Var det såhär det skulle bli?

Ibland kan jag tänka så, var det detta det blev och är det detta som är meningen med livet?

Ibland bara springer livet iväg och man hinner inte njuta i nuet. Säger jag att för 6 år sedan började jag 7an så är det knappt så jag tror på de själv. Jag minns ju fortfarande första dagen och det var för mig verkligen inte 6 år sedan jag upplevde den nerviga dagen. Dagen då jag bytte outfit 23 gånger för att sen byta tillbaka till den första igen. Dagen då jag mötte min då bästa kompis för att jag inte ville gå in själv i skolan och genom korridoren. Jag minns hur stor jag kände mig och skulle jag då fått sagt de hade jag nog klassat mig själv som vuxen.

Idag är jag 18 år, har tagit studenten, jobbar och känner mig inte alls vuxen.

Däremot känner jag mig lärd. Lärd på hur det är att vara ensam, bli sviken, bli sårad, uppskatta nuet, lära känna nya människor och vara mer öppen, älska, våga lita på, våga sätta gränser, våga säga emot och viktigast av allt våga vara mig själv och veta att det är okej. Detta visste jag inget om när jag var 13 år och gjorde min första dag på högstadiet. För på högstadiet så hade jag mina vänner, det var vi 5. Ja visst var det svek och visst var det bråk och tjafs men utåt var det alltid vi 5. Jag var egentligen väldigt skyddad och hela högstadiet så var jag Amanda, alla på Kristineberg visste vem jag var, vilka jag umgicks med och att jag var en av fotbollstjejerna. För på den skolan kände alla alla. Även fast vi inte pratade med varandra eller låtsades att vi inte visste vad killen som satt i korridoren hette så var det bara lögn för vi alla studerade skolkatalogen när den kom och man visste vilka alla var för var det inte skolans snygga kille var det skolans tönt eller skolans fjortis gäng eller dom där som hamnat snett.

Men sen när vi haft middag och avslutning i 9an så gjorde jag nått som jag aldrig trott jag skulle göra. Jag lämnade det trygga för att följa min dröm, jag flyttade till Karlstad. Jag lämnade "vi 5" och blev en egen individ. Jag blev Amanda Andrén, tjejen som ingen kände i SABET12a. Jag kunde inte luta mig tillbaka och bara flyta med för att jag hade mitt och mina vänner. För första dagen på gymnasiet hade jag INGEN! Ingen att ta följe med upp till klassrummet, ingen att sitta med och ingen att prata med. Trodde jag! Men jag fick fick bryta mitt trygga jag och göra nått nytt, bjuda in och bjuda till för att få vänner. Om det gick bra? Ja jag hittade min twinie och vänner för livet!

Ja jag har förlorat vänner men jag har också funnit så många. Ja jag har sårat men jag har också blivit sårad. Ja jag har sagt nej men också ja. Men nej jag ångrar inte en enda dag för tack vare varje dag så är jag den jag är idag och mitt liv som det är idag.

Om 3 år kanske jag kollar tillbaka på detta och tänker, Amanda 18 år trodde hon visste så mycket och var så vuxen och hade varit med om så mycket men det är vara en bråkdel. Och det är det som är det fina med livet! Att man ständigt utmanas och löser de!


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments