and still I hold my breath, counting the nights
waiting for silence to break me down again
  if only you could see
see it in my eyes how much it means
your touch, your smile
to a heart that's beat has long since given out and given in
the night opens wide, swallowing every sense
embracing me with emptiness
 
 
 
vi ses snart min idol <3
 
 
 
 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Det är helt otroligt. Sakta, sakta, sakta - för varje vecka som går - börjar jag få överhanden vad gäller min oro och min ångest. Den känslan, den vetskapen, att jag faktiskt äger oron om så bara för en timme per dag (hemläxa), är snarlik den känslan man har när man vinner på typ lotto. Jag lär mig hela tiden nya saker om mig själv, växer som person och utvecklas på så många nivåer att jag tappar andan. 

 

Det är sant det de säger. Att man går stark ur psykisk ohälsa och får med sig en livserfarenhet som många andra inte har. Jag förstod inte riktigt innebörden av de orden då, men jag börjar göra det nu.

 

Nu blir det inga fler steg bakåt än framåt som det har varit de senaste åren. Det är två steg framåt nu istället. Inte bakåt.

 



 

Likes

Comments

Jag och Ciccie har mycket och länge pratat om att jag ska gå med i Svenska Ångestsyndromsällskapet (ÅSS). Det har vi gjort enda sedan jag först blev sjuk i depressionen, och hade sån kraftig ångest och inte visste att jag hade en förhöjd ångestnivå och åt fel tabletter. Vi famlade tillsammans efter någon slags hjälp och avlastning till oss båda.

Nu, äntligen, har jag blivit medlem i ÅSS Göteborg. Idag ringde administratören därifrån. Och det här kan vara det bästa beslutet jag någonsin tagit, i alla fall på länge! Hen berättade om föreningen, om GAD, frågade hur jag mådde (<3) och berättade om föreläsningarna och mötena de håller. Jag får en alldeles varm känsla i hela kroppen när jag tänker på det. Att få träffa andra i samma situation. Med samma ångest. Vilken tröst, vilken gemenskap. Vilken lättnad! Känner det redan nu. Ska pallra mig dit så fort jag bara kan. Helst innan jul, men vi får se.

Jag berättade för hen om min "historia" och att alla, inklusive mig själv, trodde att jag var/är som jag var/är, på grund av min personlighet. Då berättade hon om HSP-personlighet (Highly Sensitive Person/Hög Sensetiv Person). HSP är ingen psykisk diagnos, utan det är en beskrivning av hur vissa människor, liksom vissa individer hos många andra djurarter, fungerar då de är lite känsligare än andra. 15-20% av alla människor har denna personlighetstyp!

I alla fall, hen upplyste mig om att en ofta har en sån typ av personlighet om en har generaliserat ångestssyndrom (GAD), och uppmuntrade mig att läsa mer om det. Vilket jag gjorde på en gång. En ska absolut inte stirra sig blind på sådana tester, men det stämmer hur väl in på mig som helst. Helt otroligt. Jag är känslig för intryck som starka ljud och ljus, och jag har oerhört lätt till tårar. Det är utmattande för mig att umgås med människor i flera timmar. Jag har ett stort behov av att vara ensam. Jag fick 94 poäng av 140 på ett test. Om en kom över 60 är en troligtvis en särskilt sensitiv person. På ett annat test fick jag 21 poäng och och om en kom över 14 var en HSP-person.

Detta är så fascinerande på något sätt! Nu har jag återigen fått ett "svar" på varför jag känner mig lite annorlunda i en del sammanhang. Många saker är för mig överväldigande, men väldigt enkla för andra. Och det är inte bara för att jag har en ångestsjukdom, utan även för att jag har "ett speciellt finkänsligt nervsystem" , och påverkas mycket av andra människors känslolägen och är känslig för buller, kaos och oförutsägbarheter.

Det här förklarar SÅ mycket.

http://www.hspsverige.se/

http://www.hsperson.se/17801.html

http://www.hsperson.com/test/highly-sensitive-test/

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 
 
 

Likes

Comments

Var och bokade tid idag hos tatueraren. Den 27e januari är det dags. Något att se fram emot! Annars har jag ordnat lite inför resan hem på onsdag. Tvättat, städat och börjat packa. Blir ju inte borta länge men packar alltid om allting några gånger innan jag är nöjd. Slutar dock alltid med att jag har med mig för mycket hem ändå. Nåväl! Snart är det imorgon och sen är det onsdag och jag är hemma. Längtar så mycket!

Likes

Comments

Den senaste tiden har kroppen bråket rejält med mig. Migrän, magkatarr och andra magrelaterade problem. De senaste dagarna har jag varit oerhört trött, ledsen och haft en extremt yrsel som varit konstant närvarande till och med när jag suttit stilla. Har liksom känt mig allmänt svag och dålig utan att veta varför. Sen slog det mig igår att det kanske kan vara biverkningarna av det receptfria läkemedlet jag tagit mot magkatarren den senaste veckan. Läste bipacksedeln och där fann jag svaren. Under ovanliga till mycket sällsynta biverkningar. Vilken tur en kan ha, va? Slutade på en gång att ta de och idag har jag inte haft någon yrsel överhuvudtaget. Hoppas bara att magkatarren inte återkommer nu, skulle äta tabletterna i en vecka till. Så håll era tummar och tår för mig nu! 

Imorgon är det en ny vecka. Ska fixa och dona inför hemresan på onsdag. Längtar hem så himla mycket. Det är ju dags för konserten nu på lördag. Har betat av kommande veckas plugg så jag bara kan njuta och umgås med mina älskade dagarna innan konserten. Underbart! 

Likes

Comments

Jajamen. Lever fortfarande på konserten. Lyssnar på albumet (Amitys) om och om och om igen. Drömmer mig tillbaka. Inget och ingen kan få mig så glad som musik alltså. Nu är det tio dagar kvar till nästa konsert. Som kommer vara... Mindblowing. Konserten, eller touren artisterna kör just nu, går under namnet "Tour of the Year". Fyra jättestora, eller i alla fall tre av de, band som är väldigt populära och helt enkelt stora i metalvärlden! Det är Parkway Drive (blir tredje gången jag ser de nu!!), Heaven Shall Burn (andra gången nu), Carnifex och Northlane! Kommer vara heeelt sinnesjukt med folk och ett rätt högt tryck i moshpitarna vill jag lova. Men sånt sysslar inte jag med, hehe.

 

Likes

Comments

Har den senaste veckan haft magkatarr. Tog ett tag innan jag förstod vad som var felet. Har köpt receptfritt läkemedel för det nu, så jag hoppas det vänder nu.

 

Igår var det äntligen dags för The Amity Afflictions spelning. Alltså, jag har längtat efter den här spelningen så himla länge nu. Säkert fem, sex månader. Mådde ju inte tipp topp igår, men det struntade jag i. Hoppade på tåget mot Göteborg på eftermiddagen och spenderade tågresan med min efterlängtade, älskade Tim. Var längesen vi sågs på tu man hand! Vi kom fram vid fyra och tog en fika på en gång. Sen begav vi oss ut på jakt efter ett ATG-ombud. Irrade omkring överallt och alla ATG-ombud hade stängt eftersom det var söndag, och de tusen olika pressbyråer som fanns där hade inte det förutom EN. Vi andades ut och gick dit och uppgav koden till Roys biljett, som vi skulle hämta ut åt honom eftersom han skulle komma till Göteborg senare än oss. Då fungerar inte koden och bokningsnumret finns inte i systemet, trots att han betalat och fått betalnings- och bokningsbekräftelse. Så det var inte mycket vi kunde göra än att hoppas på det bästa på att det gick att lösa i dörren, vilket det gjorde!

 

Första bandet som spelade var Napoleon. Har inte lyssnat på de alls förut, men de var faktiskt helt okej. Det var dock klent med folk, så de fick tyvärr inte värsta stödet heller vilket var synd! Sedan krånglade tekniken och de kunde inte spela sin sista låt. Efter det spelade Heart In Hand! De tycker jag om väldigt mycket. Sångaren har en väldigt speciellt och fin röst. Jag gillar verkligen deras stil också, musikmässigt alltså. Mycket gitarrsolon och sånt <3 Därefter var det dags för The Plot In You. De lyssnade jag på för bra länge sen, men tröttnade på de efter ett tag. Sen började jag lyssna på de nu igen inför konserten och deras album från förra året är sååå bra! Så jag var riktigt förväntansfull inför att se de live. Och visst, det var väl bra men sångaren och de andra i bandet hade ett oskönt scenframträdande. Jag upplevde de som lite dryga och självgoda, vilket sångaren också sa att han var. Så det förstörde lite för min del.

 

Till sist då, var det dags för mina efterlängtade idoler. Stog hur länge som helst med kameran redo för att filma när de skulle komma in på scenen. Jag var så förväntansfull och nervös (?). Torr i munnen, hjärtat bankade och jag fnittrade hela tiden nervöst, haha. Till slut kom de ut. Hela min kropp började skaka och tårarna bara rann. Kunde knappt hålla ordentligt i telefonen för att jag var så berörd. Jag har aldrig varit med om en sån känslomässig spelning. Jag grät fem låtar i rad innan jag kunde lugna ner mig. Inte ens på Bring Me The Horizon har jag påverkats på det här sättet. Det var helt magiskt, fantastiskt och uppslitande. Mitt hjärta värkte och jag ville aldrig att det skulle ta slut. Jag gissar på att min reaktion var så stark eftersom jag relaterar så enormt till deras texter. Sångaren har varit deprimerad och har själv ångestproblem, och det är han som skriver texterna. Så det säger väl allt egentligen. Jag finner helt enkelt tröst och gemenskap i deras musik. Åh. Kommer vara "hög" på det här ett tag framöver. Länge hoppas jag. Och jag hoppas mer än allt att deras första gång här i Sverige inte blir den sista!

 





















 










Likes

Comments

This isn't violence this is just a war in my head,

I give it time but it never seems to end.

I feel a fire in the back of my throat,

so let's get covered in flames and play some games with the smoke.

Likes

Comments

När jag började blogga om min psykiska ohälsa, var det för min egen skull. Jag var så trött. Trött på att skämmas, trött på att känna skuld, trött på att må så dåligt men inte kunna prata om det högt. Så trött på att människor jag annars brukade prata med undvek mig utomhus, precis som jag undvek de. Trött på att det skulle vara så svårt, så tabubelagt och så stigmatiserande att må så. Det är ju så himla enkelt egentligen. Det var och är en kemisk obalans i min hjärna som tillsammans med en rad andra omständigheter gjorde mig svårt deprimerad, men som också har gjort att  ett generaliserat ångestsyndrom utvecklats. Det syns kanske inte, men det är där inne skiten är. I hjärnan. Precis som cancer i blodet är i cancer i blodet.

 

Att blogga om psykisk ohälsa har varit ett sätt för mig att få ned tankar och känslor kring min egen situation men även kring ämnet i allmänhet. Det har varit och är ett sätt för mig att hantera min vardag. Jag har dessutom alltid föredragit att skriva framför att tala, och så kommer det nog alltid att vara.

 

När jag började tillfriskna från depressionen, samlade jag kraft och började skriva om hur det är att ha en psykisk diagnos. Hur det är att vara sjuk på insidan. Hur det är att få möta fördomar, diskriminering, kränkning, förminskning, att tappa vänner som i det långa loppet kanske inte var vänner. Hur otroligt svårt det är att söka hjälp och när man väl gör det, får höra att man ska ta en promenad i solen. Rycka upp sig. Prioritera. Vara positiv. Tänka annorlunda.

 

Mest för min egen skull, började jag skriva om det. Men också för att kanske få människor runt omkring att förstå. Förstå allvaret, att det ta mig fan är på riktigt det här. Och att det inte är ens eget fel.

 

Jag skriver fortfarande för min egen skull. Kommer alltid att göra det. Men något jag inte räknat med, i alla fall inte i den omfattningen, är hur pass stor positiv respons jag får, på att skriva ut sanningen. Aldrig hade jag trott att människor som läser skulle kommentera, höra av sig via mail och twittra till mig om hur tacksamma de är för att jag vågar. De säger att de finner tröst, känner igen sig, känner sig mindre ensamma och känner mindre skam när de läser bloggen. Jag kommer aldrig sluta att bli överväldigad av de orden dessa människor ger mig.

 

Bloggen är för min egen skull, och för att öka förståelse. Men att ha fått en medmänniska därute att känna sig mindre ensam, tar verkligen priset. Fina ni. Tack!

Likes

Comments

Jag kommer inte bli frisk ifrån GADen. Det är en kronisk ångestsjukdom. Tids nog, med hjälp av KBTn, kommer jag lära mig att hantera, och tillslut bemästra ångesten och oron, samt andra olustiga tankar och känslor. Men att leva utan den? Vissa drömmar slår helt enkelt inte in.

Men, även acceptans är något vi växer av och somgör oss starkare.

Likes

Comments