Header
View tracker


Jag står och tittar ut över vattnet. Det är vackert. Undra vad som egentligen gömmer sig under det där släta täcket som glittrar så vackert i månskenet? Antagligen är det bara mörker som gömmer sig, då glimret från månen inte räcker tillräckligt långt. Men jag vill gärna föreställa mig färger. Koraller och fiskar i alla dess färger.
Vattnet är mörkt, svart, men på något sätt gör mörkret mig lugn. Lika lugn som vattnet en sån här natt.
Jag tittar ner. Det är långt ner, men är det tillräckligt? Jag känner hur demonen står bakom mig, nära, jag kan känna hur den andas i min nacke. Den vill se mig falla och jag vet att jag inte har något val. Hoppar jag inte så kommer den putta mig i vilket fall. Den har jagat mig så länge och nu är jag så fruktansvärt trött på att springa. Jag låter demonen vinna, det är detta den velat hela tiden och nu orkar jag inte kämpa emot längre. 


Minnena rusar genom huvudet och en rysning far genom hela kroppen, men jag tvingar mig själv att titta ner. Det är fruktansvärt högt. Jag blundar och försöker känna om demonen fortfarande finns där, om den står bakom mig och iakttar, beredd på att putta mig. Någonstans är den nog, det känner jag. Det är som att det är något svart som bränner och skadar en liten del av själen varje gång demonen visar sig. Det mesta är bara ärr nu, vilket gjort min själ starkare, men ärrvävnaden är öm och ibland börjar det svida. Men jag är starkare än demonen, den är inte en del av mig längre, även om jag kommer ihåg hur den känns.
Jag föreställer mig att jag står på bron, precis som jag idag gjorde för ett år sedan. Tänk att det redan var så länge sedan. Det känns så overkligt på något sätt. Det har gått så fort att det känns som att det borde vara mer än ett år sedan, men på samma gång får jag känslan av att det bara gått en dag. Det känns som att det hände i en annan dimension, en annan tid och som att det inte var jag som för ett år sen stod och var beredd på att falla, låta mig övervinnas av mörkret och demonen.

Tårarna går inte att hålla tillbaka längre, de bara rinner och rinner. De rinner för mina vänner som imorgon kommer få veta att deras vän är borta, de rinner för mina lärare som kommer undra om de inte gjorde tillräckligt för att hjälpa mig. Tårarna rinner när jag ser min pappas blick bli svart och när jag hör min mammas skrik av panik efter att de läst brevet jag lämnade på köksbordet. Men jag hoppas de förstår att detta är det bästa. Under mina sista sekunder när jag släpper taget kommer jag vara fri.
Tårarna rinner för min syster, min kära, kära syster. Hon som kommer gå in i mitt rum, öppna min byrålåda och ta fram bladet som räddat mig från demonen så många gånger. Bladet är det enda, jag i alla fall vill tro, som gjort att jag fått skada demonen så som den skadat mig. Min syster kommer klandra sig själv för att hon lät bladet ligga kvar där när hon visste att det fanns. Hon tror inte jag vet att hon vet, men jag vet hur jag lägger mina saker i byrålådan. Och när sakerna låg i oordning en dag och jag vet att hon är den enda som kan mitt gömställe till nyckeln så fattade jag att hon vet. Tårarna rinner för att jag är rädd att hon kommer vilja skada sin demon, på samma sätt som jag skadade min.
Tårarna rinner av både lycka och sorg när jag tänker på att detta kommer vara min sista stund med demonen. Det kommer va en lättnad att slippa springa mer, när det enda man egentligen gjort är att springa på stället. Men samtidigt kommer det vara ett svårt avsked då demonen var den enda jag kunde räkna med i alla mina sömnlösa nätter. Men nu när jag äntligen kommer få sova, vad händer om jag vaknar på andra sidan och är ensam? Då har jag ju ingen att vara vaken med.

”Kära mamma, pappa, kära syster. Jag kan börja med att vara ärlig och säga att jag har ingen aning om hur man skriver sånt här. Men jag vill bara att ni ska veta att ord inte finns för att beskriva min kärlek till er. Jag älskar er och jag kommer sakna er. Men livet här har inte varit ett liv värt att fortsätta leva. Ni får inte tro att det är ert fel, det är ju ni som gjort att jag orkat leva såhär länge. Men nu har jag bestämt mig för att leva kvar i era hjärtan.
Jag kommer inte lida, ni vet hur mycket jag alltid velat kunna flyga, så det är vad jag ska göra nu. Men ni vet också hur mycket jag alltid önskat att jag var en sjöjungfru, så det ska jag också vara.
Jag kommer alltid finnas hos er, glöm inte det.
Ännu en gång, jag älskar er”

När jag stått där ett tag med tårarna rinnandes börjar jag undra om man faktiskt kan gråta tills tårarna tar slut. Borde inte mina tagit slut för länge sedan?

Brevet. Det börjar bränna bakom ögonlocken. Jag öppnar ögonen och blinkar bort tårarna.
Hur kunde jag utsätta dem för det? Jag är inte självisk, inte egentligen. Men när man är inne i ett sådant mörker att man inte ser någon annan utväg än att låta sig omslutas, då tänker man inte klart.
Jag tänkte svart. Jag skulle tänkt färger, föreställt mig koraller och fiskar i alla dess färger innan jag ställde mig beredd på bron.
Men tänk dig att du är helt omgiven av mörker, det finns inte ens en liten glipa som släpper in lite ljus. Då ser du ju ingenting, det finns inget ljus som reflekterar några färger, så du ser bara svart, eller hur? Och har du inte sett färg på ett tag glömmer du så småningom av hur det gröna gräset och den blåa himmelen ser ut och hur den ändrar till lila, orange och rosa på kvällen. Det är svårt att se något framför sig när man inte längre minns hur det ser ser ut.

Jag tar ett djupt andetag och klättrar upp på relingen. Det finns inte mycket att stå på, men tillräckligt för att kunna släppa taget med händerna och ställa sig upprätt.
Jag tittar upp. Månen syns inte längre, några stjärnor syns inte heller till. Jag blir medveten om vinden i mitt hår och förstår att det är molnen som blåst in och nu täcker himmelen. Nu är det bara mörkret, demonen och jag mot världen.
Jag sträcker ut mina armar, blundar och känner demonen ställa sig bredvid mig och ta min hand.
Men det är något som stör mig. Det är inte demonen, mörkret och jag mot världen längre.
Det är någon annan här. Jag vänder huvudet åt sidan och ser att min syster står där, min kära, kära syster.

”Jag kommer inte lida, ni vet hur mycket jag alltid velat kunna flyga, så det är vad jag ska göra nu. Men ni vet också hur mycket jag alltid önskat att jag var en sjöjungfru, så det ska jag också vara.”

Hon är smart hon, min syster. Hon känner mig allt för väl för att inte förstå vart jag skulle gå. Jag kan inte låta bli att bli lite arg på henne för att hon inte bara kunde låta mig vara. Men jag blir samtidigt arg på mig själv som lät henne förstå vart jag skulle gå.
Tårarna rinner nerför min systers kinder, men hennes ansikte är för övrigt uttryckslöst.
”Gå”, viskar jag.
Inget svar.
”Gå!”
”Flyger du, så flyger jag.” svarar min syster. Hon går mot mig, klättrar upp på relingen och när hon fått balansen i styr ställer hon sig upp bredvid mig, sträcker ut sina armar och tar samtidigt min hand.
Jag vet inte hur länge vi stod sådär och blickade ut över vattnet. Efter en stund vände jag mig om för att se på demonen. Men den var inte där. Den hade släppt min hand. Jag vände mig mot andra sidan och tittade på min syster och sedan ner på våra händer, tills jag slutligen blickade ut över vattnet igen som nu glänste i månens ljus. Jag kände hur ljuset från månen träffade mig och hur värmen från min syster spred sig i min kropp.
Nu var det inte bara tårar längre, nu grät jag så mycket att det gjorde ont. Men inte för att jag var ledsen egentligen. Jag fylldes bara med en sådan lättnad, över att min syster stod bredvid mig med sin hand i min och att jag hade lyckats släppa taget om demonens. Tack vare min syster. Hennes ljus och värme övervann demonens kyla och mörker. Hennes ljus i mörkret övervann min långa sömnlösa natt.
”Ska vi gå hem?”
Jag nickade.
Det var inte demonen, mörkret och jag mot världen längre. Nu är det min syster, ljuset och jag.

Jag ställer mig beredd och sträcker ut mina armar. Min blick flyttas uppåt och jag ser att himmelen är blå och molnfri. Värmen från solen smeker och ett leende sprider sig över mitt ansikte. Nu gäller det.
Jag vänder mig om och ser på min syster. Vi ler mot varandra. Hon ställer sig bredvid mig, sträcker ut sina armar och tar min hand. Jag vänder mig om och tittar på min andra hand, som är tom. Jag ler ännu mer när jag fylls utavkänslan att jag vann. Jag vann över demonen.
”Flyger du, så flyger jag, eller hur?” viskar min syster.
”Flyger du, så flyger jag.”
Nu släpper vi taget, vi faller, flyger. Känslan är bättre och friare än jag någonsin kunnat föreställa mig och jag skrattar högt.
Vi faller och faller, tills nu fallskärmen fylls utav luft, fångar oss och lyfter oss upp. Jag är glad över att jag inte valde att falla den där dagen för ett år sedan, för då hade jag aldrig fått uppleva dagen jag äntligen fick flyga. Jag ser böljande vatten i dalen som glittrar i solen, berg med gröna plättar av gräs och himmelen är sådär sagolikt blå.
Just i det ögonblicket, från att ha fallit, till att ha svingats ännu högre upp, insåg jag att man faktiskt måste falla ett tag för att sedan lyftas och flyga ännu högre. Och jag kan lova er, att vyn här uppifrån är fruktansvärt vacker.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hej på er! Hur mår ni? Själv mår jag toppen (det är ju ändå fredag?!), om räknar bort det faktum att jag har någon himla dum förkylning som aldrig ger sig... Well well. Den håller väl inte i för evigt.

Idag slutade vi skolan vid 11.40 och då följde Moa med mig hem. Vi gjorde stuvade makaroner och köttbullar till lunch (😍). Annars har vi bara myst med film och kladdkaka (smet). Helt underbart!!!! 💗
Hon åkte väl hem för ungefär 20 minuter sedan.

Vid 14.30 idag åkte mamma på utbildning och spa eller något och är borta hela helgen. 😢 Kommer sakna mami massor. Men det kan va bra att vara borta från sin mamma och pappa ibland. Då hinner man sakna varandra lite mer och att ens föräldrar "tjatar" blir lite lättare att stå ut med. 😉

Hej så länge!

Likes

Comments

View tracker

Nu ska jag äntligen sova!!! Är helt dötrött, så godnatt på er!! 💗


Likes

Comments

Idag har faktiskt varit en bra dag. Det var tungt att gå upp och jag var riktigt trött, så var inte jättebra inställd. Hela veckan har gått rätt trögt egentligen...
Men min dag har varit bra hittills och jag hoppas den slutar bra. Jag hoppas såklart att du haft det bra också! ☺️
På hemkunskapen idag gjorde vi soppa. Min blev faktiskt rätt bra om jag får säga det själv. 😉 Igår gjorde vi bullar och dom blev underbart goda!! 😍










Skulle gjort ett inlägg igår, men jag hann tyvärr inte. Jag gjorde läxor och det blev sent så jag gick och lade mig direkt.
Ska fortsätta med läxorna nu. Hoppas jag hinner slänga in något mer inlägg lite senare!💗
Kramis


Likes

Comments

Idag är det inte vilken dag som helst för det är semledagen! Kom hem från Semlecafé i byn för ungefär en timme sedan. Jag gillar egentligen bara denna dagen för "konceptet" om man säger så. Själva semlan är jag inte jätteförtjust i utan äter den bara för att liksom. 😂

Nu ska jag sova, godnatt på er godingar! 💗

Likes

Comments

Idag i skolan hade vi temadag. Den va faktiskt rätt nice! Men jobbig... Vi började dagen i skridskohallen vilket var riktigt roligt. Gillar verkligen att åka skridskor. I början ser man ut lite som Bambi på hal is, men sen när man kommer i gång så! Sen gick vi till Hälsostudion och körde boxning och gud så jobbigt det var! Men det var också bara roligt ändå. Efter det var vi och bowlade med hela klassen. Det var också riktigt roligt... I stort sett var hela dagen awesome. 😂 Är medveten om att jag skrev "roligt" väldigt många gånger i detta inlägget. Men det får ni ta och leva med.😂

Likes

Comments

Just nu sitter jag på sjukhusmottagningen för dom ska ta några prover på mej.. Så jag kommer nog inte till skolan förrän 9 kanske? Beror på hur länge vi får vänta.
Mitt humör är helt okej idag, väldigt trött dock. Vilket kanske inte är så konstigt på en måndag efter lov...
Se yaa. 😚


Likes

Comments

Jag åkte hem från Klara någon gång vid 12. Mina småkusiner kom sedan och grillade korv med oss. Så roligt att träffa dem igen i och med att de bor rätt långt bort från oss. De åkte hem för inte så länge sedan och nu ska jag snart på dans!
Skriver mer sen, kram om du vill. 💗




Likes

Comments

Jag tillbringar denna underbara dag med min prinsessa. 👸 Våfflor och kärleksmums låter ju inte så tokigt, va? 💗
Idag är dagen ni borde ta hand om varandra och sprida kärlek! Varför inte ge en hälsning till den där tjejen, eller den där killen? Det kanske gör någons dag med ett simpelt hej.
Spriiid kärlek omkring er!! Glöm inte det.
Kram! 💗










Likes

Comments

Jo men jag trodde ju att vi bara skulle in och äta igår kväll. Men icke!
Vi åt pizza, sen sa mamma och pappa att vi skulle åka och köpa godis på Skövde Arena bredvid bowlingen(?). Jag bara "jaaaa godis". Inte tänkte väl jag på att det inte finns nån himla godisaffär på Arenan? 😂
När vi kom dit blev jag typ deprimerad för att jag såg alla människor som skulle in där och titta på Jill Johnson. Mamma, pappa och farmor bara skrattade åt mig.
När vi kom in gick mamma och skulle kolla om den så kallade godisaffären var öppen. Den va tyvärr stängd (den fanns inte) så vi ställde oss i kö för att hänga av oss kläderna. Först då fattade jag ju grejen. Vi skulle ju också titta på Jills show! Känner mig väldigt dum och lättlurad nu såhär i efterhand dock... Well Well. 😂
Det var helt underbart i alla fall. Vi var på den en gång i Göteborg också för några månader sedan, men farmor ville gå på den också och vi hängde på!
Det var roligare den här gången för nu kunde jag låtarna och man hängde med mer!
Bäst är hon!!!! 💗

Likes

Comments