För att en kropp är en kropp. För att en kropp är vacker. För att en kropp är unik. För att en kropp är konst. För att en kropp är ens egen. För att en kropp är en kropp.

För att min kropp är just min. För att jag får göra vad jag vill med min kropp. För att min kropp är en kropp. För att min kropp inte finns till för att göra någon annan nöjd. För att min kropp är vacker. För att min kropp är just min.

För att din kropp är en kropp. För att din kropp är viktigt. För att din kropp är en kropp. För att din kropp är unik. För att din kropp är liten eller stor. För att du gör vad du vill med din kropp. För att din kropp är vacker. För att din kropp är en kropp.

Likes

Comments

TISDAG, 4 OKTOBER, 2016, 17:56

En dörr som som stäng. Ett samtal som avslutas. När rummet blir tomt.

Aj aj aj. Det gör så ont.

Att vara själv i mitt egna sällskap är inga som helst problem. Men att vara ensam är omöjligt.
Att vara lämnad.

Att vara den som ser dörren stängas utifrån och personen lämnar för att vara på väg någon annanstans, någonstans bort ifrån mig.
Att inte vara den som avslutar samtalet utan istället blir den som tyst sitter kvar och stirrar ut i ingenting.
Att vara den som sitter kvar i rummet som sakta men säkert tömts, inte ha något att gå vidare till, ingen som väntar på mig.

Men att stänga en dörr bakom mig och gå där ifrån, är inget som rör mig.
Att avsluta ett samtal för att sitta tyst, inga problem.
Eller att gå in i ett tom rum är inte heller något jag reflekterar över, det är inte att vara själv jag är rädd för.
Jag är rädd att bli lämnad.

Att vara personen som står ensam kvar utan att vilja vara där själv. Att stå där ensam kvar när allt man vill är att vara med någon, vem som helst. Att inte vara en person värd att kämpa för. Att vara en person som glöms bort. Att inte vara tillräcklig. Att inte vara någon. Att vara lämnad

Jag är rädd att allt och alla som jag någonsin velat ha i mitt liv ska vända ryggen till mig. Vända sig om för att det alltid finns någon bättre. Någon att hellre gå vidare till. Någon som är viktigare.

Någon som inte är jag.

För jag har blivit lämnad.

Jag minns hur ont det gjorde, hur fort jag rasade samman och hur hårt jag slog i botten.

Jag vill inte uppleva det igen. Jag vill inte rasa samman och jag vill inte slå i botten.

Jag är så rädd att bli ensam kvar när andra hittat varandra.

Att vara ensam bland alla andra.

Att ingen valt mig.

Jag är rädd att bli lämnad.

Jag är rädd för att stå ensam kvar, ropa efter dig, ropa efter någon. Ropa efter vem eller vad som helst för att slippa vara ensam. Jag är så rädd.

För jag vill inte bli lämnad. Jag vill inte vara ensam.

Likes

Comments

Känns som att allting bara står stilla just nu.

Väntar på att kunna flytta in i nya huset och komma hem. Väntar på att min förkylning ska gå över helt så jag kan träna. Väntar på att skolan ska börja så rutinerna kommer tillbaka.

Just nu är allt en evig väntan känns det som. Är så sjukt långtråkigt, jag har börjat bli rastlös och ganska omotiverad till de mesta för att jag bara väntar.

Vill liksom hitta på saker hela tiden för att aktivera min hjärna och för att jag inte bara vill ligga i min säng hela dagarna. Med det är ungefär det jag gör, känner inte att det finns något man kan göra förutom det tyvärr. Det är ju knappast den mest sociala eller aktiva sysselsättningen. Men ska försöka att inte klaga så mycket mer nu för snart, redan till helgen, vänder det förhoppningsvis. Vi kommer nämligen att flytta in i nya huset då!! Är verkligen så taggad på detta. Ska bli så roligt att göra i ordning mitt rum och verkligen fixa det så som jag vill ha det. Var så trött på hur mitt rum var tidigare och trivdes inte jätte bra med det i slutet. Så nu ska det verkligen bli skönt att göra ordning så att jag trivs ordentligt och gillar det.

Vill även vara mer aktiv här men ska inte sätta någon press på mig med det. Detta är ju bara för att jag mått bra utav det och jag tycker det är roligt och vill fortsätta ha det så.

pussar

Likes

Comments

Jag jag jag.

Allting handlar om mig. Ingen annan, bara jag.

Jag skriver inte för medömkan, klappar på axeln eller att någon ska tycka synd om mig. För det handlar om mig. Detta är egentligen bara baserat på att jag mår bra av att få ur mig saker och ting som jag inte riktigt vågar eller vet hur jag ska starta en dialog med någon annan om. Det är mitt sätt att inte bli galen skulle jag tro.

Jag hade egentligen inte behövt publicera någonting här, för bara jag får skrivit av mig känns allt bättre. Skrivandet har blivit som mitt sätt att rensa tankarna, få de ur mig och kunna se det konkret framför mig. Men anledningen att jag valt att skriva ut det är för att jag vet hur jag själv var förr.

När mina egna ord inte räckte till och jag inte visste vad mina känslor berodde på. Jag visste inte hur jag skulle få de ut ur mitt huvud. Jag visste inte hur jag skulle kunna berätta, varken för mig själv eller för någon annan. Någonting som så ofta kändes fel men jag visste aldrig riktigt vad, jag kunde liksom inte sätta ord på vad som gjorde ont.

Det var en lättnad över att kunna läsa hur andra beskrev det. Olika delar av andras beskrivningar gav mig en klarare bild av hur jag skulle kunna sätta ord på mina tankar och beskriva dem för någon annan. Det var en lättnad när jag insåg att jag inte var ensam, det var fler som kände likadant. Det var inte bara jag som kände mig sådär trasig utan att veta varför, det var fler.

I grund och botten handlar det bara om mig, mitt ego och välmående. Men om jag kan få någon att känna igen sig, känna sig mindre ensam eller lite mindre hopplös, med det jag ändå skriver så delar jag med så gärna allt här.

Jag jag jag. Puss

Likes

Comments

Äntligen är det min tur.

Jag är medveten om att man kanske inte borde ropa hej innan man faktiskt är i mål men just nu tänker jag skita i det.

För jag mår äntligen bättre.

I princip sen mitt senaste inlägg här gick det ganska fort neråt för min del. Allting blev så otroligt jobbigt så fort och detta kanske jag kommer komma tillbaka till senare men det är inte vad jag tänkte att just detta skulle handla om nu.

24 oktober nuddade jag ännu en gång botten. Det var vidrigt.

Men också efter det började det sakta men ganska säkert bli bättre. Jag känner mig nu genuint gladare än jag gjort på väldigt länge. Jag kan äntligen vara ärlig när jag säger att jag mår bättre.

Jag är äntligen gladare.

Jag kan äntligen känna att jag orkar.

Jag kan äntligen gå dagar utan ångest.

Jag ska äntligen sparka tillbaka på ångesten.

Det är min tur nu. Jag ska klara detta.

Jag kanske kommer snubbla till igen, men jag ska klara detta nu. Det är min tur nu.

Likes

Comments

Tack som påpekar, jag har velat vända tillbaka till min säng sedan jag gick upp och innan klockan blev 9 kände jag starkt för att så fort som möjligt dra täcket över huvudet och vakna någon gång nästa vecka. 

Onsdag 12 oktober, ingen dag jag uppskattat speciellt mycket.

Började dagen helt okej, det gick tyvärr snabbt utför.

Tappade mitt busskort på bussen(??) och märker såklart detta lite för sent och bussen hinner åka iväg. Mår inte bra. Yr, illamående, ont i halsen, huvudvärk och tror jag kommer svimma. Börjar gå upp mot skolan och känner mig lite klarare i huvudet efter frisk luft. Får istället lätt panik, börjar sticka i fingrarna.

Hopp dags för ångest.

Får ont i hela kroppen och kämpar emot tårarna. Kommer in i skolan och kan inte längre hålla emot. Brister. Försöker fly, men överallt är det människor. Finns ingenstans jag kan gå. Springer runt som en yr höna och vet inte vad jag kan göra. Gråter. Tydligen så hysteriskt att två (vänliga själar) undrar om jag är okej. Klockan blir halv och folk börjar försvinna ifrån korridorerna. Jag går ut, samlar mig och ringer till mamma. Personen som alltid finns där och lyssnar oavsett vad. Gråter lite till. Hoppas att mamma ska säga exakt vad jag ska göra och hur jag ska hantera det.

Skäms.

Skäms för att gå tillbaka till skolan. Skäms över att jag brutit ihop. Skäms över alla som sett mig. Skäms över att någon som kanske undrat vad de där va för psykfall, gråtande och hysterisk. Skäms över hur jag agerat inför mina vänner, dem måste ju undra. Skäms för att jag inte kunde stå emot.

Biter ihop.

Jag går tillbaka till skolan och min lektionen med tårarna brännande och tryckande i mina ögon. Försöker bita ihop. Jag lyckas dessutom ganska bra, väldigt bra faktiskt.

Allt detta innan klockan 9, underbara morgon.

Tar mg igenom hela skoldagen utan att åka hem tidigare. Kanske något bitter men också stolt. 

Vaknar på bussen på vägen hem och min brutala huvudvärk tillsammans med lätt illamående, då jag kan lova att mitt kostintag underdagen INTE varit de ultimata, är tillbaka. Är tyvärr ganska grinig mot min fantastiska mamma, vilket jag alltid får lite dåligt samvete för...

Nu tänkte jag rädda sista delen av dagen och vaxa mina ögonbryn, äta glass och kolla hjärndöd tv. Hoppas någon annans dag varit snäppet bättre än min.

Likes

Comments

Från och till under den senaste tiden har jag av någon anledning haft otroligt mycket ångest.

Inte så att jag varit stressad och känt ångest över något specifikt utan det har mer varit en generell ångest som hängt efter mig. Detta är något jag verkligen besvärats över. Det har fått mig att ständigt vara på gränsen till att bryta ihop, känna allt extra tydligt och att vara otroligt trött. Jag kan sitta själv och bara önska att det ska bryta ut, att jag ska kunna gråta ut allt jag känner. Skrika tills rösten spricker och tårarna är slut. Men jag vet att det inte kommer funka. Ingenting kommer bli bättre av detta för det är inte panikångesten som jag såväl känner till.

Den generella ångesten går inte över efter jag fått bryta ihop och allt fått rinna över, så som panikångest alltid gjort för mig. Den generella ångesten är borta en stund efter det fått rinna över, men kommer tillbaka som en skugga över mig. Sitter fast på mig, den skulle inte leva utan mig, jag är ångestens bränsle. Jag mår sämre under en längre period av den generella ångesten vilket jag tycker är hundra gånger värre än att få en panikattack. Som sagt försvinner nämligen den typen av ångest för mig när jag en gång fått bryta ihop ordentligt.

Jag kan alla dagar i veckan ta att må fruktansvärt i några timmar istället för detta. För att nästan alltid gå runt med en skugga av ångest kring mig, som tynger ner mig, gör mig låg, inte orka vara varken pigg eller glad, är verkligen plågsamt på en helt ny nivå. Något jag faktiskt inte längre orkar med.

Ångest suger. Puss hej xD.

Likes

Comments

Minsta lilla motgång efter två dygn av grov ångest var precis vad jag INTE behövde ikväll.

Jag har i två dagar väntat på något som ska få mig att rasa samman. Ett hål att ramla ner i så jävla hårt, få känna något som gör ont för att få känna något alls. Låta allting, som jag under en period försökt stänga av, rinna över för att jag ska kunna fungera någorlunda igen. Jag har längtat efter detta, för att bli av med en äckliga ångest jag känt och bara släppa kontrollen, inte vara den som styr för en kort stund. Jag vet hela tiden att stenen inuti mig  kommer kännas mindre efteråt.

Men tyvärr känner jag mig i stunden som ett vrak, någon som tappar allting helt och så jävla dålig. Att bli så arg, ledsen och upprörd som jag blir är inte roligt. Inte för mig och inte för någon runt mig som får ta smällen. Jag är ledsen för er som får ta skiten. Men jag kan inte hjälpa det. Mina känslor tar över hela mig och jag kan inte kontrollera det just där och då.

Jag hoppas att jag inte skrämmer iväg er alla i min närhet allt för mycket med mina utbrott, men jag kan lova att känna såhär är inte något jag ens önskar min värsta fiende. För att känna hur ögonen svullnar igen och blir rödsprängda är inte roligt och att känna sig som ett vrak är definitivt inte roligt de heller.

Så här har vi ju mina rödgråtna och svullnade ögon. För verkligheten är inte alltid så jävla fin som jag hade önskat, men det är faktiskt okej det också.  

Likes

Comments

SÖNDAG, 24 JULI, 2016, 23:46

I skrivande stund har jag för första gången på månader, ja nästan ett år inte bara ångest utan en panikattack. Jag gråter hysteriskt, skriker och vet inte vad jag ska göra, det känns som att kommer kräkas när som helst. Det har börjat svartna för mina ögon och vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vet inte vem jag kan ringa, för jag vet inte vad som kommer hjälpa. Enda jag kan komma på är 112 för jag kommer att dö här och nu om jag inte får någon hjälp. Mitt hjärta kommer lite klara detta, jag kommer dö. Jag tappar kontrollen. Kan inte förstå hur spökena i mitt huvud får mig att känna så mycket fysisk smärta som jag gör just nu. Jag är rädd. Rädd att jag ska agera utifrån paniken och göra något jag inte borde, för att jag inte vet hur jag ska hantera smärtan. Jag känner mig ensammast i världen. Jag är själv men jag vet att jag inte är ensam. Vanligtvis kan jag njuta av att vara mitt egna sällskap men nu går jag sönder i rasande fart och jag vet inte längre hur jag ska hantera det för jag känner mig som ensammast i världen.

Likes

Comments

Efter en skoldag från 10 - 17:30 sitter jag nu i bilen(!!) på väg hemåt, hade tur idag och kunde åka med mamma och Terry som ändå var i Uddevalla.

Hur som helst, måndag och jag hade nog räknat med att veckans första dag, som även är min längsta, skulle kännas jobbigare än vad den gjort idag. Vet inte om det berodde på att jag hade ett hål på 1,5h innan min mattelektion, så jag hann med att gå till gymmet en snabbis, eller om det var tack vare extra sovmorgonen vi hade. Vad än anledning var är jag så otroligt glad att jag inte tycker skolan är så jobbigt som många andra i min omgivning tycker. Jag är faktiskt väldigt nöjd och gillar verkligen min vardag och, som jag tidigare skrivit, mina älskade rutiner. Trotts att det ofta är tidiga mornar och att jag kommer hem sent på eftermiddagarna trivs jag bra med det. Jag tycker inte det känns extra jobbigt att gå upp en timma tidigare för att åka buss till skolan varje dag när jag lika gärna hade kunnat välja en linje som finns hemma i stan och slippa pendlandet. Detta jag tror detta mycket beror på att det är något jag valt själv och något som jag vill göra från första början och inte något jag varit tvungen att göra, utan det har hela tiden varit mitt val.

Är nu snart hemma och ska i kväll äntligen träffa 2 av mina bästisar igen!! Känns så tråkigt att vi ses såpass sällan som vi faktiskt gör trotts att vi bor så nära varandra...

I brist på bilder, får de bli ifrån början av sommaren när inte alla jobbade och vi hade tid att umgås :p

Likes

Comments