Header
View tracker

​Hej alla ni där ute, om ni fortfarande har hopp om att någon ska skriva något här.. Ledsen för det men jag har haft ett "fullspäckat schema", ja i alla fall i min hjärna. Helatiden har det varit, jag måste göra det, och det, och den läxan, och den uppgift, så måste jag förbereda mig osv..

Jag måste säga, jag mår skit. Skolan ger mig ren ångest. Det känns som nu spelar betygen faktiskt lite roll, de behövs. Jag har den ständiga prestationsångesten. Samt att jag jämför mig själv med alla andra. Deras betyg blir bättre, medan mina blir sämre. Förr tyckte jag skolan var roligt. Jag tyckte om att plugga och prov var rätt kul trots att man hade lite fjärilar innan. Sen i åttan började jag må dåligt istället för fjärilarna. Och idag bröt jag samman. Ja, jag grät något sjukt. Vet inte varför, det var inte en speciell anledning utan min hjärna helt enkelt kollapsade. På senare tiden har jag haft huvudvärk av allt pluggande och jag har schemalagt mina dagar. 

Vakna - Skola - Plugga - Sova

och tiden räcker ändå inte till. Även fast jag vet att jag kan det mesta får jag känslan av att jag inte räcker till. Jag sa till mig själv i början av året att jag skulle ta tag i min betyg efter att de dalat för varje år och att jag skulle ge allt jag hade, men jag vet inte hur klokt det var. Nu är jag här och om jag då sedan får ett dåligt betyg så är självförtroendet på noll, vilket skrämmer mig. Man skulle kunna säga att jag är rädd för att prestera dåligt, för det är jag. När jag presterar bra känner jag att jag kan vara nöjd, stolt och glad.

Jag vet inte riktigt vad syftet med detta inlägg var, men jag ville dela med mig och kanske lära er av mina misstag?

-Signy 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Dagarna blir kortare och nätterna längre. Kylan tar över morgonen och solens strålar kommer inte vara tillräckliga för att värma min nerkylda kropp. Det bildas moln framför mig när jag andas ut, jag kommer ihåg när man skojade om att det såg ut som man rökte en cigarett. 

Jag går längs med vattnet och ser hur svanarna simmar lugnt på vatten ytan. Musiken är så hög att det känns som mina öron skulle kunna explodera och allt annat ljud är borta. Jag är ensam, inte en människa syns till. det är inte så konstigt det är inte många som är uppe så här tidigt på en söndag. Jag skulle kunna vara hemma med min familj och äta en stor frukost, men istället går jag här.

Jag ryser till när vinden blåser upp min skinnjacka. Jag drar den runt mig och håller armarna framför. Huden knottrar sig under blusen och byxorna. En varm kopp kaffe eller te skulle passa perfekt nu, men det finns inget som är öppet och jag har inga pengar med mig för den delen heller. 

Jag börjar sakta vandra hemåt, klockan är nu 10 och det har börjat strömma ut människor från lägenheter och villor. Staden har börjat vakna till liv igen.

Jag ser det gråa, trista och ovårdade huset och tänker: -Home sweet home! med en sarkastisk ton. Huset jag bott i  det senaste året är ett ruckel, varken jag eller min tysta och skygga rumskamrat har haft orken eller tiden att rusta upp det. Jag sätter nyckeln i låset, men jag får hejdar mig innan jag låser upp. När jag kliver in den smala hallen omfamnar värmen mig snabbt. Jag fortsätter igenom köket till mitt rum, som nu för tiden blivit mitt hem. Skrivbordet är fullt med papper och datorn ligger någonstans under. Golvet är täckt av kläder, både smutsiga och rena, mesta dels smutsiga. Jag sparkar av mig skorna och slänger av mig jackan och byxorna, sedan slänger jag mig i sängen. Täcket är kallt och kudden likaså. Jag kryper ner bland kuddar, täcken och kläder. Det tar inte lång tid innan jag somnar.

-Alva

Likes

Comments

View tracker

1..2..3..4..5..6..7.. Steg för steg springer jag upp för trapporna. Jag räknar mig fram och pustar ut vid varje avsats. Syran värker i benen, 32..33..34..35.. Värmen sprider sig i kroppen och mina steg ekar i trapphuset, men det finns ingen där för att höra dem. 100. Jag vilar. Tar några djupa andetag och springer. 700 steg kvar, all energi går åt att ta mig uppåt så jag springer med ett tomt huvud och räknar. 200..300..400..500..600..700..800. Framme, dörren till det lugna stället utanför bubblan som storstaden skapar.

När jag trycker ner det kalla handtaget gnisslar dörren högt och jag möts av den friska luften och lämnar den kvava och illaluktande trappuppgången. Jag andas tungt och luften är så ren att det känns när jag andas. Vinden susar lätt förbi och skapar ett ständigt hyschande i öronen. Jag går över det grå betonggolvet och kommer till kanten. Under mig är staden, som i en bubbla. Jag står utanför bubblan och kollar på bilarna som tutar vilt. Bubblan stänger inne storstads vimlet och jag lägger mig ner på mage och sträcker handen utanför kanten. Det är som att gränsen som bubblan skapar känns. Som ett lätt tryck runt handen.

Här uppifrån kan man se höghusenslampor lysa och människor påväg till och från fester. Man kan höra det svaga dunkande från de likadana festerna med den likadana musiken. Man kan se bort till slumområdena och även ända bort till de överklassiga lyxvillorna vid havet. Jag ligger här och spanar ut, mitt i staden. Det är kyligt ute men min kropp sprudlar av adrenalin som värmer upp mig, i alla fall tillfälligt. En känsla av glädje, lycka och allt är underbart.

Jag ställer mig upp och slås av en liten panik. Ståendes på kanten, några centimeter från vad som skulle kunna bli min död. Hjärtat bultar snabbt, ännu snabbare. Benen förlorar sin styrka och jag faller. Faller ner, ner genom bubblans gräns mot stadens gator. Allt snurrar och jag ser upp mot stjärnorna. Jag som hade tittat ut över staden och trott att jag sett allt hade i själva verket missat det största. Tanken hade aldrig slagit mig att kolla ut i den oändliga oändligheten.

-Signy

Likes

Comments

Okej, för att vara ärlig så har de senaste 48 timmarna varit bland de jobbigast jag har haft. Så mycket känslor och jag har precis blivit träffad av en ilskebomb. Det är sjukt, det sårar något enormt. Jag ska förklara mig, en ilskebomb är när en person bygger upp massa ilska mot en person och när den sedan stör sig på en grej och säger det till den så är det som att alla minnen av dåliga stunder dyker upp och förstärker det lilla som har hänt. Personen som då blir träffad, jag i detta fall, får så sjukt ont i kroppen, hjärnan, hjärtat och man undrar varför den inte har sagt något tidigare.

Man känner därför ilska tillbaka, men jag då som nu har haft bland de jobbigaste dagarna i mitt liv(känns det som nu) har helt och hållet slut på känslor. Kan varken skratta eller gråta, jag skakar rent utsagt. Jag har under dessa 48 timmar varit, rädd, orolig, arg, trött, glad, ledsen och nu är jag helt tom. Jag är ett skal med en fungerande kropp men känner mig så tom inifrån och ut.

Livet är som en jävla lång berg-o-dalbana, jag gillar sådant men ibland önskar jag att den aldrig gick neråt. Sak efter sak känns det som nu, men det blir bättre, det blir det alltid. Tro det eller ej..

Jag tänkte skriva om en annan grej tills idag men den får jag spara tills senare, tack alla underbara där ute och försök att inte bli tomma skal som jag, för det suger. Även bygg inte upp ilskebomber, har gjort det antal gånger och det slutar aldrig bra för någon..

Även säg som det är, det blir bättre i längden. Såra inte och bli inte sårad. Den som inte vet att den gör något fel kommer inte kunna göra något åt det. Om någon kritiserar dig kommer det kännas piss i stunden, men du kommer tacka den i längden. Dock finns det ju gränser på hur långt man kan gå med kritiken, tänk på det..

-Signy

Likes

Comments

"Kommer du ihåg?" sa jag och skrattade. "Kommer du ihåg när vi gick i samma klass och vi bråkade hela tiden?" Jag skrattade ännu mer. "Vi bråkade om sådana dumma grejer, kommer du ihåg när vi bråkade med Charlotta och när skolan blev inblandad och när alla tog sidor som i första världskriget" jag skrattar igen. "Det var så otroligt dumt, vi tyckte att de andra hade problemfria liv och att vi levde i någon sorts helvetesverklighet."

Såhär fyra år i efterhand känns det som en extremt dålig film jag sett, inte en värld jag levt i.

"Och när vi alltid missförstod varandra och jag var skit jobbig och på, och jag insåg inte det. Jag var en jättejobbig pessimist som ingen vågade säga emot för att de brydde sig om mig, men det förstod inte jag heller." Nu skrattar vi båda och hon säger, "Kommer du ihåg när vi sov över och skrattade så sjukt mycket. När vi åkte longboard klockan sex på morgonen, när vi inte bråkade med Charlotta. När vi sågs första gången i femman och ingen visste att vi skulle vara här idag." Nu ler vi. "När vi såg på film och den där gången du somnade, och den där gången jag somnade. När vi satt på din balkong och spelade gitarr och när vi fick vår lärare att gråta. När alla kollade konstigt på oss på stan och du spottade smoothie överallt. Den där gången när vi stormade Cubus och provade pyjamasar och åt skumtomtar i kanske tre timmar" säger jag.

Vi sitter i en dyr lägenhet i Stockholm och sjunger, precis som förr.

"Detta liv varar inte för evigt, så säg mig vad vi väntar på? Bättre att vara tillsammans än olycklig ensam."

-Signy

Likes

Comments

Jag är en person som föredrar film och mat framför utekväll med vänner. Vet att det kanske låter väldigt ledsamt men det är sån jag är. Jag gillar inte vara ute och vandra omkring på festivaler osv osv. Vet att jag kanske på det sättet är väldigt tråkig som person, men det är den jag är. 

Jag änder mig inte bekväm med att det är så mycket folk omkring mig och att så mycket händer på en och samma gång. Jag gillar att kunna ha kontroll över vad vad jag gör och över vad som händer. kontrollfreak tänker ni kanske då och på ett vis är jag ett kontrollfreak. 

Seriöst vill inte ni ha kontroll på era liv? Ha ansvar för det? Det vill jag.

Och jag är ledsen att jag ej skrivit på länge har ej känt att jag vill, men jag vet att vissa som faktiskt läser denna blogg blev lite sura/disappointed att jag ej skrev, so here you go. 

Jag tror inte jag kommer skriva mycket i framtiden heller eftersom jag inte har tiden eller orken till att dokumentera mitt liv. Sen så vill jag inte förstöra alla fina moment med att skriva något dålig som jag brukar. Okej, jag har tiden...

Jag vet att det finns de som gillar att vara med kompisar, men för mig har det nästan blivit en börda den senaste tiden. Jag vet inte varför för, för jag älskar dem, don't get me wrong i do, och älskar att träffa dem. Fast på senare tiden har det bara inte känts som det gjort förut. Jag har börjat dra mig undan mer och mer, även om det inte känns bra det heller. Men som ett exempel kan vi ta idag. Idag är det Rix Fm och nästan alla mina kompisar är taggade men jag känner att jag hellre stannar hemma och tittar på en film och äter god mat. Det känns som jag sårar mina kompisar och dissar dem, för det gör jag, men jag har en känsla av att jag vill gå men ändå inte. 

Okej, nu har jag sagt förmycket...

-Alva

Likes

Comments

​Jag är en så kallad demivegetarian, så detta kommer bli ett litet inlägg om mig och min mat och även varför jag äter som jag äter. För dig som tycker att det är ytterst ointressant, snälla ge det en chans. Läs åtminstone inlägget och bygg en åsikt eller vad som du än får ut av det!

Det finns otroligt många olika varianter av vegtarianism. T.ex. att vara demivegitarian, vilket jag som sagt är. Dock är jag det bara på vardagar. Det innebär alltså att jag äter ägg, fågel, fisk och mejeriprodukter(produkter producerad av mjölk). Dock funderar jag på att antingen bli pescetarian, vilket är när man inte äter något slags kött eller fågel men man äter fisk,ägg och mejeriprodukter. 

För att ni ska förstå måste jag därför förklara varför jag äter som jag äter. 

1. Vår köttkonsumtion är dålig för miljön och för framtiden med matförsörjning. Vi äter så sjukt mycket kött i de rikare länderna. 

2. Djuren som vi föder upp alldeles för mycket behöver mat, därför utökas odlingsmarken och priserna höjs. På grund av det har de fattigare länderna inte råd med mat för dagen. Med andra ord, det skapar svält.

3. Jag tänker även på djuren. Eftersom att det är så stor efterfrågan på kött och mejeriprodukter behöver man föda upp mer djur, vilket snabbas på på onaturliga sätt. Är tyvärr inte expert så om ni är intresserade läs här.

Varför är jag då bara vegetarian på vardagar? Jag tycker att vi överkonsumerar kött och mejeriprodukter, men det är naturligt för oss att äta det. Inget krav, men det som behövs är en minskning i vår konsumtion. Jag tycker kött är gott, men jag känner att det är extremt onödigt att äta det varje dag när man vet att det finns negativa konsekvenser som faktiskt förstör jorden. 

Jag är medveten om att det inte kommer ändra sig om bara jag gör detta och jag skriver absolut inte det här för att ni ska göra precis som jag, men jag tycker det här är värt att fundera över. Allt är ju upp till dig som läser det här att bestämma hur du vill göra framöver.

Hoppas ni har det bra med skolstart och allt

-Signy

Likes

Comments

Igår hade jag en toppen dag, trots skola (som bestod av lekar med de andra niorna, ja vi är ju äldst på skolan). Sen åkte vi hem till Alva för att fira att hon fyller år! Det blev en otroligt lyckad kväll med kinamat och sagan om ringen.

Idag har varit en seg dag där jag försökt att få saker gjort, vilket inte fungerat jättebra. Idag är även musikfestivalen Keep It Loud i Linköping. Inte jättebra musik, inte jättekul, men det har mer med umgänge och göra. Av egen erfarenhet tycker jag själv inte att Sveriges s.k. festivaler är roliga, de är tråkiga och ganska stela. I alla fall i Linköping, haha. Står på min bucket list att åka till Coachella, vill uppleva en riktig festival!

-Signy

Likes

Comments

Tillbaka i skolbänken igen. Har bytt skitmycket lärare igen men vad ska man göra? Schemat är extremt bra, jag menar att sluta 13.20 är inte dumt.

Okej, jag måste ta upp att jag äntligen börjat nian och att jag nu är äldst på skolan, vilket jag känner borde ge fördelar med snacket om hur vi ska vara "de yngre elevernas förebilder". Men alla yngre beter sig som att de äger skolan och har noll respekt för äldre. Alltså när jag var liten så var de äldre skiit läskiga. Jag hade sådan respekt för dem och nu får man ingen, haha känner att det är rätt ironiskt. Alla vill vara s.k. vuxna så fort (aka tonåringar), när jag gick i femman var jag ovetande om smink, märkeskläder osv. Menmen, vad är livet utan förändringar?

-Signy

Likes

Comments