View tracker

Gjorde du något under år 2015 som du aldrig gjort förut?

Ja, jag tatuerade mig! En tatuering som vart planerad så länge och som betyder allra mest för mig.

Genomdrev du någon stor förändring?

Nja, haha. Min största förändring jag kommer på är att jag gick från brunett till att bli blond igen, haha(?)

Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas?

12 juni, dagen jag opererade min fot efter 3 års strid.

Dog någon som stod dig nära?

Nej, inte någon som stod mig nära. Har turen att ha alla kvar!

Vilka länder besökte du?

Spanien i somras med familjen. Jag tror att vi alla behövde den resan!

Bästa köpet?

Kan man säga sin tatuering? Haha, jag "köpte" den ju fast den sitter på min arm.. Men jag säger den!

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Att jag träffade så många nya vänner, som idag betyder så himla mycket för mig!

Saknar du något från år 2015 som du vill ha år 2016?

Körkortet. Haha

Vad önskar du att du hade gjort mer?

Lyssnat på mig själv mer, i allt. Speciellt när kroppen sa ifrån.

Vad önskar du att du gjort mindre?

Lyssnat på folk som bara ville en massa dåligt.

Bästa helgen?

När jag och Adam var på semester, först till Ullared och sedan till Göteborg. Eller.. halloween helgen, med massa bra vänner och överraskningsfest!

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med andra år?

Jag har vart både glad och ledsen. Jag har haft mina perioder så jag varit ledsen. Men jag har även varit så fantastiskt glad under det här året!

Vad spenderade du mest pengar på?

Kläder tror jag..

Något du önskade dig och inte fick?

Nope, har inte önskat mig något speciellt.

Högsta önskan just nu?

Att klara körkortet. Sedan att klara skolan och ta studenten med "mössan" i topp. Jag vill även att det ska flyta på som nu, då jag är så lycklig!

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?

Lägga ner mig så otroligt i skolan, att inte "slarva" bort den sista tiden. Jag tänker även lyssna på mig själv mer, genom alla beslut jag tar.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

1. Bästa frukosten?

Hotellfrukost eller nybakade scones med sylt!

2. Aldrig få ta ett glas vin igen eller aldrig få dricka en drink igen?

Aldrig mer få ta ett glas vin!

3. Du måste klä dig i en enda färg resten av livet, vilken?

Svart skulle jag säga, det funkar till allt.

4. Bästa uppfinningen?

Mobilen, allt finns där liksom

5. Vilken egenskap saknar du enligt dig själv?

Att tro att andra faktiskt kan ha rätt, jag är så himla envis och jag ska alltid ha rätt.

6. Vad ska dina barn heta? Vi låtsas att du får en pojke och en flicka.

Viggo och Nova. Har sagt Viggo sedan min kusin föddes för 10 år sedan och Nova har kommit upp senare år.

7. Hur var du som barn?

Enligt mamma och pappa var jag faktiskt väldigt lugn, jag var inte den som alltid sprang liksom. Det var brorsan som var det.

8. Du får välja, vilken stad i vilket land vill du helst bo i för resten av livet?

Svår fråga. Någonstans här i Sverige faktiskt. Vill inte flytta utomlands.

9. Aldrig mer få se på tv eller aldrig mer få lyssna på musik?

Aldrig mer få se på TV. Klarar mig inte utan musik!!

10. Vilket yrke skulle du aldrig kunna ha?

Vet faktiskt inte, typ fotdoktor haha..

11. Du får ta med dig en enda skönhetsprodukt till en öde ö, vilken skulle du välja?

SOLSKYDDSFAKTOR!!!

12. Vilka är dina 3 favoritbloggar?

Paulas.me , Hugorosas.se & Andrea Hedenstedts

13. Vem känner dig bäst och varför?

Min lillebror. Han har alltid vart min allra bästa kompis och han jag alltid öppnar upp mig för.

14. Vad står på din shoppinglista till våren?

Saker till studenten, klänningar osv.

15. Om du behöver vara ensam och tänka, vart går du då?

Till mitt rum, med hörlurar och högsta musiken. Annars tar jag en promenad för att rensa tankarna.

16. Vilket mål jobbar du mot just nu?

Att ta studenten med godkända betyg och att ta körkort!

17. Vad vill du bli när du blir stor?

Entreprenör. I framtiden vill jag starta eget.

18. Om du skulle skaffa dig en ny hobby, vad skulle det bli?

Har faktiskt redan skaffat mig en ny. Jag målar. Ni vet i sådana där målarböcker som har blivit så populära nu. Väldigt bra och genom det får jag ett lugn i hela mig.

19. Om du kunde gå tillbaka till dig själv som 14 åring och ge dig själv ett enda tips för framtiden, vad skulle det vara?

Kan inte skriva allt. Men det första skulle vara "kör ditt egna race" Något som jag börjat med nu, som 18åring..



Likes

Comments

View tracker

Hej!
Alldeles för länge sedan jag skrev någonting här. Det har ekat tomt hela sommaren. Jag har inte haft någon motivation till att skriva, men nu är det ändring på det. Vad har hänt då? Ganska mycket faktiskt.



12 juni opererade jag min fot. Efter 3 års kamp, strid och 3 år borta från sporten jag älskar, fick jag igenom mitt tjat. Operationen gick jätte bra och nu är jag på rehab banan.



Jag har fyllt 18 år, dagen efter tatuerade jag mig. Min första tatuering. Som jag planerat i flera år. Jag är så himla nöjd och nu bär jag med mig mina hjärtan föralltid.



Jag har jobbat en hel del under sommaren. Perfekt och jätte kul! Lärt mig så himla mycket bara på de veckor som jag var i butiken och jobbade.



Jag har även vart utomlands med min fina familj. I en vecka drog vi till Mallorca. En vecka med sol, bad, skratt, drinkar och bara umgås. Den veckan behövde vi alla.



Sedan, sist men absolut inte minst. Skolan har dragit igång igen. Jag har alltså börjat sista året på gymnasiet. Jag går i 3:an och ska ta studenten i maj. Hur sjukt är inte det? Framtiden känns så långt bort men ändå så otroligt nära. Detta år kommer vara över på en blink. Jag ska verkligen ta vara på det.
Jag har enorma planer för det här året, jag är så fruktansvärt taggad och jag ska klara det.
Jag har gått in med en helt annan inställning inför detta år. Jag är taggad, peppad och har en enorm motivation till allt. Jag har aldrig vart så här positiv till skolan, men det har hänt något. Jag vill gå till skolan, jag tycker det är roligt. Det kommer bli tufft, det kommer krävas mycket tid och mycket av mig. Men i maj ska jag stå med mössan i topp och gråta av glädje att jag klarade det. Så är det bara. Nu kör vi!

Likes

Comments

Jag har aldrig vart tjejen som haft bäst betyg. Jag har aldrig vart tjejen som gjort bäst inlämningar eller skrivit bäst prov. Jag har snittat E i varje ämne, något som är dåligt enligt många. Men inte för mig.

7-9, vad hände? Jag gick knappt ut med godkänt, det var inte många prov som vart godkända. Men jag klarade mig tillslut. Samma sak i 1:an på gymnasiet. Jag trodde absolut inte att jag skulle bli godkänd i något ämne, då jag hamnat efter pga sjukdom, depression och tappad motavation. Men jag klarade 1:an också. Med godkänt.

Men i höstas när jag skulle börja det andra året, hade jag en annan motivation. En motivation som snabbt drogs ner och försvann. Men sedan, i november gjorde jag som sagt en utredning. En utredning som jag fick svar på i december. Då jag fick svar på alla mina frågor jag hade. Jag fick en diagnos som många vet.

Det händer något där. När jag fick reda på min diagnos. Det hjälpte mig och min motivation kom tillbaka. Mina inlämningar kändes bra, mina prov kändes bra. Inte alla inlämningar eller prov jag gjorde, men ganska många. Det är många som sagt "vad har hänt med dig Alva? Du är en helt annan person, det syns inte bara på dig utan också hur du presenterar!" Alltså, dom orden. Dom tar jag med mig, vart jag än går.

I fredags (22/5) avslutades det andra året. Inga betyg är satt än. Men jag vet att när jag får hem pappret med betygen, kommer jag gråta glädjetårar. Mina betyg har aldrig vart så bra som dom kommer vara i år. Något jag faktiskt har min ADD att tacka för.

Det är inte bara dåliga saker med att ha en diagnos. Det finns så många bra saker. Kom ihåg det.

I torsdag fick jag hem ett brev, där fick jag en lapp medskickad.
"PS, lycka till i framtiden Alva! Jag tror på dig! :)"
Jag tar med mig orden, lägger handen på hjärtat och säger att jag är stolt över mig själv. För det måste man väl få säga?

Likes

Comments

Varför skojar man om något så allvarligt? Varför gör man narr av folk som håller på med det? Lägg av bara. Det räcker.

Självskadebeteende, något som drabbar många. Väldigt många. Men ändå håller folk på att skoja om det? Det är fel, det gör ont i mig när jag hör någon dra en kommentar om det.

Jag har inte berättat det för många, men jag har varit fast i det. Jag skärde mig. På händerna, armarna & benen. Jag flydde från ångesten och tog ut det på min kropp. När det gjorde ont där, slapp det göra ont inuti mig. För en stund iallafall. Det gjorde fruktansvärt ont, men det var ingenting som påverkade mig. Jag sket i smärtan, så länge min själ kunde andas. Jag gömde mina ärr, ville inte visa. Bara för mina närmaste. Jag vet hur fruktansvärt svårt det är att ta sig ur ett självskadebeteende. Det är ingen lek. Absolut inte, så långt ifrån en lek det bara kan. Det har vart så många gånger jag nästan fått "återfall" och hamnat i det igen. Men har på något sätt lyckats stoppa mig i sista sekund och inte låtit mig själv göra det.

Folk dör av detta, det går så långt i vissa fall. Men ändå håller vi på och skojar om det. Alltså, nej. Bara nej. Jag blir typ irriterad bara jag tänker på det.

"Man är emo. Fan va knäppt att göra något sådant mot sig själv. Tar fram handleden och låtsas skär sig" Det är bara några kommentarer man hör där ute idag. Jag ser inte det roliga i det hela?

En stor eloge till folk som kämpar med detta, har kämpat mot detta. En stor kram till folk som förlorat något på grund av det här. En eloge till er.

Och snälla folk där ute, sluta skoja om det här. Det finns inget som är roligt med det. Kom igen, det är 2015. Tack för mig.


Likes

Comments

Ett ämne som jag tycker ouppmärksammas alldeles för lite är psykisk ohälsa. Det finns så många olika andra ämnen som uppmärksammas så himla mycket, men psykisk ohälsa känns som det kommer i skym undan. Dags att vi ändrar på det.

Ett ämne som inte tas upp, men som borde tas upp. Det är alldeles för många som hamnar i en depression, blir deprimerade eller allmänt nere. Så många som söker hjälp för detta, det är många som hjälpen hjälper för och de klarar sig. Men för alla gör det inte de & det går för långt. Ändring.

Förra året 2014, Var januari-mars de jobbigaste månaderna som jag någonsin upplevt. Jag hamnade sjukligt långt ner i en depression. Jag orkade knappt någonting. Jag var i skolan, men vad hände där? Ingenting. Det brast när jag kom hem, allt som jag höll inne under dagen. Alla känslor, tankar, tårar, ja allt. Jag kunde inte sova, snittade ungefär 3 timmar per vecka. Alldeles för lite. Jag var inte mig själv och jag var inte glad. Jag orkade inte helt enkelt. Vissa dagar tänkte jag "Vafan gör jag här?" Det var inte så att jag ville försvinna från jorden, eller att jag hade tankar på att göra det. Men det var jobbigt. Många möten och väldigt mycket prat. Jag levde med ångest, panikattacker, dåligt metd sömn. 7/7 dagar i veckan. Efter ett tag fick jag medicinering och lyckligtvis svarade jag positivt på den medicinen och fortsatte ta den. Det här är bara en gång av alla gånger jag blivit deprimerad, haft ångest, eller hamnat i en depression. Men det var den värsta av alla gånger.

Det finns så många som har det värre än vad jag har haft det. Jag ger en stor eloge till alla som orkar med och orkar kämpa. Ni är bäst. Men varför tas inte detta ämne upp mer? Varför rinner det bara ut i sanden och vi låter det vara? Det är hemskt. Det är läskigt.

Se upp, se hit. Läs all statistik som finns, alla procent och hur många det faktiskt är som lever med psykisk ohälsa. Det är dags att det uppmärksammas, jag tror inte jag är ensam om att tycka det. Men för mig gäller det inte bara att tänka på det, utan jag vill vara med och göra att det uppmärksammas. Kom igen, kom igen folket. Hjälp mig, det behövs. Det behövs att folk ska få veta mer om det, få mer information. Och att vi som faktiskt lever med det får mer hjälp. Kom igen folket, ni kan. Vi kan, tillsammans!!


Likes

Comments

Jag tror att jag har hamnat i en svacka just nu. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det handlar om. Men jag har inte varit riktigt glad och inte kommit upp på topp.

Man kan inte alltid vara på topp, det säger jag ingenting om. Det går inte alltid att vara glad alla dagar i hela sitt liv. Det går inte. Andra hanterar det bättre och vissa hanterar det lite "sämre". Jag är en person som hanterar det sämre.

Men lika som man har toppar så måste man ta sig igenom när det går sämre och neråt. Det är tufft, men jag måste kämpa.

Detta är väl egentligen ingen jobbig dipp, det är väl egentligen en helt vanlig, som en 17årig tjej eller kille har. Jag ska stå på mig, och ta mig igenom det. Har jag tagit igenom de grejer som vart, kan jag ta mig igenom detta.

Likes

Comments

Efter inlägget där jag berättade min historia, har jag fått sjukligt mycket kommentarer. Bra som dåliga, glada som ledsna osv.

Jag förstår att, har jag en blogg som är öppen för alla och det bara att komma in och läsa så kan jag få kommentarer. Det säger jag ingenting om. Jag förstår att folk har olika åsikter och att de tycker och tänker olika.

Men jag har också en åsikt, och tänker inte likadant som alla andra där ute. Jag valde att publicera min historia för att det skulle bli lättare för mig, men också för att jag vill hjälpa andra. Jag kan vara mer öppen nu.

Det är en sak jag inte förstår, hur folk kan yttra sig om hur jag tänker, tycker eller känner över det här. Hur en del folk kan stå och säga hur min åsikt är eller vad jag känner. Som jag nämnde, alla tycker olika och är olika.

Har man en åsikt om något sådant tycker jag att man kan hålla den inne, eller lägga fram den på ett snyggt sätt. Inte kränka andra och inte få andra att faktiskt bli ledsna eller sårade. Det var en del kommentarer som faktiskt sårade mig och gjorde mig väldigt ledsen.

Men snälla, ingen No Hate nu,detta är min personliga åsikt. Jag ville säga vad jag tyckte och tänkte och att jag faktiskt blev sårad. Tack.

Likes

Comments

Oj, oj, oj måste jag säga. Wow! Ni är helt fantastiska! Tack så jätte mycket för alla otroligt fina kommentarer jag har fått angående mitt senaste inlägg. Gud, jag blir alldeles överväldigad av alla fina kommentarer. Det går nästan inte smälta! Ni är helt fantastiska.

Jag trodde inte att jag skulle våga trycka på publicera. Men jag vågade och idag står jag här, lättad, glad och tacksam. Det var en väldig lättnad att skriva det, att få skriva av mig, kunna andas och släppa stenen. Det var så skönt.

Tack än en gång, alla fina. Ni är underbara!

Likes

Comments

Okej, nu ska jag berätta. En gång för alla. Men här är min historia.

Jag har inte alltid haft svårt och jobbigt med skolan, eller med andra saker. Det som alltid varit dåligt är att jag inte kan hålla ordning, eller hålla koll på saker. Det fungerar bara inte. Att skolan blev jobbig märktes i årskurs 8, sedan blev allt tydligare och tydligare. I årskurs 9 började jag få mina aningar om att något inte var "rätt".

Jag började i 1:an på gymnasiet, det var en nytändning, men det ändrades snabbt. Saker som gjorde så att allt blev svårare. Jag kunde inte koncentrera mig, starta igång mig själv eller något sånt. Senare i 1:an gjordes det ett test på mig, där allt blev tydligt. Jag skulle vidare på utredning. Väntetiden här i Karlstad var upp mot två år, därför ställdes jag i kö i Stockholm.

I november -14 åkte jag ner två dagar till Stockholm för att träffa en läkare och en psykolog. Ena dagen var det bara massa frågor och massa prat. Andra dagen var en pers, testerna drog igång och jag kände paniken i kroppen komma. Stressen ökade och jag har aldrig varit så trött som jag var när jag var klar. Sedan vart det inget mer då, vi åkte hem och skulle få svar om 6-8 veckor.

Sagt och gjort, vi fick en kallelse. Återigen till Stockholm. Bara att hoppa på tåget igen och rulla sig mot Stockholm. Det var blandade känslor, jag var så otroligt nervös, rädd och orolig. Väl på plats ropades jag upp och det var min tur. Ensam vandrade jag in i rummet med psykologen. Helt skakis. Han började prata och han sa vad dom hade sett och vad de hade kommit fram till.

Jag fick en diagnos. En diagnos. ADD. Det är som ADHD fast utan hyperaktiviteten. Jag hade alltså fått en diagnos. Jag blev lättad faktiskt, det föll en sten från mina axlar. Yes, nu kan vi arbeta utifrån det. Men ADD? Var det fel på mig? Vem skulle jag va nu?

Nu har det gått en tid efter att jag fått diagnosen, men det är fortfarande ganska nytt. Jag arbetar med att smälta det, att låta det sjunka in. Jag måste lära mig att leva med detta. ADD försvinner aldrig, jag kommer föralltid leva med detta. Med att inte kunna koncentrera mig mer än 5 minuter, att inte kunna ha ordning, att ha humörssvängningar, att min hjärna alltid går på högvarv. Detta är något jag måste lära mig att leva med.

Det har sjunkit in lite, vissa dagar känns det jätte bra att ha en diagnos, men vissa dagar är rena sorgen och rena pesten. Tänk er att sitta i skolan, vi får en uppgift, klassen klarar den på 20 minuter, men när lektionen är slut har jag inte hunnit klart med den. Den frustrationen, den besvikelsen, den känslan. Då känner jag mig så värdelös, så dålig och så himla kass. Det är otroligt jobbigt. Jag blir ledsen.

Jag är också den personen som svänger från 0-100 på 2 sekunder. Som kan vara glad och trevlig ena sekunden till att bli världens häxa den andra. Eller att vara glad till att bli ledsen och bara gråta i flera timmar. Det är också jobbigt och tar på krafterna.

Men häromveckan fick jag reda på att detta inte är mitt fel, det är min hjärnas fel och det är inget jag kan styra över. Jag är annorlunda, men det gör inget. Så får det vara.

Jag har nästan precis fått diagnosen ADD och jag har mycket mer att lära. Jag är inte ensam, det är flera tusen där ute som sitter i samma sits som mig. Detta är min historia. Så skönt att få berätta, att få släppa stenen. Tack.

Det vi alla ska komma ihåg, är att jag är precis samma Alva som innan, bara att jag fått en diagnos konstaterat. Men jag är fortfarande samma person.

Likes

Comments