Header

Vardag, Hillman Töll

Just nu är det full kareta i våra liv. Allt på en gång kan man säga.

Jag ska byta arbete och vi ska flytta om tre veckor. I och med att vi ska flytta så ska hästarna också flytta. Behöver jag ens säga att vi har en miljon saker på våran att göra lista. Med arbete så är det svårt att få tid till allt också, därmed tänkte jag börja packa ner lite saker idag på min lediga dag. Inte många lediga dagar kvar nu om man tänker på kalas, konfirmationsfirande och dylikt som sker framöver.

Tog lite kvalitetstid med Hillman nu på dagen i alla fall, det var behövligt i alla tankar. 🌸

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Vardag

Hej på er!

Det enda jag behöver säga är NYSTART.

Efter en totalrensning av bloggen har jag sparat bara några få inlägg som är speciella på något vis. Hoppas ni nu vill fortsätta följa oss här i bloggen. Har ni glömt vilka vi är så finns det mer att läsa om oss i menyn under headern!

Likes

Comments

Hillman Töll, Hästar & Ridsport, Tankar & Åsikter

För några år sedan hade jag aldrig någonsin velat låna ut min häst till en ridskola, men den åsikten har jag verkligen vänt på. Det är lätt att klanka ner på ridskolor, jag tror att det främst handlar om att vi hela tiden har så stora förhoppningar och förväntningar som hästmänniskor.

När jag själv red på ridskola som yngre så hade jag inte problem med ridskolor, jag tyckte att min ridskola var bäst i världen och jag kunde spendera flera dagar i veckan med att bara borsta på alla ponnyer. Jag såg absolut inget fel på hästhållningen. Givetvis var jag yngre och var inte speciellt rutinerad eller mogen i mitt tänkande då, men det var den synen jag hade på ridskolan då.

När jag sedan slutade på ridskola och skaffade egen häst år 2011 så ändrades den den ridskolesynen väldigt mycket. Helt plötsligt hade givetvis privatägda hästar det mycket bättre för dom fick mer varierad träning, mer utevistelse, en person som red dom och dylikt. Hade någon frågat mig då så hade jag aldrig lånat ut min häst till ridskolan.

Sedan jag skaffade egen häst så har jag också ridit hästar åt andra hästägare, varav flera av hästarna har stått uppstallade på ridskolor. Det vill säga att jag också har sett flera olika verksamheter och i olika grad hjälpt till med deras stallarbeten.

För något år sedan så lånade jag ut min häst på foder och tog på grund av flera olika anledningar hem honom, när han väl var hemma så hade det dykt upp väldigt många problem som jag tyvärr inte hade tid till att ta tag i. Jag visste inte vart jag skulle vända mig för att få rätt hjälp, jag ville inte låna ut Hillman igen men hade inte tiden att fixa till honom. Den enda personen som jag faktiskt kunde tänka på var min gamla ridskolechef från tiden då jag red på ridskolan, jag visste att hon hade ett riktigt hästtänk och att alla hästar jämt lyssnade på henne, så jag hörde av mig till ridskolan. Allt gick väldigt fort och helt plötsligt hade Hillman flyttat in på ridskolan, vi gjorde en bra deal där jag hade möjlighet att rida honom ca 2 dagar i veckan samt att han skulle gå lektioner.

Hillmans främsta problem var att han var ojämn och ostadig, vilket ledde till att han gärna studsade lite och inte kunde hitta något stöd, då blev han också oerhört oerhört pigg. Jag kan tänka mig vilket elände många av eleverna hade när dom red honom, men också hur mycket dom lärde sig på det. Att få strosa med i ridskoleverksamheten i ett hyfsat långsamt tempo jämfört med hur jag brukar träna honom var så nyttigt. Dessutom kunde jag rida igenom honom under mina två dagar om jag ville det. Hillman var utlånad till ridskoleverksamheten i nästan åtta månader och det var det bästa jag kunde göra för honom. Jag tror inte att han hade blivit bra så snabbt om det inte var för det, jag tror verkligen inte det.

Mina tidigare fördomar om att hästarna inte fick varierad träning stämmer absolut inte, att dom hade mindre utevistelse stämmer inte heller. I det här fallet har dom lösdrift vilket Hillman trivs bäst på, samt fri tillgång på foder. Hillman brukade stå inne drygt tre timmar om dagen när han gick lektion, annars ute hela dygnet. Jag tror till och med att han uppskattade dom timmarna han fick ifred med tanke på den stora flocken. Det här med att privathästar har det bättre för att dom har en person som rider dom, det är väldigt individuellt. Hillman är väldigt egen och kräver en person som verkligen känner honom för att han ska prestera som allra bäst, men i det här fallet var det inte alls vad jag sökte för honom heller. Med tanke på att jag kunde rida igenom honom minst två dagar i veckan så hade det heller inte varit ett problem i framtiden om det hade varit så.

Nu ska jag inte dra alla ridskolor över en kant, det finns säkerligen ridskolor som fungerar sämre om bättre, men att förkasta ut en massa förutfattade meningar om alla ridskolor vore en skam. Jag är så galet nöjd över den prestation som ridskolan och min häst gjorde ihop och jag är så glad över att jag kunde få så bra hjälp från ridskolechefen, verksamheten, stalltjejerna och allt. Min häst är bättre tack vare oss, det samarbetet!

Likes

Comments

Hillman Töll, Hästar & Ridsport, Tankar & Åsikter

Bettfrågan är ofta en evighetsfråga. "MIn häst är stark, vilket bett bör jag använda?"

För mig tidigare och för många andra varit logiskt att betsla upp. Vilket har fungerat hyfsat på Hillman när vi har ridit ut med andra. Annars är han, trots att han har en tendens till att bli stark, väldigt känslig. Över lag oerhört känslig i ridningen och även i munnen.

Jag tycker att det är väldigt roligt att variera bett och har ganska många som jag har provat. Nu använder jag få av dom, brukar ofta bli novabett, tvådelat kopparbett och tredelat bridongbett, ibland kimblewick. Jag köpte mitt novabett för två år sedan och det råkar vara ett av mina bästa köp när det gäller Hillman. Det senaste har jag börjat använda det mer kontinuerligt och även när han kan bli lite stark. Det har fungerat så himla bra. Då är det typ ett av dom mildaste betten som går att hitta!

Att betsla upp har jag aldrig varit jätteförtjust i. Ett skarpt bett kanske gör mig starkare för stunden, men det gör inte att min hästs problem försvinner. Han är stark oavsett om jag betslar upp eller ej, det enda som förändras är min styrka. Jag tycker inte att det starka beteendets lösning ska vara bettet utan försöker alltid rida så lösgörande och mjuk som möjligt för att få honom att slappna av. Därför är jag galet nöjd över att novabettet fungerar för oss!

Vi hade ett liknande "problem" när Hillman kom hem till mig 2012. Jag kunde inte rida honom på bett då han var väldigt stark för mig. Då red jag enbart med hackamore. Det tog jättelång tid innan jag kunde rida honom mjukt med bett. Detta berodde givetvis också på att han hade vilat ett bra tag och var väldigt pigg från sina travdagar, det tog tid för honom att ställa om sig. Men hackamore gick väldigt bra då, tror det tog ungefär 1 & ½ år innan jag kunde rida honom med bett utan att han blev för stark.

För mig känns det inte alls så logiskt att betsla upp en stark häst längre som det gjorde för några år sedan. Jag har slängt så gott som alla mina skarpa bett i papperskorgen. Inte för att jag är emot att betsla upp (jag gör det själv med kimblewicket ibland), bara det att jag inte tycker att det är någon lösning.

Likes

Comments

Hillman Töll

Jag har fått en del önskemål om att jag ska skriva om min och Hillmans resa, hur han är och hur våran framtid ser ut osv, så här har ni hela resan!

Så, jag letade efter en ny häst hösten år 2011 efter att ha lämnat tillbaka min förra foderhäst. Min styvpappa hittade en blocket-annons på en travhäst. Min förra foderhäst var en travhäst och jag var helt besluten över att inte skaffa någon ny travhäst, jag trodde att det bara var problem med dom och dessutom ville jag ha en "riktig ridhäst" som jag kunde hoppa med. Därför blev jag lite besviken när jag läste annonsen. Men trots det så bestämde jag mig för att åka och träffa honom, han bodde bara två mil ifrån mig så jag tänkte att det inte skulle skada.

En vecka senare satt jag och min pappa i bilen på vägen dit, jag kommer ihåg att han sa till mig att jag inte skulle ta några förhastade beslut utan verkligen tänka ordentligt, med tanke på att den förra hästen vi hade var väldigt svår och komplicerad, jag ville inte ha en sådan häst till. Hämtade Hillman i hagen, med en meter lång vinterpäls och lera in i öronen. Min första tanke var "är det här en häst eller en björn?", men han var galet söt. Lite stirrig i stallgången och på tok för pigg och stark i ridningen. Ägaren visade upp honom och tro sjutton att han lägger in en hel radda med bocksprång. Jag tänkte direkt att det inte skulle vara något för mig. Men jag provade och fastnade pladask. Hur det hände vet jag inte. Han var inget utbildad, kunde bara en galopp och var för pigg för att jag skulle orka hålla honom. Jag tvekade lite enbart för att min pappa sagt åt mig att vara noggrann, men innerst inne visste jag att det var den här hästen jag skulle ha.

Några veckor senare efter ännu en provridning (då jag även ramlade av givetvis...) så anlände han hemma hos oss. Det var mycket strul innan då jag bytte stall i samma veva osv. Men hem kom han, ett fodervärdskontrakt skrevs på och jag var överlycklig.

Dom första dagarna hemma var jag i stallet flera gånger om dagen för att kolla till honom. Efter någon vecka började han dock krångla lite. Ville inte komma in från hagen och fick jag väl in honom från hagen så vägrade han gå in i stallet. Fick binda upp honom utomhus ibland för att jag inte fick in honom. Ibland var vi fyra personer som försökte hjälpas åt att få in honom, i flera timmar, men utan några resultat. Sedan fick han för sig att inte lyfta hovarna också, så den äldre damen i stallet fick hjälpa mig att bända upp hovarna på honom för att dom skulle bli kratsade. I ridningen tog vi det lugnt, jag hade inte tillgång till någon ridbana så det första året red vi typ bara ut eller tog någon träning på fältet intill stallet. Hade nästan inga krav på honom utan ville bara få honom lugn. Han var fortfarande så pigg och stark, jag klarade inte av några galopper typ.

Sommaren 2012 hade jag fått upp Hillmans kondition efter hans långa vila (ett år hos dåvarande ägare) och tänka börja träna lite mer ordentligt, i alla fall lära honom något inom ridningen. När han kom till mig kunde han bara skritt, trav och vänster galopp, men det var det. Dock tyckte Hillman tydligen inte om när jag krävde så mycket av honom. Minsta lilla och det kom en bockning. Exempelvis så kunde han inte gå i höger varv, han totalvägrade att svänga åt det hållet helt plötsligt. Jag trodde att han bara var dum (nu i efterhand vet jag att det berodde på en gammal "skada"). Det var otroligt mycket jobb med att få ordning på honom eftersom han bockade vid minsta lilla grej som jag bad honom göra, men jag gav mig inte.

Ridningen blev bättre, jag jobbade massa lösgörande och han anpassade sig som ridhäst. Men bockningarna fortsatte... Det gick så långt att min stallägare inte ville att jag skulle rida själv då hon såg hur han höll på, därför gick hennes man ut typ varje dag jag red. Han var så vis och sa alltid att det var lika bra att han var med så att det var någon mer där i den minuten som han bockade av mig. För bocka av mig, det gjorde han varje dag. Sedan sprang han runt på gården, helt överlycklig över att vara fri. Det tog typ minst en timme att fånga in honom igen. Fick ringa mamma varje dag så hon kom upp och hjälpte mig och stallägaren att fånga in honom. Mamma sa alltid att "nu får du lämna tillbaka Hillman, jag orkar inte mer".

Jag började om helt från början med honom igen, backade alla steg. Hur segt det än var att göra så var det nödvändigt. Longering innan ridning, promenader, 15 min ridning i lugn takt och ibland med ledare, allt beroende på hans humör. Jag var villig att göra vad som helst. Dock gick det väldigt bra när vi red ut jämt. Men, efter några veckor var det här beteendet med bockningar nästan borta, tror att hans hjärna fick koppla av lite ett tag och det var oerhört nyttigt. Det blev vinter och snö, allt rullade på hela vintern med lugn och lösgörande träning. Vi fick in en låg form och jag kunde göra så gott som vad som helst med honom. Vårat förtroende växte enormt den hösten/vintern.

Den andra hästen i hagen avled i februari 2013 så då flyttade vi till ett nytt stall, där gick det väldigt bra. Miljöombyte var nyttigt. Vi flyttade till ett stall med lösdrift och paddock. Lösdriften gjorde honom lugnare och tog bort mycket av hans tix (han snurrar på huvudet då han blir taggad/stressad/otålig).

Våren var min och Hillmans sista tid. Under den sista tiden hade jag verkligen fått ordning på honom och vi började träna på riktigt. Vi började hoppträna en gång i veckan lite mer kontrollerat och på hinder. I juni 2013 åkte han tillbaka till sin ägare då vi kom överens om att säga upp kontraktet båda två. Jag skulle börja gymnasiet och flytta in på internat så då kunde jag inte ha någon häst. Ägaren tog hem honom innan sommaren för att ha tid på sig att sälja honom under sommaren. Givetvis krossades mitt hjärta av att han skulle säljas till någon annan än mig. Men jag gjorde våran sista tid till en bra tid innan han åkte. Jag fick till "min ridhäst" av den där busen som jag fann med lera upp till öronen, det enda jag inte fick ordning på var högergaloppen. Jag trodde att detta var slutet.

Jag började gymnasiet och Hillman var borta. Jag red mycket hästar åt andra och jag är tacksam över alla chanser jag fick för att göra det. Hillman skulle säljas, men gick även under sommaren några travlopp utan större resultat. Jag vågade inte åka och hälsa på honom, det skulle vara för känsligt för mig. Ägaren behöll Hillman och till slut tog jag mig mod och hälsade på honom. Hans ägare var så himla schysst och hämtade mig/lämnade mig för att jag skulle kunna göra det. Efter det bestämde vi att jag skulle rida Hillman hos henne när jag kunde det och inte var i skolan. Jag blev så lycklig!! Dom två bilderna nedan är tagna vid två tillfällen när jag var hos ägaren och red honom.

Den 17 februari fick jag ett meddelande av Hillmans ägare, där hon ännu en gång frågade om jag ville ha Hillman. Jag hade blivit tillfrågad många gånger om jag ville köpa Hillman men mina föräldrar sa alltid nej på grund av gymnasiet. Därför var det lite skräckblandad förtjusning att få meddelandet. Jag insåg att hon beslutat att faktiskt sälja honom den här gången. Jag bad mina föräldrar så snällt jag bara kunde och dom gick med på det utan minsta lilla protest(!!!), det innebar att han äntligen skulle bli min!!!

Så, den 28 mars 2014 anlände han åter hos mig, fast som min egen!! (på bilden är den dagen). Lyckligast i världen.

Hade med honom i staden där jag går i gymnasiet och jag red även dom andra hästarna i stallet där. Så det var hästar typ dygnet runt. Oturligt nog blev Hillman blockhalt efter bara två ridpass, alltså tre dagar efter att vi köpt honom. Jag var helt förstörd när jag hittade min häst som inte ville gå i hagen. Jag förstod ingenting och ingen förstod vad som var fel. Hade han blivit sparkad? Vrickat sig? Hade jag ridit fel? Vad hände? Efter lång väntetid åkte vi till Sven Lindblom i Sala, efter bara några få minuter kunde hans hästöga säga att det var en mycket gammal skada i ett framknä som gjorde honom sned. Det var förklaringen till varför han inte velat gå i höger varv för flera år sedan och varför han inte kunde fatta högergalopp.

Lite blodsprutning, liniment, speciella örter i några veckor och han var helt återställd och fräschare än någonsin tidigare! Dock var han mager och hade tappat muskler såklart men tack vare behandlingen så var han ny på typ en vecka, jättefin verkligtn!

Efter den där behandlingen var Hillman en dröm! Vi åkte hem till Hjo på sommarbete och det gjorde susen för jäklar vad fin han var i ridningen och kroppen den sommaren. Dessutom lärde han sig högergaloppen!! Under hösten föll han ur form lite då han fick en viloperiod, men annars var det verkligen jättejättebra. Jag är jättetacksam Sven Lindblom som gav min hästen sen så bra behandling! Blandade bilder från sommaren/hösten 2014 👇

Under hösten bestämde jag mig för att låna ut Hillman på foder under vintern, på grund av att vi precis skaffade en ny häst som skulle ridas in på nytt samt att jag hade fullt upp med den andra travaren i stallet som behövde mycket träning. Dessutom hamnade min hälsa i en svacka. Hittade en fodervärd där han bodde i några månader innan han kom hem till sommaren igen. Under sommaren valde jag att börja om lite igen och lägga in hårdträning, det var mycket jobb men resulterade en oerhört känslig och mjuk häst. I slutet av sommaren var han perfekt!!

I slutet av sommaren åkte jag till Frankrike och han åkte ut på foder till samma ställe som innan sommaren. Tyvärr blev min hälsa värre och jag visste verkligen inte vad jag skulle ta mig till. Jag fick en oerhört tråkig "diagnos" och valde att ta hem Hillman då jag inte visste hur länge till jag skulle kunna hålla på med ridning. Jag ville verkligen ha Hillman med mig i det då han är min största stöttning. Tog hem honom och hade honom hemma i några veckor men någonting kändes fel med honom. Han var inte sig själv i ridningen och eftersom jag fortfarande bor kvar på internatet och han är hemma så kunde jag att det inte funkade i längden, inte med det beteendet han hade. Jag kom direkt att tänka på Jill, ridskolechefen på min gamla ridskola. Hon är en riktig hejare på hästar och om någon skulle kunna hjälpa mig att få bukt på det så var det hon. Jag ville ju inte låna ut Hillman så vi kom överens om att hon får ha med honom på lektioner på vardagar för att han ska få bra motion och jag har honom på helgerna när jag är ledig från skolan och har all tid i världen. Hillman har bott på ridklubben sedan September 2015 och gått med på lektioner, som en typ av rehab för honom, vilket har fungerat så himla bra!! Jag ångrar inte en enda sekund av att jag lånade ut Hillman dit.

Nu bor jag och Hillman kvar på ridklubben, han är inte med i ridverksamheten utan vi är kvar inackorderade. Egentligen är det ganska struligt för mig att ha honom där med tanke på att jag bor i en annan stad, två mil bort, men eftersom att vi båda trivs så gaaalet bra där så får det helt enkelt fungera. Jag har kanonfin hjälp av tjejerna på klubben när jag inte kan åka ut. Att se Hillman i hagen med dom andra hästarna gör mig så varm i hjärtat, det är värt allt!

Mina framtidsplaner med Hillman är oklara men ändå så säkra!

Jag kommer för det första aldrig att sälja honom, det är jag bombsäker på. Han är min stora nallebjörn.

Jag vill avsluta med att säga ett jättestort tack till Hillmans gamla ägare Catharina. Min och Hillmans resa har varit lång och krokig, men hon har ALLTID stöttat oss. Hon gjorde det möjligt för mig att köpa Hillman och har pushat oss så långt som bara gått, vilket hon fortfarande gör. Tack!!

Jag har känt Hillman i snart fem år, han har gjort dom åren till en sådan resa!

Likes

Comments

Hillman Töll, Hästar & Ridsport, Tankar & Åsikter

Så, är det töntigt att jag nästan börjar gråta när jag tänker på hur mycket jag älskar min häst? Min häst som inte är så viktig, utan som "bara är en häst".

Jag tycker själv att det kan låta hur töntigt som helst när människor kärleksförklarar sina hästar, på något sätt låter det så tillgjort när folk beskriver att allting känns bättre när man får gråta ut i hästens päls och att hästen är den bästa som finns. Grejen är den att trots att man låter som en femåring på julafton så är känslan så himla sann, i just den där ledsamma stunden då man står inkurad i hästens päls och världen känns liten så mår man så mycket bättre, just för att hästen är där.

"Det är bara en häst" frasen har jag hört en miljon gånger under min uppväxt, från alla möjliga håll. Jag är enormt trött på den, för att just den frasen har påverkat mig jättemycket. Det får hästen att låta så oviktig, vilket antagligen oftast är meningen mellan orden också. Det är lätt för någon att sucka när det är tråkigt att höra om min fyrbenta vän, sedan slänga ur sig det här uttrycket som om det vore ingenting. Det finns så många orsaker till att aldrig någonsin använda just dom orden. Jag tål det mesta, att hästar är tråkiga, att dom biter i fram och sparkas i bak, att dom är frukter eller att dom inte finns, men att hästen "bara är en häst", den går jag inte med på.

Anledningen till att min häst inte bara är en häst är den att han har hjälpt mig och berört mig mer än vad någon människa i världen någonsin har gjort. Varje gång som jag inte har haft en människa att vända mig till, vilket har varit många gånger, då har jag gett min häst en blick och han har stått där med sina kloka ögon. Varje dag och i vilken sekund som helst så har han varit där, varje gång. Det är inte en enda gång som han har vikt av och gått åt ett annat håll för att situationen inte passade honom. Hur jag än har mått, hur jag än har sett ut i stunden, hur min bakgrund än har sett ut så har han stått kvar där. För mig är det ovärderligt, för jag tror inte att det är många människor i min omgivning som skulle göra detsamma. Det gör honom till mer än bara en häst!!

Dom senaste åren har jag mått oerhört psykiskt dåligt. Jag har mått så dåligt att jag valde att låna ut min häst, för att jag inte orkade gå upp ur sängen på morgonen och ta tag i min vardag. Inte för att jag varit lat, utan för att jag har varit sjuk. Under alla mina år så har stallet varit min inspiration till allting, så att jag inte ens klarade av att åka dit på grund av en sjukdom och vara med min häst, det tog hårt på mig. Är det någonting jag kan och någonting som jag hittar lycka i så är det just mina hästar, så när någon fäller kommentaren "det är ju bara en häst i alla fall" då blir jag riktigt förbannad. Nog för att alla inte vet min bakgrundshistoria och nog för att alla inte vet hur min sjukdom fungerar, men att spy ur sig den kommentaren är det värsta någon någonsin hade kunnat göra i den situationen. Det som händer när jag får den kommentaren, när min häst-livsstil redan sviktar, är att jag tvivlar på det enda som jag hittade inspiration till. Hur skulle jag någonsin kunna hitta livsinspiration i något annat när jag inte ens hittade det i det här?

Så, innan du "icke hästmänniska" öppnar munnen för att säga minsta lilla förnedrande sak kring våra frukter, osynliga varelser, hamburgare, "bara hästar" eller vad sjutton du nu vill kalla det, tänk ett steg längre. Den där hästen var min livlina när jag sviktade kring mitt liv, jag fortsatte leva för att jag inte kunde lämna min häst utan någon. Just det, "den där hästen", gjorde det.

Vill förtydliga att jag mår väldigt bra nu, det är till stor del tack vare min häst. Jag är överlycklig över att jag har honom hemma och att jag inte har några problem med att gå upp på morgonen, varje dag.

Likes

Comments

Vardag

Så, förra helgen hade vi bal på Götala Herrgård.

Var hemma hos grabbarna och grillade först och sedan bar det av. Jag hade inte stora förväntningar inför balen så blev glatt överraskad, det var helt klart över förväntan!

Bjuder på massa bilder i alla fall 👇

Likes

Comments

Vardag

Var ute på lite studentfirande igår.

Först i Bygdegården och sedan till Olstorp. 🎉

Gillar mina vänner oändligt mycket 💗

Likes

Comments

Vardag

Igår var den dagen, dagen då vi tog studenten!

Jag har väntat på den dagen så länge, men samtidigt fruktat den. Min skolgång på gymnasiet har varit mer än bara en skolgång. Jag har bott på skolans internat och varit på skolan så gott som alla dygnets timmar, om inte annat i alla fall spenderat tid med alla mina vänner där under alla dygnets timmar. För mig har det under tre år varit ett hem. Alla vänner är mer som familj, jag har spenderat mer tid ihop med dom än med min någon annan. Jag har kommit lärare enormt nära och dom har gett mig oerhört mycket kunskaper.

Just nu är jag tom. Jag är överlycklig över att jag har tagit studenten och ser fram emot min nya start som innehåller både jobb, fortsatta studier och nya bekantskaper. Men jag kommer sakna min gamla vardag så himla mycket, för att dom där tre åren har varit dom bästa i mitt liv. Det finns människor från dom här tre åren som har påverkat mig så mycket och jag vet att några av dom kommer jag nog aldrig mer att träffa. Nackdelen med att bo på internat är just den att många bor långt ifrån varandra.

Skratt, tårar, lycka, frustration, allt på en gång. Tusen tack till alla lärare, vänner och familj som gjorde min student väldigt bra!!

Likes

Comments