Nittiotvå år blev det och ska jag vara ärlig trodde jag inte att du hade ett bäst före datum, jag tog nog bara för givet att du alltid skulle finnas där för du har alltid gjort de. Du har liksom klarat allt, du besegrade cancer flera gånger om, du skratta dig genom livet trotts att du blev hjärtekrossad precis innan ditt egna bröllop och har sedan dess levt själv och alltid mött världen med ett leende. Din mamma miste du när du skulle bli storasyster vid ungefär tre års ålder ändå har du aldrig varit bitter eller missunnsam. 

Du såg morfar växa upp, du såg mamma och Anders växa upp OCH du såg även oss barnbarn växa upp. Sarah jag Karin och Carl-Johan. Det är häftigt, häftigt hur länge du fick vara med och vad mycket du fått upplevt och framför allt coolt att vi fick ha dig hos oss så länge även fast jag hade hoppats på minst 92 år till. 

Jag gråter och kommer gråta länge för du lämnar verkligen ett tomrum hos oss allihopa. Du var så nyfiken på livet och på att nytt, det fanns inget ont i dig, du var alltid så glad och positiv och framför allt du var aldrig egoistisk och missunnsam. "ordning och reda, pengar på fredag" sa du med ett leende på läpparna när det städades. En jul skrattade vi tills tårarna sprutade när jag skulle lära dig spela sten sax påse. Du ringde alltid och sa hej smölan och vi pratade en stund tills du avbröt dig själv för du trodde jag va stressad och inte hade tid även fast jag sa att jag hade all tid i världen. 

Sista gången på sjukhuset slog det mig att kanske är det slut nu, jag kunde inte hålla tillbaka tårarna längre. Jag försökte dölja dem och trodde inte du skulle se men det gjorde du trotts din dåliga syn. Du tog min hand då och frågade varför jag var ledsen. Jag tror du förstod vad jag tänkte men jag sa inget och det gjorde inte du heller. Inte mer än att du älska mig. 
den gången var inte sista gången jag träffa dig för du fick komma hem igen dock inte till trappuppgången 2C på torget utan till ett ålderdomshem. Där fick jag träffa dig en sista gång och den gången trodde jag verkligen inte skulle bli den sista. Jag minns att det va första gången du kom i rullstol för att se det nya rummet du skulle bo i. Du var något skeptisk men ändå nöjd och övertygade dig själv där och då att detta skulle bli bra. Vi satt och pratade en stund där du jag mamma mormor och morfar. Du ville ha nya kläder för allt hade blivit så stort på dig och det skulle vi fixa. Jag och mamma satte upp tavlor för att det skulle bli som hemma. Du sa att du tyckte de va kul att jag var med och frågade om jag skulle till Karlstad sen till Caro. 

Efter ett tag sa vi hejdå och vi kramades, jag försökte att inte börja gråta utan försökte hålla in det tills jag kom till bilen och där grät vi både jag och mamma. Bara av tanken att det en dag skulle vara sista gången. Men då visste jag inte att det faktiskt var sista gången jag skulle få känna dina mjuka händer och din varma kram. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments