Grattis bästa pappa.<3 Igår hade vi släkten över och det bjöds på massa godsaker. En riktigt lyx onsdag. Världens finaste släkt också, älskar att hänga med dem. Kom i säng rätt sent och nu är jag uppe och äter frukost, ska snart börja packa för kommer inte ha tiden att göra det ikväll då jag ska träffa fridis, min bästis i alla lägen. Nu är det dags att prioritera dagen, så hejdå. Ha en underbar dag.

Likes

Comments

Det är som att man konstant försöker hejda hjärtat från att dunka snabbt och mycket.

Man låser in de där slagen som skulle kunna förändra allt och undviker ögon som ger en stötar i varenda centimeter av kroppen. Man kysser honom intensivt men kort och trasslar sig försiktigt ur hans famn fast man egentligen bara vill ligga kvar, vira in sig och aldrig ta sig därifrån.

Man håller hans hand då och då, men bara minuterna precis innan man somnar. Ibland tappar man bort sig själv när man lyssnar på hans trygga andetag. Kanske svävar man iväg i drömmar. Drömmar som man snabbt väcker sig ur när man märker hur de tar en närmre känslor som värmer på djupet. Lätt leker man med fingrarna i hans hår och undrar varifrån hans ärr kommer, vad han heter i mellannamn och hur han såg ut när han var liten. Men, frågar gör man ju aldrig. För då öppnar man upp för att få något man egentligen vill ha, men inte kommer klara av att förlora. Så, man bara ligger där.

Stänger av varenda tanke på någonting mer, hindrar kroppen från att värka av lycka och kväver hjärtslag som skulle kunna synka med hans. Samtidigt som man olyckligt undrar hur man lär sig att inte vara rädd för att älska. Det är som att man konstant försöker hejda hjärtat från att dunka snabbt och mycket. Allt för att man vet att han skulle kunna ge en hela världen, men också ta den ifrån en.

Likes

Comments

Mörkret har lagt sig över staden, snön faller och det är ganska kallt ute. Jag passerar samma gator och samma stigar som när mitt hjärta tillhörde dig.

Jag minns då du svepte dina armar om mig och kysste mig på pannan. Jag minns att träden var dekorerade med ljusslingor och snön dansade mot marken nästan varje kväll. Varje gång jag passerade dem så tänkte jag på dig. Det var något speciellt med vintern det året, kanske för att jag hade dig. Kanske för att varje dag som jag passerade dessa vackra träd, så visste jag att du var hemma och väntade på mig. Du väntade på att få hålla mig nära intill dig, känna min doft och fyllas av glädjen som jag gav dig.

Jag passerar samma träd, samma gator, samma stigar. Jag är lyckligare än när jag sist såg dig. Men det är inte det som får mig att stanna upp. Det är tanken på att mina fötter bär mig genom dessa vägar, och jag kommer knappt ihåg att jag har älskat dig så mycket för så längesen. Jag kommer knappt ihåg att du en gång fick det att kännas som att hjärtat slets i tusen bitar. Som att två rovdjur greppat tag i det och haft en kamp om vem som skulle få det. Jag kommer knappt ihåg att jag var beredd att ge dig hela mitt liv, och jag kommer knappt ihåg att jag höll fast vid dig med det sista jag hade, med den sista styrkan som fanns kvar i mig.

Det fanns kvällar då jag tänkte att kärleken skulle slita oss i stycken, kvällar då jag tänkte att vi älskade varandra för mycket. Det fanns kvällar då jag rent av trodde att jag skulle kunna dö för dig. Och jag kommer ännu ihåg smärtan som sköljde över hela min kropp när du berättade att du inte längre älskade mig. För jag älskade ju dig, mer än vad jag kunde berätta i ord, eller meningar, eller texter. Och det tog så länge innan jag kunde resa mig upp och känna att jag äntligen hade läkt. Att jag äntligen levde igen.

Jag passerar samma hus, samma stigar, samma träd. Och jag kan bara minnas att jag en gång kände något speciellt. Jag kan minnas att jag var kapabel till att älska någon så mycket, att det helt plötsligt blev helt omöjligt att förklara. Men jag läkte. Hjärtat, jag läkte om och om igen.

Och kanske är det därför som jag nu, några månader efter passerar samma gator och samma vägar som från när mitt hjärta tillhörde dig - som jag knappt kommer ihåg att jag har älskat dig så mycket för så längesen. För jag har läkt. Och om jag till slut lyckades reparera mitt hjärta, min själ och allt som var sönder inuti, så måste det betyda att det ordnade sig.

Det blev bättre än bra, och allt det dåliga som hände; det blev bra tillslut.

Likes

Comments