View tracker


Den här veckan har verkligen varit extremt seg och jag har sett fram emot morgondagen (fredag) och helg sedan måndag morgon…

Veckan började helt okej, och måndagen gick egentligen förbi utan några större problem. Tisdagen var värre, och jag drog mig faktiskt bara iväg till skolan för att få gjort en andra del i det engelska nationella provet. Åkte hem direkt efter att det var avklarat då jag hade fått en liten släng av feber...

Gårdagen (onsdag) fick jag tack och lov sovmorgon tack vare min fina mamma som sjukanmälde mig från min första lektion så jag kunde få lite mer sömn (då jag fortfarande mådde lite dåligt efter febern…). Resten av dagen var väldigt lugn, var på en modevisning som några elever på min skola ordnat, samt att jag fick jobba hemifrån på den sista lektionen vilket alltid är skönt.

Brukar i vanliga fall ha 2 timmars sovmorgon på torsdagar, men då jag och mina vänner skulle på möte på banken i Uddevalla för vårt UF-företag idag, blev sovmorgonen kort denna morgonen och jag gick upp en halvtimme senare än vad jag gör alla andra dagar…Lite segt, men var ändå värt det då vi har behövt ha ett möte med banken sedan i höstas.


Idag är det ju också officiellt december, vilket innebär att jag tycker att det nu är acceptabelt att lyssna på julmusik, ha julinspirerade tröjor (bl.a.), kolla på julfilmer, m.m, m.m. Kan nu också tillåta mig själv att få lite julkänsla, och det är ju alltid lika mysigt ❤


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker


Ångesten som fyller mitt sinne är starkare än den någonsin varit, och när den slår till är det som att bli träffad av ett tåg. (Inte för att jag faktiskt vet hur det känns, men om jag skulle gissa, skulle det kännas ungefär som när den där äckliga ångesten kommer.)

Jag försöker förtvivlat undvika det där jävla tåget som är fyllt till fullo med ångestkänslor. JAG VILL INTE. JAG VILL INTE. JAG VILL INTE. Men min kropp är som fastfrusen i marken och tåget kör rätt på mig. Fan.


Sakta men säkert försvinner ångesten. Efter bara några timmar är den som bortblåst med vinden.

Jag vet inte vad det är som får den att försvinna, men är ändå tacksam över att den är borta, och tacksam över att ha tagit mig igenom den där kortvarande ångesttrippen utan några bestående men.


Bilder tagna från http://weheartit.com

Likes

Comments

View tracker


Avslappnad. Efter en helg fylld med olika tider att passa var det skönt att trots allt slippa söndagsångesten igår. Det var länge sedan jag hade någon söndagsångest nu när jag tänker på det, men det känns som att det hade varit så lätt att få lite ångest över att börja en ny vecka igen när jag haft väldigt lite tid att bara vara avslappnad. Fast kanske är det just på grund utav den anledningen som det kändes så lätt att gå upp och åka till skolan imorse.

Som sagt, en helg fylld med olika tider att passa har nyss passerat, och jag är trots det ovanligt taggad inför den här veckan (vet dock inte riktigt varför jag är så taggad). Har en del prov och inlämningar i skolan, men utöver det är det ändå en rätt lugn vecka skulle jag tro, och det är ju alltid trevligt...


Superintressant fakta om vad som hänt i helgen:

Började min helg med att, tillsammans med min mamma, köra till det årliga konfirmandlägret. Spenderade några timmar där innan min pappa hämtade mig så att jag kunde sova där under natten.

Åkte tidigt på lördagsmorgonen (07.40) till Göteborg, där det blev frukost på Espresso House innan jag behövde gå vidare till frisören. Natten spenderades i Göteborg, och vid 16 tiden igår (söndag) drog jag mig hemåt till Grebbestad där jag slappade bort de resterande timmarna på dygnet.


Låtar som går på repeat under stunden:

· Light av Jon Bryant

· Burning House av Cam

· Hello (Remix) av Swiperboy

· Bergviksgatan av Nela & Jobe

Julpyntningen runt om i Uddevalla är i full fart, + att jag äntligen fick ordnat mitt extremt slitna och gul/orangea hår.

Likes

Comments


Jag vet ärligt talat inte vad som har skett med mig de senaste två dagarna, för så här rastlös och taggad på skolan, och livet överlag, har jag inte varit på väldigt länge.


Jag kan vara en extremt lat person, det tänker jag definitivt inte förneka, men jag har också mina stunder då jag är så sjukt rastlös och bara längtar efter att få planera och fixa saker som behöver fixas.


De senaste två eftermiddagarna har varit sådana rastlösa och pigga dagar, och har därför under de två dagarna växlat mellan att göra läxor, olika inlämningar, pluggat inför uppkommande prov, börja läsa mina nyinköpta böcker, städat och bara njutit av att ha planer varje dag den här veckan. Igen.


Hade en ganska fullspäckad vecka förra veckan också, och det måste vara en utav de bästa, men också en utav de värsta sakerna som finns, för visst, ibland kan det bli stressigt att ha inplanerade saker varje dag, men ibland kan jag ändå känna ett sorts lugn över att ha saker att göra, då jag personligen får känslan av att veckan går mycket, mycket fortare när det sker saker hela tiden.

Hann under gårdagens eftermiddag med både det ena och det andra, bland annat intensivt matteplugg, städning, samt lite läsning från en utav mina nyaste böcker: Bad Feminist, utav Roxane Gay.

Likes

Comments


Jag har tänkt mig en liten förändring här på bloggen. Igen. Jag vet, förlåt, det här med att hålla sig till en sagd sak kan vara så jävla svårt bara.

I alla fall, det jag tänkt mig är väl egentligen ingen stor sak, det kommer inte ske en sådan stor förändring utan det kommer bara bli lite fler inlägg i framtiden då jag tänkt mig att jag ska försöka skriva lite mer, lite oftare, och lite vardagligare.


Missförstå mig inte, jag tycker det är underbart att ha en plats där jag kan skriva precis vad jag tycker och tänker utan att tänka på hur det tär sig med resten utav “imagen”. Men jag känner samtidigt att jag ibland har saker som jag bara så gärna vill skriva om, och då känner jag mig fast, som att det då blir fel om jag helt plötsligt ändrar hela idén med bloggen. Och då känns det helt enkelt bättre att skriva ut ett ordentligt inlägg om förändringen, och dess anledning.


Så efter ett tags funderande har jag alltså bestämt mig för att återigen försöka mig på det här med lite vardagligare skrivande, inte för att det lär vara så intressant för någon egentligen, utan bara för att jag nu känner att det är dags att få ut mer utav mitt behov av att skriva av mig.


Så vad är det jag så gärna vill skriva om? Det är egentligen inget speciellt, utan snarare att jag bara vill ha en möjlighet att skriva mina inlägg exakt hur som helst, när som helst, utan att någon lyfter ett ögonbryn och funderar på ‘vad fan gör hon nu?’. Inte för att jag faktiskt tror att någon sitter och läser varje sak jag skriver, men det känns ändå rätt trevligt att tänka tanken att någon tar sig tid till att sitta och läsa någonting… Men jag vet inte, det kanske bara är jag som tänker så?


Nu är det i alla fall dags att förbereda inför att lägga mig och försöka sova så att jag förhoppningsvis kan vara lite vaken när jag behöver gå upp imorgon bitti. Så detta blir ett godnatt, och sov gott.


Likes

Comments


Kära bröder.

Jag  tänkte ge upp, kasta in handduken, eller vad du nu vill kalla det.

Det tänkte jag verkligen.


Men  sedan kom jag och tänka på er, och jag började gråta.

Inte utav sorgsenhet, utan snarare glädje.

För jag hade äntligen hittat en anledning att fortsätta leva; en anledning till att  fortsätta kämpa emot mina oändliga demoner.

Ni var Ni ÄR min anledning till att vakna varje morgon, och ni är anledningen  till att jag aldrig tänker ge upp igen.

Ni är de enda människorna jag någonsin kommer älska ovillkorligt. För alltid.


Det  komiska, eller sorgsna (beroende på hur man ser på situationen), är att när ni  föddes var min främsta avsikt att vara era egna, personliga, skyddsängel.

Dock  visade det sig senare att ni var mina.


Likes

Comments


Att skriva en blogg kan vara extremt avslöjande.

Om bloggaren själv vill det.

För som bloggare kan man själv välja hur personlig man vill vara med sina inlägg och sin profil.

Man kan avslöja allt eller ingenting alls.


Och jag önskar så att jag kunde vara en utav de som klarar av att skriva om sin vardag.

Men det går inte, jag får liksom inte ner orden på ett någorlunda intressant sätt.

Hur jag nu ens skulle kunna försöka översätta min trista vardag till intressanta och spännande ord är ju komiskt bara det. Men det känns som om det hade underlättat så mycket för mig själv om jag bara kunde skriva ner en massa opersonliga och ointressanta saker och ändå underhållit människor. Då hade jag ju sluppit den pressande känslan av att lägga ut nya saker, nya tankar, och nya känslor konstant.

Det är konstigt, för det är ingen som har bett mig skriva, men ändå känner jag en sådan press över att lägga ut intressanta, och originella inlägg.


Jag kan känna att jag avslöjar så mycket, men samtidigt så lite med mina inlägg.

För jag skriver ner mina djupaste och personligaste tankar, samtidigt som jag försöker att aldrig avslöja namn på de inblandade.

Och jag tror att det är mitt egna lilla skydd.

För om jag skriver ner det jag själv tycker, tänker och känner borde ingen få säga åt mig att jag har fel, tycker fel, eller har uppfattat någonting fel.

Och om någon tar illa vid sig över någonting jag skriver är det väl ändå inte mitt fel? Eller?


Likes

Comments

 

En olycka sker.

Olyckan är ingens fel.

Eller kanske allas fel.

Men vilka är vi att avgöra det egentligen?


Någon du älskar mister nästan livet.

Allt du någonsin trott ha vetat om livets mening ochbetydelse krossas, utplånas, exploderar, förstörs, och förintas.

För alltid.


En olycka sker.

Du förlorar din handlingsförmåga.

Mister förmågan att tala.

Och du orkar inte längre stå upp på dina egna ben.


Någon du älskar mister nästan livet.

Du klandrar dig själv.

För olyckan.

För att inte kunnat hjälpa till mer under den värsta tiden.


En olycka sker.

Du har hanterat mycket saker under livet.

Men inget så betydelsefullt som detta.

De närmsta berörda pratar ut om det.

Du stänger allt inne, och försöker förtränga tankarna.


Någon du älskar mister nästan livet.

Han klarar sig.

Men alla inblandade är för alltid ärrade djupt in i själen.


Likes

Comments

Om du väljer att sluta bry dig om mig och mitt välmående, så gör det mig ingenting.

Jag har ju faktiskt aldrig bett dig att bry dig, och jag kommer aldrig någonsin tvinga dig att göra det heller; för i slutändan är det helt upp till dig vad du vill ha för relation med mig.

Jag har bett dig vara min vän, och det är det ända jag någonsin kommer be dig om. Men om du nu väljer att ta den vädjan som att jag behöver dig att prata ut till, så tar du ändå ganska fel.

En vän för mig är inte någon som alltid bryr sig om hur jag mår hela tiden, eller någon som låter mig prata ut om hur jag känner mig, och varför. Utan en vän för mig är någon som alltid finns där för en, och bara är där liksom. En vän är någon man kan vara med och glömma alla de där dåliga tankarna och känslorna. En vän är någon man känner sig trygg med och någon som man aldrig ska ta för givet.

Kanske tog jag dig för givet, eller kanske var det så att jag pratade för mycket om mitt välmående, eller kanske var det för lite jag pratade om det.

Men tänk på att om jag pratar mycket med dig om hur jag mår, är det ingen vädjan om hjälp eller stöd jag ber om, utan det är ett tecken på att jag litar på dig, och att jag bryr mig om vad du har för åsikter om saker och ting. Jag tror alltså inte att du är min terapeut och jag kräver egentligen ingenting ifrån dig. Du behöver inte ens bry dig om vad jag säger, om du inte känner för det.

Om jag inte pratar ut mycket med dig om mitt välmående så är det INTE för att jag inte värderar dina åsikter och tankar, och det är INTE för att jag inte litar på dig. Utan det är för att vår vänskap betyder mer för mig än vad chansen att tala ut om alla mina problem gör. Jag försöker inte nervärdera dig på något sätt utan tänker snarare på att vår vänskap ska hålla, trots att jag inte alltid mår bra.

Jag har månganog i min närhet som låtsas att de bryr sig redan, så för allas skull är det ju bättre om du bara är ärlig och säger som det är; att du inte orkar bry dig. Och jag säger det igen; om du väljer att sluta bry dig om hur jag mår, så är det okej.

Det tog mig flera år att själv lära mig att bry mig om mitt egna välmående, och att faktiskt prioritera mig själv för att må bra, så jag behöver inte fler som försöker sitt bästa för min skull, bara för att bli besvikna på mig tillslut. Vi kan ju försöka vara vänner ändå.


Likes

Comments