Ett par stora, bruna och vackra ögon ser tillbaka i mina blåa. Det glittrar i dem bruna. Hans smygande leende som alltid får mig att smälta. Smekande, ömma händer på mina kinder, på min midja. Hans läppar mot mina. Tusen fjärilar i kroppen. Hjärtat som slår volter. Omfamnar varandra. Jag andas in hans doft. Hans underbara doft. Vill aldrig att han släpper taget om mig. Vill stanna i hans famn. Nu, sen och imorgon. Ömma ord, lätt tårfyllda ögon. Känslor som pulserar runt i hela kroppen. Jag är i en dröm som är en verklighet, som bara är våran.

 

Han ser mig falla vid hans fötter, men han är redan där för att fånga upp mig.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Tiden går fort när man har roligt. Den senaste tiden har varit otroligt fartfylld, givande, utvecklande, fantastisk, lätt ångestfylld och alldeles, alldeles underbar!

 

Jag har kommit över mitt "undvikarbeteende" kring skolan och gymmet (eller nästan, vad gäller gymmet). Exponerat mig och tillämpat det psykologen tipsat om. Visat min hjärna och min kropp som betingat miljön med ångest, till att det inte är någon fara. Måste säga att jag är väldigt nöjd som tagit tjuren vid hornen och att det gått bra! Över förväntan bra. Sen kommer det alltid uppstå bakslag säkerligen, det måste en vara medveten om. Men det är okej!

 

För snart två veckor sedan hörde Högskolan i Skövde av sig till mig. För att dra en lång historia kort, hade TV4 kontaktat Skövdes Studentkår för att se om det fanns något intresse för att få göra ett repotage om studenters så kallade sjukförsäkring. Eftersom skolan var med från allra första början i min process med min sjukskrivning, tog de kontakt med mig för att se om jag var intresserad på att vara med! De hade sett mig på Twitter och hört mig på Psykpodden, och tog en chansning att jag även skulle vilja vara öppen med detta. Vilket jag ville! Jag blev så sjukt överrumplad och glad över att bli tillfrågad. Det jag brinner för, är ju att psykisk ohälsa ska få ta mer plats i samhället, och visa på orättvisor och diskrimineringen som ofta hör till. Jag blev då intervjuad om hur det var för mig när jag skulle sjukskriva mig, hur systemet och regelverken ser ut och hur jag tyckte man skulle kunna ändra och förbättra vad gäller det, samt hur jag mår idag och så vidare. Repotaget var bara ca en och en halv minut, så allt kom självfallet inte med, men det blev jäkligt bra ändå! Har fått väldigt stor och positiv respons efter det vilket jag är väldigt glad och tacksam över. Det värmer gott!

 

Jag tog upp detta med psykologen. Det vill säga, hur jag kunde klara av att ställa upp på detta, när jag bara några dagar innan hade fått hjärtklappning, ont i bröstet, svettningar och darrningar bara av att tänka på skolan. Ren panik inför det liksom. Men under de få dagarna jag exponerade mig själv hände det något. Jag fick ju svart på vitt se att det inte var någon fara. Jag visade kroppen och den invanda betingningen att det inte var någon fara. Och när jag väl märkte att det fungerade, att jag kunde klara av att vara kvar i skolan i fem minuter, till tio minuter till tjugo minuter så stärktes jag och jag blev liksom nöjd. Det fungerade ju! Så när jag blev tillfrågad kände jag inte av någon större ångest. Mitt intresse och min vilja att visa hur det kan vara att må dåligt och hur du som student faktiskt tvingas ha det, övervann den till viss del gnagande ångesten. Vilket jag är oerhört glad över!

Likes

Comments

Vilken vecka! Fullt upp, minst sagt. Det händer mycket nu, mycket positiva saker och händelser! Jag mår bättre för varje dag, känner mig starkare och bemästrar och tacklas med det mesta utan större problem. Börjar återhämta mig på riktigt nu, och bli en "egen" individ igen. Så härligt. Äntligen liksom! Mycket är tack vare terapin men även mycket självinsikter och lärdomar som jag fått genom de senaste åren.

 

Som ett perfekt avslut på veckan, kommer Robin imorgon! Det har gått fem dagar sen han åkte men har saknat honom något otroligt ändå. The perks of being in love :') 

 

Och, imorgon inträffar något annat spännande och för mig väldigt stort!! Men, jag återkommer med detta!

 

Likes

Comments

Hör och häpna. Jag har börjat gilla bandet Kent. Ehhh trodde aldrig det någonsin skulle hända i mitt liv. Men, Robin har tydligen större inverkan på mig än vad jag trodde! Det var han som var det fina, efterlängtade besöket i helgen förresten. Det var seriöst den bästa helgen jag haft på flera år. Allting föll på plats, ska ni veta.

Likes

Comments

Tack alla fina för responsen på senaste inlägget! Blir alltid lika glad när folk säger att jag skriver så himla bra för jag älskar nämligen att skriva! Men för att förtydliga så var detta inlägg inte endast med mina egna ord. Jag tog fakta från Svenska Ångest SyndromSällskapets tidning. Jag tog de stycken i tidningen jag ansåg vara viktiga, så mycket av orden är deras och inte mina! 

Som den GAD-människa jag är måste jag ju självklart förklara, förtydliga och säkerhetställa detta för er :')

Idag var det äntligen dags för ett möte med världens bästa psykolog efter julledigheten! Som vanligt fick jag med mig massor när jag gick därifrån. Bland annat ska jag "betinga om" två platser som är extremt ångestframkallande för mig: skolan och gymmet. Skolan är den miljö jag blev sjuk i och gymmet likaså. Jag undviker gärna skolan och pluggar hemma, dels för att det är grymt skönt att göra det men även för att jag inte pallar med det. Mycket folk osv. Därför undviker jag skolan bäst jag kan. Men i och med att vårterminen (som för övrigt är min sista termin på högskolan i Skövde) drar igång om ca två veckor så är det dags att exponera mig för miljön. Gymmet klarar jag i perioder av att gå till men det är alltid lika ångestfyllt så träningen blir aldrig, hur ska jag man säga, njutbar om ni förstår mig rätt. Det är bara plågsamt att vara där. Men nu har jag fått med mig lite efter dagens session så nu är jag redo för exponering! 


Likes

Comments

Jag har i några tidigare inlägg skrivit om ångestsjukdomen GAD som jag och många andra lider av. Frilansskribenten och min vän Christian Dahlström (som även har haft Psykpodden med Rebecca Anserud) frågade mig i somras om jag kunde tänka mig att berätta lite hur det är att leva med denna ångestsjukdom, då han ville ha med en personlig infallsblick i sjukdomen inför ett podcastavsnitt. Min berättelse jag skrev till honom, blev sedan ett inlägg på hans blogg. Och efter det blev responsen ganska stor! Det var en hel del som kommenterade hans blogg, mailade och skrev till mig på facebook samt kommenterade min blogg, och tackade mig för att jag berättade om sjukdomen som de också lider av! Än idag har hör människor av sig till mig och tackar för att jag vågade berätta om sjukdomen som så ofta förminskas och inte tas på allvar. Det är enormt värmande och glädjefyllt att få sån respons och genom att jag själv är öppen och ärlig med precis allt vad gäller mitt mående, uppnår jag till viss del det som jag alltid velat göra - hjälpa och stötta andra som mår dåligt. Därför blir det ännu ett inlägg om generaliserat ångestsyndrom nu! För det är en sjukdom som som sagt inte tas på allvar och slätas över som ett rent personlighetsdrag. Precis som med psykisk ohälsa råder det brist på kunskap och förståelse för den här typen av ångestsjukdom, så det tål defintivt att lyftas fram igen! Jag har hämtat min fakta från Svenska Ångest SyndromSällskapets tidning, nummer 1 från 2007 samt utifrån egna erfarenheter och upplevelser!

 

GAD är ett tillstånd som ungefär 7 % av befolkningen lider av. Många som har GAD är inte ofta medvetna om att problemen är behandlingsbara och den ständiga oron man har, känns som en del av personligheten. Man har haft problemen så länge att man inte känner till något annat, och söker därför inte hjälp för det! Istället får man ofta sin diagnos i samband med att man sökt vård för något annat, som exempelvis magproblem eller depression, vilket var fallet med mig.

 

Den som lider av GAD har lätt för att oroa sig och ängslas för saker som andra kan anse vara bagateller, men för personer med sjukdomen är det stora och svårlösta saker och problem. De vanligaste orosområdena är familj, jobb/studier, hälsa och ekonomi, och ofta oroar man sig trots att det egentligen inte finns några större problem. Till skillnad från "vanlig" oro är en GAD-oro mer ihållande och svår att kontrollera, den uppstår lätttare, sträcker sig över flera områden och varierar starkt från situation till situation. Den ständiga oron och beredskapsläget leder ofta till koncentrationssvårigheter, otålighet, irritabilitet och osäkerhet.

 

Personer med sjukdomen har även svårt för att koppla av, eftersom det mer eller mindre finns en viss anspänning i kroppen hela tiden. Att leva i anspänning och med ett extra energipåslag större delen av vaken tid, men även också under sömn/vila, sliter på kroppen och därför är personer med GAD lätt uttröttbara. Vanliga tankar som spökar är "Tänk om.."-tankar och katstrofbilder målas snabbt upp i huvudet på tänkbara scenarion. Oron i sin tur leder lätt til grubblerier och hos många är det just upptagenheten med det ständiga tänkandet, analyserandet, vändandet och vridandet som är de största problemen. I mitt fall är det just så, och även att jag inte står ut med ovisshet/osäkerhet. Eftersom GAD-personer ägnar mer tid åt sina grubblerier ägnas mindre tid åt sina egna känslor. Därför kan de också vara överdrivet rädda för sina känslor och helst försöka hålla dem på avstånd.

 

Oro kan ses som ett kognitivt fenomen som utlöses av händelser utanför oss: nyheter om olyckor eller sjukdom, eller inom oss: minnesbilder, kroppsliga fenomen. Man kan beskriva oron som "kedjor av tankar och bilder som är förbundna med negativ affekt och är relativt svårkontrollbara" som ofta syftar till att lösa eller undvika faktiska eller möjliga problem. Därför är kogntiv beteende terapi (KBT) den mest effektiva behandlingsmetoden (därefter KBT och medicinering som i mitt fall).

 

Om man har GAD är det möjligt att man som jag, har utvecklat en så kallad "meta-oro" - en oro för att man oroar sig. Då uppfattar man oron som någonting skadligt som inte går att kontrollera. Jag oroar mig ofta för att jag inte kommer att lära mig hantera oron och oroa mig okontrollerat hela livet, eller att min oro och stresskänslighet kommer leda till att jag dör i förtid i stressrelaterade sjukdomar. Att lida av "meta-oro" utöver den "vanliga" GAD-oron kallar man för Typ2-oro. 

 

Det är utmattande och energikrävande att lida av GAD och man känner sig ofta tvungen att "tänka tanken till slut" när en orostanke dyker upp, för att identifiera alla riskfaktorer och möjliga konsekvenser, med syfte att hitta en lösning eller förebygga en katastrof. Oron används ofta som ett säkerhetsbeteende och tillsammans med att ständigt söka bekräftelse hos omgvningen spinner ofta på beteendet.

 

Symtom på att lida av ångestsjukdomen kan exempelvis vara hjärtklappningar, svettningar, darrningar eller skälvningar, smärtor eller obehag i bröstet, domningar, muskelspänningar, rastlöshet och oförmåga att slappna av. Psykiska symtom kan vara ostadighetskänslor, overklighetskänslor, koncentrationssvårigheter eller tanketomhet som orsakas av ångest.

 

Behovet av att få stöd och hjälp från omgivningen i form av uppmuntran, bekräfelse, motivation och hopp är stort hos personer med GAD.

 

Man tror att orsakerna till GAD är både biologiska och miljömässiga. Med andra ord kan det alltså handla om en kemisk obalans i hjärnan och/eller hänföras mer till den nuvarande situationen, eller hur man haft det tidigare i livet. Dessutom kan orsakerna också vara en kombination av inre stress och sårbarhet. I mitt fall är alla dessa orsaker sammanstrålade i en enda perfekt kombination. Det ligger mycket psykisk ohälsa i min släkt på både mammas och pappas sida. Min farfar hade återkommande depressioner och upprepade självmordsförsök innan han tillsist "lyckades" och tog sitt liv. Andra personer på min pappas sida har depressiva slag och det råder mycket oro, ängslan och ångest, och min mormors mor har legat inne på mentalsjukhus. Under min uppväxt har jag varit med om traumatiska upplevelser som medverkat till att jag idag har GAD. Utöver detta har jag även en highly sensitive person-personlighet som innebär att jag har ett finkänsligare nervsystem, som är biologiskt och medfött. HSP-personer är känsliga för intryck som ljud och ljus, är känslomässiga och kan både känna sina egna känslor starkt men även känna av andras känslor. Man har ofta stora behov av att vara ensam och socialt umgänge kan vara utmattande.

 


Man räknar med att ungefär hälften av alla som lider av GAD har haft problemen ända sedan barndomen eller tonåren, och man känner ofta att man alltid haft/känt på detta sätt. Jag har sedan jag var ett barn varit osäker och orolig, men det var först i elva årsåldern min GAD verkligen tog fart och utvecklades stadigt och konstant. Vid 21 års ålder hade GADens känslomässiga och fysiologiska aspekter tillslut lett mig in i en svår depression med fysiska problem. Min mage gjorde ständigt ont och min mens uteblev. Jag sökte hjälp för detta först, men det var inget fel på min mage. Därefter försvårades depressionen och jag kunde till sist inte äta eller sova, jag hade konstant ångest och grät hela tiden. Då sökte jag hjälp igen och fick depression som diagnos. När de depressiva symtomen la sig efter ungefär ett år blev jag bedömd och utredd, och fick GAD som diagnos fastställd eftersom min kraftiga ångest kvarstod. Och här är jag idag!

 

Idag efter år av kämpande för att få gå i KBT-behandling, har jag nu börjat och jag har även en medicinering som fungerar bra. Jag äter ett SNRI-preparat, och ångestdämpande och sömntabletter vid behov. KBT-behandlingen har hjälpt oerhört mycket redan och mitt mående har tack vare det förbättrats och stärkts. Jag övar dagligen på att kontrollera oron och utför regelbundet avslappningsövningar för att minska hela kroppens spänningar. Jag har dock fortfarande magproblem och har en så kallad IBS-mage, som jag ska nu försöka få ordning på med hjälp av en dietist.

 

Denna sjukdom är en vidrig en. Det är obeskrivligt jobbigt att hela tiden vara på krigsstigen, som min psykolog brukar säga. Sjukdomen är tyvärr kronisk men det går att leva ett värdigt och härligt liv, men det krävs mycket eget jobb samt stöd från både omgivningen och vården.

 

Det kommer gå att överta makten över oron en dag, även om vägen dit känns förbannat lång emellanåt!

Likes

Comments

I think of you, I haven't slept 
I think I do but I don't forget 
My body moves, goes where I will 
But though I try my heart stays still 
It never moves, just won't be led 
And so my mouth waters to be fed

And you're always in my head

Likes

Comments

Kom hem till Skövde igen i lördags kväll. Kaos och för mycket folk på tåget. Varför har djurvagnen endast 16 platser? Det är typ en halv vagn. Hundar, katter, människor och packning överallt. Aja.

Har sysselsatt mig med diverse sysslor sedan jag kom hem samt pluggat. Ska försöka göra mig av med så mycket plugg som möjligt innan examensarbetet drar igång! Har ingen att skriva med meeen det löser sig väl. Vill självfallet skriva om psykisk ohälsa så jag hoppas jag hittar någon likasinnad. 

Snart ska jag strax gå över till Emma och umgås med tjejerna. Inte träffat dem sen precis innan jag åkte hem till Trosa över julen! 

Och på fredag får jag finbesök. Ett väldigt fint besök!

Likes

Comments

2014 års nyårsafton var den bästa jag faktiskt haft! Det var en underbar kväll fylld med drama, god mat och dricka, skratt, sång, kramar, tårar, kärleksförklaringar, limbo och ett misslyckat tolvslag. Imorgon är det efter tre veckor hemma i Trosa dags för hemfärd till Skövde. Längtar! Av mer än en anledning..!

 

























 











Likes

Comments