Min älskade Ciccie kom till mig i fredags kväll. Jag hade myst till det riktigt ordentligt med tända ljus i hela lägenheten och serverade en fet räkmacka med ett glas vitt vin till när hon anlände. Plockade nog några världensbästasyster-poäng där :) Vi smuttade på vin, gosade med Kiara och pratade till sent in på natten. Igår tog vi lite sovmorgon och gjorde oss i ordning i lugn och ro, innan vi gick en snabb vända på stan för att sen ta en promenad bort till esplanaden. Vi gick lyckliga därifrån då vi köpte oss några par skor, Ciccie två och jag ett par. Den där nya-skor-lyckan är priceless! På kvällen åt vi gomiddag innan Emilie kom förbi och vi satt och pratade hela kvällen. Är så glad att ha två så fina människor i mitt liv. Det bästa med helgen var nog att tiden inte gick så fort som den alltid gör när man har besök! Det njöt vi av.

Och jag är så glad att se att det börjat vända och att du mår lite bättre <3 Det finns ju inget mig utan dig!
 
 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments



 “To be ill adjusted to a deranged world, is not a breakdown.”

 


 


Likes

Comments

Jag älskar dig. Mest av allt i hela vida världen, älskar jag dig. Jag finns här dig. Kommer alltid finnas här för dig. Du är den starkaste, vackraste och mest fantastiska människa jag fått äran att ha i mitt liv. Nu är det din tur att få må, att få känna. Att få bli omfamnad, att få bli tröstad, hjälpt. Nu är det din tur att få må bra. Jag finns med dig hela vägen.

 

Det finns ingen viktigare än du.

Likes

Comments

I lördags begav jag mig till Göteborg för ett mycket efterlängtat besök hos min fina Julia! Vi kramades länge när hon mötte mig vid tåget och försökte minnas när vi sågs sist, vilket gick sådär.. Vi ska skärpa oss på den fronten!


 

Vi gick och fikade på en gång. Satt i två, tre timmar kanske och bara prata, prata, prata. Blir ju så när det har hänt mycket i våra liv, och man inte setts på månader. Det är verkligen så jävla underbart att ha någon som förstår en så pass bra. Efter fikan tog vi bussen hem till henne och hennes sambo, och chillade en stund innan vi (Julia) gjorde middag. Planen för kvällen var att åka in till ett ställe som heter Sticky Fingers och öla lite. Stället har fyra våningar och på sista våningen fanns det något som faller oss två just i smaken - nämligen en rock- och metalbar. Vi satt och pratade hela kvällen, lyssnade på sjukt bra musik, önskade låtar och bara stormtrivdes i varandras sällskap. Vi kom hem sent och jag åkte igår på förmiddagen. Önskar jag kunde stannat längre. Nu sticker Julia till Australien nästa vecka och kommer ha the time of her life, men vi har redan bestämt för att det blir minst en hel helg nästa gång <3

 
































 










 


 

 

 

Likes

Comments

Jag är åter i Skövde. Som alltid, hade jag en ångest inför miljöombytet, kommande studier och så vidare. Det är fortfarande något med min lägenhet som väcker olust- och ångestkänslor från tiden jag mådde som värst. Har funderat otaliga gånger på om jag ska möblera om, men, planlösningen är ju sådär och jag har ärligt talat aldrig orkat. I alla fall. Liksom Kiara, behöver även jag ta mig tiden att vänja mig, hämta andan och ställa om inför att vara i Skövde igen.
 
Jag anlände till en mörk lägenhet i förrigår. Dumpade katt och väskor, och cyklade och handlade det mest nödvändiga, vilket var typ allt. Var så råfattig innan jag åkte härifrån sist. En dusch och jag slocknade på tre sekunder den kvällen, trots förväntansångest och orostankar inför morgondagen.
 
För igår hade jag möte igen på vuxenpsykiatrin här i Skövde. Denna gång med en läkare. Hanna var en ängel och erbjöd sig att följa med, vilket jag uppskattade mer än vad jag trodde. Jag var dock mindre nervös än sist jag var där, men jag gissar på att det har att göra med att det hela var mer bekant denna gång.
 
Mötet gick bra. Alldeles utmärkt faktiskt. Läkaren var väldigt tillmötesgående och förstående. Lyssnade väldigt mycket, ställde bra, icke-dömande frågor, för det mesta. Det hela tog fjutta 40 minuter och slutsatsen blev en rekommendation för samtalsterapi till dennes "team", höjning av ångestdämpande (dock fortfarande Theralen i tablettform då dropparna är svåra att dosera upp) samt en höjning av cymbaltan från 60 mg till 90 mg. Hen nämnde också mycket om hjälp med avslappningstekniker men bestämde att det inte var prio ett just nu.
 
Känns väldigt bra med precis allting. Det mest positiva med mötet är ändå att jag inte behövde tjafsa, tjata, argumentera eller be på mina bara knän om att få gå i samtalsterapi. Det kom liksom från eget bevåg från vårdens sida. Ovanligt.

En stor sten släppte från mina axlar och klumpen i halsen var helt plötsligt borta.
 
"Jag anser också att det är samtalsterapi du behöver".
 

Likes

Comments

Sentimentalisk som jag kan vara ibland, så tittar jag på min fina sibiriska katt bredvid mig i sängen och tänker att hon varit min kisse i snart ett års tid. Det slår mig nu att jag inte tagit mig tiden att berätta om min fina Kiara här på bloggen!
 
När jag började bli deprimerad för två höstar sedan var det många bland mina nära och kära som tyckte att jag skulle skaffa en katt. Men jag blev sämre och då försvann de tankarna. När jag började må bättre kom de tillbaka och jag blev alldeles pirrig av tanken på att ha en liten kattunge hemma. Så jag började kolla runt på blocket och facebook-sidor och så vidare. Konstigt nog, tycker jag, fanns det inte många till salu förra sommaren. Det fanns heller ingen som jag direkt föll för.
 
Mamma kom hem efter jobbet någon dag då förra sommaren (eller om hon ringde från jobbet? Väsentligt hehe) och berättade om sin jobbarkompis som föder upp katter av Sibirisk ras. Vidare berättade mamma att jobbarkompisen har en vuxen katt på 5 år hemma som det har hänt något med, men det är ingen som vet vad. Kiara flyttade till ett nytt hem, för att sedan komma tillbaka efter en kort period, och hon var totalt förändrad. Skygg, rädd, tillbakadragen, nervös, osäker. Uppfödaren var helt förkrossad över detta och ville ge Kiara ett tryggt och stabilt hem med helst en enda person, som kunde ägna all sin uppmärksamhet åt henne. Mamma visade mig även en bild på henne då när hon berättade om Kiara, och jag tyckte hon var väldigt fin. Men.. Jag ville ju faktiskt ha en kattunge. Som skulle vara min katt enda från början. Men, mamma tyckte jag skulle ge henne en chans och gå och träffa henne och jag lyssnade. Det jag kan konstatera är att man alltid ska lyssna på sin mamma!
 
Kort därefter gick vi och hälsade på Kiara. Hon befann sig i ett "uterum" kan man säga, där hon fick vara för sig själv i lugn och ro. Vi pratade en stund med den helt underbara och härliga uppfödaren och tillslut gick vi dit där hon låg. Och jag fullkomligt tappade hakan. Där låg hon, stor, grå, fluffig och tittade på oss med sina stora gröna ögon. Jag blev faktiskt helt mållös. Hon var (är) så himla vacker!
 
Men oj, så rädd hon var. När jag ser henne idag och jämför hur hon är nu med hur hon var då, så är jag så jävla impad över hur mycket hon utvecklats. Så fort jag klev in i uterummet sprang hon och gömde sig på andra sidan, fullkomligt slickade väggen. Men hon pratade. Inte jamade, för sibbar jamar inte utan de pratar. Hon gick runt och runt i rummet innan hon tillslut la sig under bänken precis där jag satt, bakom mina ben. Hennes uppfödare sa att hon aldrig hade förväntat sig det, och att det nog kanske var meningen det här. Och även om jag hade en stunds tvekan en kort period den sommaren visste jag det också.
 
Jag hälsade på henne tre, fyra gånger till under sommaren. Hon knöt sig till mig, pratade med mig, trampade och dregglade på mig och låg i mitt knä. Jag ville aldrig gå därifrån. Jag hade aldrig träffat en sån katt som hon och jag var nu helt såld! Sibiriska katter är verkligen något extra.
 
I alla fall, hon följde med mig till Skövde i augusti förra året. I början låg hon gömd den mesta av tiden, under min säng/soffa, morrade och fräste åt mig när jag "tvingade" på henne kärlek genom att hålla henne och klappa henne. Men varje dag gjorde hon framsteg, ibland små och ibland väldigt stora. Under året som har gått har hon börjat sova i min säng, låta mig få klappa henne med två händer, hon ligger inte under sängen dagarna i ända utan är framme hela tiden. Hon går på lådan fast jag rör mig i lägenheten och om jag går förbi henne när hon sover på sina speciella platser i lägenheten, springer hon inte i panik för att gömma sig. Hon har varit utomhus ett fåtal gånger i Skövde och solat lite i solen, och hon har träffat och pratat med mina vänner och min familj utan att jag behöver hålla i henne. Hon älskar att bli kliad under hakan och på rumpan, och bli försiktigt klappad på huvudet.
 
Men, den mesta av hennes utveckling har skett nu under sommaren då jag bott hemma med henne hos mamma och Magnus. Idag ligger hon även här bara i sängen och inte under (förutom om jag klippt hennes klor eller dylikt), hon ligger i trappen varje dag och kväll och hela familjen kan gå förbi henne utan att hon springer iväg. Hon har varit på otaliga upptäcktsfärder i hela hemmet, till och med på vinden och under badkaret på toaletten. Hon både busar, gosar och pratar med hela min familj. Hon har vunnit allas hjärtan kan man säga haha, och mamma undrar om jag inte kan lämna henne kvar här.
 
Ett inlägg som inte var tänkt att bli som en novell, men så blir det ibland när jag väl kommer igång! Summan av kardemumman så är jag oerhört tacksam och glad över att jag fick möjligheten att bli Kiaras mami för hon förgyller mitt liv väldigt mycket. Och att se hennes utveckling gå framåt hela tiden gör mig också väldigt glad, att se att hon mår bra och trivs hos mig!

Japp. Nu kan jag nog med säkerhet påstå att jag är den största cracycatladyn på jorden.
 
 
 
 
 
 
   
 
 
 
 
 
 
 
 

Likes

Comments

Tänkte ge mina tappra läsare en liten uppdatering om det senaste som försiggått i mitt liv.
 
Jag hade en förbannat kass period på ca två veckor, för några veckor sedan. I år har jag haft fruktansvärt dålig ekonomi, särskilt i samband med att jag blev sjuk och därmed sjukskriven. Jag orkar och finner ingen lust med att förklara allting, men det har varit jävligt jobbigt. För några veckor sedan då, trodde jag inte att det kunde bli värre. Men det visade sig att jag hade fel, när utgifterna ständigt byggdes på och jag insåg att det inte längre var hållbart. Jag tog kontakt med socialen i Trosa för att söka socialbidrag. Det är inget att skämmas över, det är en rättighet i dagens samhälle att ha en värdig levnadsnivå, men för mig var det ett tufft beslut i min högpresterande hjärna. Detta var droppen som fick bägaren att rinna över, då det också var en del annat i mitt liv som jag tampades med och kände en äcklig ångest för.

Den första tanken slog mig under denna period. De kommer ibland, självmordstankarna. Jag brukar kunna avfärda de rätt snabbt, även om det är lika obehagligt varje gång. Men den här gången var det annorlunda. Tankarna hade börjat uttrycka sig i planering. "Mamma och de kan ta Kiara.". "De klarar sig, de har ju varandra". Här blev jag fullkomligt livrädd för mig själv. En del vårdgivare har sagt till mig att självmordstankar inte är farliga - de är ju "bara" tankar. Så, när de kommit ibland har jag tagit de med en klackspark, men den här gången kändes hela situationen annorlunda. Jag hade en lust att dö. För det är tufft, även om det går långsamt bättre, att leva med skiten. Jag var mer likgiltig. Dessutom visste jag inte vad jag skulle göra med de. Jag ville inte oroa familjen i onödan (sjuk tanke såhär i efterhand), så jag tog mod till mig och berättade för två vänner. Efter det blev det lite bättre någon dag eller två, men därefter sjönk det snabbt igen.
 
Min lillebror kom hem efter jobbet en sen kväll och jag fullständigt spydde ur all ångest, alla tankar, alla planer, allt jag tänkte, kände, ville och inte ville göra. Min älskade lillebror, som jag ska skydda. Som inte ska skydda mig. Funderade länge och väl på om jag skulle berätta för Ciccie, min bästa vän i hela vida världen, som ofta och nästan alltid oroar sig för mig. Jag ville inte berätta och oroa henne, göra henne ledsen och få henne att må dåligt. Tillslut gjorde jag det ändå, och det var precis så jobbigt som jag hade förväntat mig. Men, om jag inte hade sagt något och det hade hänt något? En sån situation ville jag inte skapa. Dels för min egen skull, men också för alla andras.
 
Efter att jag berättat för ett fåtal, började det stegvis kännas bättre och lättare inombords. Ciccie och Tim lät mig prata, vara ledsen, sätta ord på allt så det kunde försvinna ur den onda spiralen som fanns inombords och i huvudet. Jag började också jobba igen, vilket gjorde det lättare att distrahera mig själv.
 
Just idag, känns det bättre. Med planerna, tankarna. Med det mesta. Men jag har också funderat ofta och mycket på varför de kommer. När jag var på vuxenpsyk för några månader sedan på utredning fick jag så kallade "utslag" på bedömningsmatriserna. Jag fick utslag på tvångssyndrom, GAD, depression, ångest, stress, sömnsvårigheter, och något som kallas för dystymi (ett kroniskt tillstånd, det vill säga ett tillstånd som varar i minst två år, av en mild depression). Även min "sommarterapeut" har under våra sessioner talat mycket om mina tenendenser av tvångssyndrom vilket vi i sommar har jobbat mycket med.
 
Att sätta diagnoser på människor kan vara farligt i vissa avseenden, och ibland kan det tvärtom vara väsentligt att ha de, främst för att få rätt vård och behandling då det annars kan gå mycket fel. Men om man hamnar någonstans mittimellan som exempelvis mig och tvånget, så kanske det viktiga inte är vad som är hönet och vad som är ägget. Kanske har en tendenser av lite allt möjligt, lite drag och symptom från en mindre eller större mängd sjukdomar och diagnoser.
 
När jag först drabbades av depressionen var det extremt viktigt för mig att veta om jag var "vanligt" deprimerad eller utmattningsdeprimerad. Samma sak med GADen. Diagnosen var en stor och viktig del i min identitet då. Jag ville, och vill, förstå hur och varför mitt liv är som det är, varför jag är som jag är. Och hur jag utifrån det ska kunna må bättre. Resten av alla "utslag" kanske inte är lika viktiga, men de har ändå ett finger med i spelet. Så, kanske utslagen på dystymi, tvånget och GADen och behovet av psykoterapi är det som gör att jag har återkommande självmordstankar. Kanske inte.
 
 

Likes

Comments

Idag fick världen veta att en av de största skådespelarna någonsin, Robin Williams, avlidit. Han tog livet av sig, då han bl.a. led av svåra depressioner. Även om det är oerhört hemskt och tragiskt blir jag tyvärr inte förvånad, då psykisk ohälsa är bland det största och växande hotet idag mot folkhälsan.
I media cirkulerar det mycket kring Williams självmord och att det kom så "plötsligt". Vilket jag kan tycka är lite märkligt att påstå. När man är deprimerad är man väldigt mycket i riskzonen för att ha självmordstankar-, planer- och har/kommer göra försök. Varför kommer det som en chock, när han lidit av flera depressioner, varav en nyligen? Ännu ett tecken på hur uppenbart det är med okunskapen och därmed oförståelsen gällande psykisk ohälsa som råder idag.

Förra året dog 260 stycken människor i trafiken. 1600 människor begick självmord. Kanske statistiken kan få samhället, politikerna, medmänniskorna, världens att förstå?

Är det inte dags nu, för en gångs skull, att vi börjar prata, och framförallt göra något åt detta? Det är inte skamligt eller svagt att vara psykiskt sjuk. Att hjälpa till att bidra kan skapa förbättringar för den psykiatriska vården. Idag är det en självklarhet att bidra till forskning kring cancer och hjärt- och kärlsjukdomar.

Men det är inte många som bidrar till den psykiatriska forskningen (lyssna på psykpoddens senaste avsnitt med forskaren Martin Shalling), då man inte verkar vara vilja "förknippas" med psykisk ohälsa. Men, att hjälpa till att krossa tabun kring psykisk ohälsa är INGET att skämmas över.

Snarare bör man skämmas om man inte är med i kampen.

Jag bär iallafall dessa armband med stolthet, för jag tycker psykisk ohälsa är minst lika viktigt som fysisk.



Likes

Comments