Det här är mina ord.

Jag har inget hem. Har aldrig passat in någonstans. Jag glider in och ut ur sammanhang.

Alltid någonting som skaver.

Och någon som frågar:

”Vem är du? Var kommer du ifrån? Vad gör du här?”

Jag st-st-stammar fram ett… Ingenting. För vad ska jag svara på en sådan sak? Helst vill jag skrika åt dem att lämna mig ifred, men jag är alldeles för snäll. Jag har färdiga repliker undangömda i bakfickan, ifall de inte skulle ge sig.

”Mamma från Sverige, pappa från Chile”, säger jag då. Det känns som att ge upp.

De svarar:

”Det blev väl en fin blandning!”

eller

”Jag visste att det var nåt!”

eller

”Säg nåt på spanska då!”

Hur ska jag förklara att jag inte kan mitt hemspråk? Får jag kalla spanska mitt hemspråk, när jag måste översätta mina kusiners meddelanden i google translate?

Det är så det är när en är halv.

Men vänta.

Vänta en sekund.

Jag vill inte vara halv. Jag är inte halv.

Om någonting så måste jag väl vara dubbel?

Glider in och ut ur sammanhang, aldrig hemma, alltid hemma.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Det var en gång en flicka som tänkte alldeles för mycket. Hon bodde med sin mamma i ett höghus inte alls långt ifrån där vi sitter nu. Om dagarna tänkte hon på världen, och livet, och på sig själv och vilken roll hon hade i det hela. Hur mycket hon än vred och vände på det kom hon alltid fram till samma slutsats: Alla katastrofer i världen berodde på henne.


Skuldkänslorna gjorde det omöjligt för henne att finna ro. Hon vankade av och an i sitt rum, oförmögen att stanna upp och inse att det i själva verket inte var hennes fel att barn svalt, och kroppar såldes, och människor dog i krig.


Allt detta gjorde henne väldigt ensam och inåtvänd. Hon var tyst av sig och hade svårt att få vänner. Ingen förstod sig på hennes ängsliga sätt.


Allt detta förändrades en dag när hon träffade en flicka som var lika ensam som hon själv var. Ur deras ensamhet och missanpassning uppstod en vänskap starkare än kevlar. De tydde sig till varandra och vågade för första gången berätta om allt det mörka och hemliga som de bar på.


De insåg att de var trasiga båda två. Tillsammans skulle de bli ännu trasigare.


De trodde att de läkte varandra. Att fingrarna i halsen, reglerna kring ätandet, de kalorifria tuggummina, och de gemensamma matdagböckerna skulle frigöra dem från det kroppsliga fängelse de båda levde i. Endast när de blivit perfekt tunna och lätta och felfria, skulle de uppnå lycka.


Men så hände någonting. En dag när de skulle träffas dök vännen inte upp. Flickan satt på bänken där de skulle träffas och väntade och väntade. I flera timmar satt hon där. Så till slut tyckte hon sig se vännen komma gående över gatan, med vinterjackans luva uppdragen över huvudet. Skuggan av den skymde ansiktet och det var inte förrän hon kom närmare, som flickan kunde se att det inte alls var hennes vän utan någon helt annan, någon okänd.


En rädsla grep tag i henne och hon vandrade hem i rask takt medan katastroftankarna virvlande i huvudet. Dagarna som följde gjorde hon allt för att få tag på sin vän. Hon ringde, hon skickade meddelanden, hon gick hem till henne och bankade på fönsterrutorna. Inget svar, bara tystnad.


Matintaget minskade och reglerna hon skapat blev allt strängare. Det måste vara på grund av henne som vännen inte hörde av sig. Hon var helt enkelt inte smal nog, inte bra nog att vara hennes vän.


Så en dag ringde telefonen och en likgiltig röst förklarade att vännen inte skulle komma tillbaka. Hon hade tydligen lämnat ett brev efter sig.

Jaha, tänkte flickan och lade på luren. Hon kunde inte få sig själv att sörja. Skulden sköljde över henne som så många gånger förr, men nu var det värre. Hur kan man inte sörja sin enda väns plötsliga död?


Kanske för att man redan är död själv.


Med detta brast allt. För någonstans djupt inom sig visste hon att hennes liv knappast var ett värdigt liv. När alla ens tankar upptas av självhat och kaloriräkning, lever man verkligen då? Och visst skulle hon aldrig bli perfekt, hur mycket hon än försökte? Hur tunn hon än blev skulle det aldrig vara tillräckligt. Hon hade dömt sig själv att misslyckas.


Redan nästa dag gick hon till sjukhuset och förklarade med skakig röst att hon var sjuk och behövde hjälp. Och för detta kände hon ingen skuld.

Likes

Comments

Jag och dem. De och jag. Vi har aldrig varit ett vi. Alltid olika. Separerade. Som om vi inte hörde ihop. Som om jag inte hörde hemma.

Jag ville så gärna vara deras vän. Jag kunde inte förstå varför de höll sig på avstånd, varför de retades och alltid gick iväg utan mig. De viskade och hade hemligheter med varandra. Ingen ville ha hemligheter med mig. Vad var det som gjorde mig så fel?

Jag minns en idyllisk tisdag mitt i barndomen. Fotbollsplanen bakom skolan, doften av gräs och jord. Pojkarna som sprang. Fort gick det, deras fötter var alltjämt ovanför marken, till synes sparkande i luften för att få fart. De var snabbare än vinden. Deras hår flög åt alla håll och glänste vackert i solskenet. Himlen var knallblå, nästan för blå för att vara äkta. Det var som om någon hade tagit en gigantisk färgborste och svept färgen över hela himlen. Med ett litet hål för solen att lysa igenom, så klart.

De sprang, och sprang. Jag hann inte ikapp. När de svängde in i skogspartiet hade jag redan svårt att andas och kunde höra mitt hjärta bulta så högt att jag nästan blev rädd. Jag förstod inte varför de var tvungna att springa så fort och lämna mig bakom sig. Med benen darrande av mjölksyra, stapplade jag in skogen och följde efter dem. Trädgrenarna piskade mig i ansiktet och jag rev upp smalbenen på den snåriga växtligheten runtomkring. Någonstans långt borta kunde jag höra dem skratta. Vad var det som var så roligt? Vid det här laget hade mina tårar börjat rinna. Jag ville bara att de skulle komma tillbaka, klappa mig på ryggen och säga att allt bara var en lek. Att de inte menade att lämna mig och att de aldrig skulle göra om det. Men ingen kom tillbaka. Ingen tröstade. Jag var ensam.

När jag kämpat mig ur skogen började jag springa igen. Jag ignorerade blodsmaken i munnen och tog i allt vad jag hade för att orka hela vägen tillbaka till skolan. Långt framför mig kunde jag se dem, pojkarna som var mina vänner. De hade slutat springa nu. De visste att jag aldrig skulle komma ikapp dem.

De. Och jag. Aldrig vi.

Likes

Comments

Jag vill berätta något för dig. Jag är nervös för att säga det, för jag vet inte hur du kommer att reagera. Jag vet inte vad du tycker eller tror dig veta om det jag kommer berätta för dig om. Men du är min bästa vän och jag kan inte hålla det inom mig längre.

Det jag vill säga är.

Är.

Att jag.

Har…

Suck.

Jag har sålt sex. På nätet och i verkligheten. Två perioder, första gången när jag var 14 och så nu förra våren. Då var jag 16.


Jag vill berätta för dig att jag inte riktigt vet vem jag är. Min självbild är krossad. Den jag trodde att jag var, den jag vill vara, går inte ihop med vad jag har gjort och vad jag har låtit andra göra med mig.


Jag vill berätta för dig om skammen. Jag vet att det inte är jag som borde bära den. Det var ju inte mitt fel. Jag var fortfarande ett barn när allt det här hände. De var vuxna och utnyttjade min sårbarhet. Förresten hade det inte varit mer okej om jag också hade varit vuxen - att köpa sex av en annan människa är aldrig acceptabelt oavsett säljarens ålder.


Jag vill berätta för dig om alla sömnlösa nätter då jag skakar av ångest och gråter för att jag inte kan spola tillbaka tiden och göra allt ogjort.


Jag vill berätta för dig att jag inte klarar av att ha sex, inte ens med någon som jag verkligen tycker om. Jag klarar inte heller av att säga nej. Efteråt är jag ångestfylld och skäms för allt jag är. Det blir svårt att andas och jag vill inget annat än att kasta mig in i duschen och skrubba mig ren från deras händer. Jag blir tyst och avskärmad. Ledsen. Liten. Maktlös. Och det känns som att allting händer på nytt, minnen spelas upp som en film i mitt huvud och jag hamnar där jag allra minst vill vara.


Jag vill berätta för dig om sexköparna. De som tror sig ha rätten att köpa sig tillgång till andras kroppar. De är vanliga män med vanliga jobb, de ser ut som vem som helst. De är din lärare, din pappa, din granne och din bästa vän.


Jag vill berätta för dig att jag ska möta en av dem i rättegång snart. Han påstår att han inte visste hur gammal jag var. Jävla lögnare. Vi pratade om det flera gånger och han tände på vår stora ålderskillnad. Han sa att jag var den yngsta han varit med. Jag, 16. Han, 45.


Jag vill berätta för dig hur arg jag blir när människor lobbar för att legalisera sexköp. Hur det för mig är synonymt med att legalisera övergrepp. Deras utopi är min värsta mardröm och det jag vill ägna mitt liv åt att motarbeta. En legalisering skulle innebära att människor med liknande erfarenheter som jag själv har skulle förlora sin möjlighet till juridisk upprättelse. Att de skulle få höra att utnyttjandet av deras kroppar inte var ett brott och att de får skylla sig själva som mår dåligt på grund av vad de har varit med om. Legalisering av sexköp skulle vidare innebära en större säkerhetsrisk för personer som befinner sig i prostitution. I länder där sexköp är lagligt mördas kvinnor i prostitution frekvent och trafficking ökar. I Sverige har inte en enda kvinna i prostitution mördats sedan sexköpslagen trädde i kraft, och trafficking har minskat. Istället för att legalisera sexköp, bör vi stärka den lagstiftning som redan finns för att skapa ett ökat skydd för utsatta och ställa fler förövare inför rätta.


Jag vill berätta för dig att sexköpare inte tar hänsyn till säljarens ålder eller mående. Att de personer som så kallade ”sexarbetare” kallar klienter, är samma personer som mer än gärna utnyttjar någon i en svagare position. Samma personer som manipulerar och utnyttjar barn.


Jag vill berätta för dig att deras döttrars skolfoton hänger ovanför sängarna där de utnyttjade mig.


Jag vill berätta för dig att jag vill dö ibland. Det gör för ont och jag klarar inte av att bära det. Jag har mycket kvar att bearbeta innan jag kommer kunna må bra igen och bli fri från det som plågar mig. Eller i alla fall klara av att leva med det.


Jag vill berätta för dig att samtycke inte går att köpa. Aldrig någonsin.


Slutligen vill jag berätta för dig att jag behöver en vän just nu. Stannar du hos mig ikväll? Jag vågar inte vara ensam.

Likes

Comments

Tiden har stannat. Det är bara vi som rör oss. Ditt ansikte i mina händer, mitt hjärta i dina. Din tyngd över mig.

Jag älskar din doft. Jag älskar din hud. Jag älskar ditt ansikte. Du har aldrig varit vackrare. Fem fingrar smeker över din panna och nerför näsryggen, fem fingrar söker sig till ryggslutet. Jag vill röra varje millimeter av dig. Måste få röra dig, känna dig och spara minnet av dig i mitt hjärta för alltid. Om det nu är så som du säger att det är.

Snälla Tid, fortsätt att stå still. Låt det här ögonblicket få vara lite längre, ta det inte ifrån mig. Låt mig få finnas precis här, under honom, lite till. Bara en liten stund till.

Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig.

Du älskar inte mig.

Om det nu är så som du säger att det är.

Likes

Comments

Det ska inte vara svårt att säga att man älskar någon. Det är meningen att det ska vara enkelt, några ord som flyger ut ur munnen på en och får mottagaren att le ett par korta sekunder innan magin bleknar. Jag borde ha sagt det. Jag försökte säga det. Hans kalla hand i min, så benig nu efter alla månader då sjukdomen blivit för mycket att hantera. Sakta men säkert hade hans kropp stängt av och nu fanns bara spår kvar av den man han en gång var. Han såg på mig och log. Jag vet vad det leendet betydde. Han var stolt över mig. Leendet jag gav honom tillbaka var stelt och tvingat. Innerst inne ville jag skrika förlåt.

Förlåt för att jag inte har funnits för dig när du behövt mig. Förlåt för att jag inte har följt med på läkarbesöken. Förlåt för att jag inte ringde på nyår. Förlåt för att jag tog din kärlek för given. Förlåt pappa.

Men jag kunde inte säga ett ord. Flera gånger öppnade jag munnen som för att prata, men inget ljud kom. Jag bara log det där tvingade leendet och höll hans hand, precis som det var meningen att jag skulle göra. Jag kände mig som en värdelös skådespelare i en lågbudgetfilm.

”Jag älskar dig.” viskade han och såg mig rakt i ögonen. Jag stirrade tillbaka. Jag kunde inte förmå mig själv att säga orden, att låta honom veta att jag älskade honom också, så innerligt. Jag bara nickade. Sedan gick allt väldigt fort. Hans ögonlock blev tunga och andningen ansträngd. Sedan upphörde den helt. Hans hand blev slapp. Min pappa var död och kvar satt jag med en stor klump i halsen. En klump av alla ord jag borde ha sagt men aldrig sa.

Likes

Comments

Det tar längre tid att åka till dig

Än det tar att åka från dig

Du är alltid så långt bort

På armlängds räckhåll när du håller mig nära

Och jag har börjat hata när du håller mig nära

Så jag gör min tid här kort

Sen åker jag med lättnad i mitt bröst

Men nånstans finns också gråten

Det var då

Jag gråter inte för dig

Längre

Jag åker inte till dig

Längre

Likes

Comments

När du har stått naken och blodig, utmärglad efter månaders svält och blåslagen av alla som sa att de ville dig väl; när du tidigare har sett din spegelbild förvrängd och nu - äntligen! - kan se dig själv klart… Det är ingen vacker syn. Det är smärtsamt och mardrömslikt. Du kommer att hata dig själv. Du kommer att hata andra för vad de har gjort mot dig. Du kommer att hata hela världen. Du kommer att skrika tills dina lungor är tömda på luft och din hals svider, lika uppriven som resten av dig. Du kommer att slå i luften och sparka vilt omkring dig som ett ilsket barn. När ingen kommer för att rädda dig och ditt motstånd inte gör någon skillnad, då kommer du att falla till dina egna fötter, knäppa dina händer och be.


Du kommer att be om att få börja om.

Gud svarar:

Det går inte att börja om.

Du kommer att be om att få glömma allt det hemska.

Gud svarar:

Det går inte att glömma.

Du kommer att be om förlåtelse.

Gud svarar:

Det finns inget att förlåta.


Du kommer att vända blicken upp mot himlen och försöka skymta honom, han som alla dyrkar. Han som nu står ovillig att hjälpa dig. Du kommer inte att se honom. I det ögonblicket kommer du att inse att du är ensam och att den enda du kan lita på är dig själv. Det finns ingen drömprins, inga goda feer, ingen Gud och ingen rättvisa. Du står ensam, precis som du föddes ensam och kommer att dö ensam.


Du ser dig själv i spegeln igen. Blodig, sönderslagen, ett levande skelett, din nakna hud en gråaktig ton. Du lägger armarna om din kropp och börjar vagga fram och tillbaka. Du tröstar dig själv likt en förälder tröstar sitt förtvivlade spädbarn. Du är bara ett barn. Det är dags att bli vuxen nu.


Du ställer dig upp och torkar blodet från din kropp med dina bara händer. Dina tårar faller och de blir till heligt vatten längs dina kinder. Först nu kan läkandet börja.


Du kommer aldrig att berätta för någon om din upplevelse. De kommer aldrig att förstå. Men den här dagen kommer för evigt vara etsad i ditt minne och du kommer att tänka på den ibland. Starten på ditt nya liv. Ett liv där du inte förnekar dig själv eller dina erfarenheter, ett liv där du lever din sanning. Där du är din egen bästa vän, för att du har tvingats möta dig själv i det sämsta tänkbara tillståndet. Du har blivit förstörd, och nu bygger du upp dig själv på nytt. För att du måste. För att ingen annan kommer att göra det åt dig.


Du är jag, min spegelbild. Vi ska inte ha ont mer.

Likes

Comments

Dammet täcker sidorna

Jag läser samma stycke

Samma rad

Om och om igen

Det är dags att vända blad

Likes

Comments