View tracker

Åh lilla syster. Förlåt för allt dumt jag sagt. Allt elakt jag har gjort genom åren. Du förstår lilla syster, när jag tänker på dig förflyttas allt lyckorus i magen upp till min tankeballong. Där inne ser jag dig. Där är du alltid lycklig,din hud är glittrig,som om små små vattendroppar smyckar dig och tack vare ditt leende är det soligt. Det verkar som att mina ögon är en kamera och du är stjärnan i en supervacker film. Jag dokumenterar dig,fast inte med en kamera utan med mina ögon. Och mitt minne sparar det jag ser. Det bildas solkatter runt omkring dig i pasteller i blått,grönt och rosa och det blir så vackert när de möter din skimmriga hy. Åh lilla syster,jag önskar att du kunde se det jag ser. Du skrattar, jag tror att du är kär. Kanske i mig. Kanske i livet. Vi är på en åker där färgen på gräset är beiget. Daggen på stråna gör att det ser magiskt ut med dig i fokus. Vita tunna klänningar klär våra kroppar och din lilla smala hand tar tag i min. Man ser våra nakna kroppar igenom det tunna tyget men ingen annan är i närheten att se. Bara vi. Atmosfären är harmonisk, så starkt harmonisk att det nästan känns som att man kan ta en tugga av den. En tugga lycka. Ditt hår blir sådär naturligt vågigt när det fått snudda daggen.

Du är så perfekt.

Åh lilla syster. Om det ändå vore mer än en illusion i min tankeballong. Om du ändå alltid kunde vara just precis sådär lycklig. Om du och jag kunde ligga på en äng och skratta varje dag så hade jag gjort det. Om vi kunde flytta till ett eget Nangijala och leva lyckliga i alla våra dagar så hade jag gjort det,utan att tveka.

"Vi tar med oss lite matsäck,sen far vi",hade jag sagt. "Åh stora syster,det gör vi",skulle du svarat.

Jag älskar den här illusionen. Ingenting står i vägen för din lycka där. Jag undrar vart den åkern är. För åh,lilla syster,om jag visste det hade jag tagit oss dit.

Lägg din hand i min,lilla syster, så far vi. Dit drömmar är verklighet,lyckan är evig och huden blir glittrig på beiga ängar. Där luften är frisk,åar är rosa,våra skratt är himlens ljus och vår kärlek det som härskar.

Lägg din lilla smala hand i min lilla syster,så drömmer vi oss bort en stund. Lilla syster,över dig ska jag vaka förevigt och alltid vara din.

Åh syster lilla. Du är bara min.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag är oren.

Redan blivit älskad. Redan älskat.

Kan man älska någon som redan har älskat en annan, innan?

Kan du älska mig fastän jag har tillhört någon annan, innan?

Gör mig ren.

Älska mig. På ditt sätt.

Som jag aldrig blivit älskad förr.

Låt mig få älska dig.

Som om jag aldrig visste vad kärlek var,innan.

Gör mig oren sen.

Så jag blir din. Bara.

Oren på din kärlek. Så jag aldrig mer vill ha något annat.


Likes

Comments

View tracker

Jag tror att jag kan älska dig. Älska dig mycket.

Du tror inte att du kan. Älska. Älska överhuvudtaget.

Du bygger upp. En fasad. Skyddar dig.

Jag vill riva ner. Ditt låtsas-jag. Älska dig.

Jag tror att jag kan. Älska dig. Älska dig mycket.

Jag tror att du kan. Skada mig. Du på låtsas.

Då backar jag. Skyddar mig.

Ser igenom. Förstår din grej.

Vill inte se. Den får inte finnas. Din mur.

För jag tror att du kan. Du på riktigt. Älska mig.

Älska mig mycket.


Vakna.

Se mig.

Jag.

Jag som kan.

Älska dig.

Älska dig mycket.



Likes

Comments

​Jag ser mig själv med någon annan.

Jag är lycklig och okomplicerad.

Han är trogen,vacker och mogen.

Jag längtar tills det händer.

Då jag äntligen kan få vara tillsammans med en kille som får mig att må bra. Just nu är du i vägen för det.

Du,som lyckades hjärntvätta mig så hårt att jag trodde att jag var lycklig.

Du,som fick mig att bli så olycklig man bara kunde fick mig att tro att jag var lycklig.


Han gör inte det. Han älskar mig,genuint och fint. Rakt igenom,kärlekar mig.

Jag längtar efter honom.

Jag vet inte vem han är,men han älskar mig så bra att jag älskar mig själv ännu mer.

Han älskar mig så bra sen att jag älskar honom redan nu.

Det gjorde aldrig du.

Du fick mig att hata mig själv och ändra på den jag var för att du skulle kunna älska mig "sen".


Likes

Comments

I det mörka,kalla och vita vädret sitter jag. Vinden slår hårt mot min skadade vinge som om den inte vill att den ska repareras. Ovanför mig flög flock efter flock iväg till ett varmt Afrika och jag sitter ensam kvar i ett kallt och ängsligt Sverige. Trots att jag lyfter och drar i min långa hals. Trots att jag tjuter mitt mest sorgsna och högsta rop på hjälp så hörs jag inte när deras lyckliga halsar sjunger glatt när de far ifrån mig. Jag är inte redo att flyga än. Jag är alldeles för skadad. Jag vill så gärna fara mot värmen och om jag stannar här så dör jag. 

En olycklig metafor om en skadad flyttfågel i synonym till mitt skadade hjärta. 

Han var jägaren som medvetet sköt mig i vingen, han visste att det inte skulle avsluta mitt liv på plats. Han visste om att jag skulle få lida. Han såg mig hellre falla skadad, skådade hellre mitt blod regna än att se mig fritt och lätt flyga mot min lycka. Han stampade hellre på min skada gång på gång istället för att låta mig vara när skadan redan var tillräcklig. Afrika är kärleken. De andra i flocken är de som redan älskar. Jag är en, som älskar att älska. En, som mäktigt breder ut mina vingar och så vackert seglar över öppna häftiga landskap.


Jag vill så gärna kunna göra det. Blåsa lätt på såret, lappa ihop hjärtat igen och fara iväg mot kärleken. 

Men jag lider av min skadade vinge just nu. 

För att en idiot sköt mig. 

Likes

Comments

Mina små fötter rör sig till musiken som han spelar,trots att jag inte förstår ett enda ord så förstår jag allt. Jag förstår musiken. Glädjen i beatet,glädjen i oss,känns ända ifrån högtalaren upp i pallen och in i varenda en av mina små vener. In i min lilla mage,tillsammans med allt pirr. Pirret jag fick när jag fick vara med honom. Ångan samlades tätt i vår lilla vindsvåning som när jag var så liten var som ett slott men som när jag är stor är en pytteliten vind. Jag har så svårt att idag förstå hur han kunde lyckas så makalöst bra med att få oss att känna oss så otroligt lyckliga där. Han förklarar för mig hur ångan åker upp till himlen och bildar moln och vi tittar upp mot himlen igenom det lilla fönstret tillsammans. Sen tittar jag upp på honom. Han kliar sig i skägget och vi fortsätter att hålla hans gamla brevvänners brev ovanför ångan för att sedan,tålmodigt pilla in frimärkena i albumen i evigheter. Det kunde bli knäpptyst ibland också. Det gjorde ingenting,det var faktiskt nästan det allra bästa. Jag studerade varenda rörelse han gjorde och jag tyckte att han var den coolaste på hela jorden. På kvällarna kunde jag aldrig sova som barn. Jag ville inte att dagarna skulle tag slut. Jag minns att det var lättare att vara jobbig hos Mamma för jag var så rädd för att göra honom besviken eller irriterad. En kväll hade jag så svårt att sova att jag inte kunde låta bli att ropa in honom. Han kliade mig på ryggen med sitt stickiga skägg och strök sin tumme längs min näsa. Hela hans hand täckte mitt ansikte så att ljuset i rummet försvann,och möjligheten att hålla sig pigg också. Han pratade om rymden och stjärnor,det var så vackert allt han sa,trots att jag inte förstod de svåra orden. Han bemötte mig aldrig som den lilla flickan jag var. Han bemötte alltid den stora personen jag var i den lilla flickkroppen. Kostymen,som han sa. När han försvann ifrån oss så kändes det i hela den där lilla flickkroppen. Jag vaknade av mig själv den morgonen och jag brukade vakna av hans jobbiga tofflors hasande. Jag visste innerst inne,tillsammans med en stark känsla obehag,att han förmodligen inte hade kommit hem igår ikväll. Jag minns också,pågrund av dåligt samvete över det, att jag tänkte "tänk om han är död". Pappa. Min Pappa.

Jag är så tom utan dig men ändå så full av dig. Full av alla möjliga tankar och känslor samtidigt som jag är så tom på dem. Förstår du vad jag menar?

Jag saknar dig.

Jag saknar dig så det värker,fast ibland saknar jag dig så jag känner mig helt tom. Vad ska jag göra åt det, Pappa? Jag vet att du inte kan svara på den frågan men jag önskar att du kunde det. Pappa, vad ska jag göra? Jag behöver ju dig. Jag behöver dina kloka ord nu när jag förstår dem. Jag behöver dig när jag och Mamma bråkar. Jag behöver dig när det är farsdag och alla firar att deras pappor lever och vi sörjer att du inte gör det. Folk tycker synd om oss, jag förstår det. För jag gör det också. Jag menar...vi hade verkligen en sådan tur att få världens coolaste och bästa människa som Pappa,och så dör han ifrån oss. Det kan man kalla otur. Flinar du nu? Gör det du...

Har ni någon klocka i himlen,eller där du nu än är? För jag skulle vilja ses inatt. I mina drömmar. Jag vet ju om det där Pappa. Jag har genomskådat det där knepet för länge sedan. Du har inte lyckats hälsa på mig i drömmar alla gånger utan att jag har känt din lukt. Du har faktiskt lyckats få min saknad efter dig att bli mindre för att jag nyss fått träffa dig. Jag har genomskådat universums knep att få oss levande att träffa våra nära och kära som är döda.

Ska vi ses inatt då? Jag vill sitta i ditt knä och fira dig. Jag har så mycket att berätta.


Likes

Comments

Kärleken är en gåta som inte går att lösa. En oändlig tråd som är omöjlig att trassla ut. Kärleken är abstrakt men själv kan den lyckas greppa tag i en så hårt att man känner den inuti bröstet. Den kan få en att känna pirr i magen när man upplever den och som ständiga knivhugg i hjärtat när man förlorar den.
Jag har upplevt båda de känslorna.
Jag har känt mig mätt på den trots att jag egentligen varit hungrig och hungrig på den trots att jag har varit mätt.
Det finns olika sorters kärlekar.
Jag har upplevt många.
Men den som har bjudit på alla smärtor,rus,pirr och mätthet har varit den jag upplevde med honom.
Oj vad jag älskade honom. Den kärleken kommer jag aldrig att komma över eller glömma.
Det känns dock som att jag är tvungen att göra det,inte glömma,aldrig någonsin glömma. Men åtminstone ge upp.
För hör och häpna.
Han är mitt livs stora kärlek,det kan jag garantera att han är. Men ibland förlorar man även den. Alla sagor slutar inte lyckligt.
Man tror att man själv aldrig ska vara med om flodvågor,bilolyckor,förlora en förälder,få en ätstörning eller förlora sitt livs största och förmodligen enda djupa förälskelse.
Men det kan hända,och det hände mig.
Jag förlorade honom,på både gott och ont. Det var mitt eget fel. Jag borde ha värnat mer om oss. Jag borde ha virat in vår kärlek i en påhittad bomull som min allra käraste ägodel. Eftersom den faktiskt var det,hans kärlek var det finaste jag någonsin kommer att få. Jag borde inte ha tagit den för givet.
För läs noga nu.
När du träffar den du älskar med varenda liten fiber av din kropp blir du blind. När du älskar någon så mycket att du slutar bry dig om dig själv. När du älskar någon så mycket att du nästan tar den personen för givet. När du älskar den personen så mycket att du börjar ge upp och offra allt och alla som garanterat alltid kommer att älska dig.
Då måste du vara försiktig. För den kärleken är farlig.
Jag har upplevt den,och jag har förlorat den.
Att ha den var det allra bästa jag har varit med om,och att förlora den var det allra värsta.
Det är tusentals knivhugg i bröstet i minuten. Det är miljontals vridningar och vändningar under eviga,ensamma och kalla nätter. Det är miljarders miljarder tårar.
Tillslut är det allt det där,då du också inser att det har varit allt det där i ett helt år. Då du förhoppningsvis inser att det är dags att sluta älska honom och istället älska dig själv. För det var du som låg där under de kalla,ensamma nätterna och vred och vände i dina miljontals tårar. Han fanns inte längre där,hans hjärta var så tomt av sin kärlek för mig att Ekot av mitt hjärtas skrik efter den hade ett eget eko. Hans kärlek för mig nådde sitt stopp och samtidigt gjorde hans samvete också det.
Det kommer en dag då du inser att han lyckades älska dig så bra att du slutade veta hur du skulle älska dig själv. Då du inser att du litade fullständigt och fullkomligt på hans kärlek att din kärlek för dig själv slutade betyda någonting.
Nu har det gått ett år. Jag har insett att jag måste älska mig själv och aldrig mer ta kärleken för givet. Jag kommer säkert att våga älska någon igen en vacker dag. Men just nu lägger jag allt krut på att älska mig själv mest. För som jag nämnde så behöver mitt brustna hjärta,blurriga hjärna och trasiga själ tid att läka. Kärleksläka.
Av den allra bästa kärleken,min egen.
Jag förlorade dig,men jag både vann och fann en till mig. Ett bättre jag. Vad tråkigt att du aldrig får älska henne,för henne älskar jag nu.


Likes

Comments

​Klockan är runt 23, mina tofflor gör ett jobbigt ljud ifrån sig som ekar längs med den tomma gatan tillsammans med mina snyftningar. Snyftningarna och toffelljudet bildar en deprimerande melodi som spelas i mitt huvud tillsammans med mina tankar om att någon kommer smyga upp bakifrån mig och på något sätt göra mig illa. Min hand knyts samman med min tumme i mitten samtidigt som jag önskar och hoppas att jag ser henne snart. Jag tittar upp för att kolla om hon kommer längs med nästa hörn men det enda jag ser är gatulamporna som bara är gula glittriga bollar eftersom mina tårar har bildat en bassäng längs med tårkanalen. När jag möter henne kramar hon mig hårt och jag känner mig trygg trots att hon är mycket mycket mindre än mig. Jag känner mig så, så trygg. 

Jag tänker, vad skulle jag någonsin göra utan henne? Hur har jag klarat mig innan henne? 

Jag tror att allt har en mening, japp jag är sådär klyschig faktiskt. Faktum är att jag är klyschig på alla sätt och vis. Jag tror starkt på att alla människor som man träffar ska ge en någonting. Någonting man ska lära sig, ge en något man saknar och lyfta upp sidor som man trott har varit ens brister men som visar sig vara motsatsen. Just tack vare denna person.

Hon gör allt det där för mig. Hon lär mig saker varje dag och jag tror att hon lär sig lite av mig också. Hon ger mig saker som jag saknar. Hon har sidor som så fint smälter samman med mina. Hon lyfter upp alla mina sidor, men allra mest och oftast de bra.

Hon är rolig, omtänksam, vacker, godhjärtad och ett stort problem är faktiskt att hon inte förstår hur jävla bra hon är. Hon förstår inte att hon förtjänar det allra allra bästa. Hon tror att hon inte klarar av mycket, men hon klarar egentligen allt. Hon förstår säkert inte heller hur mycket hon betyder för mig. Ett till stort problem är att hon alltid, oavsett vad, prioriterar sig själv sist. Det är dock en väldigt fin egenskap också, så se...även de små "bristerna" hos henne är vackra. Hon är verkligen världens finaste människa. Min människa. Min person. Min själsfrände, tvillingsjäl och allra bästa vän. Henne älskar jag så mycket att jag skulle kunna uppoffra allt för att hon ska må bra. För hennes lycka. Jag skulle bära hennes barn om det var så att hon inte hade möjligheten att göra det själv. Jag skulle göra allt för henne. Precis just allt. Det är viktigt att hon får veta det, vem vet...kanske är det meningen att hon ska lära sig något, tro att något jag nämnt nu har varit en av hennes brister. Dock kvittar ju det faktiskt, för för mig känns det viktigt att få skriva av mig all den här villkorslösa kärleken jag har till dig Elina.

Elina. Min fina fina Elina. Jag älskar ihjäl mig dig.

Likes

Comments

Där står jag, bland tusentals andra personer, tillsammans har vi samlats för att vi beundrar Justins arbete och artisteri. Vi känner beatet ifrån hans musik dåna i våra kroppar. Hans musik dunsar i våra magar och det pirrar i magen. Adrenalin och extas tar över luften och folk skriker av glädje. Deras största idol är i samma arena, han andas samma luft som dem. Tanken av att det finns en ypperlig sannolikhet av att han faktiskt KAN se en har slagit många härinne under dagen och det märks då 9/10 av alla dessa tusen har klätt upp sig. Det är ett stort ögonblick och en upplevelse att ständigt jobba på för att försöka förvara i minnesbanken.

Under "I'll show you" förs en stor gallrad cirkel ner över honom. Ett mönster av eldliknande bollar cirkulerar runt den, runt honom. Det gav mig känslan av att han ville dölja sig. Han ville framföra en låt som tydligt beskriver hans känsla av att hans liv är en film, öppen för alla att se. Att pressen på honom är hård och att han har fått lära sig saker på svåra och hårda sätt. Att han vill visa oss att vi egentligen faktiskt inte har någon som helst aning om vem han är trots att vi tror att vi känner honom. Han höll även ett kort tal innan han började sjunga "Life is worth living", där han talade om för oss att han inte menade att låta otrevlig när han sa till några att de sög då de tog bilder på honom. Att det bara slank ur honom i stundens hetta. Han bad alltså om ursäkt för någonting som egentligen känns helt normalt och fullkomligt acceptabelt. Han föredrar att man inte tar bilder på honom, folk gör det ändå, han slänger ur sig en kommentar, han ber om ursäkt. Han börjar sjunga "Life is worth living" och det första folk gör är att skrika, ta bilder och filma.

Det här är min dröm, tänker jag. Jag står här och iakttar ett slags mord och ändå, ändå är det här min dröm. Min dröm är att få sjunga och producera musik. Min dröm är att stå på scener i stora arenor och få folks magar att dåna av min musik. Min dröm är att bidrag till folks minnesbanker med uppträdanden och kvällar de sent kommer att glömma. Min dröm är, precis som Justins var, att få göra musik.

Hans dröm är inte att få vara en cirkusapa som ständigt fotograferas och bemöts av noll respekt.

Jag förstår att man vill dokumentera den här stora upplevelsen, jag förstår, för jag dokumenterade också. Men det kändes fel. Och nej, det är inte någon annans uppgift att känna efter när det räcker för honom, det är hans uppgift. Jag har bara så svårt att förstå hur man inte kan känna den lilla medkänslan och sympatin. Hur man inte kan respektera hans bubbla.

Där står vi. Tusentals människor.

Sen går vi hem, alla tusentals människor och våra miljontals bilder på människan vi alla samlades för att beundra den kvällen. En kväll vi sent kommer att glömma.

Sen går han, han levererade på scenen och är nöjd med sin prestation. Eftersom han lyckades, återigen, låtsas som att han inte bryr sig om att han har uppträtt för tusentals kameror den kvällen. Den kvällen då han slet häcken av sig för att vi skulle få se en bra en show och det enda vi såg var en bra bild.

Likes

Comments

​Döden är någonting jag går runt och tänker på väldigt, väldigt ofta. Jag är så fascinerad över att människor kan leva sina liv som vanligt, finnas här hos oss andra som vanligt och sedan bara slitas ifrån oss i ett ögonblick. 

Jag menar, vart är personerna nu? personligheterna. Själen? Om vi människor inte hade haft en själ så hade vi aldrig haft olika personligheter. Visserligen bjussar ens uppfostran lite på nivåer inom olika egenskaper som t.ex. humor eller bekräftelsebehov, men är det inte knasigt att allas kroppar fungerar likadant på alla sätt förutom våra personligheter? Självklart är sjukdomar undantag då organen kanske inte fungerar lika. Alltså, om vi jämför två precis lika friska människor. Deras hjärta slår på samma sätt, hjärnan fungerar på samma sätt, ögonen fungerar lika (alla deras organ har ju samma uppgifter & utför de lika)o.s.v. Hur kommer det sig då att deras personligheter inte fungerar lika? Personligheten är ju dessutom abstrakt, så hur dör den? Hur förintas den? Den kan ju inte bara försvinna när det egentligen inte ens finns något som KAN försvinna...för det måste finnas för att försvinna​.

Förstår ni vad jag menar? Kommentera gärna era egna tankar kring detta. 


Likes

Comments