Hej, jag skrev denna för några dagar sen men verkar ha glömt publicera så den läggs väl upp nu istället.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara detta utan att låta lite udda, men det ska man nog inte behöva oroa sig för heller. För det jag vill förklara är att inte existera, och det låter ju lite konstigt. Jag har ju försökt googla runt lite vad detta är och kommit fram till några stycken alternativ: 1. Jag har en ångestsjukdom. 2. Jag är på väg in i en psykos. 3. Jag är schizofren. 4, Jag är på ett drogrus (nej). Jag vet redan om att jag har ångest och det blir det mest logiska alternativet, men nu har det gått flera år och jag blir så trött på att försöka förstå. Rädslan försvann och ersattes av någon typ av hopplöshet. Tänk dig att du tittar på någon du vet att du borde älska, och ingenting känns gentemot den personen. Tänk dig att du beskådar din omgivning och den känns som en väldigt väldigt bra målad 2D-bild. Det känns som att du studerar ditt liv utifrån, och det går igenom ett par ögon som inte är dina, en kropp som inte känns igen. När du ser dig själv i spegeln är det inte någon du känner igen du ser, det är en främling. När du ligger på sängen i ditt rum är det ett rum som inte känns som ditt eget. Du blir totalt avskärmad från verkligheten och känslorna. Det är en känsla av tomhet som är på en ny nivå. Ibland måste jag stanna upp och andas bara för att försäkra mig om att jag lever. Nypa mig hårt i armen för att vara säker på att jag faktiskt känner något. Blunda hårt och försäkra mig om att jag faktiskt finns. Det finns mycket jag skulle välja framför att gå runt med denna känsla, för allting förlorar mening med den. Det finns ingen mening med att leva, ingen mening med att dö. Ingen mening med att vara god, ingen mening med a†t vara ond. Jag vet att detta antingen är väldigt svårt att förstå och greppa, eller så har ni upplevt det och kan förstå det. Känslan är inte konstant, men den någon enstaka gång i veckan till flera gånger per dag.

Hoppas ni får en fin natt och att ni inte får derealisation/depersonalisation typ någonsin.

Kyss.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Hej.

Visste ni att man kan vara deprimerad utan att ha den extrema tröttheten som är så karaktäristisk för just depressioner? Det finns något som i engelska kallas "Agitated depression" och verkar efter mina 1h googlingar inte vara så allmänt känt. Vad ordet agitation definieras av enligt tyda.se är: "a mental state of extreme emotional disturbance the feeling of being agitated; not calm." Det som är så signifikant för många depressioner är ju just att man blir så mycket tröttare, har mindre ork, ligger mest i sängen. En som är agiterad under sin depression har alltså mycket kroppsrörelser. Många är speedade och framstår då inte heller som typiskt deprimerade inför sin omvärld. Men jag vet inte, det är fan svårt att tolka texter på oklar engelska på sketchy hemsidor. Det jag i alla fall kom fram till är att det är svårt att se när människor är deprimerade om de har agitation. Det sitter då bara på "insidan", det märks inte utåt på samma sätt. Självmordsrisken skjuter i taket då de i och med detta inte får den hjälp de skulle behöva.

Det jag kom in på efter agitated depression är att man vanligtvis botar svåra depressioner (eller mildare depressioner när psykofarmaka inte fungerar) med ETC (elbehandling). Det går till så att du först blir sövd och sedan får elektroder placerade på huvudet. De skickar sedan in korta pulser med ström genom hjärnan i några sekunder. Vad man ser att strömmen gör är att den framkallar ett epileptiskt anfall, det vill säga du börjar krampa. Det som händer i hjärnan är att reseptorerna blir mer mottagliga för serotonin och dopamin (party), vilket vi naturare vet är två hormoner som bidrar med att vi blir goa o glada. Nu tänker ni säkert att detta är skitbra, vilket det oftast är. Men det finns ju biverkningar med allt, och i just detta fall är det minnesströrningar. Oftast är det bara direkt efter behandlingen, men vissa får det genom hela livet. Man trodde att man löste problemet när man switchade från växelström till likström, men icke. Det har blivit betydligt bättre, men folk får fortfarande minnesstörningar. För mig låter det inte jättekonstigt och vi tittar på vad vi faktiskt gör. Men det är en bra behandling om det fungerar. Det som väger tungt för denna behandling kontra vanlig psykofarmaka är att den verkar mycket snabbare. Vid svåra depressioner där människor ofta är självmordsbenägna är detta alltså en grym metod, då det ger en nästan omedelbar verkan. Du gör själva behandlingen 5-12 gånger och kombinerar med medicinering. 10/10 effekt. Eller typ inte, men det är ju ett av de bättre alternativen som finns.

Så kunskap är makt eller något. Hoppas ni haft en bra dag!

Kyss.

    Likes

    Comments

    Hej.

    Jag har alltid så mycket tankar och känslor, och för att filtrera dem någonstans startade jag denna blogg. Jag behöver någonstans att skriva av mig, dels för att inte implodera, men också för att sluta tynga ner mina kompisar med ständiga existentiella prat.

    Jag kan inte släppa hur allt känns som ett påhitt, overkligt. Regimen känns som ett fiasko, rymden känns som en myt, livet känns som en lögn. I en perfekt värld hade det inte funnits sådana oklarheter. Min hjärna hade inte haft kapaciteten för att fastna i de banor där allt känns falskt och fel. Jag hade inte legat sömnlös om nätter och grubblat, funderat och tänkt på frågar jag vet aldrig kommer få något svar.

    Trots att frågorna inte går att lösa eller förstå betyder det inte att det är värt att reflektera kring dem, om inte annat för min egen skull. Om vi börjar med rymden så ska jag försöka förklara vad jag faktiskt menar med att den känns som en myt. Ni vet när man ligger på rygg och stirrar upp mot stjärnhimlen och blir förlorad i hur oändligt stort allting är? Hur nattens svala vindar ger dig gåshud, något som förstärker känslan av att du är med om något som är större än dig själv? I stunder som de kan jag inte förstå vad jag ser framför mig. Det känns som att jag blidkar över en filmduk och ser en overklighet som inte går att ta på, som inte existerar. Det känns inte som att de saker jag logiskt sätt vet måste existera, faktiskt gör det. Jag kan inte se något så stort som verkligt, jag får känslan av att vara instängd i en bur med miljarder andra människor. Det känns som att astronauterna och forskarna berättar lögner och myter för oss, för egentligen har de aldrig varit högt högt där uppe i ingenting. Jag kan inte se det som verkligt då jag helt enkelt inte kan greppa det. Jag vet att det finns och jag förstår logiken i det evolutionsteorin beskriver för mig, men tanken på att det skulle vara så är inte bara svindlande, utan så ångestframkallande att jag börjar ifrågasätta hur de sprickor som finns i teorierna kring det inte ifrågasätter teorierna själva. Jag kan inte tro på något som inte är så sant att det förklarar hur vi kan existera, hur universum kan existera. Jag kan inte tro på något som känns så overkligt som detta känns för mig.

    Därför ifrågasätter jag bara inte teorier som jag logiskt sätt vet måste stämma, utan jag har svårt att tro på de över huvud taget. Jag vet att evolutionsteorin är den mest logiska teorin om vår existens som idag finns. Men jag kan inte känslomässigt acceptera att det förklarar hur livet är. För mig glömmer den ut sådana essentiella frågor att jag inte kan ta det för annat än påhitt. Djupt rotade naturvetenskapliga påhitt, men trots det påhitt. För hur kan egentligen någonting existera, hur kan jag andas, hur kan jag tänka, äta, känna. Om vi inte ens kan svara på den frågan, hur kan vi ta fram teorier som darwins som ska förklara hur livet på jorden fungerar? Hur kan alla svälja och acceptera och godta att det är såhär livet är, för det är faktiskt naturvetenskapligt bevisat. Men naturvetenskapen kan inte ens bevisa de mest betydelsefulla frågor som existerat i alla tider. Vad är liv, död och hur kan något finnas? Så hur kan vi lita på det så blint?

    Jag vill vara tydlig med att säga att jag inte inte tror på evolutionsteorin, men dess brister gör mig förbryllad och ibland måste man få utrymme för att andas och skriva. För skriva har alltid varit min lilla escape ur min egen ångest, även om det är lite töntigt. Hoppas du inte tycker jag är allt för knäpp nu!

    Kyss.

    Likes

    Comments