How are we on a scale of one to ten?
Could you tell me what you see?
Do you wanna talk about it?
How does that make you feel?

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Är det nu det vänder? Är det lösningen på allt? Inte på allt, men fan det mesta. För en kort sekund känner jag mig ytlig. Men bara en sekund. För sen stoppar jag mig själv, och minns att jag förtjänar det. Precis ALLT förtjänar jag.

 

Det finns någon slags rättvisa i världen ändå. Någon slags belöning på min ständiga kamp. In your face psykiska ohälsan min!

 

Likes

Comments

Jag måste bara få säga att jag tycker din blogg är något alldeles extra, den är väldigt inspirerande. Att du går ut med hur du mår och lyckas få ner det i ord på ett sånt grymt beskrivande sätt, är bara mäktigt. Riktigt strongt av dig! Keep it up och hoppas du mår bra. Ciao!

 

Ni anar inte hur pass mycket sånt här värmer. Och ni anar inte hur mycket det får mig att vilja fortsätta.

 

Likes

Comments

"So much heart, so much time, but not enough. Self-inflicted pain can come and remain in the fear inside of all of us, desperately and endlessly trying to find a means to some kind of peace.
But we can't learn when things come easy.

Now that we are prepared for war, we have an effective means to preserving peace for each and everyone. The chances of you even being born were forty million to one. There's two parts of the statistic; I want you to live.

Suicide doesn't end the pain, it passes to the ones you love and remains. Take yourself out of the equation and the problem stays. When I speak such a word, are you uneasy with how it's heard? The stigma will never leave unless all of us can just start talking. The only people I know resting in peace without fear or anxiety are the deceased. That's why they say "may the dead rest in peace."
The things we feel we could never change, can end up changing everything.

Now that we are prepared for war, we have an effective means to preserving peace for each and everyone. The chances of you even being born were forty million to one. There's two parts of the statistic and I want you to live through one.

Sometimes to win a battle inside, you need to start a war.
Sometimes to win a battle inside, you need to start a war."
 
 
 

Likes

Comments

Jag undrar ofta, varför jag fick detta liv. På senare år, undrar jag ofta det.

 

När jag var hos kuratorn hösten 2012, när jag var på väg in i depressionen, frågade hen när jag mådde bra senast. Det tog en stund och sen svarade jag "Jag minns inte".

 

Men nu när jag tänker efter, så långt jag kan minnas tillbaka, 12 år för att vara exakt, har det alltid varit en kamp. Kampen har alltid sett olika ut. Berott på olika saker. Som i sin tur har gjort att jag är i denna kamp just nu. Vilket gör mig så in i helvetes förbannad. Mycket hade kunnat se annorlunda ut.

 

I 12 år har det alltid varit något i mitt liv som gjort att jag inte kunnat leva fullt ut. Alltid något som höll mig tillbaka, alltid något som gav mig smärta. Det är väl inte konstigt att jag är totalt avtrubbad, nu när tankarna kommer?

 

Alltid överlevt, men aldrig levt.

Likes

Comments

ÄNTLIGEN har de släppt albumet! Satan vad bra det är. Vill hoppa runt, skrika, slå sönder saker, skratta, gråta och sjunga - samtidigt. Mitch är nog stolt, där han är. Var det än är.
 
 
LYSSNA HÄR:

  -
 
either way, you're taken away, and on my shoulder your presence lives on
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Likes

Comments

Sedan jag fick diagnosen svår GAD har jag försökt mitt bästa med att förklara innebörden av att ha den. Hur det påverkar mitt liv, min omgivning, min vardag, mig själv, och ja. Allt. Jag är orolig och ängslig hela tiden. I stressade och svåra perioder är GADen mer framträdande, lugna perioder (som denna) är den mindre påtaglig. Jag tänkte försöka exemplifiera hur det kan se ut i vardagen, i olika situationer.

 

Något som slog mig bara för ett kort tag sen, är att anledningen till att jag misslyckades med första uppkörningen och alltid är hetsig, nervös och uppstressad när jag kör bil är på grund av sjukdomen. I trafiken händer det mycket: det är mycket intryck, man ska göra flera saker samtidigt och det kan hända oväntade saker. Detta är en ren skräck för mig, men jag lyckades på något sätt ta körkort och klarar mig bra i trafiken. Inför varje gång jag ska köra bil har jag förväntansångest. Upprepar och försöker förbereda mig inför körtillfället genom att tänka ut hur jag skulle lösa eventuella, möjliga händelser. Ibland är jag så pass stressad, nervös och ångestfylld att jag skakar och är snustorr i munnen. Det ser ut på detta sätt varje gång jag stannar vid ett rödljus, ett övergångsställe, en korsning, en omkörning. Hela bilfärden, oavsett om det är till pappa eller till Norrland. Tänk om det händer, tänk om det där händer, hur ska jag göra då? Det var värre förr, jag försökte undvika att köra bil så mycket jag kunde. Vilket självklart gjorde ångesten och förväntansångesten tredubbelt så stark. Jag har lärt mig under åren som gått efter att jag tog körkoret att hitta knep för att hantera och övervinna ångesten och oron och idag är jag någorlunda säker, ibland inte.

 

Ett annat exempel är min ekonomi. Jag var heltidssjukskriven från Högskolan i ett år, och förra sommaren hade jag inga pengar förrän i mitten/slutet av juli. Det var strul med Försäkringskassan, så jag kunde inte arbetsträna och min ansökan om sjukpenning drog ut på tiden. När jag väl fick sjukpenningen, låg jag redan back eftersom jag behövt låna pengar för att kunna betala hyran för lägenheten, räkningar osv. Detta har gjort att jag hela tiden har legat i back och ur fas, och fortfarande gör, till viss del. Eller, egentligen klarar jag mig bra, jag klarar mig precis, men jag har ständigt en ångest och oro för hur ekonomin ser ut, hur den kommer att se ut och så vidare. Jag gör en budget för varje månad. Ett tag hjälpte Ciccie mig med den, eftersom jag inte känner att jag klarar det själv - jag måste ha någon vid mig som "godkänner" och bekräftar att det ser okej ut och jag därmed kan slappna av. I alla fall, när budgeten väl är satt känns allt lugnt en stund. Men om jag till exempel är på affären och handlar mat och har en viss summa att handla för, och jag ser något på extrapris som jag som student verkligen tjänar på, så uppstår det kaos i mig. Jag handlade ofta med Ciccie förut, för hon hjälpte mig att hantera situationer som sådana. Jag kan ofta inte ta beslutet om jag ska ta varan eller inte, för jag har ju bara en viss summa att handla för. Tänk om jag kommer till kassan och pengarna inte räcker? (Även om jag vet att jag har pengar så det räcker). Tänk om det kör ihop sig nästa månad på grund av det här? Jag har ångest, och är ängslig och orolig för att jag "bryter" budgeten och jag kan inte ta beslutet om jag ska ta varan eller inte. Ofta slutar det med att Ciccie får förklara hela budgeten för mig, förklara att om det går åt en extra hundring denna vecka så drar du av det på nästa veckas matpeng, och om jag köper den varan (t.ex. blandfärs) så behöver jag inte köpa kycklingen. Att gå och handla mat till mig och min katt är alltså ett jävligt ångestfyllt moment i min vardag.

 

Planering av studier, träning, städning och tvätt är också moment som jag blir uppstressad och ängslig över. Även där går Ciccie in och stöttar, hjälper mig att strukturera upp sysslorna då jag ibland/ofta är så pass "GADdig" (som jag kallar mig själv ibland) att jag inte kan tänka klart, ta beslut, resonera och planera. Så fort studierna tar mer tid en vecka än vad jag hade räknat med, blir jag så ängslig, orolig och framförallt stressad över alla de andra sakerna som jag inte kommer hinna med, att jag bryter ihop. Mitt förråd av krafter efter depressionen/utmattningsdepressionen är även den nedsatt vilket gör att jag inte kan göra för mycket på en och samma dag, utan måste städa en dag och tvätta en annan dag - annars blir jag slutkörd. Därför, om min vecka inte blir som jag tänkt mig blir jag stressad, upprörd, orolig och ängslig. Ringer ofta Ciccie, ber om råd. Ska jag plugga hela dagen idag och städa imorgon? Men om jag städar imorgon kan jag ju inte tvätta... Hon får ofta säga "Du pluggar idag, och så städar du imorgon - du behöver inte tvätta denna vecka". Jag får panik, och kan inte tänka klart och ta beslut om hur jag ska lägga upp min vardag.

 

Viktigt att notera är att detta går framåt mer och mer nu för tiden. Jag börjar bli mer "självständig". Jag har varit självständig förut i mitt liv, klarat av sådana enkla saker som att välja mellan städning och tvättning. När jag drabbades av psykisk ohälsa kollapsade hela jag och hjärnan blev verkligen som en tung jävla klump. När jag återkom till skolan i höstas, ställde Ciccie upp helt otroligt mycket för mig. Vi sågs varje dag, pratade flera gånger om dagen i telefon om vi inte sågs, och hon hjälpte mig att ha en vardag för att jag inte kunde stå på mina egna ben då. I höstas hade vi för övrigt bara aningar om att det var GAD jag nog hade, det tog ett tag innan det fastställdes. Successivt har situationen förbättrats och jag har i bra perioder kunnat vara självständig då GADen inte varit så aktiv. Men såhär ser det alltså ut för mig. Varje dag. Inför varje situation och moment i vardagen.

 

Något som är skrämmande för mig just nu är hur det kommer att gå för mig att vara utan Ciccie i Skövde resten av min studietid. Jag vet ju att jag kommer att klara mig, det kommer gå bra, men jag undrar hur högt priset kommer att vara, för att jag ska vara fungerande.

 

Vuxenpsykiatrin och andra inom vården anser att jag är relativt högfungerande. Vad de inte förstår är att det är tack vare främst Ciccie, men också min familj och mina vänner, som gör att jag är fungerande. För egentligen är jag ju inte det. En "normal" person ska ju kunna klara av att hantera sin vardag med alla dess följder, självständigt. Det kan inte jag. Det är på grund av den ursäkten som gör att jag mår riktigt dåligt emellanåt. Jag kämpar, tillsammans med nära och kära, så pass hårt att jag stundtals faller så pass hårt att jag knappt kommer upp igen.

 

Fuck högfungerande, jag vill leva.

 

 

 

 

 

 

Likes

Comments

Hemkommen från Bråvalla för länge sedan, men åkte på en förkylning från hell med feber så har legat dålig i över en vecka. Nu är jag uppe på benen igen och tillbaka på jobbet!

 

Bråvalla var fint, trots omständigheter som regn, åska, blixtnedslag osv. BMTH. var. så. JÄVLA. bra. Oj oj. De slår mig fortfarande med häpnad! De började mäktigt med Can You Feel My Heart, sedan körde de många låtar från Sempiternal och sen min gamla favvo Chelsea Smile. TIllsist kom äntligen Go To Hell, Antivist och avslutningsvis Sleepwalking där jag inte kunde hålla tårarna tillbaka längre. Efter spelningen satte vi oss ner på gräset så jag kunde få gråta en stund hehe och sen gick vi vidare. Åh, vad underbart det är att se de. Jag spelade in videos, bland annat på när de började spelningen och sen Go To Hell, MEN de videosarna försvann spårlöst... Perkkele.

Nåja! Vi såg även Trivium, We Came As Romans, Iron Maiden, Maggio, (dryga) Lana Del Ray, Daniel Adams Ray, Imagine Dragons, Nero, Blasterjaxx och Of Mice and Men och You Me At Six, med mera! Kommer inte ihåg alla låtar (eller ordningen på de) som OMaM och YMAS körde för jag försökte förstå det faktum att de faktiskt stod på scen. OMaM spelade iallafall bland annat Glass Hearts, O.G. Loko, The Depths och YMAS körde Bite My Tongue (utan Oli live </3), Reckless och Fresh Start Fever. Ah... Så fantastiskt!!

 

Vi åkte hem tidigt på lördag kväll istället för söndag förmiddag då jag började bli riktigt dålig och även för att vi helt enkelt bara ville hem, och vi kände att vi inte skulle missa något speciellt resten av lördagen. Allt som allt var det en väldigt bra festival, musik- och sällskapsmässigt, annars fanns och finns det en del att klaga på tyvärr. Inget slår Metaltownn, säger jag bara!

 

Jag är som sagt tillbaka på jobbet nu (var tur i oturen ledig veckan efter Bråvalla så slapp sjukskriva mig) och det slog mig på lunchen i måndags att jag jobbade utan ett endaste uns ångest. Och så har det fortsatt resten av veckan, och kommer förhoppningsvis hålla i sig så! Väldigt kul och skönt att det går i rätt riktning på jobbet. Utöver det mår jag både bra och mindre bra psykiskt. Väldigt svårt att förklara och jag har inte riktigt fått perspektiv på det ännu. Det kommer väl.

 

























"Suddiga" bilder från Bråvalla, från Instagram. Har aldrig saknat min iPhone så mycket som nu...

 












Likes

Comments

jag är redo att dö för att känna att jag lever
 

Likes

Comments