Tänk vad stort och fantastiskt. Har haft svårt att förstå att det faktiskt var hon som låg där inne. Det hela drog igång med en blödning torsdag natt 1/6 (39+1). Väckte Peter och sa att det nog händer nåt inom närmsta tiden. fredagen var helt lugn, lite sammandragningar och allmänt tung och trött gravidkropp. Ytterligare en blödning igen på lördagen och fortsatta sammandragningar men inget mer. Mamma kom ner till Sthlm och sov hos oss natten till söndagen och det var även då det började komma tätare förvärkar. Vaknade runt 04 och hade förvärkar var 10e minut fram till klockan 08. Låg och vände och vred för att varken behöva väcka mamma eller Peter. Framåt lunch avtog förvärkarna, jag kände mig ändå hyfsat frånvarande från allt runt om, mamma åkte till hotell för att möta upp sin Roger och jag skickade iväg en lycklig Peter på derby. Lyckades sova 1,5 timme efter den dåliga natten och tänkte att det nog inte riktigt var dags än.

Sen kom Peter hem runt 17, började återigen känna av förvärkar som kom allt oftare men inte tillräckligt ofta för att gnälla, höll på fram och tillbaka med oregelbundna värkar framåt 00, med väldigt täta stundvis och runt 2 st på 10 min stundvis. Vid 00 var dom så täta så jag höll på att bryta ihop så Peter ringde SöS och bad om att vi skulle få komma in. Fullbelagt där så blev hänvisade till Danderyd istället, beställde taxi som kom på nolltid och resan dit kändes som en evighet. Väl där blev jag undersökt och visade sig att jag var öppen ca 3-4 cm men 1 cm av tappen var kvar. Värkarna avtog i samband med att vi kom in så barnmorskan bestämde att vi skulle avvakta i 2 timmar och hade det inte hänt nåt tills dess skulle vi få åka hem igen. Peter somnade på en kall brits och jag satt och avverkade värkar som kom ca var 10e minut. 2 timmar senare (ca 04) visade undersökningen att ytterst lite hade hänt så vi fick snällt boka en taxi hem igen. Blev medskickad lite smärtstillande med tanke på att jag knappt sovit/sovit dåligt dom senaste dagarna.

Väl hemma tog jag tabletterna som jag spydde upp 20 min senare, över hela golvet och över hela Peter som nästan hann fram med en skål 🙈 alltså, ingen sömn för mig på hela den natten. Var så sjukt trött och var så förbannad på dom där skitvärkarna som dök upp var 10e minut utan att bidra med nåt. Peter fick några timmars sömn och måndag dag gick åt till väntan och förväntan. Peter lagade bra, stadig mat och jag försökte vila. Nån liten blödning men inte så farliga värkar. Kändes som en evighet.

Framåt 17tiden kom värkarna återigen tillbaka, hyfsat täta men gick att andas sig igenom. Peter gick runt som ett nervöst jag vet inte vad, smsade med allt och alla och var allmänt förvirrad ☺️ runt 20 tappade han upp ett bad, tände ljus, slog på musik och satt på en stol bredvid och klockade värkar medan jag försökte vila så mycket som möjligt. Tog en alvedon och andades en massa, gick över förväntan! Fortsatt oregelbundna värkar men var NOLL sugen på att bli hemskickad igen så fokuserade och vilade istället. Vid 22tiden började det bli jobbigt igen och Peter ringde in till SöS. Jag sa att vi kanske kunde få komma in och få smärtstillande och sömntabletter så jag åtminstone skulle få sova den natten. Dom på förlossningen bad oss avvakta 2 timmar och se vart det ledde, skulle värkarna bli tätare var det bara att köra och skulle dom inte det skulle vi få komma in för undersökning och smärtstillande.

Jag klev ur badet och vet inte om det var för att värmen från vattnet dämpat mina värkar eller om dom bara blev kraftigare för jävlar vad ont jag fick när jag klev upp. Hade 5 värkar var 10 minut och kunde inte gå, stå, ligga, sitta. Peter ringde in igen samtidigt som jag försökte hantera smärtan och vi fick klartecken från SöS att dom hade plats. Ner till bilen den här gången, jag skrek, gnällde och kved och Peter gjorde ett så himla bra jobb fast han var så stressad och nervös. Kom fram efter en evighet, promenaden inne på sjukhuset kändes som 3 mil och väl inne på förlossningen fick vi direkt komma till ett rum. La mig i sängen för undersökning och minns att jag sa nåt i stil med "bara inte den där jävla tappen är kvar", barnmorskan flinade åt mig och sa "haha nä knappast, vet du hur mycket du är öppen?! 8 cm!!" Den lyckan. Hon blev förvånad över att jag blivit hemskickad kvällen och sa att hade jag kommit till henne hade jag fått stanna kvar.

Snabba puckar eftersom förlossningen var så långt gången, hon frågade om smärtstillande och jag sa att jag ville ha allt. I väntan på narkosläkaren för Eda fick jag prova lustgas som inte alls var min grej, provade den i 1,5 värk sen räckte det. Blev inskrivna runt 00 och 20 min senare kom narkosläkaren, fick lägga mig i fosterställnig medan han baddade rent och mätte ut vart han skulle sätta. Var så förbannad på värkarna som gjorde allting jobbigt och irriterande. Andades som en dåre och minns att jag störde mig på min täppta näsa. Edan sattes rätt på första försöket och kort därefter började den verka. Vilket himmelrike!! Från dödens smärta till att kunna somna. Helt sjukt, värkarna kändes noll. Barnmorskan och undersköterskan lämnade rummet och jag låg och småpratade lite med en väldigt fin och nervös Peter. Låg och kollade i telefonen, drack saft och hade det allmänt bra :) kändes inte som att det var dags att föda barn.

Ca en timme senare kom dom tillbaka in på rummet, dom bad mig kissa och sen var det dags för undersökning igen. Började äntligen känna mig bajsnödig vilket är ett gott tecken för att nå slutet. Barnmorskan frågade hur jag ville föda och Peter sa direkt "hon vill nog föda på knä" med tanke på att jag stått på knä lutad över soffan hemma genom värkarna. Sagt och gjort, ställde mig på knä med armbågarna över ryggstödet och med Peter ståendes vid sidan av mig, han klappade, masserade och tryckte i mig saft medan jag stod redo och inväntade, kände hur nåt sa splash och vattnet dränkte ner hela sängen. Kort efter var det bara att börja trycka. Herregud. Går inte att beskriva känslan men vet att jag tänkte att desto mer jag trycker och desto ondare det gör, desto snabbare går det. Vet när jag höll på att det kändes som att NOLL hände. Skrek som en idiot och mellan varje värk skrek jag åt Peter att ge mig saft och han var så stressad så han tryckte sugröret mot botten vilket gjorde att jag fick i mig noll saft. Blev så jävla arg och otrevlig. Barnmorskan och undersköterskan gav mig SÅ BRA pepp och för varje värk tog jag i allt mer. Näst sista värken kom och det var den värsta, blev åtsagd att pausa och andas genom värken med ett huvud och en barnmorskehand halvvägs ute. Sista värken kom, tryckte som en idiot och några sekunder senare hörde vi ett argt skrik. Lillräkan. 16 minuters krystvärkar och öm och sprängfylld av känslor. La mig på rygg, barnmorskan slängde mina gula strumpor med ankor på som Peter klätt på mig (😂) och så fick jag fantastiska ally upp på bröstet. Dags för moderkakan som kom ut efter ett par minuter, hel, ren och fin (?). Barnmorskan gjorde en sen avnavling och visade oss hur hon hade legat i fosterhinnan i magen, sjukt ballt. Undersökningen efteråt var inte speciellt kul, ville bara vara ifred och känslan är svår att förklara. Behövde sy lite första gradens bristningar och det drog ut lite på tiden då en bristning inte ville sluta blöda. Kom in en läkare som tittade på bristningen och då frågade barnmorskan om hon fick skryta över mig lite. Hon berättade för läkaren att jag var förstagångsföderska, kom in öppen 8 cm, krystade i 16 min och klarade mig utan hjälp. Jag är så imponerad över kvinnokroppen!

Wow vilken grej. Finns så mycket att skriva om. Är så glad att just Peter är pappa till mitt barn. Han var SÅ STOLT över oss, ringde till allt och alla, skröt över hur duktig jag var, skröt över ally. Är också så glad att jag just fick den barnmorskan och undersköterskan som vi fick. Så otroligt grymma och fick oss att känna oss så trygga rakt igenom! Vilket jävla jobb dom gör ❤️

Efter fika och dusch var det dags att gå till hotellet. Öm, trött och lycklig. Kom dit runt 05.30 på morgonen. Den kärleken i Peters ögon. Obeskrivligt. Åt frukost vid 07 och Peter frågade mig när vi skulle skaffa en till. Inte direkt prio för mig 🙈

Nu är vi hemma och installerade sen några dagar tillbaka. Ally blir en vecka inatt och hon är en väldigt lugn och snäll bebis, precis som i magen. Sover och äter. Gråter nån gång ibland. Och bajsar massor ☺️ hade lite svårt med amningen i början, hon sov för mycket och var för slö för att orka äta så på efterkollen i fredags visade det sig att hon tappat för mycket i vikt. Vi blev inskriva över natten för observation och fick hjälp att få i henne mat, och sen dess har hon varit en helt annan bebis. Återbesöket idag visade att hon gått upp från 2880 som hon vägde i fredags till 3020. Så SKÖNT då man oroar sig för precis allting med en såhär liten!

Nu orkar jag inte skriva mer, blir så väldigt mycket och väldigt långt när jag aldrig skriver, men tänker att det är kul att ha sen, allra helst för ally så hon får veta hur det var. Man har ju en tendens till att glömma detaljer med åren ☺️

ALLY Angelika Norberg
20170606 (nationaldagsbebis, perfekt tajmat)
Född: 02.27 vecka 39+5 (1 dag innan BF)
Längd: 49 cm
Vikt: 3220 g
Huvud: 31,5 cm

Och såklart helt perfekt!!!!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Är så himla klar med att vara gravid. Har inte tyckt det varit så jättekul över huvud taget och nu så nära inpå slutet är jag så LESS. Inatt vid rutinkissningen (som jag också är sjukt less på) såg jag att det kommit en liten blödning, väckte Peter som blev speedad på 2 sekunder och som började famla efter förlossningsväskorna. Han är bra söt. Vi ringde till förlossningen och fick ett lugnt ok om att fortsätta sova men med lite mer hopp och förväntan. Väldigt vanligt med blödning som start på förlossning så nu håller vi tummarna att kroppen skyndar på ✊🏼😃 med mitt och Peters tålamod lär hon ju ändå komma 14 dagar över tiden. Ingen slempropp ännu men vi väntar och ser vad kroppen vill.

Idag har kroppen värkt och varit jobbig och ivägen mer än vanligt. Varenda steg tar emot och det trycker, ilar och stramar hur jag än bär mig åt. Åkte på Willys och storhandlade (ÄNTLIGEN, frukt i hela kylen). Ytterligare en liten blödning på eftermiddagen och Peter drog med mig ut på promenad. Gick väl ca 1 km med avbrott för fika och allt i snigelns tempo. Känner mig som 100 år. Sur och grinig. Känslig och behöver kärlek. Ae fy vad jag är o-charmig för tillfället.

Komsi koooom lilla barn 🌸🌸🌸

Likes

Comments

Är överdålig på att uppdatera men jag gör det i min takt och när jag har lust och tid. Imorgon är det 14 dagar till beräknad födsel. Är inställd och tror 8 dagar över tiden, men förstå vad sjukt ändå att ha ett slutdatum eller en bebis så nära i tiden! Fattar fortfarande inte att jag har en människa i magen. Har lite svårt att förstå och ta in, nu om dagarna tänker jag knappt djupgående gällande nåt över huvud taget. Tänker inte mycket på förlossningen. Tänker inte mycket på sen. Tänker typ inte. Förutom att det känns tungt och tröttsamt om dagarna nu. Halsbränna, jobbigt att gå/stå/ligga/sitta, jobbigt att vakna om nätterna, småkrämpor, värk, jaa precis allt som hör till. Vaggar runt och gnäller om dagarna 🙈

Hon är fortsatt lugn och stillsam, får lägga mig flera ggr om dagen och på riktigt "känna efter" och peta och buffa för att känna henne. Har däremot märkt när jag numera ligger vaken nån timme varje natt att hon lever rövare, så kanske är hon en nattfantast bara det att jag har kommit undan och sovit fantastiskt hela graviditeten. Sömn har ju alltid varit min starka sida och finns få saker som gör att jag inte kan sova ostört, så troligtvis har hon simmat runt som en dåre och jag har ändå fått sova som en stock. Win win 👍🏼

Har fixat klart allt här hemma, allt inhandlat- välbehövligt som onödigt, förlossningsväskan packad, vagn redo, badrum fixat, säng bäddad. Ja nu är det bara hjärtat som fattas ❤️ längtar! Och gruvar mig 😊 tänk vad mycket blandade känslor..

Är så KÄR i vagnen. Den är fantastisk redan och då har den inte ens använts än. Har lite lite svårt för skrikiga barnfärger (dom typiska blå, grön, röd, gul) och hittade det fina babygymmet på blocket som vi åkte och köpte direkt. SÅ fint!

Likes

Comments

Så kom äntligen våren! Vår och sommar är dom årstider där jag mår som allra bäst. Har en tendens att känna mig sorgsen under vinterhalvåret. Skitjobbig känsla men sån är jag och jag har fått lära mig att leva med det. Hur som helst, igår tog Peter med mig utomhus och det var t-shirtväder! Inte ens nån blåst att störa sig på 😄

Har börjat känna av ett uns av foglossning och eftersom jag mått klockrent fysiskt känns det lite jobbigt om det ska komma nu. Jag sover dock hela nätter och det är långt ifrån outhärdligt och kanske är det nåt tillfälligt just nu bara. Jag hoppas! Är dock min kropp evigt tacksam då den varit så skonsam mot mig när mitt psyke valt att vara nåt helt annat. Är väl en ganska känslig och stormig person och Peter likaså. Har haft mycket krångliga tankar om att föda barn och kunna ta hand om en bebis. Tankar om att jag inte är lämplig, stress över att "nu är det såhär" och osäker på hur jag ska kunna hantera det. Vet att det är väldigt vanligt med djupa och konstiga och ibland skrämmande tankar men det har varit en berg-och-dalbana utöver min årliga återkommande vinterdepp. Jobbig kombo.

Hur som helst, i dagarna går vi in i v36 och förlossningen och hon med stort H närmar sig med stormsteg. Blir lite stressad samtidigt som jag är så TRÖTT på att vara konstant fet och ful och bara kunna använda ett par byxor och bara ha tröjor med dålig passform. Gravid är inget jag njuter av. Avundas dom som går runt i ett konstant lyckorus och som får känslan av att stråla! Jag är inte i närheten av det trots att jag haft en snäll graviditet. Ligger och kikar på nyheterna och som vanligt nu för tiden pratas det om förlossningskrisen. Känns ju knappast lugnande att man ska göra nåt man aldrig gjort förut som man numera lägger all sin tid och tankekraft på, när det dessutom ständigt pratas om förlossningsskador, personalbrist och platsbrist och då främst i Stockholm. Snälla snälla snälla Gud låt mig få föda barn en lugn dag och låt förlossningen flyta på som den ska och att jag får en frisk unge. Det är allt jag vill.

Nu ska jag läsa lite, sen är det dags att göra den dagliga städ-och-plocken. Kan inte slappna av hemma förrän det är rent. Är ledig heeeela långa maj och det känns så SKÖNT. Ska försöka baka och läsa lite böcker och bara förbereda mig mentalt inför vad som komma skall. Vilken sommar det kommer bli ❤

Likes

Comments

Den här blev bortglömd direkt när jag drog igång. Jag vill ju ha saker dokumenterade men har samtidigt inte haft orken. Hur som helst.

Veckorna går allt snabbare och imorgon går vi in i vecka 35 (!). Sjukt! För nån månad sedan kändes det som att det aldrig skulle bli nån bebis av det här. Har varit uppe i Sundsvall hela förra veckan och höjdpunkten var såklart fina EMILS ankomst till världen! En frisk och kry liten pojke som min grymma syster klämde fram utan konstigheter. Så stolt och så rörd! Var och hälsade på dom på sjukhuset och alla känslor om mitt egna liv inne i magen kändes så mycket närmare på nåt sätt. Tänk att man ena dagen sitter med en spänd och jobbig mage för att dagen efter ha livets självklarhet i famnen. Märkligt. Och mäktigt.

Jag själv och kaggen var på tillväxtultraljud förra veckan eftersom mitt SF-mått varit litet (28 cm i vecka 32 om jag inte minns helt fel) så vi fick en tid för att se att hon växer och får näring som hon ska. En pigg och frisk Ally som låg och andningstränade och rörde sig som hon skulle. Har ju hela tiden känt att hon legat väldigt långt ner och det visade sig stämma, huvudet långt långt ner därav att måttet blivit missvisande. hon ligger 5% under genomsnittskurvan men det är alldeles lagom och då beräknas hon väga ca 3400 gram när hon kommer ut om hon kommer på utsatt tid. Så skönt och lugnande för mammahjärtat. Nu väger hon 2070 gram, dör så sött 🙈😍

Graviditeten känns fortfarande oförskämt lätt med tanke på att jag numera verkligen räknas som höggravid. Jobbiga saker är kissblåsan som hon sparkar på till och från, halsbrännan från helvetet som varit dom 3 senaste dagarna, och den konstanta längtan efter att få ta ett riktigt andetag utan att känna sig konstant andfådd! Känns som det är bebis enda upp i halsen och är så störande att ha en konstant känsla av att inte få luft! Men, känns som skitsaker att gnälla på.
Jobbar min sista vecka och det känns så skönt. Benen börjar bli tunga och trötta när jag står för länge och när jag kommer hem sover jag 2 timmar, så huvudet och benen är inte riktigt lika pigga som dom varit hittills. Sen är det väldigt störigt att inte kunna ligga i nån bekväm position men det kommer man nog inte ifrån i den här fasen..

Hur som helst! Igår hämtade vi hem vagnen och den är så himla fin! Helt kär. Vi fick även med oss babyskydd och hjälp från personalen att koppla in allt i bilen, så nu är dom viktiga delarna fixade. Största huvudvärken för tillfället är väl hur man undviker att skyddet ska lämna avtryck i sätena trots ett tjockt sätesskydd. Tror jag får köpa nån skruttbil för har ingen större lust att förstöra inredningen i den vi har.. 😛

Idag är jag ledig och trots att jag inte VILL göra nånting kan jag aldrig låta bli. Har städat och fixat, bäddat in vagnen och förberett förlossningsbrev samt fixat listor på allt som behöver inhandlas inför bebis ankomst.. skulle spara allt till nästa vecka då jag bara kommer gå hemma och dra fötterna i 5-7 veckor men jag kan ju seriöst aldrig låta saker vänta. Förutom saker som försäkringskassan och sånt, sånt slipper jag gärna hålla på med över huvud taget. Sjukt vad olika man kan bli.. Peter är precis tvärt om, kan ligga hemma en vecka i sträck utan att röra ett finger trots tvätt och disk och damm och saker överallt medan allt som handlar om papper, försäkringar, att ha kontroll över saker m.m fixar han på en gång. Tacksam över våra olikheter!! Förutom att han skäller på att jag är så oengagerad i "viktiga" saker då. Men, jag ser det som att vi kompletterar varann 😋

Nu ska jag sova lite och ringa mellansyster och höra hur det går med allt. Längtar ihjäl mig efter våran egna lilla minimänniska!

Likes

Comments

Känns som dagarna går rätt långsamt fastän allt ändå gått så fort. Fick jobb i ny butik i början på januari så nu har jag varannan helg i gamla stan + ca 25h i veckan på centralen. Vilket gör att det blir väldigt många pass väldigt många dagar i rad ofta. Börjar 04.45 ibland och slutar som senast 00. Har alltid föredragit att jobba morgonpass då tiden går så mycket fortare men just nu är det lite tungjobbat då jag ständigt känner mig trött. Vet ju dock att jag är minst lika trött av att bara ligga hemma, så det är nog faktiskt våren jag behöver och som jag går och väntar på. Samma visa varje vinter, även om jag försöker tänka positivt.. vintern är för trist och tung alltså...

Växer alltmer och mår fortfarande oförskämt bra. Inte börjat vanka mig fram eller fått ryggvärk eller annat ännu :) är konstant törstig och sugen på bullar bullar bullar dock men det har nog med mitt allmänna vintermående samt trötthet att göra. Äter nyttigt och mångsidigt men struntar i om jag äter nån bulle här och där, sunt förnuft känns som det bästa.

Svårast att äta är under jobbpassen. Är för stressigt eller glömmer helt enkelt bort, är så sjukt trött på drickyoyghurt och allt snabbt man kan trycka i sig. Jag sätter mig ju inte och äter en stadig frukost hemma innan jobbet 04.45 🤓 jag hittar nån smidig lösning tillSlut.

Känns som hon växer en hel del nu, aktiv när jag vilar eller helt enkelt när jAg tar mig tid och känner efter. Jag tycker inte hon har känts så supermycket, det är ibland hon rullar runt eller gör nån liten buff... jag gissar på att hon är en lugn och nöjd liten tjej precis som sin mamma och som kommer sova ständigt när hon väl kommer ut 😄 har gått upp 5 kg hittills men känner mig lätt. Fixar fortfarande att ligga på mage och är inget som känns extra tungt. Är glad så länge det håller i sig!

Blir så stressad över allt som komma skall ibland, och ibland längtar jag ihjäl mig och blir tårögd över tanken. Allt känns så overkligt på nåt sätt, på ett panikartat sätt blandat med ett självklart sätt. Jag förstår att all oro och alla tankar är helt naturliga men jag kan bli lite rädd för det nya livet även om det är så självklart. Vet inte hur jag ska förklara det på ett annat sätt. Drömmer för det mesta oroligt, allt ifrån att jag fått cancer till att hon inte lever till att Peter försvinner till att det är 2 barn där inne. Allt möjligt. Blir ledsen ibland, skiter i det ibland. Peter vaknar av det i princip varje natt. Förstår att allt är så naturligt som det bara kan bli och försöker "åka med" i alla tankar och svängar och tar allt för vad det är och lägger ingen större vikt i det. Jag ska bli mamma och jag har fått gåvan att kunna bli det och jag vet att min dotter kommer få mig kär i livet och ge det en mening på en helt annan nivå.

Nog pladdrat. Nu ska jag iväg på Coop och köpa grahamsgryn så jag kan göra gröt. Pratade med min gravida mellansyster igår och det är hennes tillfälliga craving och nu har jag varit sugen på det sen dess, så det får det bli! Peter är borta i skidbacken och tittar på världscupen med sin brorsdotter och jag njuter av några timmar ensam i lugn och ro. Det är första gången jag har några egna timmar sen jag minns inte när. Nu låter det ju elakt men missförstå mig rätt! Peter är min trygghet och min borg men jag har insett att jag är en person som behöver egentid och lugn och ro. Att ständigt prata med människor på jobbet dagarna i ända tar ut sin rätt i min trötta hjärna. Att bara få ligga hemma i soffan i total tystnad är en sak jag värderar väldigt högt just nu, och gissar att det är välbehövligt att ladda batterier inför vad som komma skall 😍😄

Lite bilder från livet. Jag kan ha tofs igen!! Äntligen!!! 😂 slipper föda barn med hår i ögonen!

Kaggen i v22. Och så en dokumentär vi såg häromdagen, om elefanten tyke och hur cirkusdjur har det. Fy jävla fan att jag någonsin satt min fot på en cirkus. Hjärtat gör så ont men det är Så VIKTIGT att såna dokumentärer finns. Och Peter som prompt skulle på zoo och cirkus med våra barn när vi träffades har totaltändrat åsikt och är minst lika berörd som jag. Det blir jag så rörd över. Han frågade mig om vi ska slopa Skansen och allting när hon väl kommit i den åldern, men jag resonerar lite som så att våra SVENSKA vilda djur samt fåglar, grisar, kor osv är helt ok att gå och kika på. Jag vet ju vilken glädje djuren var för mig när jag var liten.

men Kolmården med delfiner som tar livet av sig genom att simma mot poolkanten eller elefanter som misshandlas och hålls fastkedjade 22 timmar om dygnet- aldrig aldrig i livet att jag sponsrar sånt.

Likes

Comments

Hej

Tänkte att jag ska börja skriva lite igen. Har haft mina bloggar genom åren, den här gången känns det större och lite jobbigare att ta steget, men det ger nog med sig. Har alltid älskat att få skriva och formulera mig.

Bor ju så långt hemifrån och livet har tagit fart på ett helt annat plan så känner att det kan vara roligt för anhöriga men även för mig att kunna kika tillbaka på.

Well well ☺
Går in i vecka 21 imorgon och igår fick Peter känna första sparken. Sån sjuk känsla och fint att få dela det på nåt sätt. Lillen i magen har varit ganska lugn eller så har jag varit dålig på att känna efter för det var inte förrän förra veckan jag började känna henne och då väldigt lite. Förstår dock att det är väldigt individuellt.

Första tiden gick väldigt väldigt långsamt, svårt att förstå, svårt att ställa sig in, svårt för mig och Peter att tillsammans förstå situationen. Nu går däremot veckorna superfort, jag och Peter har hittat den magiska balansen och det är så fascinerande att få vara en del av detta. Magen växer som tusan och min aptit har skiftat otroligt under dom här månaderna. Nu är jag inne i en fas då jag helst inte äter nåt alls för inget är speciellt gott. Fick jag välja hade jag bara ätit frukt, grönsaker och godis. Det blir inte så bra 🤓 gått upp runt 4 kg hittills och våndar för när viktökningen tar fart på riktigt. Har känt mig så lätt och smidig och önskar och hoppas att jag får fortsätta må såhär oförskämt bra. enda negativa som kommit med graviditeten är all eksem jag fått tillbaka. Kliar och är helt vitfläckig. Smörjer mig konstant men det får ändå ses som en lindrig bieffekt av att ha gåvan att kunna gå igenom en graviditet.

Annars då. Jobbet rullar på som vanligt. Börjat i ännu en butik nu och fått schema fram till 31/3, så det känns hur bra som helst! Sen tar vi det som det kommer efter det, vill/kan jag fortsätta jobba finns det fortfarande jobb. Skulle ju allra helst jobba tills bara nån vecka innan förlossningen. Håller tummarna att jag får må bra. Positivt med nya jobbet är att jag aldrig jobbar ensam så kan alltid komma ifrån, äta, göra nåt annat än att bara stå i kassan och gå på toa och så när det behövs. Skönt. Nackdel är att en del pass börjar 04.45........ men men man får sluta tidigt 😄

Sen har vi fixat klart med barnvagn, det var ingen fundering från nån av oss utan båda blev kära och var överens. Allt känns så mycket närmare! Vi har haft lite svårt att hålla oss och inte fixa och dona. Peter har varit fantastisk och fått fingrarna ur efter X antal år i den här lägenheten och fixat både badrum och hall. Sen har vi varit iväg och handlat en byrå avsedd endast för Ally-kläder och redan lagt i en del. Fina Helena skickade hur mycket kläder som helst på posten och vi båda var helt lyriska när vi packade upp allt fint.

Nu ska jag vila och ta det lugnt och sen dra iväg på 7e och sista jobbpasset innan en dags ledighet. Har blivit och kommer bli väldigt mycket jobb framöver med få lediga dagar men jag kör så länge det funkar och känns bra. Blev världens längsta inlägg men blir så precis när man kommer igång och har så mycket att få med.

Puss och kram!

Likes

Comments