Header

She let go. Without a thought or a word, she let go.

She let go of the fear. She let go of the judgments. She let go of the confluence of opinions swarming around her head. She let go of the committee of indecision within her. She let go of all the ‘right’ reasons. Wholly and completely, without hesitation or worry, she just let go.

She didn’t ask anyone for advice. She didn’t read a book on how to let go. She didn’t search the scriptures. She just let go. She let go of all of the memories that held her back. She let go of all of the anxiety that kept her from moving forward. She let go of the planning and all of the calculations about how to do it just right.

She didn’t promise to let go. She didn’t journal about it. She didn’t write the projected date in her Day-Timer. She made no public announcement and put no ad in the paper. She didn’t check the weather report or read her daily horoscope. She just let go.

She didn’t analyze whether she should let go. She didn’t call her friends to discuss the matter. She didn’t do a five-step Spiritual Mind Treatment. She didn’t call the prayer line. She didn’t utter one word. She just let go.

No one was around when it happened. There was no applause or congratulations. No one thanked her or praised her. No one noticed a thing. Like a leaf falling from a tree, she just let go.

There was no effort. There was no struggle. It wasn’t good and it wasn’t bad. It was what it was, and it is just that.

In the space of letting go, she let it all be. A small smile came over her face. A light breeze blew through her. And the sun and the moon shone forevermore.

- Rev. Safire Rosé

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Det var ett tag sen. Men det har sin förklaring. Ett nytt kapitel har tagit vid. Flera gånger har jag tänkt att jag vill skriva något, sammanfatta allt oerhört kul jag varit med, allt nytt som händer på precis alla fronter. Men varje gång jag försökt har jag inte hittat orden, osäker på vad det är jag vill säga, hur jag kan beskriva det som just nu händer. Men idag känner jag att det är dags, dags att åtminstone göra ett litet försök. Såhär vill jag beskriva det. Jag har tagit steget in i en enorm såpbubbla. I den här såpbubblan är jag långt ifrån ensam utan jag ryms med så mycket annat. Dagen jag såg såpbubblan för första gången och tog det allra steget in öppnades på sätt och vis en helt ny värld för mig. En värld med åsikter, tankar, synsätt, fenomen, aktiviteter, drömmar och mycket annat som inte alls ingått i min världsbild tidigare men som tillför nya perspektiv. Såpbubblan är full av sånt som engagemang, driv och vilja att ta sig framåt. Drivkraft att utvecklas snabbt men också gärna snyggt. Stämningen i bubblan är glad och positiv till andra, socialt intresserad att lära känna nya människor. I bubblan finns också en liten liten oro bubblande, bubblande i bubblan- lustigt va? Oron att den här såpbubblan inte egentligen har utrymme för en, att man hamnat fel. Den här oron bubblar dock inte upp till ytan särskilt ofta. 

Utifrån kan man se att såpbubblan svävar vackert, den flyger uppåt, nedåt, åt sidan, men allra mest uppåt. Att se den svävandes utifrån blir svårare efter att man tagit steget in. Att hitta hinnan till bubblan, se gränsen från bubblans värld och den riktiga världen, blir svårare för varje dag som går och och det vill man inte - för nu är man ju mitt i. Mitt i- omsluten av engagemanget, drivet och viljan. Omsluten av kunskap, vänskap, omsluten av glädje. Men lika härligt som det är när det är bra, lika jobbigt blir det när det blir dåligt. För när såpbubblan blivit hela ens värld blir ju måttstocken fel och perspektiven till vad som egentligen är viktigt otydliga. Det dåliga blir lätt sämst. Trots det älskar man ju bubblan. För även om det dåliga blir sämst så innebär det även att det bra - det blir bäst. Och nu har det blivit dags för mig att återvända in igen


Likes

Comments

Arbetet Global


Fre 15.28

Många drömmer om att hjälpa andra. Nunnan Serafina Ferrari är en av dem som valt att ägna sitt liv åt just det. För 24 år sedan lämnade hon Italien och flyttade till Ecuador för att hjälpa utsatta barn.


QUITO Det är torsdagsmorgon och Serafina Ferrari står och sopar det ljusblå golvet i sitt grönrutiga förkläde. Barncentret där hon bor och jobbar ligger i en förort utanför Ecuadors huvudstad Quito.

– Det är viktigt att det är rent och fint. Barnen lever i smutsiga och fattiga miljöer därhemma och vi vill därför erbjuda dem en ren och ordnad plats, säger hon.

Serafina Ferrari är 69 år gammal och har levt som nunna ända sedan hon var 16 år. Så länge hon kan minnas har hon känt att hon vill hjälpa behövande.

Serafina Ferrari gör allt hon kan för att hjälpa barnen på centret med utbildning. Foto: Alva Jonevret

1993 lämnade Serafina Ferrari Italien och flyttade till Quito. När hon anlände till huvudstaden var behovet av hjälp stort, med många övergivna barn på gatan. 2002 lyckades Serafina Ferrari starta ett center för barn och erbjuda dem en måltid mat och en plats att vara.

– Från början kom bara runt 15 barn varje dag men nu, 15 år senare, är det runt 250 stycken.

Centret är en plats för barn mellan tre och 17 år där de kan vara både innan och efter skolan. Det är en plats där de får mat, läxhjälp och där de kan leka. Serafina Ferrari är huvudansvarig på centret och ägnar sig åt en rad olika saker varje dag. Mycket tid går åt att konversera med barnen och deras föräldrar. Hon säger att många kommer till centret varje dag för att prata och be om ekonomisk hjälp.

Barnens situation är ofta problematisk med missbruk, våld och fattigdom i familjen. Majoriteten av familjerna lever under extremt enkla förhållanden och saknar ofta en ordentlig isolering i husen samt rinnande vatten, berättar hon.

– Man vill självklart hjälpa alla ekonomiskt men det är omöjligt.

Centret drivs framförallt med resurser från Serafina Ferraris hemland, Italien, från det religösa institutet Ancelle della Carità, men det är ändå svårt att få verksamheten att gå ihop ekonomiskt.

– Den ecuadorianska staten har inte hjälpt oss med en enda krona.

En del av arbetet på centret går därför till att försöka hitta företag och privatpersoner som vill donera. När Arbetet Global besöker centret har det just mottagit en donation med ris och olivolja så Serafina Ferrari är glad.

Om framtiden säger hon att hon vill hjälpa fler barn att testa på andra aktiviteter såsom dans, teater och sport men uttrycker även hur viktigt det är att fortsätta driva centret i samma riktning som nu.

– Det absolut viktigaste är att hjälpa barnen med skolan så att de inte hoppar av och förlorar ett år, det ska vi fortsätta med.

Alva Jonevret


En dag med Serafina Ferrari

Är: 69 år, nunna och initiativtagare till centret Ceipar

Bäst med jobbet: Tillfredsställelsen att se barnen lära sig nya saker i skolan

En arbetsdag i klockslag:

06.30 Morgonen startar med morgonbön.

07.00 Från sju finns Serafina Ferrari tillgänglig och välkomnar och leker med barnen. Är det kallt ute får barnen något varmt att äta.

09:00 Alla samlas i en ring innan de går inomhus för läxläsning i klassrum på centret. Serafina Ferrari passar på att städa skolgården.

10:30 Nunnorna hjälps åt att dela ut mat till hemlösa människor som bor i närheten.

12:00 Dags för lunch för barnen och personalen. Linser och ris serveras alltid med undantag för vissa festligare dagar.

13:00 Barnen lämnar centret för lektioner i skolan. Serafina Ferrari välkomnar nya barn som får hjälp med läxläsning och därefter får leka på skolgården.

17:00 Barnen går hem och det är slut för dagen.


Färre nunnor i världen

Nunnor finns inom romersk-katolska kyrkan, ortodoxa kyrkan och i andra kristna samfund, samt även inom buddhismen

En nunna lever i celibat och har i många fall avlagt ett så kallat fattigdomslöfte, vilket innebär att hon lever under materiellt blygsamma förhållanden.

Antalet nunnor världen över har minskat drastiskt sedan 1960-talet. Enbart under 2000-talets första år så minskade antalet nunnor i Europa med närmare 40 000, i Nordamerika med 6 000 och Sydamerika drygt 1 000.

Källa: Catholicworldreport.com

______________________________________________________________________________________________

Det reportage jag gjorde med Serafina, på Ceipar, publicerades på Arbetets hemsida i fredags.

https://arbetet.se/2017/09/01/en-dag-pa-jobbet-med-nunnan-serafina-ferrari/

Likes

Comments

Den här veckan har jag... blivit välkomnad på röda mattan med kåren som skakade hand med en samt en applåderande och hejande korridor av faddrar. Jag har träffat de 70 personer som ska bli mina klasskompisar de kommande tre åren. Jag har kört ett antal olika poängjakter där vissa gått mer bra, andra sämre. Jag har blivit lurad av våra faddrar angående en utlottning av en bil, ett falskt dejtingutskott samt diverse regler som bland annat att man aldrig får vända rektorn ryggen. Jag har varit på kräftskiva i en lada och sjungit alla handelslåtar för första gången. Jag har gått ut och dansat tre av fyra nätter. Jag har lyssnat på ett flertal jätteintressantta föreläsningar med coola och inspirerande människor. Jag har sovit alldeles för lite. Jag har skrattat massor. Men viktigast av allt har jag känt att jag hamnat väldigt rätt.

Likes

Comments

Första dagen. Såsom en första dag antagligen bör vara. En touch av nervositet ända från tårna ut i fingrarna. Lite högre (läs mycket högre) hjärtklappning än vanligt. Mestadels ett leende på läpparna. Första dagen är jobbig men något man ofta tittar tillbaka på med värme och kan skratta åt. Det är fint med första dagen, för precis som med allt annat som sker för första gången, händer det bara en gång. Njut av det medan man kan. Sedan kommer en andra dag, en tredje och en fjärde...

Likes

Comments

Fyra dagar.

Det är fyra dagar kvar tills universitet börjar. Bara fyra stycken. Just nu är jag fri. Antagligen är det sista gången på ett bra tag som jag känner just så. För jag har ju inga viktiga tider att passa nu, ingen anställning och inga direkta krav på prestation. Jag har inte heller någon som är direkt beroende av mina handlingar eller för den delen några checklistor som bara måste hinna bli avcheckade innan jag går och lägger mig. Jag har istället tid för att tänka, fundera och för att reflektera. Jag har tid att känna efter vad jag vill och göra just det.

Det är alltså fyra dagar kvar till universitet börjar. Bara fyra stycken. Och här och nu vill jag bestämma att den här friheten jag känner, den tar jag med mig. Jag tar med mig den i stressen, mörkret, tröttheten och kylan. Jag tar med mig den i osäkerheten, i ångesten och i tvivel. Jag bär med mig den på tunnelbanan, på fotbollsplanen, i klassrummet och på kompismiddagen. För det är ju sant. Jag är så fri. Friii. Och nu är det dags att använda den friheten för att anta en ny utmaning och försöka flyga. Låt mig få sväva, högt och länge.

Fyra dagar.

Likes

Comments

Det känns som att jag allt oftare hör människor prata om att man ska hitta sin grej. Att man inte ska jobba med vad som helst, utan något man faktiskt brinner för. Att man ska ägna sig åt något man på riktigt tycker är kul. Och visst är det bra, det är jättebra till och med. Men ibland undrar jag om det inte är lite farligt att tänka att det bara är en enda grej. Kanske söker man då efter denna grej, denna passion, hela livet när det i själva verket finns flera saker man brinner för?

Ett sätt att hitta vad man tycker om att göra är för mig att göra något man inte tycker om. Se en film man inte vill se, äta en maträtt man inte tycker om, umgås med en person man egentligen inte kommer särskilt väl överens med eller testa något som inte verkar särskilt roligt. Det är inte förrän då man börjar fundera vad det egentligen är man inte gillar med den aktiviteten. Hjärnan börja producera tankar såsom "jag gillar inte detta, utan jag skulle mycket hellre...". Det är där vi har det. Det som kommer efter "jag skulle mycket hellre..." är ju nämligen lösningen. Lite häftigt att något man inte gillar kan leda en till något man faktiskt gillar.

Likes

Comments

Jag kommer in genom dörren. Sätter mig vid köksbordet och börjar gapskratta. Skrattar rakt ut för att det känns så konstigt. För 13 månader och 6 dagar sedan tog jag studenten. Jag och Alma sprang ut snabbast av alla och jag gjorde segertecken med fingrarna för nu- nu var det min tur. Därefter passerade en tung höst med jobb och en hel del mörker. I januari bar det äntligen av på livets resa med mina två fina vänner. I april bar det av på resa nummer två, där jag fick vara min egen bästavän. Därefter var det dags för sommarlov och att få återförenas med familjen. Under hela den här tiden har hösten och att börja universitet varit så långt borta. Jag har vetat att det kommer komma en dag när jag börjar men inte velat tänka mer på det. Men nu sitter jag här vid köksbordet och skrattar. Det är den 9:e augusti och framtiden knackar på. Utan att jag hunnit tänka särskilt mycket över det är den här. Känner så mycket men ändå så lite. Tänker att jag vill göra något rent praktiskt för att minnas den här stunden så jag tar en bild. Lika bra att le tänker jag för ett leende har tagit mig genom det mesta det här året och borde väl göra det framöver också?

Likes

Comments

En vecka på Gotland. Några ingredienser som gjorde veckan lite bättre.

  • Äta frukost på altanen till ljudet av bräkande får i hagen bredvid
  • Undvika att göra planer utan istället känna efter precis varje morgon vad man känner för att göra just idag
  • Få med mamma och pappa att träna och skratta åt det jobbiga tillsammans samt belöna varandra efteråt att vi klarade det, tillsammans
  • Promenera på ensliga grusvägar
  • Laga mat enligt Halv-åtta-hos-mig. Ansvara för en trerätters och planera den så bra att man tog hem hela familjesegern
  • Fotografera motiv där bilderna mer eller mindre gör sig själva tack vare de fina landskapen
  • Hälsa på Alma och cykla harmoniskt längs vattnet för att i nästa ögonblick mötas av ett tjugotal tjurar på vägen stirrandes hotfullt mot oss
  • Vara vaken halva natten med sin bästavän och titta på stormen utanför fönstret som stundtals känns alldeles för nära. Känna respekt inför det vi kallar moder jord

Tack Gotland för en fin vecka.

Likes

Comments

Efter att flygplanet med mig och min familj i landade på Arlanda väntade fyra dagar i Stockholm med konstant glädjerus i kroppen. Jag vaknade upp utvilad, glad att ta mig an dagen. Tänkte inte på framtiden eller dåtiden. Inte på eftermiddagen eller kvällen. Jag tänkte på nu. På här och nu. På frukost. På avokado. Jag var glad. Log. Cyklade hela vägen in till stan och log mot varenda person jag mötte. Folk log tillbaka. Nu har det gått en vecka sedan vi landade på Arlanda. En vecka som gått så snabbt. Energin känns inte riktigt med mig längre och jag är rädd. Rädd för att det är mitt rätta jag som knackar på igen. Att det där bara var en kort period, en peak, och nu planar det ut igen. Jag vill inte att det ska vara så. Och i slutändan måste det väl ändå vara jag som bestämmer det? I så fall vill jag göra en beställning. En beställning på fler leenden igen. På lyckorus samt allt-löser-sig-känslor. Jag vill ha gapskratt och fniss. Gärna i mängder, tack. Det borde väl inte vara så svårt att fixa?

Likes

Comments