Haft en riktigt bra helg! Vårkänslorna har rent ut av sprutat så det nästan räcker och blir över. Har mått så bra så jag nästan inte vågar tro att det är sant... Men oj vad jag har njutit!

 

Det börjar även hända lite saker på terapifronten, dock ropar jag inte hej för tidigt. Däremot håller jag alla tummar och tår jag har. Måtte de va svaret på allt. Nästa vecka får vi se. Men min senaste läkare fick så hen teg i alla fall!

 





 



 

 

 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Vilken vecka det har varit! Hade brutal ångest under helgen. Gick över (den nyligen höjda) maxdosen på ångestdämpande men det gick verkligen inte annars. Fy jävla fan. Jag kommer aldrig vänja mig hur vidrigt det är med ångest... Mellan söndag och måndag lade sig tillslut ångestattacken. Och när man haft sån brutal ångest är det helt underbart när det väl släpper sen! Nästan obeskrivligt skönt. Och tur var väl det att den släppte, för hade ju tentan igår så behövde ägna all tid åt att plugga till den i veckan. Men det gick bra! Tror nog jag får godkänt, annat vore faktiskt konstigt. Innan den, på tisdagen, hade jag en välbehövlig och efterlängtad dejt med mina pärlor! Vi åt våfflor och pratade igen allt det vi missat. Helt sjukt att Josse och antagligen Tjulle kommer försvinna härifrån om bara typ två månader.. Vill. Inte. Det. Alls. </3.

 

Och idag var dagen jag längtat efter - tatueringen! Var lite smått nervös innan, men när jag kom dit försvann det nästan på en gång. Killen som tatuerade mig, som jag pratat med (såklart) några gånger innan, var sjukt trevlig och pratglad så han distraherade mig rätt lätt. Efter han visat mig skissen och jag fått mig en kopp kaffe var det bara att köra igång. Jag förväntade mig det värsta och att det skulle göra riktigt jädra ont, och det gjorde det till en början såklart. Men vande mig ganska snart och det var inte alls farligt! Trodde verkligen inte det. Och korta stunder var det typ skönt? Så sjukt. Har alltid trott att folk som säger det överdriver men det är sant, haha. Det gick i alla fall mer smärtfritt än vad jag förväntat mig, och han som tatuerade mig var så himla trevlig. Han lyssnar också på metal så vi hade en del att prata om, om vilka band vi gillade och vilka band vi hade sett live - och efter ett tag satte han igång det senaste albumet med As I Lay Dying. Så det var riktigt nice måste jag säga! Jag var även en mycket bra kund; lyssnade på bra musik, satt helt still och var trevlig hehe. Tatueringen blev i alla fall så jävla bra! Jag är riktigt nöjd! Jag lägger upp bild när det svullna och röda har lagt sig.

 

Imorgon ska jag ut med syrran och Emilie och slå klackarna i taket - och fira att livet just nu är riktigt fint!

Likes

Comments

Haha så jävla kul om man vet vilken låt och text! Ännu en anledning till att älska metal <3

 





Likes

Comments

När man haft bråttom länge måste man stanna upp och vänta in sin själ.

 

 

 

Likes

Comments

Ett ständigt återkommande tema i hela mitt sjukdomsförlopp är hela terapidelen. Det har varit trögt och krångligt redan från starten. Jag är fullkomligt medveten om hur mycket resurser som fattas på ungefär alla plan inom vården, så jag vet hur det ser ut med väntetider och att det inte finns tillräckligt många psykologer och terapeuter på exempelvis vårdcentraler. Det förstår jag och försöker acceptera så gott jag kan, men det är tufft.

 

Men något jag faktiskt börjar bli less på är att bli ifrågasatt varför jag behöver terapi. Det räcker väl med en enkel samtalskontakt, till exempel en kurator, eller att läsa på internet och självhjälpsböcker? Det är ju ändå jag som ska göra hela jobbet, så jag ska ju inte förlita mig för mycket på att någon annan ska "lösa" mina problem åt mig.

 

Varför är det så att det ses som svagt att gå i terapi? Varför ifrågasätter man någon som tagit det stora, vågade steget att acceptera och tala om för sin omgivning att man inte klarar av detta själv utan behöver mer hjälp? Om man krasst ska jämföra detta med något för att förstå allvaret är det som att ifrågasätta en person med exempelvis cancer eller kol varför den anses behöva behandling. Den ska ju göra allt jobb själv! För det är i princip samma sak att slänga ur sig något sådant till någon som är psykiskt sjuk. Psykiska sjukdomar/tillstånd syns kanske inte på samma sätt som fysiska MEN det är fortfarande riktiga sjukdomar som behöver behandling, för annars är det en väldigt stor risk att den som lider faktiskt kommer att dö. Precis som en person som har cancer inte får behandling riskerar att dö.

 

Visste ni att den idag vanligaste dödsorsaken bland män mellan 15-44 år är självmord? Att den vanligaste sjukskrivningsorsaken enligt Försäkringskassan är psykisk ohälsa? Att mellan 20-40 procent av Sveriges befolkning lever med psykisk ohälsa? Att psykisk ohälsa är en av de snabbast växande folksjukdomarna i världen, enligt WHO, FN's Världshälsoorganisation?

 

Jag tycker det är fruktansvärt vidrigt att ifrågasätta en annans människas rätt till att få hjälp med att antingen bli frisk mot sin psykiska sjukdom eller lära sig leva med den. Det är diskriminerande och kränkande.
 

Att ständigt försvara sig själv, sitt mående och sin sjukdom hela tiden gör det inte direkt lättare att försöka kämpa och bemästra sitt mående, snarare tvärtom. Det gör mig så jävla förbannad rent ut sagt, för inte skulle man kläcka ur sig till någon som har Crohns sjukdom eller någon form av cancer att den skulle förklara, försvara och ge argument till varför den ska ha rätt behandling.

 

Jag är inte sjuk på låtsas. Jag är inte sjuk för att det är kul. Jag är inte sjuk frivilligt. Jag har inte blivit sjuk med flit. Jag är inte självdiagnoserad - jag har blivit utvärderad, bedömd och fått diagnoserna fastställda av fullt utbildade läkare och psykiatriker. Det är de som talat om för mig att långvarig och regelbunden terapibehandling i samband med antidepressiva är det som kommer att göra mig frisk. Inte jag. Dem.

Likes

Comments

Djup depression, utmattning, självmordstankar, svår generaliserat ångestsyndrom. 1 1/2, 2 år. Kränkt, diskriminerad, inte tagen på allvar, nedvärderad. Kastad mellan vårdgivare, nekad rätten till vård trots bedömning av proffessionella och satta diagnoser. Men jag är här än. Jag ska allt visa dem. Jag ska kämpa ännu mer, fast jag inte har några krafter kvar. Jag ska kämpa ännu mer för att må bättre, jag ska kämpa och slåss tills jag blir frisk. Jag ska fortsätta kämpa fast jag redan kämpar alldeles för mycket och för ofta i motvind. Jag ska strida ännu mer för att den ständigt ökade psykiska ohälsan ska få mer plats i samhället. Jag ska fortsätta vara öppen, prata och visa min ohälsa för att tillsammans med andra som lider av psykiska funktionsnedsättningar kräva och kämpa för vår rätt att få jämlik vård som människor med kroppsliga sjukdomar. Jag ska allt visa de.


 

 



 



 

 

 

Likes

Comments

Jag blir riktigt rädd och nästan fylld av panik när mina ångestdämpande inte ger någon effekt längre. Jag vet inte riktigt varför de slutat ge det, särkert en blandning av flera orsaker. Bland annat stressen, pressen, oron och ångesten inför salstentan. Men också att jag står här helt hjälplös med en ny, för tung diagnos bärandes på mina axlar, som jag behöver hjälp med för att bli kvitt beteendet, tankarna och handlingsmönstret. Det är också möjlligt att jag blivit resistent mot den här dosen, som jag blev med ataraxen. 

 

När jag var hos psykiatrikern för några veckor sen, hummade hen lite och såg fundersamt på mig när hen såg min dos på Theralenen, som tydligen är den lägsta. Hen frågade om dem verkligen hjälpte och jag svarade "Jaa.. Alltså dem tar ju bort den värsta ångesten.." Det som är sjukt i allt detta är att jag sen jag blev sjuk haft en inställning och ett tänk att jag ska härda ut det mesta. Tanken slog mig aldrig, och gör det väldigt sällan nu för tiden, att jag kan och har rätt till att få mer hjälp. Oavsett om det handlar om terapi eller mediciner. Därför tror jag, att när jag blev ifrågasatt fick en liten smäll på käften och blev medveten om att dem för fan inte alls hjälper - bara det att jag tror att jag inte är värd mer. 

 

Jag tror att det även kan bero på att jag, även fast jag själv är psykisk sjuk, har någon slags attityd inom mig som gör att jag ibland tänker att "ääh, jag får väl härda ut, kämpa på, så farligt kan det nog inte vara". Lite det här "ryck-upp-dig"- tänket. Det är inte konstigt att jag tänker och handlar utifrån det, för det är ju en rådande norm i dagens samhälle, även om den håller på att successivt krossas.

 

Men den största anledningen till att jag tänker såhär är för att jag jämt och ständigt, oavsett vad det än gäller, är så fruktansvärt, vidrigt självkritisk. Jag ställer alltför orimliga krav på mig själv och tycker aldrig att det jag gör duger. Det svider så hårt och känns förbannat naket att skriva det här, men jag vet själv och har fått höra det av terapeuter, att jag är destruktiv mot mig själv. Jag slår ständigt ner på mig själv och straffar mig själv för att jag inte presterat, orkat, åstadkommit lite lite lite mer. Att jag inte är snyggare, smalare, finare, socialare, amibitiösare. Så, på något sätt straffar jag mig själv hela tiden. Ciccie sa till mig i början av sjukdomstiden "Varför tar du inte bara ångesttabletter? Du har fått de utskrivna för att du inte ska behöva lida mer, varför plågar du dig själv?". Och jag kunde och kan fortfarande inte svara på den frågan. För allt detta gör jag omedvetet, samtidigt som jag gör det medvetet. 

 

I grund och botten har jag ett fullständigt genomruttet självförtroende. Det är sällan jag känner mig nöjd med mig själv, varesig det handlar om mitt utseende och min vikt, eller mina prestationer och vad jag åstadkommer i livet. Och det ironiska är att jag hatar mig själv för att jag hatar mig själv. 

Likes

Comments

Idag var jag förbi tatueraren, och pratade och planerade min tatuering litegranna! Den kommer bli riktigt, riktigt fin! 10 dagar kvar är det nu och det börjar kännas lite pirrigt, hehe. Och dem 10 dagarna kommer gå fort, för fasen vad tiden bara rinner iväg nu. Pluggar inför min kommande salstenta, som även den är nästa vecka, och det var två år sedan jag gjorde en salstenta sist. Så är rätt nervös, stressad och ångestfylld över det. Men det kommer säkert gå bra! Mitt gamla jag med kraven, hetsen, stressen och pressen spökar en aning just nu så kämpar och trasslas med den samtidigt vilket är sjukt energikrävande. Men det är ett bra tillfälle att ta i akt, och försöka ändra och anpassa livet till vad det faktiskt är just nu - med dem möjligheterna (INTE begränsningar) jag har.

Likes

Comments

Äntligen har mina (för tidiga) födelsedagspresenter kommit! Som jag längtat, förbeställde de redan i januari. Of Mice and Men-linnet är min egen present till mig själv och Mitch Lucker-paketet är från Ciccie och Tim! :)
 
Egentligen förbeställde jag Of Mice and Men's nya album med tillhörande T-shirt. Men trots att jag förbeställde och betalade för OMaM paketet så tog det tydligen slut, så valde ett linne istället och fick de resterande pengarna tillbaka. Lite synd att det blev så, blev riktigt förbannad först för jag ville jättegärna ha albumet, då jag brukar köpa så många album som möjligt med band som jag gillar. Men linnet jag fick istället var ändå ett bra "tröstpris"!
 
Hela veckan har det varit fullt upp och jag är glad att jag orkat hålla igång och åstadkommit allt som jag gjort utan att stupa. Men ändå känns det som att tiden inte räcker till. Frustrerande minst sagt. Resten av dagen ska jag tvätta och plugga, och ikväll ska jag såklart se på The Memorial Show!
 
 


 
<3
 

Likes

Comments