Andra gången jag kommer att få se dem och lyckan är total!!!

 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Mycket i ens liv kan förändras inom loppet av ett år, antingen till det bättre eller till det sämre. För snart ett år sedan var mitt liv ganska så underbart, det började bli riktigt soligt och varmt ute, och sommaren var på väg. Jag och tjejerna festade mycket och pluggade som vanligt, och njöt av att skolan snart var över och vi skulle få vårt efterlängtade sommarlov. Vid den här tiden för ett år sen började det byggas på med faktorer och anledningar till att jag idag är sjuk, som jag inte förstod då skulle få denna konsekvens. Det började lite smått med lite magproblem och några tillfällen med rejäl huvudvärk och ibland migrän. Men det var ingeting jag la stor vikt vid, jag tog bara två alvedon och åt middag och sen var jag redo för fest igen. Den sista månaden innan det var dags att åka hem till Trosa för sommaren tror jag att vi festade nästan varje dag, och det är inget jag ångrar heller att vi gjorde, för jag har så sjukt galna och roliga minnen från första året här och speciellt då för ett år sedan.
 
Jag sa hej då till mina tjejer och åkte hem för att spendera sommaren i lilla Trosa, vilket var med blandade känslor. Började jobba på en gång när jag kom hem och gick upp samma tid som jag en vecka innan jag och la mig vid. Det gick bra i början, det var som att jag aldrig hade varit borta från butiken. Jag har alltid varit en "stressad och hetsig" person, och av ett fåtal på jobbet gick jag under namnet "duracellkaninen", och ibland kunde folk fråga om jag var stressad och jag svarade alltid nej med viss förvåning. Jag var inte stressad - jag var bara effektiv och snabb, vilket jag är som person, liksom. Men skillnaden den här sommaren var att jag själv kände det nu, att jag på ett tydligare sätt än innan var stressad och uppe i varv, och lätt kunde bli frustrerad och irriterad.
 
Det första extremt tydliga tecknet på att något började gå fel var att jag fick migrän ofta. De som känner mig vet att jag väldigt sällan råkar ut för just migrän. Det är mer Ciccie och mamma som tyvärr åker på det. Efter en natt med migrän provade jag att gå upp på morgongen klockan fem för att jobba, då migränen inträffade så pass sent kvällen innan att jag inte hann sjukskriva mig. När jag plockat upp varor i ungefär en och en halv timme känner jag helt plötsligt ett svagt sus i öronen och det börjar kännas konstigt i kroppen, och jag börjar skaka och se dåligt. Jag hör att Ciccie är i någon gång längre ner och jag ropar på henne (butiken hade som tur var inte öppnat än) och hon hinner precis fram när jag håller på att falla ihop på golvet.
 
Jag, familjen och de på jobbet undrade vad det var som gjort att jag hade svimmat och jag visste inte alls varför, men gissade på att det var migränen från kvällen innan. Jag var i alla fall hemma någon dag eller två och var sedan tillbaka på jobbet igen. Jobbade på som vanligt, men efter att det där hände var varje arbetspass en otrolig anstränging. De timmar jag tidigare som fast anställd hade jobbat utan problem var knappt att jag nu klarade av. Hade ofta huvudvärk, kände mig konstig i kroppen på något vis, var extremt trött och migränanfallen kom oftare vilket resluterade i att jag var hemma ett par gånger från jobbet. Vid den här tiden på jobbet har Ciccie sagt i efterhand att hon såg att jag var annorlunda på jobbet, att jag lätt stressade upp mig (mer än vanligt) och att jag inte kunde se eller lösa problem som jag, återigen, förr i tiden hade klarat galant. Jag försökte varva ner och ta det lugnt efter arbetspassen, vilket var svårt men de gick med nöd och näppe.
 
När vi kom tillbaka till Skövde, jag och Ciccie, började vi nästan direkt med att packa och fixa inför hennes flytt. Även då kände jag otroligt mycket hur lätt jag kom upp i varv och blev stressad och frustrerad, men också hur trött jag var i kroppen och i huvudet. Men det var ändå inte något någon, främst inte jag, la någon stor vikt vid. Det var bara en väldigt intensiv vecka, efter en intensiv sommar hemma, efter ett intensivt första år på högskolan, trodde jag.
 
När skolan drog igång igen hade jag, Ciccie och mina vänner valt att vara faddrar åt de nya eleverna på högskolan, de s.k. nollorna. Det var under dessa två extremt extremt intensiva veckorna som något hos mig hände. Dem här två veckorna bestod av galet mycket alkohol och fest, samt alldeles för lite sömn och för lite mat, men ändå för mycket skräpmat. Samtidigt så hade jag mycket i skolan med en del föreläsningar och mycket egen läsning i böcker som jag inte begrep mig på, lika lite som jag begrep mig på själva kursen i sig.
 
När "introveckorna" var över andades jag ut och tänkte "äntligen ska jag få vila!" och såg fram emot att inte dricka alkohol på bra länge då det blivit för mycket på den fronten och alldeles för mycket ångest på grund av den. Men det gick inte. Hur mycket jag än tog det lugnt, hur mycket jag än sov, hur lite jag än festade så lyssnade inte kroppen, och inte huvudet heller för den delen. Jag började få problem med magen och inbillade mig att det var något allvarligt fel, att det hade hänt något som gjorde att jag hade så ont och jag var ständigt orolig för detta och kunde ärligt talat inte tänka på något annat. Tillslut åkte jag till sjukhuset efter att ha fått en remiss från vårdcentralen för att kolla upp det. Men det visade sig vara absolut ingenting. Det var inget fel på mig. I efterhand har jag förstått att magontet satt mer i mitt huvud och att jag fick ont pga min stress, alltså stressmage. I alla fall, vid den här tiden började jag även märka att jag lättare blev upprörd och ledsen för saker och ting och allt började kännas liksom jobbigt på något sätt. Ångest och oro var något jag upplevde mer eller mindre varje dag, och jag började också sova sämre.

När det visat sig att det inte var några problem alls med min mage, fysiskt sätt alltså, så trodde jag äntligen att min oro skulle försvinna. Men det gjorde den inte. Den satt som klistrad i min bröstkorg tillsammans med ångesten och gjorde att jag oftare och lättare blev ledsen. Och det jobbiga var att jag absolut inte hade någon aning om varför. Jag hade hamnat i en cirkel av ångest, oro, sömnsvårigheter, stress och samtidigt skrev jag en tung och påfrestande essä i en kurs som jag inte absolut inte förstod mig på alls. Jag tänkte att det nog måste vara essän och kursen som gör att jag har sådan här ångest, för vad kunde det annars vara? Kan det vara mina tidigare upplevda trauman och erfarenheter som jag inte bearbetat ordentligt, som kommer tillbaka och spökar hos mig nu? Jag var i ett konstant tillstånd där ångesten, oron och gråten ständigt var närvarande och sömnen fungerade inte alls. Jag somnade sent och vaknade tidigt med ångest. Många nätter sov jag inte alls, jag var någonstans mellan vakenhet och sömn hela nätterna. Ungefär här började jag inse att något stod ju fan inte rätt till och att jag hela tiden började må sämre, och tog tillslut kontakt med en kurator på ungdomsmottagningen.
 
I början underlättade det mitt mående, i alla fall litegrann. Jag och kuratorn spekulerade och pratade mycket om skolan (framförallt essän), mina krav på mig själv och stressen och pressen som det ledde till, och även vad jag varit med om tidigare. Men precis innan jag kollapsade totalt så kände jag att det inte räckte längre. Det räckte inte med att bara prata om det för jag fungerade inte längre. Jag var ett totalt nervrrak, och jag skrämde mig själv. Jag var ledsen och grät hela dagarna, jag kunde inte äta. Ångesten och oron låg ständigt över min bröstkorg och gjorde att jag inte kunde andas, och gjorde att jag ibland skrek högt i kudden och slog hårt i saker för att jag inte orkade och bara ville det skulle försvinna. Jag behövde så otroligt mycket sömn för jag var så himla trött och helt jävla slut i både kropp och själ, men jag kunde inte sova. Jag bad tillsist kuratorn, efter att ha pratat med både mamma och Ciccie, om att få hjälp med att boka in en tid med en läkare. Det som mamma, Ciccie och framförallt min styvpappa pratat med mig om under några veckor om att jag kanske behövde, kunde jag inte längre blunda för. Någonting var allvarligt fel och jag behövde mer hjälp.
 
Ciccie och jag gick till läkaren, hen frågade en hel del saker som Ciccie fick hjälpa mig med att besvara och jag fick fylla i ett test för depression. Den där stunden hos läkaren minns jag som otroligt overklig. Ofta jag kunde vara deprimerad? Eller kunde jag det? Men det var jag. Dessutom måttligt till djupt. Hen skrev ut antidepressiva och ångestdämpande, och sa "vi kommer att hjälpa dig, du ska inte behöva må såhär, det är inte okej, vi ska hjälpa dig, Amanda". Även om det som sagt kändes så sjukt overkligt så infann det sig en otrolig lättnad hos mig. Anledningen till att jag mådde såhär jävla dåligt var för att jag var sjuk.
 
De följande tre, fyra månaderna minns jag som en dimma men samtidigt i ren och skär klarhet. Tror att jag ser det luddigt och rörigt eftersom det är otroligt smärtsamt att se tillbaka på hur dåligt jag mådde, och samtidigt klart just för att det inte alls är länge sen egentligen. Jag bodde hemma hos Ciccie under dessa månader eftersom jag inte klarade av att göra någonting själv då jag var så pass utmattad, och jag ville och vågade inte vara själv när jag mådde så dåligt. I början var jag totalt utmattad efter flera månader av stress, oro, ångest, press och krav som ständigt eskalerat, dock successivt och i små steg, under en lång tid och det enda jag gjorde och orkade var att ligga i soffan, likgiltig. När jag inte var likgiltig grät jag. Somnade direkt tidigt på kvällarna efter jag tagit antidepressiva (de var bra för sömnsvårigheter) och jag kommer ihåg hur skönt det var att ÄNTLIGEN få sova, att få en hel jävla natts sömn, och även att få glömma allt för en stund. Ciccie fick varje morgon hjälpa mig upp, annars låg jag kvar med ångestkänslor blandat med likgiltlighet. Hon fick hjälpa mig med frukost, dra med mig ut på korta promenader ibland, hjälpa mig med lunch och middag, säga åt mig när jag skulle duscha och så vidare. Alla de där enkla vardagliga sakerna som man egentligen klarar av hjälpte hon mig med. Hon höll om mig när jag grät och sa åt mig att andas när jag nästan kvävdes av den där jävla ångesten. Jag hade inte klarat av de där månaderna, eller hela den här "resan" för den delen heller, utan henne. Är så otroligt tacksam, och det hoppas jag hon vet om också.
 
Det tog ett tag innan tabletterna började fungera. Minns inte exakt hur lång tid det tog, men i alla fall några veckor. Minns också att jag blev frustrerad och stressad när jag kände att tabletterna inte hjälpte i början, var det något fel på mig för att det inte hände något? Där och då lärde jag mig att hela den här processen kommer ta en otroligt lång tid. Jag tröståt mycket. Dels för att de antidepressiva innehöll ett ämne som gjorde att man fick en ökad aptit (då många som är deprimerade inte har någon aptit) men också för att jag mådde så pass dåligt. Min ångest förvärrades, kraftigt, men dämpades någorlunda av ångestdämpande. Några veckor med dessa antidepressiva gick innan jag bytte till en annan sort då mitt mående påverkades så pass mycket av de. Jag mådde sämre för att jag hade gått upp i vikt av tabletterna och det påverkade i sin tur min självkänsla. När jag bytte blev det samma sak igen, med symptom i början som ökad ångest mm. Den här gången var det dock värre, vilket kan bero på att jag alldeles i början med de första tabletterna var så pass utmattad så att jag var helt utslagen liksom. Ångesten med de nya antidepressiva var så kraftig att jag fick tillbaka problemen med sömnen.
 
I samma veva som jag bytte tabletter, träffade jag min terapeut för första gången. I början träffades vi en gång i veckan, och efter ett tag varannan vecka. Under de första möterna ställde hen även en ny "diagnos" på mig och ansåg att jag var deprimerad med utmattningssyndrom, dvs måttlig till djup utmattningsdepression. Symptomen på "vanlig" depression och utmattningsdepression är nästan samma, men när det gäller utmattningsdepressionen handlar det mer och ren och skär utmattning, fysiskt och psykiskt, och att man blivit deprimerad tillföljd av stress. När hen sa det till mig på det där mötet, var det som allt allting föll på plats. Alla små tecken och alla små händelser som inträffade från och med den där våren första året på högskolan (vem vet, kanske ännu längre tillbaka i tiden) har bidragit och min stress har hela tiden byggts på, under en lång lång tid. Detta i samband med mina tidigare erfarenheter och trauman, och även ärftlighet för psykisk ohälsa påverkade och gjorde mig mer sårbar än kanske någon annan till att bli sjuk.
 
Månaderna gick. Jag var (och är) sjukskriven från skolan och var hemma en del i Trosa. Jag mådde jävligt dåligt ett tag innan det blev bättre, mycket pga medicinbytet och insättningssymptomen med bl a ökad ångest. Samtidigt var jag så jävla less på att vara sjuk, och jag klandrade mig själv för att jag hade blivit det. Hade ofta tankar på att ta till substitut för att lindra ångesten. En period var det en del otäcka tankar som var rätt återkommande och som jag själv blev otroligt rädd för. Jag orkade fan bara inte längre, tänkte att det kommer ju aldrig ta slut det här. De där tankarna skrämde mig nog så pass mycket att de faktiskt bara stannade vid just tankar. Jag berättade för familjen, min läkare och även för mina vänner vad som har cirkulerat runt i mitt huvud. Jag ville ju inte ha de tankarna där, men tanken slog mig ofta att varför kämpa när det finns en sån lätt väg ut? Någonstans efter att det varit som allra sämst och mörkast började det smått bli bättre. Jag orkade hjälpa till mer hemma hos Ciccie med de vardagliga sakerna, jag orkade vara mer med tjejerna, jag orkade träna ibland och jag vågade mig ut på stan och klarade lättare av att möta folk och hantera ångesten som jag fick av att vara ute i det sociala.
 
Redan från början när jag var sjuk (och till viss mån innan också) drog jag mig undan från fester och andra sociala evenemang via skolan för att jag inte klarade av att träffa folk. Jag visste inte vad jag skulle säga om någon frågade hur det var och så. Jag kände mig så jävla, liksom.. Konstig och svag för att jag hade blivit sjuk så jag ville inte att så många skulle veta. Därför drog jag mig undan socialt, dels för att jag inte orkade såklart men också för att jag skämdes och var rädd för vad folk skulle tycka. Den sociala biten har varit en rätt jobbig del i hela det här, men det är också vanligt vid depressioner har jag fått höra, och jag drog mig som sagt undan och ville inte att folk skulle veta att jag var sjuk, och tog omvägar förbi skolan för att jag inte klarade av att möta klasskamrater mm.
 
För någon månad sen eller två har det skett en stor förbättring i mitt mående. Detta beror mycket på att medicinen nu verkar som den ska, att terapin har hjälpt, att jag har fått verktyg som jag varje dag använder i min träning för att minska stressen inom mig själv och för att lättare kunna hantera alla intryck jag möter. Och såklart så mår jag mycket bättre mycket på grund av min familj och mina vänner. Det hade aldrig gått utan de, och det hoppas jag alla vet. Har även kommit i kontakt med en underbar person som själv varit med om liknande händelser, vilket har varit en stor hjälp för mig i min väg tillbaka till ett vanligt liv igen, och jag tror och hoppas vår kontakt har varit något postivit för hen också. Jag bor nu hemma i min egen lägenhet igen och klarar av att göra de mesta vardagliga sakerna som att t ex laga mat och diska. Jag orkar göra mer saker, som att träffa mina tjejer oftare och att gå en vända på stan. Min ångest har minskat enormt.
 
Det handlar även mycket om att jag nu insett att jag är otroligt otroligt känslig för stress. Min stressnivå är betydligt lägre än vad den någonsin har varit och jag klarar inte av att göra för mycket saker på en dag eller att ens göra för mycket i en och samma stund som att hålla på med mobilen och kolla datorn samtidigt. Jag jobbar hela tiden med mig själv, testar på hur mycket jag klarar av och försöker tidigare känna av när det blir för mycket och ångesten börjar komma krypandes. Det har lätt blivit så att jag faller tillbaka i gamla vanor och tar på mig för mycket ibland, och det kan ta dagar fyllda av ångest att återhämta sig från det. Jag lär mig något nytt nästan varje dag och jag vet att jag inte kommer kunna vara, och faktiskt inte vill vara samma person som jag var förut. Jag blev sjuk av en anledning, och det viktigaste i livet är att jag mår bra och kommer fortsätta må bra när jag kommer tillbaka till skolan och mitt liv som student. Jag och min hälsa går först.
 
Jag är inte frisk än, jag mår inte bra än. Men jag mår betydligt mycket bättre, även om jag inte är där än. Jag har mycket kvar att jobba på, och har saker från det förflutna att bearbeta och lägga helt bakom mig innan jag ser mig själv som frisk. Så det är en lång väg kvar även om jag redan kommit en bra bit. Jag har gått från att ha skämts och ansett mig själv vara psykisk svag till att se mig själv som jävligt stark - för det är jag verkligen, och alla andra människor som går igenom liknande saker.
 
 
 
 

Likes

Comments

Det är så otroligt häftigt hur musik kan påverka en människa. Hur mycket den kan få en att känna, hur den exakt kan beskriva hur man mår och även hur glad man blir av den. Jag klarar mig inte utan musik och jag undrar många gånger nu för tiden hur jag skulle klarat av de senaste månaderna av rent ut sagt helvete och den jobbigaste tiden i mitt liv utan den. Många förstår inte den typ av musik jag lyssnar på. Många tycker det är bara är skrik och fattar inte hur man kan lyssna på sånt. Och smaken är ju såklart olika och man får tycka som man vill. Och visst är det skrik, ibland väldigt mycket, men det är så mycket mer än så. Det är så svårt att förklara hur den här typen av musik påverkar mig, och jag vill varje dag bara visa min ja, rent ut sagt besatthet. Men det finns de som förstår EXAKT vad jag menar, och det är helt otroligt, eller hur?


Likes

Comments