sig rätten att säga "men bara lite" och trängde in i mig. Det var då han fortsatte vara inne i mig fast jag sa att jag inte ville, fast jag försöke flytta bort honom, trots att jag var full, trots att jag var trött, trots att jag hade ont. Någonstans slutade han upp och somnade. Jag gick upp med mitt täcke om mig som en sköld, gick ut min uteplats, tog en cigg och tänkte på vad som precis hade hänt. Insåg inte vad som hade hänt, men något hade hänt. Mådde dåligt. Ångesten växte. Försökte se tillbaka om jag hade gjort något fel. För ja, jag hade ju öppnat dörren. Ja, jag hade ju lagt mig i sängen bredvid honom. Men hade jag verkligen sagt att han fick komma in? Hade jag verkligen sagt att han fick lägga sig i min säng? Hade jag verkligen sagt ja och inte nej? Hade jag verkligen försökt flytta bort honom? Ville jag egentligen? Ångesten växte och jag började gråta. Aldrig, aldrig mer.

Jag sov på soffan resten av natten (morgonen). Han vaknade, jag vaknade. Vi var tysta. Han tog på sig sina kläder. Innan han gick, sa jag att det här var sista gången. Vi kunde inte fortsätta. Vi SKA inte fortsätta. Han höll med. Sen gick han.

Det gick ett tag. Jag minns inte riktigt om det var en dag som hade gått eller flera veckor, men jag fick ett meddelande. Där han sa förlåt. "Förlåt att jag fortsatte fast du sa nej."

Det är inte förrän idag jag faktiskt fattar att det var ett övergrepp. Kanske t o m en våldtäkt, även om den inte fullbordades helt. Men det var ett övergrepp. Ett övergrepp mot min kropp, mina känslor, min person. Mitt nej betydde ingenting. Min kropp betydde ingenting. Jag betydde ingenting. Jag hade något han ville ha och han tog det.

Likes

Comments

I lördags var jag, Robin, pappa, Adam, Tim och Daniel på Liseberg! Jag och Robin åkte, som vi gjorde förra sommaren, med Blåklintsbussen från Skänninge till Liseberg fram och tillbaka. Hur skönt som helst att åka buss och slippa köra! Bussen gick från Skänninge på morgonen klockan 08:20 och vi var framme strax efter klockan 11:00. Vi fick våra åkband, ett toalettbesök och en mjukglass i magen sen åkte vi nonstop i fyra timmar! Det var strålande sol, jättemycket människor och även jättemycket köer överallt. Efter att ha ätit på Max fortsatte vi att åka. Det var en toppenbra dag! Så himla fint att se Adam så lycklig också. Vi åkte Balder flera gånger (den är ju den roligaste) och även Flumrider. Jag, Robin och Tim åkte även den nya för i år, Loke. Den var var också rolig men också lite småobehaglig.

Dagen på Liseberg var otroligt härlig! Vi hann också med att äta våfflor, dricka kaffe, spela i spelhuset och spela på olika sorters hjul. Jag vann ingenting, precis som vanligt ;) Tiden flög förbi och rätt var det var, var det dags att säga hej då till varandra och åka hemåt. Jag hoppas att detta blir en tradition för oss varje sommar! Förra sommaren var jag och Robin där med Tim och Daniel. Hoppas att Ciccie och Laikis kan följa med nästa sommar.

Robin och pappa

Jag, Adam och Tim. Är vi lika tycker ni?

Adam, Tim och Daniel

Likes

Comments