Den första Januari kl 08.30 hade vi packat in allt i bilen och lastat på skotrarna för hemfärd till Sundsvall från Haparanda. Mina farföräldrar flyttade dit i somras och vi valde att fira jul och nyår där uppe i år.
Hemresan skulle ta 10 timmar med släp, vilket jag inte hurrar för. Jag hatar att åka bil så länge, men så länge jag får köra så funkar allt superbra. Men resan hem vart allt annat än bra.
Pappa började att köra då han inte ville att jag skulle köra genvägen från Karungi till Kalix. Han fick fortsätta köra en bit till på vägen medans jag sov en stund till då jag endast fick fyra och en halv timmes sömn under natten.
Vi stannade på en kontrollplats och bytte chaufför. Väglaget var relativt dåligt. Det var väldigt halt och otroligt moddigt i omkörningsfilen. Jag kollar i backspegeln väldigt ofta då jag endast kört med släpvagn en gång tidigare på vinterväglag och tycker att det är fruktansvärt obehagligt.
När jag kollar i backspegeln efter en stunds körande så ser jag att det är en bil som tänker köra om. " Jahapp " tänker jag och försöker lägga mig så mycket åt sidan som möjligt för att det ska gå smidigt för den andra bilen. När jag kollar i backspegeln igen så ser jag att fronten på den andra bilen är på väg in bakom våran bil. Jag hinner dock inte koppla något innan det smäller till rejält och jag får sladd på både vagn och bil. Det är väldigt oklart vad jag höll på med under sladden men jag fick styr på ekipaget utan att slå i en snövall, jag höll mig på körbanan helt enkelt, men jag ser samtidigt i backspegeln hur den andra bilen sicksackar fram mellan snövallarna.
Pappa som sov, vart jävligt förbannad för han trodde precis som mig, att hela våran bil var kvaddad.
Men när jag kommer ut så finns det inga skador på bilen alls, den andra bilen har lyckats köra in i våran släpvagn istället. Men det finns inga större tydliga skador.
Jag hamnade i chock och skakade som en idiot och grinade väldigt mycket, det var första gången jag var med om något som detta och att jag körde gjorde ju saken bara värre egentligen.
Det var folk som stannade och frågade om vi behövde hjälp, vilket var fruktansvärt fint gjort av dom!
Polisen kom och förhörde mig och mina föräldrar, samt paret i den andra bilen. Vi kunde inte prata med de andra för att de kunde inte alls någon svenska.
Dom försökte dock sätta olyckan på mig genom att säga att jag hade sladd på släpvagnen medans dom körde om, vilket är fucking bullshit för hade jag haft det så hade jag märkt det.
Efter en timme kunde vi åka vidare och allt var frid och fröjd i några timmar, tills vi vart omkörda av däcket från släpvagnen..
Det rullade otroligt långt, men bilen som åkte bakom oss när det hände stoppade trafiken, klev ut och kom tillbaka med däcket, vilket var otroligt fint av honom!
Så då stod vi där på enkelfiligt och skulle få på däcket igen.
Vi hade tappat alla fyra hjulbultar efter vägen så vi fick ta två stycken från det andra däcket och åkte resten av vägen med två hjulbultar på varsin sida.
Resten av vägen gick bra, men pappa insåg att bromsarna inte alls tar på släpvagnen längre.
Vi packade bara in allting och sedan la vi oss i soffan.

Den andra Januari storstädade jag mitt rum och gjorde inte så mycket mer under dagen.
Jag ställde mig på vågen och såg till min förvåning att jag gått ner 1,6 kilo under jul och nyårsveckan, det är helt sjukt!
Men nu har jag gått ner 7,3 kilo sen 8 November, och tappat 5% av min startvikt!

Idag, tredje Januari så har jag skottat fram Mercan som hamnat under en hel del snö. Jag har dåligt batteri i Mercan så jag var helsäker på att han inte skulle starta, men han startade på första försöket och jag vart otroligt stolt. Det tog fruktansvärt lång tid att få bort all snö. Men nu står han och är lite isig, men all snö är borta iallafall.
Nu ska jag gå och lägga mig, ska nämligen upp tidigt och sedan åka och pierca mig!

xoxo

Likes

Comments

Hej! Amanda heter jag. Jag är 18 år och bor i Sundsvall tillsammans med mina föräldrar och våran schäfer.
Jag valde att starta denna blogg då jag gillar att skriva och vill dela med mig av min historia.

Jag lever med diagnotiserad depression och ångest, jag är även överviktig.
Jag var medicinerad för min depression och ångest, men de mediciner jag tog slutade att verka på mig och jag valde att sluta med dom. Min ångest och depression är absolut inte lika dålig som hösten 2015 då jag fick medicinen, men den är inte heller helt bra.
Jag har varit överviktig under mina tonår, vilket gjort att jag inte är ute så ofta eller har så jätte många kompisar då jag inte vågar mig ut bland folk. Jag gick med i ViktVäktarna i november och det är det mesta jag kommer att lägga upp här.

Jag utbildar mig till lackerare på sundsvalls praktiska gymnasium. Jag är en bilentusiast, men har på senaste tiden tappat intresset ganska kraftigt för både bilar och lackering. Jag vill just nu bli journalist, men bestämt mig för att kämpa mig igenom lacklinjen så att jag kan ta studenten och sedan plugga till något annat. Skulle dock kunna jobba med bilvård, det är fruktansvärt kul och något jag är bra på.
Jag åker runt i en Mercedes Benz w124 250dt, min ögonsten. Det är mycket jobb att göra på den, både i lack och motor, men det är ingen match för mig.

Jag har ett stort hundhjärta och brinner för hundar. Jag och mina föräldrar har tillsammans en Schäferhane på nästan 2 år. Han heter egentligen Olexius Thorzten, men de förra ägarna har döpt om honom till Maximilian och har då fått smeknamnet Max. Han kommer från kenneln Olexius som ligger i Skåne, men flyttade upp till Stockholm med sin nya familj och hamnade sedan hos oss i Sundsvall. Han är inte tränad för fem öre, men har blivit lite bättre sen i februari då vi hämtade honom. Jag har gjort som nyårslöfte till 2018 att jag ska träna honom minst en timme varje dag under hela 2018. Det är inte alls svårt att få till.

Jag hoppas att det blir kul för er att följa mig och mina äventyr framöver!

xoxo

Likes

Comments