Idag när jag vaknade vid 10 tiden kände jag direkt att den här dagen skulle bli tung. Bara tanken på att sätta mig upp, klä på mig, gå ner, äta frukost och gå ut med hunden fick mitt hjärta att slå snabbare. Jag fick också en klump i magen och jag kände mig även orolig, för jag vet att om några dagar kommer försäkringskassan ta ett beslut om sjukpenning. De har varit så mycket strul, papper hit och dit, samtal kors och tvärs och en jävla massa mejl. Jag förstår inte att de ska vara så mycket krångel, som om man inte redan mår dåligt liksom..


Men iallafall så drog jag bara täcket över huvudet och fortsatte sova, somnade ifrån ångesten och hoppades att jag skulle vakna med orken att iallafall ta mig upp ur sängen. När jag vaknade igen var det mörkt ute. Klockan var då ca 16.30 och ångesten över att jag sovit bort de få ljusa timmarna fick de att domna i armarna och jag började svettas.. Varför är jag så värdelös?

Men tillslut kom jag upp och tog mig in i duschen för det brukar lugna ner mig. Sen drog jag på mig mysdressen och la mig i soffan. Henrik åkte och handla lite gott bröd, ost och kex. Vi åt framför ice road rescue. Och nu ska jag nog snart ta en kort promenad så jag får lite frisk luft. Sen tänkte vi kolla på någon film men jag kommer förmodligen att somna..

Jag hoppas på en bättre dag imorgon, då måste jag iallafall upp tidigt för jag ska vara hos min psykolog klockan 9.


Ändra bakgrundsbild på telefon idag till den här! Den ska få mig att orka varje dag, hur tufft de än är! / kram på er

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Hej på er! Idag kommer ett inlägg om hur mitt år sett ut innan jag blev sjuk och när jag fick min diagnos.

Då har ett år gått igen och jag vill bara börja med att säga att jag blir så varm i hjärtat när jag läser om att många av mina vänners år varit så bra, att dem lyckas med så mycket. Att dem är påväg någonstans. Uppåt, framåt.

Men jag rör mig inte ur fläcken. Bara neråt, inåt..

Men de här året började ändå ganska bra, jag hade jobb på Lindgårdsskolan som elevassisten till en super härlig elev som lärt mig så mycket. Jag hade också underbara kollegor som även dem lärt mig jätte mycket.

I maj åkte jag till USA med min underbara familj. När jag kom hem hade jag jobb på nya serveringen, och i mitten på juli började jag på hemtjänsten. Det var då allt började gå neråt, jag hann bara jobba några få dagar innan min rygg sa ifrån och jag fick ischias och blev sjukskriven. Jag började då känna mig väldigt misslyckad. Och att även få höra de från chefen var droppen.. Jag började vända mig mer och mer inåt, började komma på ursäkter till att inte gå ut, till att slippa möta verkligheten.


Men sen fick jag ett vikariat på Alfaskolan, de kändes ganska bra till en början, innan jag förstod vilket ansvar jag skulle ha. Då började panikångesten smyga sig på. (som jag haft i flera år) Första dagen jag skulle ha klassen ensam gick jag in och försökte vara positiv, att de här fixar jag. Men det gick bara en stund innan de började sticka i armarna, snurra i huvudet och jag var tvungen att rusa in på toaletten, sätta mig på golvet och gråta. Jag fick panikångest, de blev svart. Jag skakade och grät så jag kräktes. Tillslut hör jag en knackning på dörren och jag försöker lugna mig. En jätte trevlig kollega hjälpte mig till bilen så jag kunde åka hem.
Väl hemma minns jag inte jätte mycket mer än att jag la mig i sängen och stirrade in i väggen i många timmar. Och jag minns att jag kände mig så misslyckad, jag ville verkligen inte leva längre.

Senare på kvällen kom min underbara sambo Henrik hem och jag berättade allt för honom och han frågade om jag inte skulle höra av mig till vuxenpsykiatrin för att få hjälp. För han hade under de senaste månaderna förstått att jag inte mått bra, men inte hur dåligt jag egentligen mått fören de här hände.

Men nu tog jag tag i det och skickade in en egen vårdbegäran. Och redan dagen efter så ringer dem upp och frågar en massa frågor och några dagar senare fick jag träffa en psykolog och jag fick fylla i ett formulär som heter : MADRS och betyder Montgomery Åsberg Depression Rating Scale.
Skattningsinstrumentet består av nio frågor där man kan få mellan 0-6 poäng (så teoretiskt kan man ha mellan 0-54 poäng totalt). Ju högre poäng desto mer deprimerad. Avsikten med formuläret är alltså att ge en detaljerad bild av ditt nuvarande sinnestillstånd.

Jag minns inte idag hur många poäng jag hade men jag skattade väldigt högt på de flesta påståenden. Och då beslutade min psykolog att antidepressiva skulle sättas in på en gång. Och jag fick en tid till familjeläkaren som skrev ut Ecitalopram 10 mg som jag skulle börja med i några veckor innan jag trappade upp. Veckorna gick och det blev ingen förbättring, jag blev bara så sjukt trött och jag fick öka till 15 och sedan till 20 mg.
Men medicinen hjälpte fortfarande inte, och jag hade även såna kraftiga humörsvängningar. Jag kunde känna mig helt okej till att bara rasa rakt ner i mörkret och bli nästan apatisk. Och jag kunde lika snabbt bli så arg att det nästan svartnade för ögonen och jag slängde saker omkring mig osv. Och det tog så mycket på krafterna efter en så humörsvängning kunde jag sova 14 timmar i streck. Så jag berättade för min psykolog om problemen och han ordnade en tid hos en specialistläkare inom psykiatrin. Och med henne kom vi fram till att jag skulle testa Lamotrigin som är humörsstabiliserande. Och dessa tabletter måste man trappa upp på i sex veckor. Så min startdos var 10 mg och jag ska vara uppe på 100 mg när jag är på rätt mängd. Och på måndag är jag på vecka 4. Så nu har jag kommit till där jag står idag. Och både jag och min sambo tycker att lamotrigin har funkat ganska bra, jag har inte alls lika kraftiga humörsväningar nu. Men däremot ecitalopram, den funkar inte alls. Så det ska jag prata med min psykolog om vid nästa besök.

Och mitt i allt tror min psykolog att jag även kan ha ADD, så en utredning för de har bokats in nu i vår.

De här inlägget blev ganska långt men jag vill att ni ska få veta hela min historia. Och nu kommer jag försöka ha som mål att skriva ett inlägg varannan dag till en början.

Och som ni säkert förstått vid de här laget så kommer inte min blogg handla om storslagna fester, häftiga resor osv. För det är så långt borta i min värld som man kan komma just nu. Jag kommer att berätta om min kamp att ens komma upp ur sängen vissa dagar, hur stort allting blir för mig som egentligen är små saker för dem som inte lever med en deprisson och om mina framsteg som jag kommer göra under 2017. / Amanda

  • 844 readers

Likes

Comments


Här kommer mitt första inlägg, jag ville bara testa lite hur allt funkar på nouw innan jag kommer igång på riktigt. Men imorgon eller söndag kan ni väntar er ett inlägg om hur mitt liv ser ut just nu och hur jag mår. Hoppas ni vill följa min kamp om att komma tillbaka till livet och må bra. / Amanda ♥

Likes

Comments