feminism

Har ni hört uttrycket "boys will be boys"? Det är ett uttryck som ofta används för att normalisera och acceptera pojkars, killars och mäns fysiska och/eller sexuella våld mot flickor, tjejer och kvinnor. När en pojke drar din dotter i håret på förskolan, när killarna i fjärde klass drar i tjejernas bh-band och snärtar dem på axeln eller när en man på ditt arbete slår dig på rumpan i kaffekön - i såna stunder sägs det, outtalat eller uttalat, att "boys will be boys", "killar är ju som de är" eller "han tycker om dig, det är därför han gör så". Känns det igen?

När jag var ungefär sex år och gick på förskolan var jag en tanig, liten och söt flicka med page och hellugg. Jag var rätt osäker som barn och jag vet inte, det kanske märktes och blev en svaghet som andra drogs till. Det var en pojke som gick i min förskoleklass som var kär i mig. Han sa det ofta till mig och till andra, han ville ofta leka med mig och följde efter mig var jag än gick. De andra barnen i min klass retade mig för att han var kär i mig. Det hela var alldeles oskyldigt tills pojken en dag, på rasten, fick för sig att han ville kramas. Jag ville inte det. Då höll han fast mig (han var dubbelt så stor som mig) så att jag inte kunde gå någonstans. Fröknarna såg det men gjorde inget, de tyckte väl det såg harmlöst och gulligt ut. Förutom det faktum att jag var livrädd vilket jag är helt säker på syntes på mig. Han gjorde såhär varje rast under en period, och jag försökte varje gång slita mig loss utan att lyckas. Jag började därför att ropa på fröknarna för att de skulle be honom att släppa mig, eftersom att jag inte ville.

Vid det här laget hade jag börjat tycka det var lite jobbigt att gå till förskolan. Jag kunde inte slappna av, och var orolig och rädd helt enkelt. Han fortsatte hålla fast mig på rasterna, jag ropade på fröknarna och han släppte mig. Men strax därefter, började han hålla fast mig och lägga handen för min mun så jag inte kunde ropa efter fröknarna. Vilket gjorde mig livrädd och jag hade varje gång svårt att andas, eftersom hans hand blockerade inte bara min mun utan också mina näsborrar. Jag var skräckslagen, upprörd och hade panik varje gång det hände, men trots detta lät fröknarna det fortgå.

Tills en dag, då jag bröt ihop hemma en morgon och sa till mamma att jag inte vågade gå till förskolan. Min fina mamma, med sitt finska temperament, ringde och skällde ut fröknarna så klockorna stannade. Deras ursäkter var (såklart) "de såg så gulliga ut", "vi trodde att hon tyckte om det" och "han är kär i henne, det är därför han gör så". Mamma var (såklart) arg och förklarade (för det insåg de ju inte?) att jag var livrädd, hade magont och inte vågade gå till förskolan och att det här inte längre skulle hända hennes unge.

Efter mamma hade ringt fröknarna följde hon dagen efter med mig den korta vägen till förskolan. Jag var fortfarande rädd men jag kommer ihåg att jag var lättad över att ha berättat för henne och att det gav resultat. Pojken slutade hålla fast mig och hålla för min mun. Jag är tacksam för att min mamma gjorde det som alla föräldrar och framförallt skolpersonal borde göra - dvs. att sluta nonchalera pojkars utåtagerande beteende mot flickor, ta avstånd från det och inte acceptera det, även om det kanske ser oskyldigt ut.

Vad gör det med pojkar, när deras beteenden av den här sorten normaliseras, accepteras och till och med uppmuntras? Vad gör det med pojkar, när de lär sig att om man tycker om en flicka, så ska man slå henne, dra henne i håret, snärta hennes bh-band, dra upp hennes trosor, ta henne på rumpan, ta henne på brösten eller nedvärdera henne muntligt för att visa det? Vad gör det med pojkar, när detta beteende förbises och skrattas bort som pojkstreck? Vad gör det med pojkar att behandla flickor som att de hade rätt till flickornas kroppar, redan som små barn? Jo, det gör att de växer upp till tonårspojkar, till unga killar och till slut till män som har lärt sig, sedan barnsben, att de har all rätt i hela världen att ta på kvinnor, förminska kvinnor, slå kvinnor, våldta kvinnor, sexuellt ofreda kvinnor och så vidare. Deras egen sexualitet och kåthet ses som något okontrollerbart och att de absolut inte kan hejda sig. Männen har lärt sig det, och de vet, att så får de göra för t o m lagen i vissa avseenden godkänner det. Det inlärda beteendet, som frodas tillsammans i en machokultur där männen är överordnade kvinnorna, ja det både accepteras, förminskas och uppmuntras. "Haha, åh. Titta så söt Pelle är som håller Lisa så hårt i handen och pussar henne. Gud, vad gulligt." 

Men den viktigaste frågan är väl ändå - vad gör det med alla flickor, tjejer och kvinnor?

Jo, det gör att flickor och unga tjejer lär sig att vara rädda för män. Vi har lärt oss att om en pojke, ung kille eller en man förolämpar oss, hånar oss, förminskar oss, t o m slår eller tafsar på oss, ja då gör han det för att han tycker om oss. Jag menar, smaka riktigt ordentligt på det här. Det är ju absurt? Flickor och unga tjejer växer upp i en värld där deras kroppar inte bara är deras egna - utan också männens. Vi lär flickor och unga tjejer att akta sig för män, okända som kända, för att vi lever i en värld där män tillåts ta mer plats än kvinnor. Vi är uppvuxna i en värld där vi helt enkelt bara ska acceptera att när en man tar på våra bröst eller säger att vi har en schysst kropp, så är det en komplimang och att vi ska vara tacksamma. Vi har lärt oss att vi aldrig har ett eget utrymme där ingen får passera, även om vi säger nej. Vi lever i en värld där vi lärt oss att, även om vi "bett" om det eller inte, det alltid är vårt eget fel. Är det inte dags att vi lär alla våra söner, bröder, pappor, vänner och kollegor att inte våldföra sig på olika sätt, på våra döttrar, systrar, mammor, vänner och kollegor? Pojkars "pojkstreck" kommer med stor sannolikhet senare utmynna i en kass kvinnosyn och sånt beteende måste brytas när barnen är små. 

Vi sätter gränser för våra barn i så många andra avseenden, varför gör vi inte det när det handlar om respekt till andras personliga och kroppsliga integritet? 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

livet, mina sjukdomar, psykisk ohälsa

Jag har varit sjukskriven i över ett år nu. Min depression har avtagit. Men utmattningen, och allt det andra, finns fortfarande här med mig. Utredningarna drar ut på tiden. Försäkringskassan behöver få in kompletterande uppgifter. Vårdcentralen bråkar. Jag trappar ut mediciner och börjar med nya. Jag tar ett steg fram och två bak. Men jag kommer framåt. Det händer något med mig under tiden som jag träffat min behandlare. Ofta måste jag ta ett steg tillbaka för att se ur ett större perspektiv precis som jag lika ofta måste räkna varje litet myrsteg som en framgång. Men det som är det allra svåraste, är att fortsätta månad efter månad med att veta att det är något fel med mig, men att varken jag eller någon annan vet vad det är för fel.

Jag känner mig som en fånge instängd i min egen kropp. Jag känner inte igen mig själv i spegeln, därmed undviker jag alla former av speglar. På något märkligt sätt känns det ibland som att jag har lånat en annan människas kropp, bara för tillfället, och att jag snart kommer att få tillbaka min egen igen. Varje dag som snart går över till en ny dag, vaknar jag med en smärtsam vetskap att jag fortfarande är fångad och att kroppen jag har är min och ingen annans. Förlusten av mig själv är smärtsam.

Symptomen och svårigheterna jag lever med både skrämmer mig och är samtidigt något jag börjat vänja mig vid. Jag blir utmattad av fysisk och psykisk aktivitet och jag behöver mycket återhämtning. Om belastningen varit för hög eller om jag har utsatts för mycket intryck och inte har möjlighet till återhämtning, får jag feberkänslor (ibland feber) och lättare halsont. Jag har somatiska och psykosomatiska symptom som snabbt förvärras av stress, belastning, aktivitet och intryck. Ryckningar i kroppen, domningar i händer, fingrar och läppar. Brainzapps. Hjärndimma. Så mycket hjärndimma. Overklighetskänslor. Ångest. Aldrig utvilad hur mycket jag än sover. Nedsatt minnes- och koncentrationsförmåga. När det är som värst, kan jag inte följa med i samtal, jag sluddrar när jag pratar och jag tappar ord och glömmer bort vad jag ska säga i mitten av en mening. Migrän. Ljud- och ljuskänslig. Mag- och tarmproblem. Mitt liv begränsas av mina diagnoser och min egen kropp, och det påverkar mina relationer till andra och min relation till mig själv.

Jag existerar men jag kan inte känna att jag lever, för det här är inget liv värt att leva.

När jag var barn, var jag ett aktivt barn. Ett glatt barn. Ett ängsligt, osäkert och oroligt barn, visst, men också ett glatt, aktivt och spralligt. Så som barn oftast brukar vara. Jag brukade följa med pappa ut och springa. Jag lekte utomhus barfota på somrarna under sommarloven, hemma, hos kompisar och släktingar. Jag tyckte om att röra på mig. Att cykla, åka rollerblades, springa, hoppa, leka häst, idrotta, gå på cirkusskola och utöva judo. I skolan var jag den snabbaste tjejen i klassen på låg- och mellanstadiet. Nästan snabbast i hela klassen, på plats nummer två efter en pojke i klassen. När jag gick i mellanstadiet spelade jag innebandy och testade också på fotboll. Jag älskade innebandyn, inte fotbollen. Jag spelade center och forward oftast i innebandyn och fick ofta höra att jag var duktig. Jag höll på i flera år.

Varför jag berättar det här, är för att jag har varit en aktiv människa och fortfarande egentligen är aktiv idag. Jag var aktiv på ett annat sätt när jag blev tonåring till skillnad från när jag var barn. När jag blev äldre studerade jag mycket, jobbade extra, umgicks med vänner efter skolan, hittade på saker hela tiden. Jag tyckte om att ha många bollar i luften, vilket jag egentligen tycker om att ha idag också. Jag vill väldigt mycket, men jag kan inte. Jag vill arbeta. Jag kan t o m känna en fysisk längtan efter det ibland. Jag längtar efter rutiner, till att få känna sig behövd, till att få tillföra något. Jag längtar efter att få arbeta för att sen komma hem och laga mat, kanske gå och träna, se en film med Robin, duscha och gå och lägga mig med Bertil sovandes på mina ben.

Min livssituation idag gör mig rastlös, frustrerad, irritabel, understimulerad. Och, vad som känns, instängd. Varje dag när jag vaknar, känner jag mig misslyckad, meningslös. Jag känner en djupt pågående sorg över allt jag har kämpat för, för mig själv och för min framtid. Mina studier har varit förgäves. Inte nog med att jag har enorma studieskulder och inte kan arbeta inom sociala yrkesområden som utbildningen gett mig validering till att göra, så är det ett enormt personligt misslyckande. Som jag fortfarande har svårt att acceptera.

Jag har ingenstans att ta vägen.

Likes

Comments

livet

Ikväll har jag bytt bloggportal från blogg.se till som ni märker, nouw.com. Har faktiskt funderat emellanåt under en längre tid på att byta till just nouw för då jag tycker deras designer och upplägg är både snygga och tydliga. Jag har bloggat via blogg.se sen jag började blogga överhuvudtaget vilket är, om jag minns rätt, sen år 2011. Är nöjd med mitt resultat och det känns skönt med en förändring. Det allra bästa med förändringen är att jag importerade alla inlägg och bilder från den förra bloggen till den här. 

När jag nu velat fram och tillbaka kring om jag skulle byta portal, så var det just därför jag tvekade, om alla mina gamla inlägg skulle försvinna. Bloggandet har för mig mer ofta än sällan varit en ventil där jag kan kanalisera mina känslor, tankar och upplevelser. Därmed är det många av inläggen som betyder något. Periodvis går jag tillbaka och läser gamla inlägg just för att det ändå finns nästan 500 inlägg. Det är både roligt och nostalgiskt som smärtsamt och tungt. 

Jag har en längre tid nu känt ett behov av att komma igång med bloggandet igen, ordentligt. Som det ser ut nu så kommer det ett inlägg var tredje månad ungefär. Men det är ju pga att jag är sjuk så jag försöker att inte ha alltför mycket ångest kring att det varit trögt. I och med denna form av nystart kanske jag får både mer ork och lust att skriva oftare. Vem vet?

Likes

Comments

livet
Idag är det ett år sedan hela min tonårstid kom tillbaka och slog mig gul och blå så jag inte kunde stå efteråt. Det kanske var bra att allt hände då, när allt redan hände... Men ibland kan det vara skönt om inte alla problem kommer på en och samma gång (erkänn att ni sjöng "på EEEEN och samma gång") men livet have a way to do that.

För ett år sedan hade Robin precis åkt till LA, jag hade migrän dygnet runt och mådde allt sämre och du hamnade i en situation där du inte längre kunde förneka hur allting egentligen stod till. Det var som att du behövde skakas om ordentligt för att vakna. För att förstå. Jag var så orolig. Jag var rädd för att du skulle utsätta mig och mina syskon för det din pappa utsatte dig och dina syskon för.

"Om du gör något dumt kommer jag aldrig förlåta dig". Då svarade du. Och jag kunde nästan andas igen.

Tänk att ett år kan gå så fort. Man behöver bara blinka så har ett helt år gått. Men under ett års tid kan det också hända väldigt mycket. Och det har hänt väldigt mycket. Det är mycket som egentligen inte är främmande för mig, för jag har redan varit med om det här en gång, men den absolut största och viktigaste skillnaden är att du idag förstår, accepterar och försöker gottgöra oss för allt du åsmakat oss genom att ta ansvar och ta hjälp.

"Innan någon av oss dör, måste jag berätta allt". ​En mening som varje natt sedan flera år tillbaka, har funnits i mitt huvud varje gång jag ska sova.

Den tanken upphörde för ett år sedan. ​Äntligen. När det gäller dig, och all den oro som hört till, har jag levt med i hälften av mitt liv. Men den oron är stillad nu. Inte helt, men tillräckligt.
Jag tror kanske att det behövde bli riktigt jävla jävligt innan det kunde bli, inte bättre, utan bra på riktigt.

Jag är stolt över dig och jag älskar dig. Glöm aldrig det.

Likes

Comments

feminism
Det kanske värsta jag vet är att så många, för många, tror att man är feminist för att man hatar män. Att man är det BARA för att hata män. Bara av den anledningen. När man belyser och ger belägg för att kvinnohat dödar och att machokulturen är farlig, så bemöts man av en eller flera av följande påståenden/frågor:

- Kvinnor misshandlar också (män och kvinnor)

- Kvinnor våldtar också (män och kvinnor)

- Inte alla män

- De män som våldtar/misshandlar/mördar/förtrycker osv är svin, det är inga män. Det är fruktansvärda individer

- Man måste se till individen

- Vad gör kvinnor/feminister för att hjälpa männen då?

- Varför finns det inga mansjourer?

- Varför hatar feminister män så mycket? 

- Det är ingen skillnad mellan mäns våld mot kvinnor och män, och kvinnors våld mot män och kvinnor = kvinnor är lika mycket förövare som män

- Har du statistik på det?

Och så vidare.

Det finns så otroligt mycket som är motsägelsefullt och totalt skevt med dessa påståenden. Man är inte feminist för att man hatar män och skyller allting som är fel och problematiskt på män. Men faktum är att mycket av det som är fel och problematiskt beror på män. Vi inser att inte alla män är potentella våldtäksmän. Men det är för många män. Det är tillräckligt många män. Det handlar inte om enskilda män i enskilda situationer. Det sker för mycket våldtäkter, övergrepp, misshandel och mord av män mot kvinnor för att det ska kunnas ses som ett polariserat problem i sig, med den enskilda individen som förövare. Det sker systematiskt.  Kvinnohat är inget nutida fenomen utan är präglat i hela samhällets strukturer och varför det är så svårt att arbeta bort dessa, är just för att det är ett fenomen som är så djupt inlärt och som sträcker sig längre tillbaka i tiden än vad man själv kan förstå.

Visste ni att kvinnor på 1700-talet låstes in på mentalsjukhus i Vadstena för att de var "obekväma", "jobbiga" och i vägen för mäns olika arbeten? Visste ni att kvinnor tvångsvårdades på mentalsjukhuset pga. att de var just kvinnor, pga. att deras s k känsloliv var "farligt" och "smittsamt"? Visste ni att kvinnor låstes in på detta mentalsjukhus för att de inte kunde ta hand om sitt hem och sin familj så som en kvinna "ska"? Även män låstes in på mentalsjukhuset i fråga, men detta pga. att de faktiskt hade någon slags mental ohälsa eller sjukdom. Visste ni att kvinnor i historien som avvek från normen (kämpade för sina rättigheter) kallades för häxor? Visste ni att det tog över 50 år för kvinnor i England att få rösträtt och det först blev lagligt när en kvinna satte livet till? 

Har ni hört om nyheten om en ung flicka som blev våldtagen i England, för några dagar sen? Den flickan som blev våldtagen, sprang och försökte stanna en bil och hitta någon som kunde hjälpa henne? Kommer ni ihåg vad som hände med henne? Mannen som stannade bilen som hon trodde skulle hjälpa henne, bestämde sig för att även han våldta henne. Tänka sig, två svin på raken?

Vad har kvinnors påstådda våld mot män och andra kvinnor med det här att göra? Ja, det inträffar. Ja, problemet existerar. Men de fall där det rör sig om att en kvinna slår sin man, så misshandlar även han henne. Men ja, det är något som händer och som såklart är ett problem. Det går inte att jämföra med det systematiska våldet som kvinnor utsätts för. Om nu kvinnors våld mot män är ett så stort problem för antifeminister, varför gör de ingenting åt det?  Varför läggs ansvaret på oss feminister att lösa detta? Det är ju inte alls så att vi har tillräckligt mycket att göra redan, och sen när verkar män för mäns våld mot kvinnor? 

Istället för att man använder det som ett negativt argument för feminismen, kanske man kan vara glad och tacksam över att det inte finns ett stort behov av mansjourer som det gör gällande kvinnojourer.

Det är ingen slump att kvinnor mördas, våldtas och misshandlas dagligen och att det kostar samhället och vården så ofantligt mycket pengar varje år tillföljd av kvinnohatet. Det är inte "enskilda" män som visar sig vara "svin". Tro det eller inte, är våldtäksmän och mördare också familjefäder och engagerade samhällsmedborgare. Varför tror ni annars att det alltid blir en sån stor chock och ifrågasättande varje gång en man misstänks för ett våldtäktsbrott mot en kvinna? Han som var så "snäll"?

Vi pekar inte ut män eller talar om män i grupp för att det är roligt eller för att provocera. Vi försöker belysa att det patriarkala samhället och den machokultur som finns är skadlig och att det är ett sånt stort problem för att det tar så många liv, mäns som kvinnors. Män växer upp med förväntningar om att vara en stark man, som i allra största mån ska undvika att visa sig sårbar. Man ska inte gråta, inte vara ledsen, inte be om hjälp. Du ska vara stolt, svälja allt och aldrig be om hjälpande hand. Majoriteten av alla genomförda suicidförsök utförs av män. Män tar sina liv i större utrsträckning än kvinnor. Kvinnor försöker oftare, men män begår fullförda suicid oftare. Hur kommer det sig, tror ni?

Feminism gynnar även män - men inte ens det argumentet biter på antifeministerna. Man menar att man är för jämställdhet och man blir provocerad av att det heter feminism och inte något annat. Man blir provocerad av och förbannad på kvinnor som talar om hur det är att leva i en patriarkal värld. Man blir provocerad av en kvinna som berättar om när hon blivit tafsad på av sin lärare, bror eller kollega och svarar "alla män är inte så". Man blir provocerad av att en kvinna blir utsatt för våldtäkt och för att hon efter det hatar män. Man blir provocerad över att alla män dras över en och samma kam. Man blir provocerad av att man vill starta en mansfri festival, trots att de övergrepp som sker på festivaler består av manliga förövare. Man blir provocerad av feministerna - och inte av de män som som begår alla dessa typer av brott och kränkningar.

Jag har väldigt svårt att förlika mig med dessa tankar, dessa attityder och denna nonchalans. Oerhört svårt. För mig är det inte bara skrattretande, det är orimligt. Det handlar inte längre om någon slags yttrandefrihet - det handlar om att du förnekar min blotta existens och mina fundamentala rättigheter. Och också dina egna, om du är en kvinnlig antifeminist. 

Säg mig, varför är det fel av mig och alla andra feminister att kämpa för våra fundamentala rättigheter? Kämpa för rättigheten till våra egna kroppar? Kämpa för rättigheten till våra egna liv? Kämpa för rättigheten till att få leva? Varför handlar det alltid i slutändan om frågan, om man hatar män?

Varför handlar det alltid i slutändan om män?

Likes

Comments

feminism
Bråvallafestivalen har precis gått ut med att de ställer in festivalen nästa år. Till en början verkade det vara pga. alla sexuella övergrepp och våldtäkter som sker (mitt i publika spelningar) och att det ska vara något slags ställningsstagande mot det. Men, det är dessutom allmänt känt att Bråvallafestivalen har det jävligt knapert med sin ekonomi. Jag vet inte vad som är hönan eller ägget och det spekuleras en del, men hur som haver är festivalen inställd. En tanke som slog mig direkt är att istället för att ställa in den för alla, varför gör de det inte till en festival endast för kvinnor och andra som inte definierar sig som män? Hur kommer det sig att det alltid är ALLA som ska straffas för något som män gör? Det. är. så. otroligt. jävla. tröttsamt.

När något sånt här händer blir det aaaalltid diskussioner, framförallt i media och sociala medier. Män skriker "inte alla män!" hejvilt omkring sig och skiter i sitt eget ansvar, sin egen del och de skiter i offren och de skiter i kvinnorna. Diskussionerna utmynnar istället i att försöka banka vett i de (manliga) hjärnorna, att det är en petitess att blir generaliserad ur ett strukturellt perspektiv i jämförelse med att bli utsatt för fysiskt, psykiskt och sexuellt våld och/eller att leva i ständig rädsla för att bli utsatt. HUR kommer det sig att det ALLTID handlar om försvarandet av att det faktiskt inte är alla män som våldtar? HUR kommer det sig att det ALLTID handlar om män, i diskussioner om våld och kränkningar MOT kvinnor? HUR kommer det sig? Jag börjar tappa allt mitt tålamod och all min ork till att sitta och tjafsa med en kränkt man kring just detta.

För det är ju så att alla känner ett våldtäktsoffer eller ett offer som utsatts för andra övergrepp (kroppsliga, själsliga som sexuella) men ingen  känner en våldtäksman. Hur går den ekvationen ihop? Män menar att våldtäkter m.m. utförs av galningar eller invandrare, men ingen av dessa män sitter på någon egentlig fakta. Ingen av dessa män som gormar "inte alla män!!!" har ingen fakta eller insikt om att det är en MYT att alla våldtäkter, alla misshandelsfall och alla mord på kvinnor begås av invandrare eller av random män som överfaller kvinnor i parker sent på natten. Ingen av dessa män har en aning om och/eller vill inte inse att de gärningsmän som står för alla våldtäkter, misshandelsfall, mord etc är av svenska jävla män. Svenska män som lever i nära relationer med kvinnor.

För en kvinna, är det allra farligast och allra mest risktabelt att utsättas för övergrepp, misshandel, hot etc i sitt eget hem. I sitt eget hem med en pojkvän, pappa, sambo, make, bror eller annan anhörig. Dessa män som skriker "inte alla män!" behöver också förstå att varje som en kvinna ser, möter, lever med, stöter ihop med ute på stan är en potentiell våldtäksman/förövare. För mig som kvinna är ALLA män män som kan våldta mig, mörda mig, slå mig, hota mig, kränka mig, förminska mig osv osv. Alla män. Till och med min egen sambo, min egen pappa, min egen bror, min egen morbror. En kvinna kan aldrig lita på en man. En kvinna kan aldrig veta att den hon lever med eller den som är hennes pappa, kommer att utföra våld eller inte på henne. Så enkelt är det. Jag vill inte att ALLA män ska vara en potentiell fara för mig. Jag vill inte det. Varför skulle jag vilja det? Varför skulle kvinnor vilja det? Men en man, har alltid ett övertag mot kvinnor eftersom att de alltid kan agera med våld, hot eller kränkningar. Det är bland annat media och svenska rättsväsendet som säger att kvinnor ska akta sig för alla män. Vi får skylla om vi går hem med en kille från krogen, vi får skylla oss själva om vi var fulla, vi får skylla oss själva om vi flörtade, vi får skylla oss själva om vi går hem ensamma, vi får skylla oss själva om vi har kjolar, klänningar, urringningar på oss. Vi får alltid skylla oss själva. Vi kan inte ta hem en man, vi kan inte flörta med en man, vi kan aldrig lita på en man. Det är NI som säger att varje man kan vara en våldtäksman. Ni.

För några år sedan träffade jag en kille. Det började med att vi sågs efter krogen och hade vad man brukar kalla för fyllesex. För mig var det ingenting mer än det. Och det var väl det som fick honom att bli intresserad, dvs. att jag inte var intresserad av något annat än det. Han frågade efter ett tag om vi skulle ses och hitta på någonting, alltså inte efter krogen utan en helt vanlig kväll. Jag kände att jag ville det så vi gjorde det. Detta utvecklades till att vi blev "på g". Vilket vi var ett tag. Även om man inte vill tro på det, så uppstår det ALLTID känslor när man har sex men en person, särskilt om du har det med denne person mer än en gång. Med andra ord uppstod det även känslor mellan oss. Tills en dag då han inte ville mer pga. "var för fucked upp när det gäller sånt här". Okej.

Jag försökte gå vidare, försökte vara glad över att det inte hade gått längre mellan oss än såhär. Jag träffade andra. Han blev svartsjuk, skickade sms. Antydde att om vi inte hade haft historia så hade han gått hem med mig den kvällen. Antydde att jag var så sexig den och den kvällen. Han var väldigt tydlig med att det var jobbigt att inte få ta en bit av kakan och samtidigt ha den kvar.

Det blev tillslut jobbigt. Invecklat. Komplicerat. Vi sågs ibland efter krogen, ibland nyktra, fast vi hade sagt att vi inte skulle. Vi gjorde något vi inte skulle. Vi sa till varandra att vi inte kunde fortsätta. Vi höll oss ifrån varandra ett tag, men kom ändå tillbaka till varandra. Som en dålig jävla drog.

Han ringde på min dörr klockan tre en natt. Jag öppnade, vår gemensamma kompis stod utanför och han gick in, tog av sig kläderna och la sig i min säng under tiden jag pratade med vår gemensamma kompis. Jag la mig bredvid honom i min säng, sa att vi inte skulle göra något, jag ville inte göra något.

Det var då, han tog sig rätten till att ignorera mina ord. Det var då han tog sig rätten att ta på min kropp, fast jag sa nej. Det var då han tog sig rätten att säga "men bara lite" och trängde in i mig. Det var då han fortsatte vara inne i mig fast jag sa att jag inte ville, fast jag försöke flytta bort honom, trots att jag var full, trots att jag var trött, trots att jag hade ont. Någonstans slutade han upp och somnade. Jag gick upp med mitt täcke om mig som en sköld, gick ut min uteplats, tog en cigg och tänkte på vad som precis hade hänt. Insåg inte vad som hade hänt, men något hade hänt. Mådde dåligt. Ångesten växte. Försökte se tillbaka om jag hade gjort något fel. För ja, jag hade ju öppnat dörren. Ja, jag hade ju lagt mig i sängen bredvid honom. Men hade jag verkligen sagt att han fick komma in? Hade jag verkligen sagt att han fick lägga sig i min säng? Hade jag verkligen sagt ja och inte nej? Hade jag verkligen försökt flytta bort honom? Ville jag egentligen? Ångesten växte och jag började gråta. Aldrig, aldrig mer.

Jag sov på soffan resten av natten (morgonen). Han vaknade, jag vaknade. Vi var tysta. Han tog på sig sina kläder. Innan han gick, sa jag att det här var sista gången. Vi kunde inte fortsätta. Vi SKA inte fortsätta. Han höll med. Sen gick han.

Det gick ett tag. Jag minns inte riktigt om det var en dag som hade gått eller flera veckor, men jag fick ett meddelande. Där han sa förlåt. "Förlåt att jag fortsatte fast du sa nej."

Det är inte förrän idag jag faktiskt fattar att det var ett övergrepp. Kanske t o m en våldtäkt, även om den inte fullbordades helt. Men det var ett övergrepp. Ett övergrepp mot min kropp, mina känslor, min person. Mitt nej betydde ingenting. Min kropp betydde ingenting. Jag betydde ingenting. Jag hade något han ville ha och han tog det.

Likes

Comments

I lördags var jag, Robin, pappa, Adam, Tim och Daniel på Liseberg! Jag och Robin åkte, som vi gjorde förra sommaren, med Blåklintsbussen från Skänninge till Liseberg fram och tillbaka. Hur skönt som helst att åka buss och slippa köra! Bussen gick från Skänninge på morgonen klockan 08:20 och vi var framme strax efter klockan 11:00. Vi fick våra åkband, ett toalettbesök och en mjukglass i magen sen åkte vi nonstop i fyra timmar! Det var strålande sol, jättemycket människor och även jättemycket köer överallt. Efter att ha ätit på Max fortsatte vi att åka. Det var en toppenbra dag! Så himla fint att se Adam så lycklig också. Vi åkte Balder flera gånger (den är ju den roligaste) och även Flumrider. Jag, Robin och Tim åkte även den nya för i år, Loke. Den var var också rolig men också lite småobehaglig.

Dagen på Liseberg var otroligt härlig! Vi hann också med att äta våfflor, dricka kaffe, spela i spelhuset och spela på olika sorters hjul. Jag vann ingenting, precis som vanligt ;) Tiden flög förbi och rätt var det var, var det dags att säga hej då till varandra och åka hemåt. Jag hoppas att detta blir en tradition för oss varje sommar! Förra sommaren var jag och Robin där med Tim och Daniel. Hoppas att Ciccie och Laikis kan följa med nästa sommar.

Robin och pappa

Jag, Adam och Tim. Är vi lika tycker ni?

Adam, Tim och Daniel

Likes

Comments

livet
I övermorgon är det alltså midsommar. Samtidigt som jag tycker tiden går sakta så går den samtidigt fort. Kändes som det var förra veckan jag och Robin firade midsommar med mamma och Magnus.

I år ska vi till Ciccie och Laikis i Åkersberga. Ciccie hyr en mysig liten stuga nära skog och vatten. Jag hoppas vädret är på vår sida så jag får ta mitt första dopp för i år. Även om det säkert kommer bli regn (det regnar väl typ alltid på midsommar?) så kommer det bli så mysigt. Har sett fram emot att få umgås med min älskade sis och mosters gris. Kommer bli kanon tror jag. Eftersom min bil är i himmelen så får vi låna svärmors bil till Stockholm. Vi åker imorgon sen eftermiddag efter hon slutat jobba. Ska lämna Berten hos mamma och Magnus.

Nu är ju sommaren här på riktigt. Min behandlare gick på semester den här veckan och är borta till vecka 29. De senaste två gångerna jag var hos hen fyllde jag i en TCI (utredningsunderlag för personlighetsstörningar). Fick reda på förra veckan att jag måste göra om den då underlaget har uppdaterats. Men det gör inte så mycket. Jag blev nästan lättad, då jag får chansen att kontrollera att det jag svarar på verkligen stämmer in på mig. Får göra det hemma i lugn och ro vilket känns himla bra. Dessutom är svarsalternativen bättre nu efter uppdateringen. Inte bara \"sant eller falskt\" som svar. Eftersom jag har GAD är jag ju extremt orolig för att svara \"fel\" och att veta vad som är bra eller dåligt. Men försöker bortse från det eftersom det handlar om hur jag känner och hur jag är som person utifrån värderingar och åsikter. Har fyllt i den och läst igenom den en gång, ska posta den imorgon. Återkoppling på detta kommer inte ske förrän i början av september. Det är frustrerande att det tar så lång tid med hela utredningsproceduren, men det är sommar och alla som jobbar ska ju självklart få ha semester. Och vi ska ju skynda långsamt. Även om det kryper i hela mig.

Nästa helg ska jag och Robin till Liseberg med Tim, Daniel, Adam och pappa. Jag och Robin åker som vi gjorde förra året med Blåklintsbussen när vi var där med Tim och Daniel. Resan dit och hem samt inträde för inte ens 400 kronor. Riktigt nice. Ser fram emot det väldigt mycket. Jag ska försöka se till att jag laddar upp ordentligt inför vistelsen så jag inte blir totalt slutkörd. Vila dagarna innan och efter osv.

Ha en fin midsommar alla ni som är inne och läser här. Ta hand om er!

Likes

Comments

musik, spelningar
Jag har ju totalt glömt bort att blogga om min och Robins semester till Tyskland i somras. Det är snart ett helt år sedan vi åkte till Leipzig och var på With Full Force-festivalen under tre dagar. Jag tror att vi bestämde oss för att åka dit redan så tidigt som i januari det året. Vi övervägde mellan den festivalen och att gå på Bråvalla för att se Rammstein. Men, ett band och en dag på en rätt kass festival i övrigt för samma pris som för TRE dagar med uppemot femton, sexton band avgjorde valet ganska snabbt.

Vi åkte från Arlanda en eller två dagar innan festivalen började. Vi höll på att missa flyget för att jag stod och luktade på Victoria Secret parfymer haha. Jag hade ju varit utomlands en gång innan, sju år tidigare, så jag fattade inte att man skulle boarda in minst en halvtimme innan flyget går. Så vi kutade till vår boardingplats och hann med flyget. Vi hann t o m stå i kön och andas en stund. Jag sov som en stucken gris på planet, trots ångest när planet lyfte. Tack vare två öl i systemet, hörlurar och en sovmask.

Vi landade i Düsseldorf ett par timmar senare. Vi hann panika över hur vårt bagage skulle komma av planet och på det andra planet som skulle ta oss till Leipzig. Vi hann även äta och dricka ett par öl. På nästa plan sov jag igenom hela resan igen. När vi var framme på Leipzigs flygplats, vankade förvirrat fram och tillbaka med all vår packning innan vi hittade till tunnelbanan. Väl på stationen försökte vi på Robins knaggliga tyska (jag kan ingen öht) klura ut hur vi skulle köpa en biljett som skulle ta oss till centrum där vårt hotell skulle ligga på behörigt avstånd. Vi fick till slut ut en biljett men vi hade ingen aning om det blev rätt. På tunnelbanan kom en kontrollant som malde på på tyska trots att Robin upprepade gånger på tyska sa att vi inte förstod och frågade om kontrollanten kunde engelska. Det kunde han uppenbarligen inte. Inte tyska för den delen heller. Tack och lov är tyskarna extremt vänliga och hjälpsamma så ett par medresenärer förklarade på tyskengelska hur vi skulle åka. Vi anlände till slut till hotellet och kunde lämna all packning, ta en dusch, hitta en affär där vi som små barn på julafton handlade öl på en vanlig affär. Efter det tog vi en promenad in till stan och åt tysk schnitzel med pommes och sås. Det var riktigt jävla gott. Därefter inspekterade vi en stund på stan innan vi gick hem igen och gick och la oss.

Dag ett på festivalen var nog den allra bästa. Vi åt en stadig frukost i form av frukostbuffé och en varsin öl innan vi åkte med tunnelbanan några stationer för att därifrån åka med festivalbussen ut till en annan flygplats där festivalen hölls. När vi stod och väntade på bussen såg vi spridda grupper av metalheads som stod och väntade och insåg att vi var på rätt ställe. Ett par satt vid ett cykelställ och jag såg att killen hade en The Amity Affliction tröja på sig. Han sa sen när vi klev på bussen att jag hade ett snyggt linne (också TAA) och jag sa att hans också var snygg. När vi hade åkt buss i ca en halvtimme (Tyskland är så STORT) så klev vi av bussen och var förvirrade kring var vi skulle gå in någonstans. Vi följde efter paret (killen med tröjan) lite småstalkigt och frågade sen om vi skulle gå in där de skulle gå in eller någon annanstans. Vi skulle gå in någon annanstans eftersom de skulle köpa dagsbiljetter och vi hade tredagars-biljetter. Till slut kom vi i alla fall in på festivalområdet och kunde slappna av. Är det något jag älskar är det metalfestivaler. Underbar musik som strömmar överallt, både live från scenerna och från högtalare där de säljer merchband eller öl. Vi fann ganska snabbt ett merchställe där jag köpte en TAA t-shirt och tog en varsin öl medan vi väntade på att Fit For an Autopsy och TAA skulle börja spela. När FFAA började spela på den största scenen var vi i himmelriket. Solen sken, det var precis lagom varmt, ölen var god, humöret på topp och musiken var helt fantastisk. Varken jag eller Robin hade sett FFAA live förut och de var en av de största anledningarna till att vi ville åka till festivalen. Spelningen var över fort som de alltid är och vi var helt saliga efteråt. De var så jävla bra live. Efter det väntade vi en timme eller så till att TAA skulle börja spela. Även de spelade på den stora scenen. Jag var som vanligt skakig i benen och torr i munnen av nervositet (fattar inte varför jag blir nervös när jag ska se mina favoritband live?). Spelningen var som vanligt toppen, men inte så bra som jag tyckte de var när jag såg de första gången.

Jag minns inte riktigt vilka fler band som spelade den dagen. Vi var i alla fall kvar hela dagen och natten tills det stängde för den dagen. Innan vi åkte hem, gick vi såklart och ställde oss i en lång kö till Impericon tältet där TAA skulle ha signering. I kön hamnar vi precis bakom paret som vi såg vid cykelstället och vi började prata med dem i väntan på att signeringen skulle starta. Marco och Sarah är ett par som älskar TAA lika mycket som mig och Robin och de bor i Berlin. De var på festivalen bara den dagen för att se just dem. Vi la till varandra på Facebook och sa att vi skulle fortsätta höras och kanske hälsa på varandra i framtiden. Vi åkte festivalbussen med dem hem och sen innan deras tåg hem till Berlin, följde de med oss till vårt hotell som sällskap. Så himla goa. Vi pratar med dem fortfarande :)

Andra dagen på festivalen var slitigare. Man var trött från dagen innan såklart. Vi sov igenom ett par alarm och missade ett par band vi hade velat se som Annisokay men kom fram till att det inte gjorde så mycket. Breakdown of Sanity skulle spela några timmar senare så vi köpte wok och nudlar och satte oss i gräset i skuggan och åt och tog igen oss lite. BoS spelade på en liten mindre scen (men ändå stor) som var som i ett tält. Och jäklar var människor det var där då. Och jäklar, vilket ös det var på deras spelning. Det var bland det bästa jag sett. BoS var en annan betydande faktor för mig att åka till WFF. Det var GRYMT. BoS har som namnet avslöjar hehe sinnessjuka breakdowns som får hela kroppen att vibrera. Ett mycket bra liveband också. Tunga och riktigt metal som får mitt hjärta att hoppa ur bröstkorgen. Vi såg också The Browning, Amon Amarth och Hatebreed den dagen. Vi shoppade även loss i Impericon-tältet på bandmerch <3

Söndagen var festivalens tredje och sista dag. Vi var sjukt slitna. När vi skulle åka iväg till festivalen handlade vi mat på KFC. Jag tog någon slags kycklingburgare med meny som vi åt på vägen. När vi väntar på tunnelbanan har jag ätit några tuggor och säger till Robin att jag mår sjukt illa. Jag slänger allt i soporna förutom vattnet, jag kunde inte få i mig en enda mer tugga. Väl på tunnelbanan går jag in på toaletten direkt och spyr. Spydde upp det lilla jag hade fått i mig. Jag känner mig genast lite bättre och tror att jag grejar dagen. Dricker vatten försiktigt och försöker att bara andas då jag fortfarande är illamående. När vi kommer fram till hållplatsen för festivalbussen börjar jag spy igen, kryper ihop på knä i gräset. Bussen hinner komma och jag spyr fortfarande. Tårarna rann pga. vidrigt att spy men också för att jag är så jävla arg för att jag inte vill missa sista dagen och är orolig (GADen gottade sig kan jag lova) för att jag åkt på något. Vi bestämmer oss för att Robin ska följa med mig tillbaka till hotellet och se att jag är okej, och om jag är det ska han åka till festivalen själv. På tunnelbanan tillbaka behöver jag spy igen men toaletten är upptagen. Kastar in mig på toan så fort den blir ledig, spyr i princip galla och börjar kallsvettas. Kommer ut och är blek som ett spöke och fortsätter att kallsvettas. Under tiden jag var på toaletten började en kille prata med Robin som sett att jag inte mådde bra. Han gav mig en magtablett som gjorde att jag slutade spy och mådde bättre. När vi äntligen kommer till hotellet tar jag två resorb (som jag tagit dagarna innan med) och lägger mig och sover. Robin stannade kvar och kollade till mig under de timmarna, sen somnade han med. Efter några timmar vaknar vi, jag mår mycket bättre och vi bestämmer oss för att testa att åka in till festivalen för att i alla fall se de sista banden. Annars hade vi nog ångrat oss.

Med cocacola och en baugette i magen som jag fick behålla åkte vi till festivalen och hann se Five Finger Death Punch. Sedan tog vi en taxi till hållplatsen där festivalbussen hämtat oss tidigare med ett par ryssar. Vi kom hem till hotellet och stupade i säng. Dagen efter gick vårt flyg till Vienna på eftermiddagen/kvällen. Så under dagen åt vi en stor hotellfrukost, checkade ut och satte oss med vår packning på en uteservering i solen. Vi åkte sen till flygplatsen för att ta flyget till Vienna där vårt andra flyg till Stockholm skulle gå på natten/tidig morgon. Vi åt en pizza i Vienna och satte oss sedan och väntade på att flyget skulle gå. Jag kunde sova emellanåt, men det kunde inte Robin. Väl på flyget sov vi båda två. På morgonen vid halv nio ungefär landade vi på Arlanda och tog oss till min bil, sen åkte vi hemåt.

Är det något jag och Robin tar med oss från den resan är att tyskar är trevliga, snälla och omtänksamma och de inte är rädda eller blyga för att börja prata. Vi träffade så otroligt härliga människor som man rent spontant bara började prata med. Varje natt när vi åkte hem till hotellet pratade vi om alla människor vi stött på och hur stor skillnad det är på tyskar och svenskar. Sammanfattningsvis var resan guld och delev verkligen ett minne för livet. Även om jag blev dålig sista dagen var det bara en parantes i det stora hela. Vi hade faktiskt planer på att åka tilll WFF igen den här sommaren, men det fungerade inte rent ekonomiskt. Men vi kommer med all säkerhet komma tillbaka dit igen!

 





















































 

Likes

Comments

mina sjukdomar, psykisk ohälsa
När man är kroniskt sjuk i osynliga sjukdomar (dvs sjukdomar som inte har ett kroppsligt "avvikande" attribut) upplever man en ständig känsla av att få upprättelse. Att få en legitimitet, en känsla av att det är "okej" att vara sjuk. Alltså, okej i den bemärkelse att samhälle, omgivning, individen själv, försäkringssystemet och andra myndigheter att läget är som det är. Dagligen brottas jag med just detta. Åerkommande frågor dyker upp i mitt huvud. Får jag göra såhär om jag är sjukskriven? Får jag gå på konsert om jag är sjukskriven? Kan man sminka sig när man är sjukskriven? Får man vara glad ibland när man är sjukskriven? Får man visa sig utomhus när man är sjukskriven? Får man skratta när man är sjukskriven? Det är som att man är en jagad brottsling som måste passa varenda steg man tar, så inte någon tar en på bar gärning. Det är som att vara jagad och behöva titta sig om axeln i varenda steg man tar. Det är som att t o m främlingar vet att jag är sjukskriven och att jag inte borde göra det där, eller det där eller det där. Det är som att alla inklusive mig själv har en enda (felaktig) bild av hur det ska vara när man är sjukskriven. Som att man måste sitta instängd i sitt hem och inte våga sätt foten utanför dörren. Det är som att man inte ska göra saker som man själv vet om att man mår bättre av, för att man ju är sjuk. Men hur ska man då någonsin kunna må bättre?

Innerst inne vet jag att den här osäkerheten och ibland paranoian härstammar inifrån mig själv. Jag vet egentligen bättre. Jag vet egentligen, innerst inne, att jag faktiskt ska göra mer av det som får mig att må bättre. Jag vet egentligen, innerst inne, att mina kollegor på jobbet inte tycker att jag är konstig/lat/fjantig som knapt jobbade ett halvår innan hon blev sjukskriven. Jag vet ju, innerst inne, att de kanske ibland tänker att det lika gärna kunde ha varit någon av dem. Jag vet ju, innerst inne, att de heller inte vet allting om mig och min sjukdomshistoria, och att de heller inte behöver veta. Jag vet ju, innerst inne, att det är människor jag respekterar och tycker om, och att de tänker så om mig också. Men varför är det så svårt att komma ihåg det?

Utredningarna har dragit igång och vi skyndar långsamt. Skyndar långsamt medan samhället, myndigheter och försäkringssystemet flåsar mig i nacken. Jag är själv ständigt i min egen nacke och flåsar. Hallå, kom igen nu då. Om du bara tänker eller gör si. så blir det nog bättre. Om du tänker och gör så, så blir det nog bättre. Jag vet inte hur många gånger om dagen jag kämpar med att hitta en balans mellan vad jag förmår och vad jag borde göra. Det finns så många borde och så många måsten hela tiden. Och inget av det gör att jag mår bättre. Jag får ofta sätta min situation i en kontext som min hjärna kan lösa logiskt sätt. Om jag hade en mer fysisk sjukdom, som kanske MS eller att jag var rullstolsbunden, hur hade jag tänkt då? Hur hade jag behandlat mig själv då? Hade jag varit snällare mot mig själv? Troligtvis. Att jämföra min situation med andras är heller inte rättvist, mot varken dem eller mot mig själv.

Men det tenderar alltid att bli att man gör det.

Likes

Comments